Ingenting är ett tomrum fyllt av allting

Så är skräcken åter här med full kraft. I varje vrå, i varje cell; förintelse, utplåning. Tillintetgörelsens plågsamma återkomst efter ett par veckor av deltagande i Å:s flytt och stress. 

Full kraft? Antagligen bara en mild susning. Vid uppvaknandet 05.20 var den i a f välbekant och påtaglig. Efter en timme på rygg i mörkret i sängen har jag i vanlig ordning vänt det hela till en skön livskänsla och anknutit till Det Stora Ingenting; denna köl, denna container, denna tröst, denna tro och förvissning, som blir allt påtagligare.

Jag stiger upp till en underbar vårvintermorgon. Från mörkret stiger jag till ljuset. Från tankeflykten till det överväldigande nuet; ljuset, snön, skatan, cyklisten, bussen, den rödsolskimrande björken. Hela den obeskrivliga härligheten.

Tankeflykten rörde sig mycket om vår eventuella roadtripp söderöver om en månad, närmare bestämt 13 april. Å:s Nissan Micra dog på J A Linders väg mitt i flytten. Kamkedjan gick oväntat av och dagen därpå bogserade T och jag bilen till skroten. T erbjöd sig hålla ögonen öppna åt oss efter en annan bil. Jag ska ringa honom idag och önska en bil med dragkrok med plats för cykelställ.

Använder för första gången etiketten förvissning som tagg till ett blogginlägg, och detta är mitt liv i ett nötskal: Från förvisning till förvissning. Nota bene den dubbla betydelsen i förvissning.

Ha en bra dag!

28 januari var bilen pigg och rask

Kände mig skönt bekräftad av att mammas blick på mitt nyfödda jag plötsligt fanns utanför min kropp ute på Klockarbäckens ÅVC (28 januari)

 

 

Stackars hen som aldrig gråter!

Idag landade fredsduvan i mitt sinne och det blev en vilodag i gryningen. Vaknade visserligen genomsvettig kl. 05 och fick byta tröja, men sen hamnade jag omgående i spontantrance; lätthet, fridfullhet, en svävande salig ande. Låg så till 06.40. Skönt!

Igår snörvlade och grät jag mig genom hela sista delen av TVserien "Jag for ner till bror". Underbart skönt!

På kvällen såg vi en orginell nygjord dokumentär om Karin Smirnoff av Johan von Sydow. Den gjorde mig på mycket gott humör, då den till slut kom Karin nära in på livet, trots hennes upplevelse att så inte alls var fallet och att filmteamet gjort ett dåligt jobb. Karin är verkligen Jaana Kippo! Hon var inte heller nöjd med tv-manuset till "Jag for ner till bror". Varför måste hennes hjältinna Jana Kippo gråta så mycket ? Själv gråter Karin Smirnoff ”en gång vart tionde år”. 

Sån är och har också jag varit.

"Ja, stackars han som aldrig gråter

Fast han släpar på ett höghus

Vad är det ingen ska få se som ingen inte redan sett?

Och vart ska det där huset?"

(Ur låttext av Lasse Winnerbäck)

Min gråt igår bidrog säkert starkt till mitt välmående idag.

Och Karin Smirnoff kapitulerade när hon såg serien: "satana... resultatet!"

Amanda Jansson är lysande som Jaana Kippo

Karl Robert

På annandagen 1912 skrevs min farmors bror Karl Robert, 26, in på Westerviks hospital och blev kvar där till sin död 1939. Han var då 52 år gammal och dödsorsaken var hjärtkollaps. 

Psykiatriska museumet

Västervik

När han var 19 år gammal reste han till USA, men efter fyra år började hans brev därifrån bli osammanhängande och han kallades hem till barndomshemmet i Klo.

"Efter hemkomsten har hans sjukdom visat sig så, att han plötsligt börjat svära och hota obefintliga personer och tala till dem liksom i ursinne. Efter någon stund har han åter blifvit lugn och då ej velat medge “anfallet” och oron. På senaste tiden han han haft den föreställningen att han varit utsatt för förföljelse om än äfven familjen haft någon andel i hans obehag och han har börjat hota husfolket så att de ofta måst fly för honom. Natten till den 21 december 1912 började han plötsligt larma och svära, rykte till sig en jaktväska samt sköt mot rumsdörren"

Intagningen skedde på begäran av hans far Jonas och han fick diagnosen schizofreni.

Jonas, Karl Roberts och min

farmors far

Theolinda, Karl Roberts

och min farmors mor

Det var min faster Karin, som nämnde Karl Roberts öde; att han rest till Amerika och arbetat hårt i solen, fått solsting och blivit sjuk. Detta stämmer inte med vad Karl Robert uppger i sin journal, som jag tyvärr beställde och läste först efter Karins bortgång.

Karl Robert uppger att han “gjort just ingenting”, emedan han blef litet sjuk med “????? från magen och uppåt hufvudet, när han reste dit”.

Att han tog bössan och sköt mot dörren i hemmet förklarar han så: “jag vill bli å med dom. Naturligtvis om en ligger i sängen och di kommer och kör på och kör på så inte ligger jag still inte”.

Detta får mig som nutida läsare att tänka att han kanske blev utsatt för ett sexuellt övergrepp under överresan till USA.

"Mot slutet af undersökningen blir pat. mer medelsam och talar spontant om ex “Jag har fått en dålig uppväxt, så jag kan inte tacka någon människa för något"" 

Till en början är Karl Robert energisk:

23/1 "Slår emellanåt kullerbyttor på golvet" 

7/5 "Pat. som första tiden här var lugn och stillsam har under de sista dagarna varit mycket orolig, hoppat över borden och krupit under sofforna samt sprungit upp i fönstren och flyttas därför idag åter till 8b."

21/10 "gjort rymningsförsök: hoppar den 17 ds öfver staketet till promenadgården och sprang ett stycke inåt skogsparken men upphanns strax och gjorde intet motstånd, då han återfördes. Yttrade efteråt:”jag skall gå”. Brusar ofta upp utan synbar orsak och ger sin förklaringsgrund härtill på tillfrågan följande besked, att han har en känsla af “bränna i bröstet” som ej vill gå öfver, om han ej får skrika ut”."

