Sov gott i samma säng

Till min glädje finner jag att Anna Wahlgren idag på en helsida i DN får mothugg på sina alltmer brutala råd när det gäller att få spädbarn att sova m m. Det ger mig anledning att åter publicera en text, som jag skrev 2002:

"Direkt efter förlossningen la vi vår dotter på mammans mage och efter 40 minuter hade hon lugnt och målmedvetet kravlat upp till vänstra bröstet och börjat suga. Tvärtemot vad Anna Wahlgren skrev i Ordfront Magasin 11/02, lyckades barnet, helt nyfött, själv ta sig till den mat hon behövde.

Helt visst är barnet totalt beroende av den vuxne vårdaren för att leva, men barnet är vanligtvis utrustat med förmåga och kraft att fullgöra sin del av samspelet. I stället för den överlevnadsångest, som Anna Wahlgren talar om, föds vi med en förtröstan att samspelet ska komma att fungera väl. Barnet har också full kontakt med sina känslor och behov samt förmåga att uttrycka dem.

Tyvärr har de flesta av oss vuxna i varierande grad berövats den förmågan. Detta gäller i hög grad mig själv och därför var det mycket krävande att bli förälder. Den naturliga inre kompassen hade tystats under min egen traumatiska spädbarnstid på 1950 - talet. Jag blev som förälder därför tvungen att förlita mig på någon form av yttre regelverk bl a Anna Wahlgrens Barnaboken, nu delvis återgiven i Ordfront Magasin.
Där får man klara besked :

Egen säng efter "smekmånaden"
Eget rum senast efter fem månader
Mycket skratt och glädje inför en kort och saklig läggning på magen.
Mörkt
Tyst, övertygande, rogivande vaggning eller "buffning" av lämpligt slag - barnet ska tystna och slappna av i hela kroppen inom två minuter.

Idag inser jag att detta är ren barnmisshandel, men då genomförde jag det plikttroget.

Jag minns smärtsamt väl hur sova-hela-natten-kuren drogs igång. Jag körde barnvagnen sakligt och övertygande över en tröskel. Barnet grät (liksom mamman i sin säng) i 20 minuter innan det somnade. Ganska snart kom vi dock ner till de anbefallda två minuterna. (Barn är fantastiska på att anpassa sig till vuxenvärldens krav och förtränga sina egna behov och känslor. Att somna är för övrigt en metod att fly smärtan över att ens egna behov och känslor blir kränkta.)

Vid 10 månaders ålder fick vår dotter en feberkramp i barnvagnen, där hon skulle sova gott hela natten. Sedan dess sover hon med oss föräldrar i vår säng och hon ser alltid till att omedvetet under sömnen ha kroppskontakt med någon av oss, om så bara med en tå! Hon är nu 10 år gammal och har sedan en dryg månad börjat sova i egen säng i sitt rum, eftersom hon själv vill eller snarare eftersom kompistryckets "normalitet" gör sig påmind.

Den närhet, oxytocinstimulerande hudkontakt, glädje, ro och mänsklig värme, som det ger att dela säng, finns det ingen anledning att utifrån bestämda regler avbryta. De flesta av oss vuxna har skolats in till att (tro oss) behöva en hel natts ostörd, sammanhängande sömn för att klara en hel dags och kvälls sammanhängande arbete och vakenhet. Hur naturligt och rimligt är detta?

Vi är flockdjur som i årtusenden sovit tätt tillsammans för att hålla värmen. 2 - 4 timmars sammanhängande sömn i taget är tillräckligt för att ge kropp och hjärna återhämtning. Dessutom mår kropp och själ bäst av en tupplur efter varje måltid under dagen.
Allt detta ligger närmare det lilla barnets behov och beteende, som samhällets krav och Anna Wahlgrens kur gör våld på.
Varför utsätta spädbarn för detta?

Låt istället barnen sova gott tillsammans med vuxna och syskon så länge de själva vill.

