Jag ligger oftast vaken en eller ett par timmar under natten, efter att jag sovit 4-5 timmar. Ofta har jag somnat in genom att lyssna på en ljudbok, vilket är ett suveränt sömnpiller för min del. Just nu lyssnar jag på Alice Munros senaste novellsamling "För mycket lycka" inläst av Helena Brodin, som är en av mina absoluta favoritröster.
Jag har haft svårt att förstå mig på Munros noveller. Människornas öden tycks inte följa de psykologiska mallar, jag är van vid i mitt eget liv eller i andras berättelser. Munros människor tycks ofta drivas runt och forma sina liv efter diffusa och glasklara paradoxer.
Jag levde länge med ett till stora delar falskt, förnekande jag, som då var min sanning. Sedan den bubblan sprack har jag ihärdigt sökt mitt sanna, autentiska jag, även om jag vet att detta sanna jag är ofullständigt och i ständig förändring, så finns där ändå mellan tummen och pekfingret ett slags sant jag, som kan vara riktpunkt eller snarare kölen på min livsfarkost.
Så tror jag fortfarande, men Munros noveller handlar om människor, som därtill är betydligt mer maktlösa och samtidigt mer maktfulla genom att röra sig i ett landskap, som är betydligt mer mångtydigt än vad kategorierna sant/falskt eller rätt/fel ger utrymme för. Hennes berättelser blir därigenom djupt gripande och mänskliga samtidigt som de är vardagligt lågmälda och utan stora känslomässiga åthävor. I varje fall kommer känsloutbrotten sällan där de är väntade eller motiverade.
Folk är ”på väg att göra sådant som de inte visste att de hade inom sig”, som en av novellerna avslutas.
Vi har våra öppna motiv och drivkrafter, vi har våra dolda motiv och drivkrafter, vi har våra omedvetna motiv och drivkrafter och vi kastar dessa föreställningar om oss själva och varann mellan oss i en salig röra. Och det vi agerar på är alltid ett litet och ofta märkligt men obönhörligt urval av "sanningen". Vi är oändligt ensamma och oändligt sammanflätade.
Plötsligt förstod jag att tillvaron är
(outgrundlig)
Nästan inget kan jag förstå
men in i döden ska jag försöka
och samtidigt vila
än mer i kärlekens famn,
en skimrande droppe som hänger
i tillvarons bladgröna spets