23/10 "Har idag visat sig ovanligt liflig, språkat och skrattat"

25/11 "Började idag strax på morgonen, just som han kom ur sängen, att gråta och skaka i hela kroppen, kastade sig på en bänk och ville ej ta på sig kläderna, utan måste betjäningen helt och hållet ombestyra påklädseln. Grät fortf. f.m.s ronden och jämrade sig, tillspord om anledningen till bekymringen? och lipandet, att han kände sig usel och dålig: “gick som smält is genom kroppen” på honom, och så var det “svart för ögonen” och såg han “gula trådar”. Har förut under månaden vid trenne skilda tillfällen haft hastigt påkommande orosutbrott i förening med gråtattacker, varvid han ena gången drog av sig ena skon och slog den i golfvet, den andra kastade han sig handlöst på golfvet, och den tredje gången lade han sig ute på daggården och storgrät."

Resten av journalen är en lång katalog över Karl Roberts utbrott av vrede och våldsamhet. Det framgår också att han medicineras kraftigt. Här följer några exempel:

"1921 1/ 3 Impulsivt rest sig upp från sin plats o ???? tag i närmaste stol bredvid, satte den med sådan kraft i golfvet och den splittrades i flera delar, varefter pat, med ett stolsben, el.rättare stycken däraf i handen och blossande röd i ansiktet åter satte sig ner på sin stolplats. 2 gram trimal??? till natten.

22/9 Säger sig vara “Gud” samt är ??? ofta synnerligen förgrymmad mot betjäningen, som pat. beskyller för att vilja “stjäla hans ande”."

"Hälsan" verkar däremot tiga still och hans gråt noteras framledes bara när den uteblivit. Under hans första tio år på hospitalet är journalanteckningarna mer utförliga. 1923 och  1924 saknas de helt, men 1926 tycks en mer noggrann undersökning göras:

"1926 18/3 Ofta vid retligt humör och synnerligen opålitlig. Kan utan synbar orsak rusa upp, skrika och slå till vem som står i vägen. Eljest mestadels tyst och sluten, med ett slött, orörligt ansiktsuttryck. Vid samtal på ett ypperligt humör, godmodig och jämförelsevis medelsam, uttrycker sig emellertid med svårighet och återkommer vid längre förklaringar alltid till samma uttryck “det som (något överstruket) föreligger och förehaves etc” och kommer aldrig ur kretsgången varför man inte får någon mening i hans prat. Han är orienterad till rum och följer tiden så till vida att han vet att det är vintermånaderna och att han badade igår, varför det är en torsdag. Har eljest föga reda på sig. I de allmänna fraser han framsäger förekommer även något om att “han ansättes” m.m. Hallucinerar troligen kraftigt från hörsel. Ropar till i allmänhet, sköter sig själv i allt och är renlig."

Åren före hans död 1939 noteras bl a det enda besök han tycks ha fått (av brodern Gottfrid, som tagit över föräldragården i Klo):

"1937 10/2 Slagit medpatient utan orsak.

10/7 Varit mera lugn och foglig. Ej heller gråtit så mycket som han brukar göra. Även varit mindre hotfull mot sin omgivning.

16/10 Åter slagit en medpatient, nu för att denne går och pratar för sig själv om varjehanda.

1938 22/3 Haft luminal ända upp till 0,50 gm utan gott resultat.

25/4 Lika argsint och hotfull, kommer ofta i gräl med medpatienter. Blivit slagen av en medpatient så han fick ett blått öga.

26/9 Slagit en medpatient.

20/11 Besök av en broder, men pat . kände ej igen honom. Han svarade ej med någon reda på broderns frågor.

1/12 S!R. 5 mm / timma."

Karl Roberts öde berör mig starkt; att få läsa hans ofiltrerade ord från över 100 år sedan; att få läsa om hans "friskhet", öppenhet, hans kontaktförsök, oförståelsen han möts av, hans desperation och instängdhet.

Jag blir oerhörd tacksam att jag fått leva i en annan tid. Förvisso är min erfarenhet av psykiatrin huvudsakligen dåliga, men jag har haft turen och förmågan att hitta två helt underbara läkare; Tonny, salig i åminnelse, och Bengt som jag ännu går hos då och då. Jag har heller aldrig behövt medicinera, utan funnit andra vägar att läkas och nå välbefinnande.

Min farmors brors livshistoria har påtagliga likheter med Titanicmannens mer dramatiska.

Jag har döpt mitt lilla 

glastroll till Karl Robert.

Ingen stor sak

Efter fyra och ett halvt år deltog jag i torsdags åter i Shamanic breathwork. Jag fick då vara med om en oväntad och stark upplevelse. Inledningsvis kallade Robert i vanlig ordning på guider och förfäder. När han nämnde förfäder kom jag direkt att  tänka på min anmoder Eva Nilsdotter, som jag skrev om i början av sommaren och publicerade texten om här i förrgår.

Nu kom Eva till mig och fyllde mig under den timslånga andningen med kraft och stor tillförsikt. 

I maj i år besökte jag för första gången en seans, där ett medium kallade till sig förfäder inför ett 30-tal deltagare. Catarina placerade ofta de döda personerna vid sin sida lite trevande i någon del av lokalen, men i ett fall riktade hon sig direkt till mig. Hon sa att en krum gumma sökte kontakt med mig och frågade om det fanns någon sådan i min barndom som jag brukade besöka. Det gjorde det inte. Detta blev första och enda gången under kvällen, som hon inte fick napp på de "krokar" hon la ut bland deltagarna. Hon bad mig då att fundera vidare på saken, vilket jag också gjorde utan resultat det närmaste dagarna. Därefter har jag sällan tänkt vidare på detta.

Men nu under andningen föll poletten på plats!!

