Dagliga små njutningar

Nu har jag det tuffa och nyttiga utmaningen att skriva om njutningar, fast jag just nu mår skit.

Vaknade halv fem efter bra sömn med tunga, krävande drömmar. Tinnitusen dånar i huvudet. Infektionen är kvar, men befarad försämring har uteblivit. Obehag och olust härjar främst i bröstet. Jag lyckas dock somna om till halv sju. Skönt!

Tillståndet inombords är detsamma, men det ljusnar, om än strilande höstregn ute, nu när vi går in i den mörka årshalvan.

Jag njuter av att ha klarat mig genom ännu en natt. Av att leva, andas och vara fysiskt frisk (bortsett från infektionen). Av att klara av att härbärgera och processa så mycket smärta, som jag föreställer mig är ändlig och övergående, och jag har tillförsikt att snart kommer en bättre dag.

Igår gjorde jag äntligen ett ordentligt horoskop, vilket jag tänkt på många år. Jag lyssnade för ett tag sedan, när Eric Schüldt talade fängslande om horoskop i Två män i en podd. Den första riktigt bra podden, som jag funnit vid sidan av Alex&Sigges.

Horoskopet stämde kusligt väl. Jag vet så klart sen tidigare att jag är Stenbock; allvarlig, stabil, lojal, men nu fick jag massor av ytterligare information, som jag så småningom blev överväldigad av och tröttnade på. Återkommer kanske!

Igår blev jag också klar med Sigge Eklunds Livets små njutningar, som blivit en mediesnackis, närmast "kölhalats" av de flesta kritiker och sålt som smör.

Boken är överraskande bra. Den bör läsas och inte bara lyssnas på. Dels läser inte Sigge jättebra, och dels är det lättare för mig att ta in orden och språket, när jag läser.

De korta kapitlen i boken är en njutning att insupa! Väldigt välskrivet, särskilt med tanke på att det skulle kunna bli svulstigt och patetiskt. Sigge säger sig skrivit den under två år och han har fått till språket, så att det verkligen levandegör de 47 njutningar han beskriver. Att jag kan känna igen mig i nästan allihop spelar kanske in i min upplevelse. I t ex Jordgubbar med grädde och Skumbad beskriver han exakt min upplevelse, även om det nu är mycket länge sen jag badade i badkar och jordgubbarna åts i barndomen.

Just nu njuter jag av S:s pustande till härliga Sofias hemmagympa, där jag själv nästan alltid deltar, men nu sätter infektionen stopp.

Jag tänkte ett tag skriva egna minnen av alla Sigges njutningar, men det får vara. Istället ska jag lista fler dagliga.

Min livsviktiga heliga, härliga helandetid varje morgon, innan ledan tar över. Men då finns min härliga snuttefilt; mobilen att ta till. En underbar njutning, som lätt kan slå över i besatt missbruk, vilket jag dock sällan upplever som ett problem för mig. Den är främst en fantastisk väg till njutning. Kunskap, skönhet, resor, musik, streaming, kontakter, utbyte.

YOGA, MEDITATION OCH DANS! Det är en osviklig njutning, särskilt när de kan göras utomhus, fast den tiden är nästan över för i år.

Hela förmiddagarna är en viss njutning. Jag har energi, orkar göra saker.

Att lyssna på Radiföljetongen medan jag gör min lunch; dagens första måltid, antingen god gröt eller gott bröd med brieost, hummus och en god smoothie.

Just nu är Radioföljetongen Händelser vid vatten av Kerstin Ekman uppläst av Rolf Lassgård. En ren njutning!

Sen inträffar dagens höjdpunkt; att äta dagen första mål lunchen framför vår begagnade 37' platt-tv, som för ett par år sen fick ersätta vår lilla tjock-tv. Det bytet ledde till en daglig njutning! Särskilt att se naturprogram. 

