Sorg, förlust och död

Lite otippat att jag skulle bli förunderligt glad, när för mig okända Louise Glück fick Nobelpriset. Jag har hört hennes dikter i Dagens dikt denna månad, utan att särskilt notera dem eller henne, även om jag kände igen dikten om att sitta på tunnelbanan med en bok, när jag åter fick höra den idag.

Hon känns som en okänd, osynlig följeslagare, som länge gått vid min sida och satt ord på mitt liv. Och plötsligt blev hon uppenbarad med en svart dråplig humor, som får mig att jubla.

Extra roligt att Jonas Brun är en av hennes översättare, eftersom jag var med och utsåg honom till vinnare av Sveriges Radios Romanpris 2013. Och idag skriver han en Understreckare i Svenska Dagbladet, där han citerar ur underbara dikten Prisma:

Dela artikeln:

Stränga dikter om begärets dunkl

när man blir förälskad, sa min syster, 

är det som att träffas av blixten. 

Hon sa det hoppfullt, som om hon ville 

dra till sig blixtens uppmärksamhet. 

Jag påpekade för henne att hon upprepade

vår mors formulering exakt, den som hon och jag 

hade diskuterat som barn, eftersom vi båda 

kände på oss att det vi märkte hos de vuxna

 

nog inte orsakats av blixtar

utan av elektriska stolen.

För övrigt syftar jag i rubriken på förfluten sorg, förlust och död, som kan bearbetas och i bästa fall övervinnas. Framtidens sorger, förlust och död kan jag mestadels hålla mig för skratt inför.

Louise Glück

Morgonstundsstriden

Ett obegripligt,

uppslukande, förgörande

skräckslaget kaos.

En härdsmälta djupt

därinne under/i

den sällsamma,

lamslagna morgonstundsfriden.

Lejonkungen Torbjörn 24 september 2004

Ett omhändertagande.

En omslutande, läkande

OMFAMNING.

En födelse

Ett barn hos Gud.









Tack till Eva och Jonas för inspiration och lånade ord!

Jonas har redan sagt det kortare och bättre:

Är jag bara

skinn och ben

idag, eller är jag

denna kärlek?

(ur Ett barn hos Gud/Det här är platsen av Jonas Brun)

Tack till mig själv och Susanna för varm omfamning!

Jackpottvecka Del 5: Lisbeth Salander på riktigt

Nu ska jag äntligen berätta hur jag fick träffa inte bara vinnaren utan också en annan av finalisterna efter utdelningen av Sveriges Radios romanpris 2013 i Varberg i mars.
När vi åt god pizzabuffé efter direktsändningen, hamnade jag mitt emot vinnaren Jonas Brun och bredvid hans trevliga redaktör Karin, och fick chans att ställa alla frågor jag hade kring Jonas, hans bok och författarskap.

Vid återkomst till hotellet gick jag och la mig en stund, eftersom jag tyvärr hade en infektion och var småfebrig. Sen anslöt jag till eftersitsen vid ett långbord i matsalen. Jag slog mig ner bredvid Daniel med ett mindre bord längre bort i blickfånget framför mig.

- Men vad nu då, tänkte jag, är det inte Eija Hetekivi Olsson som sitter där borta??

Jo, Anna Tullberg kunde bekräfta att så var fallet och att flera redan varit framme och hälsat på henne.
Nu passade även jag på, och så fort jag började prata med henne, kände jag omgående hur självbiografisk "Ingenbarnsland" är. Ingen tvekan! Detta var Miira i boken!
Lisbeth Salander på riktigt, som jag träffande kallade henne i ett av programmen.

Hon var arg över att Daniel så hårt hade kritiserat hennes bok. Jag försökte framhålla att vi var fem stycken som öst beröm över hennes Augustprisnominerade förortskildringen, som skapar stark igenkänning även om man är uppvuxen på annat håll i landet.

Det bästa mötet med Eija fick jag dagen efter, när vi såg Marcus spännande och  berörande utställning i Varbergs konsthall, och hon dök upp även där.