Jag upplevde också att Eva inte bara sände kraft och tillförsikt till mig utan till alla sina efterlevande.

Under andningen tog jag därför också kontakt med dessa. Särskilt med min dotter, och kände då att vi direkt fick en andlig kontakt, vilket gjorde mig tårögd och kärleksfylld.

Samtidigt var hos mig närvarande hela tiden under andningen en känsla av att kontakten med en anmoder fem generationer tillbaka var ingen stor sak, utan något högst normalt och naturligt.

Dagen efter kom dock en kraftig rekyl, när jag berättat det hela för min syster, som bara lyssnade utan särskilda kommentarer. Problemet var att jag kände mig helt utanför min egen självbild som en högst rationell och jordnära person. Vad var nu detta för nippriga tankar jag förde till torgs??

Sen fick Han Kang Nobelpriset och allt kändes åter självklart och ingen stor sak. Men i mig slogs ändå upp ett hål till himlen om hörnet, för att koppla till två låtar med Stefan Sundström respektive Lisa Nilsson.

För övrigt såg jag igår på TV en avklädning av Horace Engdahl, som gjorde mig starkt upprymd. Dokumentären var både ett respektfullt och hovsamt porträtt och gav (subtilt) också bilden av en upphöjd fjant. Så där kan Horace och jag ta varandra i hand, oss lärda fjantar emellan.

Rop ur stenar

Nu har jag beställt min andra bloggbok, som får heta Rop ur stenar, vilket härmed även bloggen döps om till. 

S(p)ex i det hittillsvarande namnet har jag haft svårt leva upp till. Fast det mer varit en målbild och även om ganska många inlägg har haft inslag av sex och humor, så har det blivit ett lätt plågsamt, falskt "varumärke". Som om jag skulle ha ett sådant eller behöva bry mig, men uppenbarligen gör jag det. Och att vilja vara ärlig är viktigt och bra. 

Rop ur stenar (trauman) kan jag verkligen stå för. Även om säkert många är oförstående inför det jag kallar trauman. 

Underrubriken "och andra skimrande såpbubblor" kan jag också helt stå för. En underbar och sann paradox. I ljuset spricker trollen ut i skimrande såpbubblor. I a f i det förstående och försonande ljuset, som nås via smärta, sorg och bekräftelse.

"Hu, vad den här människan ältar" antar jag att läsare tänker, även jag tänker så, när jag t ex läser en komprimerad sammanställning av mina tweets under ett år.

Samtidigt blir det en skev bild eftersom det handlar om komprimering av en kort tid av min samlade dag och mitt liv. Samtidigt sann eftersom djupa trauman är ständigt närvarande även när de inte uttrycks på medvetet och öppet sätt.

Blir det verkligen färre troll och fler såpbubblor i mitt liv? Jo, jag är övertygad. Eller i varje fall fler hanterbara troll OCH fler såpbubblor. 

Ger sammanställningen av bloggen från 2014 till 2021 den bilden?        Jag får läsa och se efter!

Namnet Rop ur stenar är inspirerat av Harry Martinsons Aniara, som är en av mina största och mest bekräftande kulturupplevelser under senare år, särskilt i operaversionen från 1959.

I tjugosjätte sången i Aniara står det:

"när själen söndersprängdes   

 när kroppen söndersprängdes

...

Så talade den döve som var död

Men då det sagts att stenar skola ropa 

så talade den döde ur en sten.

Han ropade ur stenen: kan ni höra.

Han ropade ur stenen; hör ni inte."

Jocke Berg och Kent har gjort sin egen version, som fick mig att falla så hårt i början av 2000 - talet:

"Spelar inte längre någon roll

Jag orkar inte slåss

Det är bortom min kontroll

Du lämnade mig ensam

Och självklart blev jag rädd

Min sista gnista hopp

Var att synas att bli sedd

Och jag glömmer bort att andas

För sex, musik och våld

Var det vackraste som hänt mig

Sen själen min blev såld

Att synas utan att verka

Ser enkelt ut på håll

Men jag lever på impuls nu

Via fjärrkontroll

Men jag sa alltid nej

Men ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör"

Omfamna övergivenheten

Jag vaknar alltid tidigt. Lyckas jag somna om till femtiden är jag riktigt nöjd. Då trycker jag igång en lågmäld timer och bara ligger där i 62 minuter. Visst far tankarna, men jag förmår också omfamna min övergivenhet, eller snarare den övergivenhet, som jag utsattes för min allra första tid i livet.

Detta är kanske mitt största framsteg i mitt tillfrisknandearbete.  KAN SJÄLV. Men det är inte trotsig självhävdelse, utan en uppgiven acceptans. Ett medvetet val, eftersom min käresta finns i ett rum nära mig.

I början av vårt snart femtonåriga samliv, minns jag att jag önskade ett par timmar hud mot hud - kontakt varje dag och så hade vi det ofta också. Nu låter jag i första hand henne reglera den kontakten, som blir mer sparsam om än daglig.

Min jagande hunger efter möte och kroppskontakt finns inte längre. Alla intensiva år främst 2002 och framåt med frigörande dans och kontaktimprovisation, ja, även lindy hop, tango och bugg är över. Shamanic Breathwork och Ecstatic Dance, som jag gjort i grupp under senaste åren, har främst handlat om möte med mig själv.

Kontaktimprovisation med Judith 2003

Till slut skedde lite pö om pö i olika nyfödda ögonblick på olika dansgolv det som jag borde fått uppleva min allra första tid i livet. Det utplånar dock inte helt övergivenhetens försmäktande smärta från den första tiden. 

Den tar jag hand om nu.

Och nästan varje vecka dansar jag en våg av de fem rytmerna i vardagsrummet, där vi också brukar bugga loss då och då.

Så ser jag också fram mot att tids nog kunna dansa bugg och gammalt uppe på Gammlia, och jag minns t ex med glädje när jag buggade med helt okända, glada dansare på Danspaviljongen i Uppsala 2019.