I går lunch och kväll såg vi klart Sommaren 85. En "sexfixerad Åsa-Nisse", som någon tidning skrev. Den var helt OK att se, kom t o m lite tårar till sista avsnittet. Lotta Telje, är alltid en njutning att se, även om hennes karaktär här var jobbig och plågad. Emma Broomé var en ny trevlig bekantskap. Språkresedottern spelad av likaledes nya Elina Slätterman gjorde bra ifrån sig. Fint återse Mattias Nordkvist; Gustaf i Vår tid är nu. Och en bonus att få se Umeåbon Staffan Ling i en liten roll. Så ska jag inte glömma Kajsa Ernst och de vackra bilderna från Ålleberg! De senare vill jag njuta av på plats nån gång. För S blev serien extra berörande, eftersom hon också varit  på språkresa till England.

Sen börjar lång dags färd mot natt. Jag sover middag, trots olust både då och på kvällen inför sovandet. Middagssömnen ger en viss nytändning.

Nu drack jag en stor kopp vatten. Vilken njutning!

Nu ska jag få fotmassage med lavendelolja! Fortsätter inlägget imorgon.

....

I natt vaknade jag redan 03, och har varit vaken sen dess. Det blir ofta så någon natt i veckan. Jag var vid gott mod. Infektionen nästan borta. Tinnitusen lika högljudd, men det störde mig inte. Efter någon timme fortsatte jag lyssna på Alex Schulmans Överlevarna.

Nu är jag seg, mosig och osoven. Ingen direkt njutning, vilket dock är ämnet. Glad att natten är över och dagen här. Och inlägget får snart rundas av för hjärnan är som sagt seg, mosig och oinspirerad.

Nu 07.30 tumlade S ner bredvid mig och började berätta sina drömmar. En skön njutning, blandad med ett vagt agg över att varit övergiven så många timmar. Våra olika dygnsrytmer är en nyttig utmaning.

Att äta är en daglig njutning och mitt värsta missbruksproblem, även om missbruk nog är ett lite för starkt ord. Dagliga problem med tröst- och överätandet har jag i alla fall. I går bakade jag en mycket god kladdkaka på päronbotten. Använder dadlar i stället för strösocker vid all bakning. Alltid något och blir godare.

Åter till Sigges bok. Ett kapitel heter Trösta barn och det väcker insikten till liv att jag (nästan) aldrig blev tröstad som barn och inte heller förmådde trösta min dotter. Så fruktansvärt hemskt! I stället för tröst fick och gav jag förebråelser och den vuxnes oro tog över fokus från det rädda, lidande tröstbehövande barnet. I går slog det mig hur dålig jag är på att trösta mig själv på ett sunt sätt, och hur bra jag är på självförebråelser. När min dotter var 4 - 5 år gammal textade hon hjärtskärande på ett  A4 - papper:                                                      TRÖSTA ALT I    BARN • NED    AMELESNA.

Sigges bok är inte något ytligt lyckofluff. Där finns hela tiden en underström av ensamhet och sorg. En mörk mystik finns där. Han saknar något. Oklart vad. En sammansmältning med något transcendent?Den paradisiska barndomen före föräldrarnas skilsmässa? Ett mycket litet inre barn långt inne i labyrinten? Eller bara lugn och ro, egentid, långt från barnansvar och rampljus? Kanske allt det? Vem vet?

På ett ställe skriver han:

"Du skulle kunna vandra in mellan stammarna och aldrig komma tillbaka."

Avslutningsnjutningen är i alla fall en perfekt lyckosvindel.

I natt slog det mig också att näst efter S, så är Alex och Sigge (främst Alex) de två människor jag känner bäst. Eller tror mig känna efter att bl a ha lyssnat på mer än 400 poddtimmar. Den känslan är jag sannolikt inte ensam om, och det berättar något om vår tid. Individualismens och Ensamhetens tid fylld av låtsasvänner.

Detta långa slingrande inlägg är inspirerat av min läsning av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Jag är snart klar med del 5 av 7. I del 4 och 5 tuggar han på rejält om samma saker och utvikningarna är legio för att inte säga huvudinnehållet. Ändå handlar det egentligen bara om två textrader hos Jocke Berg och Kent:" Jag slåss och håller kroppen varm/ en dröm om mammas ömma famn" (och hans homosexualitet förlagd hos andra). Skriva kan han och ibland glimmar texten till av djup skönhet och insikt.

Dotter Moas porträtt av mig är en njutning att ha och se.