Jag fick en ny möjlighet att uttrycka hur mycket jag tyckt om och känt igen mig i hennes bok t ex i avsnittet där den unga Miira går upp på en vägbro och överväger att ta sitt liv.
I sen ålder har jag insett att även jag, under gymnasieåren i Nybro, umgicks med tanken att ta mitt liv, men det skedde i en för mig då omedveten form. I en film, som jag fantiserade om att göra, går huvudpersonen i en dramatisk scen upp på en järnvägsbro för att eventuellt hoppa framför ett framrusande tåg. Jag levandegjorde i mitt huvud hur suggestiva bildklipp skulle få åskådarna att i några ögonblick sväva i andlös ovisshet om huvudpersonens öde.
Och jag var uppe på bron och rekognocerade...

Så här skriver Eija om Miiras mellanstadieår i "Ingenbarnsland:

"Gick ner till Angeredsbron och på den. Stannade över älven. Plockade upp stenen och slungade iväg den. Såg en krusning på vattenytan, men hörde inget plums. Drog handen utmed metallräcket och stannade över motorvägen. Spottade. Ville träffa en bil, men vinden tog loskan och lotsade den under bron.
Hon plockade upp en ny sten. Siktade. Väntade. Släppte den. Men missade.
Om yxmördaren trots beviset inte rykt med i branden hade han hoppat härifrån, bestämde hon.
Virkpolarens brorsa hade hoppat ner på motorvägen. Smack. Smällen hade varit så hård att höftbenen hamnat där käkbenen suttit.
Hon undrade hur hon själv sett ut om hon hade hoppat. Om ansiktet hade slabbats till soppa som ett vanligt människoansikte eller söndrats till sand.
Hon visste att fler hade hoppat härifrån, men inte vilka, och hon visste också att andra visste. Men ingen förutom virkpolaren hade sagt någonting om det. Ingen ville prata om självmord, för i Gårdsten fanns ingen dåtid. Här fanns nästan ingen nutid heller. Minst av allt en framtid. I varje fall inte hennes. Hon tänkte inte bo här tills hon började basta och hänga på Bordet eller fundera på att hoppa.
Hon blev hängig och hasade hem."

Jackpottvecka Del 4: Lyssnarjuryns Skuggland

Dagen efter att vi beslutat ge Skuggland Romanpriset 2013 vaknade jag upp i eftertankens kranka blekhet och skrev senare till de övriga i juryn och produktionsteamet:

"En sorgupptäckarlustskrämmande eftertanke har blommat ut i mig. 

Hade inte jag  väldigt stort inflytande över slutresultatet? Var det någon annan som hade vinnarboken som sitt främsta vinnarförslag när ni kom till Stockholm?? Har manlighetens aningslösa tyranni åter farit fram?? Vad döljer sig i lyssnarjuryns aningslösa skuggland? Nån som har en aning?"

De fyra svaren som jag fick var vänliga och framåtblickande. Ingen hade upplevt någon tyranni, utan jag fick bl a veta att "du låg välgörande lågt... Jag är i stället tacksam för att du kom med ... på-pricken-argument". Men att ligga lågt var kanske en del av en (omedvetet) framgångsrik härskarteknik? Och vem vill och förmår se sig som ett offer för nåt sånt? (Att jag var febrig och småsjuk under första dagens inspelningar av de tre första programmen gjorde att jag låg ovanligt lågt.)

Fakta är att när vi kom till Stockholm var jag den enda som hade Skuggland som mitt förstahandsval. Jag hade t o m börjat formulera vinnarmotiveringar... Tre hade "En storm kom från paradiset" som favorit (Karin, Marie, Maggan), två gillade "Bret Easton Ellis och de andra hundarna" mest (Marcus, Daniel) och Anthonys inledningsfavvo var "Ingenbarnsland".

När vi var tre stycken som tyckte att Anyurus bok var alltför idealiserad i sitt porträtt av P kom den inte ens till final! Det var Anthony och Marcus som gick i bräschen för det synsättet. Jag kunde bara tacksamt instämma.  När Maggans andrahandsfavvo var "Skuggland" kom vi nu att bilda en stark allians för den. 