Pappa

Pappa var näst äldst barnet bland sex överlevande syskon. Brodern Lennart dog två dagar gammal 1918. Att Holger blev ende sonen kom att få stor betydelse för hans liv.

Det äldsta vittnesmålet om pappas liv är en familjehemlighet. När jag sökte vapenfri tjänst på 70- talet, behövdes referenser. Jag hänvisade bl a till min religionslärare Bengt Rydén. Hans fru Sonja berättade i inlagan till utredaren, att Holger varit intagen på mentalsjukhus under 1940 -talet. Det var en total nyhet för mig.

Långt senare skickade jag efter pappas journal. 

Han la in sig frivilligt  på St Gertrud i Västervik 30 augusti 1945 för att han ville få elchocker, en nyinförd behandlingsmetod, och fick det åtta gånger.

Om hans situation före inskrivningen står det:

” Hemma tills han fyllt 26 år, då han började tycka att det var långsamt att gå hemma, ville ut i livet och se sig om. Tog därför plats som bilmontör vid Skövde praktiska skola och lärde sig till montör. Fick sedan arbete som sådan i Oskarshamn i fyra år... 1940 snabbutbildning som rekryt, fick utbildning som bilmekaniker... tjänstgjort i verkstadstrossen... två gånger i Skåne och en gång i Värmland... trivdes... ej utsatt för gengas, vad han vet om...

I maj 1944 slutade han med verkstadsarbetet och har sedan varit fadern behjälplig med arbetet hemma på gården. Slutade på verkstaden emedan han ej längre trivdes med arbetet där, ville hem igen, hade fått nog av livet på egen hand. Redan 1939 eller kanske redan 1938 hade han börjat känna nervositet. Flera gånger sökt läkare och fått medicin, men just ej blivit ngt bättre därav. Då han gick hemma längtade han ut från hemmet, ville ej bli bonde, men sedan han varit från hemmet ett tag, började han känna det bättre, men snart åter började han känna sig otillfredsställd och längtade tillbaka till hemmet. Det har även varit en flicka med i spelet. Han hade till en början ej varit kär i henne, men sedan hon farit till Stockholm för att tillträda en plats och där sedan gift sig, började han tänka mer och mer på henne. Men då var det tyvärr för sent. Känt detta svårt och blivit dyster till sinnes och nedstämd därav...

... känt sig tung i huvudet och nere, trött och har svårt att arbeta... ibland känns som ett tryck i bakhuvudet på honom"

 Vid utskrivningen en månad senare på egen begäran står det:

"Han är lugn, välbalanserad, ordnad, redig, klar, men kanske något spänd och ibland forcerad, med en viss benägenhet för gnäll. Utskriven. Betydligt förbättrad."

Eftersom han var ende sonen, blev han pressade av sin far Josef att ta över gården, vilket han gjorde två år senare, 1947. I Lars Molins utmärkta serie Tre Kärlekar utsätts sonen Gösta (Samuel Fröler) för påtryckningar att ta över föräldragården, men står emot. 

Jag minns min pappa som ljus och godmodig, men han hade kort stubin och kunde brusa upp och bli arg och hård. Han brukade gå och sjunga och småprata med djuren i ladugården. Ibland brukade jag och min lillasyster smyga och spionera på honom. Jag minns också att jag då brukade skriva upp hans repliker i ett block. Särskilt minns jag när han brukade klämma i med slutraderna i Calle Schewens vals:

"När morgonen gryr skall jag volma mitt hö

Och vittja tvåhundrade krok.

Fördöme dig, skymning, och drag nu din kos.

Det brinner I martallens topp!

Här dansar Calle Schewen

Med Roslagens ros,

Han dansar till solen går opp!"

Pappa var lite vek (jagsvag, vilket påtagligt gått i arv) och annorlunda än de flesta männen i byn, Han varken jagade, fiskade eller söp och verkade sakna det elaka och illmariga drag, som fanns hos många. 

En väldigt fin och genomarbetad trampbil, som pappa

byggde åt mig. Tyvärr alldeles för svår för en två-treåring

att orka trampa på en grusväg.

I början av 60 -talet började Holger jobba heltid på Lindahls i Åseda, 25 km bort på dålig grusväg. Han trivdes bra med det jobbet och arbetskamraterna, med resvägen var besvärlig. Därför började han jobba på mer närbelägna husfabriken i Fågelfors. Det blev mycket kortvarigt, eftersom han inte stod ut med det enahanda arbetet. Istället arbetade han sen flera år på Haglinds i Fagerhult, som reparatör, men hade svårt för den stroppiga ägaren. Hans sista arbetsplats blev sågverket i Klo, även där som reparatör. Där hade jag också sommarjobb i två år under gymnasietiden. Jag har två särskilda minnen av pappa därifrån. En dag hade han p g a personalbrist fått hoppa in och jobba vid sorteringsbandet. Han fick plocka bort vraket och skicka iväg det till flistuggen. När vi åkte hem i Amazonen beklagade han hur lång och dryg arbetsdagen varit för honom. Vid ett tillfället diskuterades tungviktsboxning i byssan och arbetskamraterna ondgjorde sig över skrikhalsen Classius Clay, medan min pappa tog honom i försvar. 

Pappa var väldigt händig med både trä, järn och motorer. 

Varför började pappa jobba heltid vid sidan av jordbruket, så pass tidigt? Minns inte att någon av de övriga bönderna gjorde det, och vår gård var normalstor. Förvisso blev dessa småbruk allt mindre inkomstbringande, men jag tror det var mammas krav och önskemål som var främsta anledningen. Hon gillade att handla och vi var så vitt jag vet de enda som gjorde två stora husrenoveringar inom tio år.

Pappa blev allt mer utsliten och olycklig, slitningarna med mamma tilltog. Mönstret var, tror jag, att de grälade om nåt önskemål från mamma. Sen teg de många dar, innan han kröp till korset och gjorde mamma till viljes. En tid av smekmånad och lugn inträdde. Sen började det om.