Sigges sorgesång

Det känns extra kul att den podd som Alex Schulman och Sigge Eklund spelade in live här i Umeå också blev den jubileumspodd, som las ut på nätet i fredags. Jag var på inspelningen i ett välfyllt Idun, tydligen många artisters våta dröm, enligt Alex, tack vare den fina akustiken.
Visst kände jag den samhörighet jag hade väntat mig trots att nästan alla i publiken var mellan 20 och 35 år. Särskilt stark blev samhörighetskänslan när showen avslutades med att sex skönsjungande kvinnor sjöng Olle Adolfssons melodi "Det gåtfulla folket" till en nya text av Alex och Sigge. En text tillägnad oss podcastlyssnare och också en vacker hyllning till barnen inom oss.

Men den dominerande upplevelsen blev en annan. Den återkommer dock inte när jag lyssnar på podden, utan fanns bara under deras liveframträdande.

För det första skrattade jag inledningsvis mer än väntat. Till min förvåning var jag den som skrattade mest i den del av publiken som jag kunde överblicka. Samtidigt kunde jag tänka att om en oinvigd såg framträdandet skulle denne mycket väl kunna begära pengarna tillbaka. Det är inget drivet artisteri vi får bevittna. Men det är våra beundrade nära vänner som håller hov för oss på ett naket och personligt, om än här väl planerat sätt.
Vi är tusentals bland poddens nu 350 000 lyssnare, som upprättat en stark fantasibindning och nära relation till Sigge och Alex. Om vi vill kan de vara ständigt närvarande i våra liv, inte bara med den veckovisa podden utan dagligen via Twitter, Instagram, sin böcker osv.
Men relationen är ju ohjälpligt väldigt osymmetrisk. De kan inte ha en nära relation till alla oss. Vi förblir det gåtfulla folket, som rycker och sliter i dem åt olika håll. Det är den sorgen som blir så tydlig för mig i senare delen av showen.

Det började med att Alex och Sigge plötsligt pratade om att hänga sig?! Givetvis som ett skämt, men för mig blir det nästan en för bra projektion. Min pappa hängde sig (hängde mig råkade jag skriva som ett freudianskt felslag) när jag var 20 år, och nu sitter jag omgiven av en massa 20- åringar, medan Alex och Sigge uttrycker sin dödslängtan på scenen.
Denna sorg blir än tydligare när Sigge visar bilder av Chaplins scenpersona som vi alla känner och sedan en osminkad, men nu med modern teknik kolorerad, bild från hans tidiga karriär.

Chaplinbilden, här utan färg.

Sedan berättar han om Vivian Maier och visar några av hennes hundratusentalet fotografier från New Yorks folkliv och även många selfies, som känns oerhört moderna. Vivian levde ensam och barnlös, försörjde sig som barnflicka och inga av hennes fantastiska bilder som nu gjort henne världsberömd, visades offentligt förrän efter hennes död. 

Enligt Sigge ett medvetet val från Vivians sida.

Hon skapade för skapandets skull och skapandet fick växa fram utan en publiks ständiga blickar och styrande förväntningar. Medan vi idag och framförallt personer som Alex och Sigge ständigt iscensätter oss inför en publik. Medan jag ser Vivian som en mycket ensam människa som aldrig vågade träda fram i sina medmänniskors blick, ser Sigge ett åtråvärt (ouppnåligt) ideal. 

Jag förstår problemet och är glad att mina blogginlägg är flaskpost som till största delen försvinner i övergivenhetens sorgliga hav. En egenterapi som triggar mycket känslor och samtidigt gör mig tydligare för mig själv, samt då och då låter mig dela djup gemenskap med andra skeppsbrutna.

Jag undrar hur många fler i publiken i Idun som medvetet kände det starka stråket av sorg i Sigge Eklunds framträdande?

Skakad och rörd

Jag är trogen och begeistrad lyssnare till Alex & Sigges podcast, och har trott att det främst beror på att Alex Schulman ganska ofta berättar om sin uppväxt, sina barndomstrauman, sin terapi och sitt inre barn, Lilla Alex.