Jag tror vår placering i rummet hade betydelse för slutresultatet.
Maggan och jag satt mitt emot varann och blev gruppens
"mamma och pappa". Till slut blev vi en hel liten familj,
när Anthony och Daniel, som också satt mitt emot mig
 och flankerade Maggan, anslöt sig i slutomröstningen.
Längs till höger Jon Jordås.

Jag tror också att Daniels starka motvilja mot "Ingenbarnsland" , liksom Maries motvilja mot "Bret Easton Ellis och de andra hundarna" bromsade de böckernas möjligheter. Ingen hade motsvarande motvilja mot "Skuggland" och det finns en strävan att nå konsensus, så långt som möjligt i en grupp. Men segern blev knapp. Hade inte Daniel taktikröstat på "Skuggland" för att hålla borta "Ingenbarnsland" från möjligheten att vinna hade "Bret Easton" kunnat vinna. Å andra sidan taktikröstade jag, Karin och Anthony till förmån för just "Bret Easton" så det tog mer än väl ut varann.

I slutomröstningen kontrasterades vår konsensusvilja av en hänsynslös kamp för att var och ens hetaste önskan skulle bli verklighet. Programledare Jon bidrog till detta genom att elda oss till att verkligen slåss för vår favorit in i det sista, något som åtminstone jag pliktskyldigt gjorde trots att jag uppskattade även de två övriga finalböckerna mycket. Ja, så mycket i ett fall att jag senare tyckte att den borde fått vinna! Jag skrev till de övriga:

"Jag har saknat Daniels röst i eftersnacket. Du fick mig att  få större aptit på att åter se till världens hälsa efter att i drygt tio år ha varit i upptagen av min egen. Det och de starka inlägg Karin, Antony och Marie, gjorde för sistnämndas slutomröstningsfavorit (Ingenbarnsland), fick mig att tänka (när inläggen väl sjunkit in hos mig efter helgen) att den borde fått vinna för att den kan stärka och skapa större förståelse för kvinnor som är, och andra som är, underprivilegierade slitvargar (och jag blir kanske därmed en förrädare i Maggans och framförallt Daniels ögon.)

 Sen tänkte jag att vi borde låtit alla fyra "heta"böckerna få vinna och gjort uppror mot att bara en ska vinna och resten vara förlorare (bortsett från frasen att alla nominerade är vinnare). Sen tänkte jag att då hade juryn blivit ett särintresse som försöker styra SR och så vill jag inte ha det. Och sen hade jag nog tänkt klart på saken och på vägen i min inre upplevelse upplevt att vi hade fått träffa alla fyra heta författarna i Varberg."

Under jackpotveckan kom denna visualisering att till hälften bli verklighet! Missa inte Del 5!

Jackpottvecka Del 3: Prisutdelningen

När jag kom in i Varbergs nya, vackra bibliotek såg jag inte ett spår av några kända människor. Ingångarna till Varbergs gamla, stiliga teater, hopbyggd med biblioteket, var låsta, men via teaterns baksida kunde jag leta mig in på teaterscenen. Vacker musik, Heart of Gold, från repande biblioteksband slog emot mig, men inga kända ansikten.

När jag åter letade mig ut i bibliotekets café mötte jag äntligen de övriga. "Familjen" var återsamlad, även om Marie saknades, och jag befann mig åter i Världens centrum!
Elin Claeson, tillförordnad kulurchef på Radion presenterade sig också. Senare skulle jag glömma bort  hennes utseende och att hon presenterat sig och en annan gång förväxla henne med sändningsproducenten Marie! Tydligen väcker auktoritetspersoner utan tydlig roll eller uppgift fortfarande stress hos mig.

Genrepet blev lagom rörigt och bäddade bra för den fina direktsändningen, som kändes helt perfekt när jag efter hemkomsten lyssnade till den.

Anthonys hand, Daniel, Barbro, Karin (Jonas redaktör), vinnaren Jonas, Nina (skymd), Anna, Jon och Koppen!

Så lätt att tycka om dessa människor och de övriga i lyssnarjuryn!

Men hur kom det sig egentligen att just Jonas Bruns Skuggland i den hårda konkurrensen välförtjänt vann Romanpriset 2013?
Missa inte Del 4: Lyssnarjuryns Skuggland!