Jag flyttade mer eller mindre hemifrån,1968, när jag var 16 år och började på gymnasiet, även om jag ofta for hem på helgerna. Periodvis, när det var extra dåligt hemma, undvek jag hemresorna, Min syster som var fyra år yngre var tvungen att vara kvar i skiten. (Jag kan lätt förstå Leaks våndor, när han lämnar kvar sin lillebror hos den alkoholiserade mamman i Douglas Stuarts fantastiska bok Shuggie Bain.)

Jag minns givetvis dödsbudet som jag fick 8 maj 1972, när vi bodde hos ett kollektiv i Motala under en klädinsamlingstur med Emmaus i Östergötland. När jag kom hem, fick jag veta att pappa tagit livet av sig, men frågade aldrig på vilket sätt han hade gjort det. Skam skapar familjehemligheter.

Något år senare jobbade jag på Böksholms bruk och minns att en arbetskamrat frågade hur pappa min dog. Han anade att jag dolde något, när jag sa att det var hjärtfel, och pressade på. Ett mycket obehagligt minne. Lögn och skam är tunga och plågsamma att bära.

När jag började nysta i min barndom i slutet av 90 - talet, frågade jag syrran hur pappa hade dött. Hon sa då att mamma hade sagt att han tagit tabletter. Men hans journal och polisrapporten, som jag senare skickade efter, berättar något annat och alla i bygden har hela tiden vetat sanningen.

I pappas journal finner jag att han sökte hjälp hos en psykiater två och ett halvt år före sin död och fick Sobril och Stesolid utskrivet. Han återkom till läkaren två gånger. Sista gången avslutas journalanteckningen: "pat.behöver ej återkomma."

Nästa anteckning exakt en månad senare lyder:

"Pat. har begått sudcidium genom hängning "

Jag hatar den läkaren, men må han vila i frid.

Det fyller mig med förvåning och stolthet att pappa faktiskt sökte hjälp. Väldigt otippat att en man gör så på landsbygden på 40- och 60-talet.

Slutorden i journalanteckningen från Västervik 1945 passar även perfekt in på mig!

"Han är lugn, välbalanserad, ordnad, redig, klar, men kanske något spänd och ibland forcerad, med en viss benägenhet för gnäll."

En lycklig bild från 1957. Min syster i pappas knä.

Alla industrier som nämns i inlägget är sedan länge nedlagda. I Åseda finns dock idag Profilgruppen en framgångsrik och stor industri med närmare 500 anställda. Flera Fagerhultsbor arbetar där och vägen dit är bred, rak och asfalterad. 

Emmaus i Åkvarn finns ännu kvar.

Den intima dansen

 "Mina första decennier hade jag ägnat åt förälskelser på avstånd. Innerliga, passionerade, ofullbordade. Och outtalade. Objektet - han, eller hon -  fick aldrig veta vad som rörde sig i min hjärna och mitt hjärta. I alla fall inte i ord. 

En utdragen och oerfaren adolescens. 

Men så, plötsligt, vid 31 års ålder, blev jag en relationsmänniska."

Ett viktigt skäl till att jag läser böcker är att jag vill bli sedd, förstådd och bekräftad, och det blir jag verkligen av ovanstående ord ur inledningen av Lena Einhorns fantastiska bok Den tunna isen! Stryk "eller han" och byt 31 mot 34, så gäller citatet mig.

En utdragen och oerfaren adolescens.  Det är en perfekt och kärnfull sammanfattninng beträffande mig från 15 till 34 års ålder. Samtidigt förbigår orden den  smärta och skam, som dessa år rymde.

Att vara oskuld genom tonåren var en oerhörd skam. Ett förintande faktum, som till varje pris måste döljas och förnekas. Många har vittnat om detta.  Linda Skugge har berättat hur plågsamt det var att tvingas vänta tills hon blev 19. Jag har sett John Cleese vrida sig som en mask på en metkrok, innan han erkände att han var 24. Tror Lena Einhorn skriver att hon också var 24.

Jag var 34 år, när jag förlorade oskulden!

Detta har också sina fördelar, så klart. En kvinna har berättat att hon förlorade  oskulden kraftigt berusade när hon var 14 år, och saknade ordentligt minne av det. Jag har aldrig haft sex berusad, och helt sluppit ungdomstidens pinsamma och skamliga erfarenheter av dåligt sex " på fyllan och villan".

Min första olyckliga kärlek var Anita på högstadiet. Mörk, brunögd och lågmält mystisk. Jag grät bittert när högstadiet och hoppet var över. Numera mejlar vi vänskapligt med varann.

Under gymnasietiden blev jag aldrig förälskad.

Bränt barn skyr elden, eller snarare dras bara till den totala eldstormen. Det totalt omöjliga kärleken. Lika omöjlig som mitt nyfödda jags uteblivna känslomässiga anknytning. All svalare attraktion var otillräcklig för att övervinna blygsel och skräck. 

Ja, för mig var det även omöjligt att våga uttala den eldstormande kärleken, när den utbröt.

Gymnasietiden ägnade jag åt att övervinna min blygsel i klassrummet och delvis i kamratkretsen. Och jag inbillade mig att den därmed också skulle vara övervunnen när kärleken dök upp.

Det gjorde den i form av Astrid, när jobbade på Emmaus Björkå. Minns en arbetsbilfärd hon och jag gjorde ensamma tillsammans. Då ville jag yppa mina känslor, men var helt oförmögen. 

Detta misslyckande tillsammans med pappas självmord och att jag inte alls var vuxen vuxenlivet kastade ner mig i en femårig depression. Detta har jag förstått efteråt. På ytan gick livet vidare med studier och arbete i Växjö. Även Lena Einhorn berättar att hon gick in i en fyraårig, mer tydlig, depression, när hon var 20.

Under den tiden blev jag olyckligt och outtalat kär i Elisabeth. Vi hade senare brev- och telefonkontakt, när jag krisade i början av 2000 - talet. Den upphörde hastigt, när hon yppade hur jobbiga hon tyckte mina samtal var. När jag åt lunch med en vän på Kafé de Luxe i Växjö 2018, var hon också där. "Ursäkta, vad är det nu du heter?", frågade hon då.