Om barnet och mamman ligger i samma säng blir barnets behov av att amma under natten också enklare att tillfredsställa. Det är inte som Anna Wahlgren påstår att barn nödvändigtvis tröttnar på att dia. God amningen handlar inte enbart om mat utan också om närhet, värme, trygghet och kärleksfullt samspel. Vår dotter fortsatte att amma tills hon var fem år. Då bestämde vi föräldrar att det var dags för henne att sluta. För att minimera hennes kval meddelade vi henne detta helt abrupt en dag. Hon fick ett oerhört vredesutbrott på köksgolvet, men svalde förtreten och förträngde en avsevärd del av smärtan och sorgen, när hon märkte att vårt beslut var fast och oåterkalleligt.

Genom att lämna ett så pass stort barn utanför detta beslut, berövade vi henne möjligheten till ett längre och mer läkande sorgearbete. Att sluta med en väl fungerande amning, där även mamman upplever glädje, närhet, ro och värme är säkert en av människans största förluster genom livet.

Själv har jag burit med mig ett förträngt och plågsamt lidande över att min mamma rastlöst och otåligt ville att jag skulle bli snabbt klar med mina amningsstunder. Det har bidragit till att jag levt mitt liv med känslan av att vara "en tjuv om natten" och skuldbelagt all njutning.

Att sova i samma säng som föräldrarna med bröstet inom bekvämt räckhåll, gärna liggande på rygg eller på sidan intill bröstet, är enligt min mening, också bästa sättet att minimera riskerna för plötslig spädbarnsdöd, istället för det andningslarm Anna Wahlgren förespråkar."

Publicerad i kortare version i Ordfront Magasin 3/2003.

Men bara om min älskade väntar

Om idag inte var en ändlös landsväg
och i natt en vild och krokig stig
om i morgon inte kändes så oändlig
Då är ensamhet ett ord som inte finns

Men bara om min älskade väntar
om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

Jag kan inte se min spegelbild i vattnet
Jag kan inte säga sorglösa ord
Jag hör inte mitt eko slå mot gatan
Kan inte minnas vem jag var igår

Men bara om min älskade väntar
Om jag hör hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

Det finns skönhet i flodens silversånger
Det finns skönhet i gryningsolens sken
Men då ser jag i min älskades öga
En skönhet större än allting som jag vet

Men bara om jag vet att du väntar
om jag hennes hjärta sakta slå
Bara om hon låg här tätt intill mig
kan jag bli den jag var igår

Orginaltext & musik: Bob Dylan (Tomorrow is a long time) Svensk text: Ulf Dageby

Bättre än mången Bergman

För en tid sedan såg vi Simon Stahos "Himlens hjärta". Ett ytterst välspelat kammarspel. Dramatiskt, överraskande och omskakande, särskilt för rollfigurerna i filmen, medan vi åskådare kan njuta, förfasa oss eller vad helst vi vill. Filmen framkallade många gapskratt hos mig över rollfigurernas aningslöshet och sätt att hantera minst sagt delikata situationer. Min käresta la märke till att, när samma scen återkom två gånger i filmen, så var scenerna ändå lite olika. En kul detalj och blickning åt den mer uppmärksamma publiken.

Det är lätt att förstå att svenska toppskådisar gärna medverkar i Stahos filmer. Det måste vara en utvecklande utmaning och väg till personlig utveckling att medverka i hans filmer, som tar upp så många av våra mänskliga sidor, framförallt de mindre behagliga.

Trots allt är "Himlens hjärta" en slags må bra - film med lyckligt slut. Det är mer än man kan säga om filmerna "Dag och natt" och "Bang Bang Orangutang", min favorit av de tre Stahofilmer jag sett. Staho vågar penetrera nattsidan av våra liv och vår trasighet på ett konstruktivt sätt. Eller som han säger i en intervju: "Riktigt bra filmer är nästan alltid sådana som hälften av publiken älskar och andra hälften hatar."

Är det rimligt?

"är det rimligt att begära att kärleken förblir oförändrad då allt annat omkring oss förändras och förflyktigas?"
...