Men efter att ha läst Sigge Eklunds fantastiska roman "Det är 1988 och har precis börjat snöa", förstår jag att det är lika mycket tack vare hans uppväxtupplevelser, som jag fastnat för podden. Han talar nästan aldrig om uppväxten i sin kärnfamilj i podden. Kanske blev han bränd, eller hellre och förhoppningsvis (men knappast troligt) klar med det, när han skrev sin lysande och smärtsamma barndomsskildring, fullt i klass med Svinalängorna och Mig äger ingen.

Varför har den inte fått samma uppmärksamhet och genomslag, som dessa böcker?

 Jag tror det beror på att det är ett stort tabu att visa upp den "välartade" medelklassens destruktiva familjemönster, såvida det inte finns alkohol och fysisk misshandel inblandat, dvs inte handlar om den "välartade" medelklassen. Att skildra t ex hur traumatiska skilsmässor ofta blir för ett barn, som Sigge gör, är en mycket känslig sak, när dessa blivit vardagsmat i vuxenvärlden.

"Denna sönderslitna familjs kroppsvärme, jag hade levt nära den i tretton år och sedan kastats ut i kylan, som i en andra förlossning, lika oskyddad och naken som en nyfödd"

Subtil, men grav känslomässig försummelse är också en blind fläck för den karriärinriktade, livspusslande och självförverkligande medelklassen, som snart sagt alla säger sig tillhöra. Eller i vart fall är den ideala samhällsnormen.

För mig som inser mig blivit svårt traumatiserad av sådan försummelse är Sigges bok en välsignelse att läsa. Dessutom finns där fler smärtsamma beröringspunkter:

Jag är lika gammal som Sigges pappa och skilde mig när min dotter var just 13 år.
Själv var jag bara ett par år äldre, när mina föräldrar gick in i sin förödande dödsdans.
Vidare var min pappa i Sigges nuvarande ålder, när jag föddes, och att jobba med mitt inre nyfödda spädbarn är som bekant kärnan i min terapi.

Sigge är alltså bildligt både min son och min far!
Och bokstavligen min olycksbroder.

Vi flydde båda våra krackelerande familjer, fast i hans fall var den redan upplöst, när han blev utbytesstudent i USA. Jag började på gymnasiet i Nybro.

Vi lyckades frigöra oss från en mycket hämmande föräldrabindning först när vi träffar en kvinna, vårt livs stora kärkek. (I båda fallen 14 år efter den stora katastrofen!) I mitt fall handlade det om en illusorisk frigörelse från min mamma. Ja, fysiskt, geografiskt var det en frigörelse, men känslomässigt bytte jag (nästan) bara ut henne mot Å. Det skulle dock ta mig 20 år att inse.
Hur det är i Sigges fall återstår att se, men förhoppningsvis var hans frigörelse och hans partnerval mera moget och sunt. Lika brådstörtat och omvälvande tycks det dock (i stunden) varit, vilket skapar trösterik igenkänning.

Han har också en sällsam förmåga att självlysande beskriva barndomens skimrande magi. Så det är långt ifrån en ensidig eländesskildring.

Jag blir också påmind om min starka önskan att låta min pappa vara en stark förebild för och bundsförvant till mig, och bli älskad av honom.
Det första blev för mig en insett omöjlig uppgift på gott och ont, medan det är Sigges livsluft (i boken) ända fram till skilsmässan.
I det senare fallet var jag kanske lyckligare lottad. Jag upplevde hela tiden en (viss) ordlös men stark och pålitlig kärlek från pappa, medan Sigge tycks ha furiöst jagat efter vind i det fallet.
Å andra sidan hävdar jag att alla föräldrar älskar sina barn. Det är sig själva många föräldrar inte älskar, och visst, då blir det svårt eller omöjligt för barnet att uppleva den stora kärlek som finns där långt ner i djupet hos varje förälder.
Sigge tycks ha upplevt den i rikt mått från sin mamma, kanske därför han så hängivet söker den också hos sin pappa?  Dessutom är det extra viktigt att få den från föräldern av samma kön.

Sigges lillebror verkar ha spelat en mindre roll i Sigges uppväxt, i varje fall i boken, medan min lillasyster var en mycket viktig bundsförvant, olyckssyskon, slagpåse och ordlös vän i nöden, som jag övergav för att rädda mig själv från det känslomässiga katastrofområde min familj utvecklade sig till.