Sen kommer min stora olyckliga kärlek i livet. Min motsvarighet till Lena Einhorns Nicki, som hon möter när hon är 49 år. (Om det verkligen slutgiltigt blir en olycklig kärlek för Lena, får du ta reda på i boken!)

Jag mötte Helle när jag var 25 eller 26. På en fest hos Billy och Britten på Seminarievägen i Växjö. Hon var annorlunda än mina tidigare mer tillbakadragna och svala skönheter.

Mer framåt och utåtriktad. En dejlig dansk ensamstående mor till underbara Sebastian, 7 år. Hon bodde i järnvägsstationen i Åryd och behövde en hyresgäst.  Jag flyttade in, men förmådde yppa mina känslor först senare. Som om jag skulle gå till min avrättning satte jag mig på Helles säng och bekände min kärlek. Och avrättad blev jag. "Åh, vad jobbigt!" , utbrast hon.

Dagen efter minns jag att jag fullkomligt genomborrades av smärta under mitt arbete som avbytare. Lena levde i sådan smärta månad efter månad och kunde bara ytterst flyktigt njuta av Augustpris och Guldbagge. I sant masochistiskt hopp bodde jag kvar hos Helle och Sebastian i ett par år. Vardagsmässigt var det en härlig tid, om jag bara inte hade haft mina obesvarade känslor, vilka f ö kom att leva kvar många år längre än så. Har de dött helt ännu? Förhoppningsvis.

1981 flyttade jag ut och gick ett år på Ingelstorpsskolan utanför Kalmar. Det blev en försenad lycklig tonårstid, bortsett från att jag fortfarande enbart sökte den omöjliga, olyckliga kärleken, nu i form av Monica.

Åter förmådde jag svårt darrande formulera min kärlek och bli avvisad. Nu på en vårgrön  gräsmatta. Samma med Kate, när jag återvänt till Växjö, men vi var fortsatt goda vänner tills jag skrev och mer eller mindre gjorde slut. I a f begärde att upprätthållandet av kontakten skulle skötas av båda. Då upphörde den. Hon deltog nog främst av medberoende och skuld. 

Ja, jag har blivit en ensam människa, kvantitativt sett, när jag mest lever i ömsesidiga relationer. Sant och sunt!

Sen var det framförallt Barbro och några till, mer halvhjärtade, i Växjö. Jag började bli gammal och desperat. Samtidigt drog jag mig undan, när någon närmade sig mig, t ex fina Lena, som jag paddlade kanot och tältade med. Blygheten var för stark, när inte eldstormen fanns. Lika bra, eller inte? Vem vet?

Lena i Uppsala, under lärarutbildningen. Totalt 8 olyckliga och omöjliga kärlekar under nästan 20 år. 

Malin Lindroth toppar det: "Femton gånger har jag förälskat mig sedan åttionio. Alla männen har sagt nej. Själv har jag inte sagt nej till någon. Det har aldrig givits tillfälle." (ur Nuckan). Men då har Malin levt i ett fyraårigt förhållande tills hon blir 23. Sen trettio år som nucka. Väldigt lovvärt att hon skrivit sin lilla fina bok om det!

Det finns tre stora skamfläckar och sorger att drabbas av i det "normala" samlivet. Att vara oskuld i tonåren, att vara ofrivilligt ensam utan partner senare i livet, att vara barnlös (särskilt för kvinnor).

Andra halvan av livet har jag undsluppit dessa, och nu förhoppningsvis skrivit mig fri från den första halvans skam och smärta?

Från den olyckliga kärlekens tid.

Avslutningsvis några ord om och ur Gun Britt Sundströms Maken:

För mig skildrar boken den omöjliga kärleken som ett roande äventyr. Det är härligt att få läsa om den varianten, när min egen  var så bottenlöst smärtsam och vidrig att bara ungdomens kraft och ork fick mig att överhuvudtaget överleva.

I Maken ältas det med friskt humör à la Marcel Proust, men som sagt på ett roande vis. Boken avdramatiserar och avromantiserar kärleken på ett härligt sätt, bjuder på mycket igenkänning och ger mig nya insikter. Jag har varit den som älskar mest och ordar mest om min kärlek. Här kommer jag till insikt om hur smärtsamt och kvävande det kan vara att vara mottagare av detta och känna att en spelar andra fiolen.

Jag önskar att jag läst boken 1976, när den kom ut, men bättre sent än aldrig. 

Läs också Jon Jordås uppdatering av berättelsen: Min Martina, skriven ur Gustafs perspektiv. Den boken har ett fantastiskt slut, som fick mig att jubla.

Till sist ett par träffsäkra citat ur Maken:

"Han tycker bara jag är nyckfull och besvärlig, men det är ju inte nycker det är frågan om, mina reaktioner är järnhårt lagbundna: den orubbliga principen Tvärtom. När han vill kopulera, vill jag prata, när han vill prata, vill jag sova. Om det fanns något tillfälle han inte ville kopulera skulle jag givetvis vilja det också. Faktum är att jag fantiserar om att förföra honom, jag kan för mig själv utmåla riktigt upphetsande visioner av det, men jag får aldrig tillfälle att omsätta dem i verkligheten eftersom jag alltid blir förekommen."

"Det är kanske mest jag som har fört kampen i det tysta, eftersom Gustaf som den slarvigare av oss inte ser vad jag ser. Att saker inte ligger på sin plats irriterar ju inte den för vilket de inte har någon särskild plats, och har de ingen går det inte att lägga dem på plats heller."

Lättsamma skratt och djup undertext

Igår såg vi på Hotelliggaren från Fredriksdalsteatern. Jag trodde att jag skulle bli nöjd efter nån knapp halvtimme, men vi skrattade gott ända till slutet efter dryga😁 två timmar. Det nattliga arbetet blev sedan som vanligt tufft, men ovanligt välgörande tack vare farsen före sömnen.

När jag vaknade insåg jag att Hotelliggaren innehöll en djup undertext; en befriande skrattspegel över mitt livs pärlband av omöjliga situationer, perfektionism, plikttrogenhet i ensamt hemlighetsmakeri, som jag utförligt beskrev i ett tidigare inlägg. Fast Ola Forssmed är ingalunda ensam, när kan svettig krumbuktar sig på pjäsens Hotell Westminster. Och i slutet segrar sanningen, hur den nu var🤔😁.

Nu har jag alltså mycket otippat fått uppleva mitt centrala livstema i farsform, som komplement till den svårmodiga Aniara. Befriande!

Igår började vi också att se "Hjem til jul", efter min dotters enträgna tips. Då fick vi också skratta, så tack för det👍. Därmed har vi också Netflix i minst en månad och kan se de serier, som var snackisar där under fjolåret. Vara lite senblivna Insiders. Ja, Säsong 2 av "Hjem til jul" har nyss släppts, så där kan vi bli riktiga Insiders. Om den nu blir en snackis...

Dagliga små njutningar

Nu har jag det tuffa och nyttiga utmaningen att skriva om njutningar, fast jag just nu mår skit.

Vaknade halv fem efter bra sömn med tunga, krävande drömmar. Tinnitusen dånar i huvudet. Infektionen är kvar, men befarad försämring har uteblivit. Obehag och olust härjar främst i bröstet. Jag lyckas dock somna om till halv sju. Skönt!

Tillståndet inombords är detsamma, men det ljusnar, om än strilande höstregn ute, nu när vi går in i den mörka årshalvan.

Jag njuter av att ha klarat mig genom ännu en natt. Av att leva, andas och vara fysiskt frisk (bortsett från infektionen). Av att klara av att härbärgera och processa så mycket smärta, som jag föreställer mig är ändlig och övergående, och jag har tillförsikt att snart kommer en bättre dag.

Igår gjorde jag äntligen ett ordentligt horoskop, vilket jag tänkt på många år. Jag lyssnade för ett tag sedan, när Eric Schüldt talade fängslande om horoskop i Två män i en podd. Den första riktigt bra podden, som jag funnit vid sidan av Alex&Sigges.

Horoskopet stämde kusligt väl. Jag vet så klart sen tidigare att jag är Stenbock; allvarlig, stabil, lojal, men nu fick jag massor av ytterligare information, som jag så småningom blev överväldigad av och tröttnade på. Återkommer kanske!

Igår blev jag också klar med Sigge Eklunds Livets små njutningar, som blivit en mediesnackis, närmast "kölhalats" av de flesta kritiker och sålt som smör.

Boken är överraskande bra. Den bör läsas och inte bara lyssnas på. Dels läser inte Sigge jättebra, och dels är det lättare för mig att ta in orden och språket, när jag läser.

De korta kapitlen i boken är en njutning att insupa! Väldigt välskrivet, särskilt med tanke på att det skulle kunna bli svulstigt och patetiskt. Sigge säger sig skrivit den under två år och han har fått till språket, så att det verkligen levandegör de 47 njutningar han beskriver. Att jag kan känna igen mig i nästan allihop spelar kanske in i min upplevelse. I t ex Jordgubbar med grädde och Skumbad beskriver han exakt min upplevelse, även om det nu är mycket länge sen jag badade i badkar och jordgubbarna åts i barndomen.

Just nu njuter jag av S:s pustande till härliga Sofias hemmagympa, där jag själv nästan alltid deltar, men nu sätter infektionen stopp.

Jag tänkte ett tag skriva egna minnen av alla Sigges njutningar, men det får vara. Istället ska jag lista fler dagliga.

Min livsviktiga heliga, härliga helandetid varje morgon, innan ledan tar över. Men då finns min härliga snuttefilt; mobilen att ta till. En underbar njutning, som lätt kan slå över i besatt missbruk, vilket jag dock sällan upplever som ett problem för mig. Den är främst en fantastisk väg till njutning. Kunskap, skönhet, resor, musik, streaming, kontakter, utbyte.

YOGA, MEDITATION OCH DANS! Det är en osviklig njutning, särskilt när de kan göras utomhus, fast den tiden är nästan över för i år.

Hela förmiddagarna är en viss njutning. Jag har energi, orkar göra saker.

Att lyssna på Radiföljetongen medan jag gör min lunch; dagens första måltid, antingen god gröt eller gott bröd med brieost, hummus och en god smoothie.

Just nu är Radioföljetongen Händelser vid vatten av Kerstin Ekman uppläst av Rolf Lassgård. En ren njutning!

Sen inträffar dagens höjdpunkt; att äta dagen första mål lunchen framför vår begagnade 37' platt-tv, som för ett par år sen fick ersätta vår lilla tjock-tv. Det bytet ledde till en daglig njutning! Särskilt att se naturprogram. 

I går lunch och kväll såg vi klart Sommaren 85. En "sexfixerad Åsa-Nisse", som någon tidning skrev. Den var helt OK att se, kom t o m lite tårar till sista avsnittet. Lotta Telje, är alltid en njutning att se, även om hennes karaktär här var jobbig och plågad. Emma Broomé var en ny trevlig bekantskap. Språkresedottern spelad av likaledes nya Elina Slätterman gjorde bra ifrån sig. Fint återse Mattias Nordkvist; Gustaf i Vår tid är nu. Och en bonus att få se Umeåbon Staffan Ling i en liten roll. Så ska jag inte glömma Kajsa Ernst och de vackra bilderna från Ålleberg! De senare vill jag njuta av på plats nån gång. För S blev serien extra berörande, eftersom hon också varit  på språkresa till England.

Sen börjar lång dags färd mot natt. Jag sover middag, trots olust både då och på kvällen inför sovandet. Middagssömnen ger en viss nytändning.

Nu drack jag en stor kopp vatten. Vilken njutning!

Nu ska jag få fotmassage med lavendelolja! Fortsätter inlägget imorgon.

....

I natt vaknade jag redan 03, och har varit vaken sen dess. Det blir ofta så någon natt i veckan. Jag var vid gott mod. Infektionen nästan borta. Tinnitusen lika högljudd, men det störde mig inte. Efter någon timme fortsatte jag lyssna på Alex Schulmans Överlevarna.

Nu är jag seg, mosig och osoven. Ingen direkt njutning, vilket dock är ämnet. Glad att natten är över och dagen här. Och inlägget får snart rundas av för hjärnan är som sagt seg, mosig och oinspirerad.

Nu 07.30 tumlade S ner bredvid mig och började berätta sina drömmar. En skön njutning, blandad med ett vagt agg över att varit övergiven så många timmar. Våra olika dygnsrytmer är en nyttig utmaning.

Att äta är en daglig njutning och mitt värsta missbruksproblem, även om missbruk nog är ett lite för starkt ord. Dagliga problem med tröst- och överätandet har jag i alla fall. I går bakade jag en mycket god kladdkaka på päronbotten. Använder dadlar i stället för strösocker vid all bakning. Alltid något och blir godare.

Åter till Sigges bok. Ett kapitel heter Trösta barn och det väcker insikten till liv att jag (nästan) aldrig blev tröstad som barn och inte heller förmådde trösta min dotter. Så fruktansvärt hemskt! I stället för tröst fick och gav jag förebråelser och den vuxnes oro tog över fokus från det rädda, lidande tröstbehövande barnet. I går slog det mig hur dålig jag är på att trösta mig själv på ett sunt sätt, och hur bra jag är på självförebråelser. När min dotter var 4 - 5 år gammal textade hon hjärtskärande på ett  A4 - papper:                                                      TRÖSTA ALT I    BARN • NED    AMELESNA.

Sigges bok är inte något ytligt lyckofluff. Där finns hela tiden en underström av ensamhet och sorg. En mörk mystik finns där. Han saknar något. Oklart vad. En sammansmältning med något transcendent?Den paradisiska barndomen före föräldrarnas skilsmässa? Ett mycket litet inre barn långt inne i labyrinten? Eller bara lugn och ro, egentid, långt från barnansvar och rampljus? Kanske allt det? Vem vet?

På ett ställe skriver han:

"Du skulle kunna vandra in mellan stammarna och aldrig komma tillbaka."

Avslutningsnjutningen är i alla fall en perfekt lyckosvindel.

I natt slog det mig också att näst efter S, så är Alex och Sigge (främst Alex) de två människor jag känner bäst. Eller tror mig känna efter att bl a ha lyssnat på mer än 400 poddtimmar. Den känslan är jag sannolikt inte ensam om, och det berättar något om vår tid. Individualismens och Ensamhetens tid fylld av låtsasvänner.

Detta långa slingrande inlägg är inspirerat av min läsning av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Jag är snart klar med del 5 av 7. I del 4 och 5 tuggar han på rejält om samma saker och utvikningarna är legio för att inte säga huvudinnehållet. Ändå handlar det egentligen bara om två textrader hos Jocke Berg och Kent:" Jag slåss och håller kroppen varm/ en dröm om mammas ömma famn" (och hans homosexualitet förlagd hos andra). Skriva kan han och ibland glimmar texten till av djup skönhet och insikt.

Dotter Moas porträtt av mig är en njutning att ha och se.

Hundra år av ensamhet

Så har jag äntligen läst den! Boken jag köpte i pocket redan på 70-talet; Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez.

Det var klokt att jag väntat så länge, och nu läst Lina Wolffs nya översättning, även om det sannolikt inte var något fel på den första översättning, så var jag nog inte mogen att insupa mästerverket redan i tjugoårsåldern.

Redan titeln är fantastiskt och boken är ett frustande, ångande karnevalståg. För första gången hör jag en bok inläst av Magnus Roosman och det fungerar perfekt.

Detta är ett allkonstverk där varje mening är en utsökt delikatess att höra och läsa. Orden förhöjer livet till en gudomlig, sagolikt skimrande nivå.

Det är en släkthistoria, och beskrivning av Colombias historia, så vitt jag förstår. En hejdlös skröna och en ödesmättad tragedi.

Tyvärr uteblev det efterlängtade gråten, som Alex Schulman i sin podd berättade alltid kommer över honom när han läser bokens slut. En upplevelse han delar med många andra, men tyvärr inte med mig. Kanske för att min förväntan och förhoppning var för stor.

Jag blev t o m lite besviken på slutet, som är ett slags metaslut, ett grepp som jag stött på så många gånger att det blir mer sökt än drabbande.

En oförglömlig gång är när Klas Östergren avslutar Gangsters. Då sög en djup, svår ångest tag i mitt inre. Kanske hade Klas tagit inspiration hos Márquez, vem vet.

Villerfalla och Vilavaro I

Efter ett års bloggtystnad föräras idag sex inlägg!

Har mer och mer insett att orden för min del är förnekad förlust (Julia Kristeva). Definitivt så när det gäller att läka det nyfödda, ordlösa barnet. Ändå har jag inte kunnat avhålla mig från att, oftast i tidig gryning efter nån timmes inre pejling och läkning, kortfattat notera mina upplevelser och insikter på Twitter. Min långa resa sedan första panikångestattacken 1994 har gått genom SKRÄCK, SKAM, SMÄRTA, SORG, SVAGHET och SINNESRO. 

Den pågår ännu och sakta men säkert har det skett en förskjutning så att det numera är SMÄRTA, SORG, SVAGHET och SINNESRO som dominerar.

Så har det desorienterade tillkommit. Eller låt mig kalla det SINNESFÖRVIRRING. Och i dess kölvatten, SALIGHET.

Villerfalla och Vilavaro II

 "Den som söker efter 

den stora enkelheten 

kommer att finna extasen."

Ja, både Allt och Inget är gränslösa!

Schüldt om enkelheten

Om det gränslösa

Tweet om Emil Jensens fantastiska Vinterprogram!