"Du blev det barn jag aldrig fick...Glupsk, lycklig och ledsen som ett barn. Att älska med dig var att förflytta sig tillbaka i tiden. Du smekte mig inte, du åt upp mig. Jag njöt av det och av ditt sätt att se på mig som barn ser på en ny leksak, jag lät mig gärna vara en leksak i dina händer, fast jag ibland undrade när lusten skulle komma att få sönder mig för att se inuti mig.

... Det är sant som de säger: Det du inte gör med din hustru, det gör hon med en annan.

Det kan låta cyniskt, det är ändå så att det är väldigt sällan man behandlar hustrun som den älskarinna hon vill vara. Ingen vet varför det är så.

Jag njöt av min kropp och av din, skamlöst, gränslöst, bortom alla hänsyn. Du lärde mig skratta när lusten var som störst, att hålla ögonen öppna under de där sista sekunderna före orgasmen.

Ändå räckte detta inte till. När jag lämnade ditt hotellrum gick jag tillbaka till min man. Det hände ibland att jag låg med honom på natten efter att ha varit tillsammans med dig hela eftermiddagen. Jag gick från ditt rum med en glöd under huden, med en pyrande brand i lemmarna och det blev min man som släckte den branden. Det var bara han som kunde göra det. Att krypa in i hans famn var som att ta på sig sitt äldsta nattlinne, hans välbekanta kropp erbjöd vila och stillsam tillfredsställelse, den lämnade mig inte i uppror utan i en villkorslös trygghet och jag sov aldrig så gott.

Jag undrar om jag inte är ett monster. Hur kunde jag flytta från den ena sängen till den andra utan att gå sönder? Det kunde jag... Du räknade mina orgasmer som om du samlade bevis för min kärlek, gång på gång uppmanade du mig att komma, ingenting hetsade upp dig lika mycket och du hårdnade i mig ännu mer, du tröttnade aldrig och du väckte mig på nytt och på nytt.

Så här har jag aldrig talat förr, även det lärde jag av dig. Du viskade obscena ord i mitt öra, du ville få också mig att säga sådana och jag gick med på det, inte för att jag blev upphetsad utan därför att det var en underbar frihet från mig själv. Jag var inte längre en stukad, hämmad, av tre missfall märkt medelålders kvinna, utan en ung amason i vällustens tjänst, en modern kvinna som inte gömde skötet mellan benen utan bar det högt och tydligt på pannan."

ur Vänner och älskare av Theodor Kallifatides

Saktmod

Ibland kan ett enda ord fylla mig helt. För ett par månader sedan var det ordet frånstötande. (Tack Birgitta Holm och Julia Kristeva!) Nu det underbara ordet saktfärdighet. Modet och färdigheten att leva sakta:

"...han stirrade upp i taket medan han fortsatte att tala om konsten att leva som skägglaven.

Människan förstod sig icke på saktfärdigheten, hon begrep endast sådant som rörde sig i hennes egen hastighet. Berget som föll sönder och tallskogen som stod och dog och stenarna som växte upp genom matjorden begrep hon icke, icke ens sina egna naglar förstod hon, huru de tillväxte. Tiden kunde hon taga till sig, men aldrig saktfärdigheten. Det var därför människan läste tidningar, för att blåsa upp sig med händelserna och tiden. Men saktfärdigheten var ohyggligt mycket segare och starkare än tiden, tiden tog fort slut, men saktfärdigheten tog nästan aldrig slut. I saktfärdigheten var snart sagt allting samtidigt. Tiden var som myggorna och knotten, saktfärdigheten var ett stort fäkreatur som låg och idisslade. Människan som gav sig tiden i våld hade efteråt inget förflutet utan bara ett förflyktigat och förspillt och förbränt. Och utan förflutet var människan bara en väderil. Ett samvetsgrant och saktfärdigt genomlevat förflutet, det var det enda råämne som en hållfast människa kunde göras av.

Antagligen frågade han på detta sätt efter hennes förflutna.

Jag brände tidningen, sa hon. Jag kastade den i spisen.

Och han lyfte ena armen och sträckte ut handen som om han velat röra vid henne.

Det kan bli folket av vilken människa som helst, sade han."


ur Hummelhonung av Torgny Lindgren