Åh, jag skulle kunna skriva så mycket mer. T ex om hur Sigge tvingas bli sin pappas förtrogna stöd, lyssnare och hjälpare i dennes svåra skilsmässoförkrosselse. Det är så smärtsamt att läsa:
 "Det brast när jag såg Mats gråta i mörkret vid min sängkant, denna osårbara man, min odödliga idol, plötsligt hukande i mitt rum, då jag såg honom bikta sig, inför sig själv, inför mig, hans ansikte nära mitt, ögonen som för första och sista gången såg in i mina, medan snösnöstormen röt utanför och Mona gick sitt nödvändiga uppbrott till mötes på övervåningen."
Gudskelov, har jag bara ett enda minne av nåt liknande från mina föräldrars slitningar. En gång när det brast för dem både i vardagsrummet och de bönföll om mitt råd och min hjälp. De sekunderna, innan de besinnade sig, minns jag som igår. Och jag var då antagligen 16 år, inte 13.
Hur var min separation för min dotter? Jag längtar efter att få höra det eller läsa hennes bok om det. På något sätt är Sigges bok en välkommen försmak. Det går att ta fram smärtan i ljuset och bearbeta, och jag känner mig efter snart 20 års terapiarbete säker på att jag kommer att kunna ta emot det hela bättre än Sigges pappa förmådde (just då).

Här kommer två konkreta, smärtsamma exempel på hur jag blev avvisad av min pappa.
Pappa gillade Edvard Perssons filmer och därför gjorde även jag det. (EP:s rollfigurer var ju också i sig sköna fadersgestalter.) En kväll visades en av dessa filmer på TV. Jag ligger på mitt rum. Pappa och mamma sitter framför TVn och mamma ropar att nu är Edvard Persson på TV. Varpå jag rusar upp och ut i hallen, vilket får min pappa att ryta till över mitt spring, och jag känner mig djupt skamfyllt avvisad.

En annan gång vid yngre år befinner vi oss i köket. Pappa har nyss tvättat av sig och går med bar överkropp. Jag sitter vid köksbordet och målar med mina vattenfärger, och upplever att stämningen i köket är lite mjuk och varm. Därför reser jag mig och går fram och smeker min pappas arm, omedveten om att jag är kladdig av färg om händerna. "Vad gör du? Du kladdar du ner mig, pojk!", ryter pappa till. Jag blev helt perplext förstummad och förmådde inte få fram ett ljud till förklaring av missförståndet och min avsikt. Överväldigad av skam.

Så ett exempel på vår ordlösa gemenskap.
En sommardag är pappa och jag på väg sida vid sida (hand i hand?) till bysmedjan, där han tyckte om att arbeta och skapa med sina skickliga händer. Och under promenaden är han inte uppslukad av sitt skapande, utan vi har någon slags påtaglig fader-sonkärlekskontakt. Eller är det bara den varma, ljust mättade sommaren jag minns och vår gemensamma glädje att en stund få komma bort från vår nerviga, kravbesatta mamma och maka?
Hursomhelst, kan jag just nu också se ett fotografi där hon ler kärleksfullt mot min ettåriga syster som sitter i pappas knä, medan jag på en bild från samma tillfälle ser djupt olycklig ut, trots sommar och kusinfamiljbesök.
Eller är det tack vare släktbesöksglädjen, som jag på bild för en gångs skull förmår släppa fram sorgen, smärtan och hatet på en bild?

Skakad och rörd blev jag också av att i julas se Alex Schulman visa en timme ur sin och Sigges show Älska mig på TV. Den fick också flera i min omgivning med en ytlig och skev mediebild av Alex att ta honom till sitt hjärta.
Så det ska bli härligt att på onsdag gå och uppleva dessa "söner", "fäder" och själsfränder livs levande, när de spelar in delar av sin podcast nr 100 här i Umeå.

Kärlek till mina inre barn

Jag skriver en tweet: Att vårda våra inrebarn är världsviktigt och värstingsvårt för oss med tidiga trauman. Tack för att ni sprider ordet #alexosigge i podd 16 !

Det har varit mitt stora framsteg denna sommar att spela in och insupa kärleksförklaringar till mina inre barn med inspiration från "Frigör ditt inre barn" av John Bradshaw, som varit en viktig bok i mitt tillfrisknandearbete ända sedan slutet av 90- talet. Redan i början av 2000- talet läste jag in en kärleksmeditation för mitt inre spädbarn, men tyvärr blev ljudkvalitén så dålig att det förtog en hel del av den goda effekten. Nu har jag dock en liten mp3-spelare med god inspelningskvalité och det har gjort arbetet tacksamt och enkelt.

Jag har spelat in kärleksstunder med mitt spädbarn, mitt småbarn, mitt förskolebarn, mitt skolbarn, min tonåring och unge vuxne. Tillsammans blir det en dryg halvtimme av kärleksaffirmationer att lyssna till och jag gör det minst två gånger om dagen, efter mitt uppvaknade på natten/morgonen och på eftermiddagen. Vid min säng har jag ett vackert altare med fotografier av mig själv i dessa åldrar samt andra vackra bilder och en pigtittare där jag kan se och samspela med mig själv.

Från början förekom affirmationer om hur min mamma nu ger mig kärlek, men detta har jag sedan klippt bort. Jag har också en gång lyssnat på en meditation där jag hämtar mina barn från föräldrahemmet och tar dem med hit. Just det som Alex Schulman berättar om hur han gör med sin lilla fyraårige Alex. En väldigt viktig handling, som jag genomförde efter ett par månaders lyssnande.
Detta arbete har också bekräftat att mina största brister låg under spädbarnstiden, men det har varit bra för balans och rättvisa att nu också ta med barnen i andra åldrar i mitt läkningsarbete. Det behöver de så väl, de underbara små! De behöver liksom SpädbarnsTobbe få känna sig tryggt, lustfyllt och kärleksfullt omhändertagna och burna. Det gör långsamt underverk.

Jag brukar avsluta med att ha ett härligt dans- och sångparty med barnen och Eva Dahlgren, som har så mycket vackra referenser till de inre barnen i sina sånger. Här kommer ett urval:

 
"Jag har hemmakväll
med min bästa vän
jag är ensam med mig själv"

"det var evighetssekunder

tre korta andetag

hela livet vände

...måste bara våga

med minnet av det barn som lät livet välja

och våga säga

ja"

"hon

är ansvarslöst fri

jag

är tryggheten hon vilar i

det är en oberäknelig älvas dans

jag vet aldrig var hon för mig någonstans

om hon ger sig av

bara denna fyrkantiga människan kvar"

"det fanns en spärrvakt inom mig

min gud

varför övergav hon mig

kom och håll om mig"

"kom guldlock med ögon blå

kom nu

för jag längtar så

kom nu med din evighet

som det enda svar jag vet

kom stjärnöga ge mig tröst

som vårvärme i mitt bröst

kom liten till värld så stor

du min himmel

jag din jord"

"det bor en annan i min kropp

hon har den vackraste av själar

hon är kärlek och hopp

och hon berättar för dig

hur mycket jag älskar dig"

"Att plocka Nattljus sent om kvällen

på ängen

För ett maskrosbarn

Förändrar hela dan

Vi rycker strömming när det regnar

På Ume älven

Far ror och jag

Är ett lyckligt barn"

"jag förundras så ibland

när jag

träffar på nåt stackars barn

som ser ut som jag

gjorde då

med hår så flygande

och tunt

på tok för långa ben

och sen

öron som parabolantenner

när det händer

då svindlar det

för livet blir så väldigt stort då

jorden krymper till ett litet rum

min själ känns lika stor som universum"

Och avslutningsvis följande citat ur min favoritlåt just nu:

"i ditt hus finns en bild på en man vid ett hav

han leker som en pojke nyss sju

av hans rygg kan man läsa det är din far"

"jag fick min mun

mina ord

fick mitt hjärta

mitt röda blod

runda bröst

min mörka röst

mina ögon

min starka lust

jag blev född

till det jag är

för att du är här"

Jag lyssnar på liveversionen från skivan LaLaLive, men på Youtube hittar jag bara studioversionen: