Jag vill inte stå, när jag inte fått ligga

Varje dag i september mediterade jag, sittande och gående. Det som tidigare var den orkeslöse sängliggarens längtan blev en vana och i veckan tog jag ännu ett uppsteg: från sittande till stående meditation.

Andra morgonen jag stod upp blev jag svimfärdig och la mig på soffan, men kände att det handlade om nåt psykiskt och att jag borde stått kvar. Igår fick jag chansen.

Varannan fredag under hösten har jag mediterat med Anzenkai. Vi sitter 3 x 25 minuter med kinhin (gående meditation) emellan. Under första sittningen fick jag en svår och öppnande smärta i vänster knä och när vi sen skulle gå höll jag på att förlora medvetandet och slå i golvet, men jag förmådde hålla mig på fötter och genomfaras av känslan. Insåg att det handlade om dödsdrift och dödslängtan. Mitt inre offers ursinniga protest:
Jag ska bli buren!!! Inte tvingas stå upprätt!!!

En välgrundad begäran, men jag är nu stark och vuxen nog att med behållning stå upp en (hel) del av dagen utan att göra våld på mig själv.

Eric Schüldt och Ann Heberlein funderade vilset över ondskans mysterium i hans podd "60 minuter". Ett annars bra avsnitt, särskilt om Anns klassresa.
För mig är ondskan inget mysterium. Det handlar helt enkelt om brist på livsrum. Inre och/eller yttre.

"Det ska va gott att leva, annars kan det kvitta".

 I förlängningen av detta till synes harmlösa "annars kan det kvitta" finns en oerhörd aggressivitet, destruktionskraft och dödsdrift, som kan vändas inåt, som i min sockerfylla igår, och/eller utåt (som i rasism och fascism). Den är en del av lifsens rot; Ur - sinnet; förödelsen och skapelsens bränsle.

I eposodfilmen "Wild tales" blommar dödsdriften ut t ex i avsnittet med de två bilisterna, som jag såg igår. Hualigen, men dock inte utan humor.

Jag blev förvånad över allt liv i den gråa novemberdagen; vinden, fåglarna, flaggvimpelns dans,

och så dödens milda, vilsamma färger.

Årets längsta dag

Varför kan man inte få morfintabletter mot separationssmärta?

I alla fall finner jag tröst hos Tegnér och Stagnelius, vars dikter finns med i den fantastiska boxen Dikt 1593-1939 :"Det går en liklukt genom människolivet.
...
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!

Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i."
(ur Mjältsjukan av Esaias Tegnér)

"Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
...
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
Förkväv i ditt famntag min smärta.
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta."
(ur Till Förruttnelsen av Erik Johan Stagnelius)

Tröst finner jag också i boken och boktiteln: Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor.Samt i att tänka på Per Olov Enqvists (liv och) författarskap. Jag har nyss läst ut hans "Nedstörtad ängel", som var den enda roman han lyckades skriva medan han "var ute i spriten". Nyligen blev jag också klar med en omläsning av "Kapten Nemos bibliotek", som är den bok om sin barndom, som han påbörjade vid den tidpunkt när han åter blev nykterist.
Dessförinnan skrev han pjäsen I lodjurets timme och nu senaste Ett annat liv. De handlar alla om hur man lyckas övervinna smärtan av att ha fått inpräntat i varje cell: Det vore bättre att du inte fanns.

"Efteråt borde jag ha tänkt: det är konstigt med det som händer. Man får en smäll, men ingenting är ohjälpligt. Ibland är det så hemskt att man bara vill dö, men då allting är som hemskast vet man ju att man ändå på något sätt lever. Det känns ju. Det bränner till, och blir kvar, som en liten brinnande punkt av smärta. Och då lever man ju om man inte slarvar bort det.

Man behöver ju inte tro att allting är så lyckligt, bara förstå att det gives alltid något bättre än döden. Och så ska man behålla det som gjorde ont. Ingen mening i att krypa undan, som både jag och Johannes gjorde. För vad har man då kvar. Om man inte behåller, då har man ju intet kvar. Och då finns det inte nån mening i nånting alls av det som gjorde ont.
Då hade det bara gjort ont. Helt meningslöst. Och då var man bara en helt meningslös människa.
Det är kanske det som gjorde ont som är beviset på att man blev människa."

Detta skrev han efter att under nästan femton år ha försökt undfly smärtan genom ett alkoholmissbruk, som var på väg att ta livet av honom. Så han var väl medveten om hur omöjligt det är att se klart när smärtan är som värst:

" När något händer, och man ännu inte förstått att ingenting är ohjälpligt, blir man som en döv. Man hör ingenting, och då tror man att ingen talar. Man har ju bara dövörat att lita på. Och då är man alldeles ensam, hur många ropandes röster som än skulle omge den nödställde.
Helt tyst och vad ska man då höra."(båda citaten ur Kapten Nemos bibliotek)

Hur jag har arbetat med min egen smärta och dödslängtan beskriver jag bl a i dessa två texter:
Inte ens dö fick jag  Klipp, klipp i navelsträngen

"så jag förstår hur det hänger ihop"

Jag minns att jag blev starkt berörd av att se P O Enqvists pjäs "I lodjurets timma" på Gävle Teater omkring 1990. Det är intressant att i "Ett annat liv"(just nu som radioföljetong) få höra hur pjäsen kom till. P O sitter i en paradlägenhet i Paris med katten August och håller sakta men säkert på att supa ihjäl sig, samtidigt som han försöker närma sig sin barndoms trauman och börjar med barndomshemmets telefonnummer; "Sjön 3".

Vid samma tid höll jag på att arbeta och stressa ihjäl mig och därigenom försöka fly min uppväxts trauma, som då var mig totalt omedvetet, men ändå förmådde beröra mig via Enqvists pjäs. När jag nu läser om den finner jag den tämligen intetsägande, liksom f ö även "Tribadernas natt", som plötsligt förvandlade P O Enqvist till ett världsnamn 1975. Pjäsen "Från regnormarnas tid", som jag såg på TV med Lena Endré och Tomas von Brömsen, är däremot ett djuplodande mästerverk om att hantera värdelöshetskänslor, som förvärvats med modersmjölken, och försöka nå fram till kärlek i sina relationer. Ja, om det handlar även "I lodjurets timma", som slutar så här:

"Två dagar senare var han död. Dom försökte tala om för mig hur han gjort det, men jag ville inte höra på. Jag vill gärna tänka mig att han, på något sätt, borrat in sitt huvud i Guds armveck, legat och spunnit en stund, känt handen som strök, och så helt enkelt dött. Vad ska man med en Gud till, om man inte kan dö i hans armveck? (paus) Det måste vara lätt att dö om man vet att man har en katt som väntar på sig.

...

..nånting lärde jag mig den natten. Och det har hjälpt mig genom mycket under de tretton år som gått. Och jag hoppas att det ska fortsätta hjälpa mig till det ögonblick jag själv dör. Då vill jag dö precis så där lätt, inborrad i Guds armveck, framför fönstret till sovrummet i morfars hus. (paus) Brandstegen. Trädet. Vit snö och fullmåne. Backen ner mot kallkällan med grodorna. Telefontrådarna som sjunger, så jag förstår hur det hänger ihop. Och rönnen full av snö och fåglar.

När jag gick till sist den kvällen, hade han än en gång börjat försöka på Rod Stewarts "Sailing". Det var det året skivan kom. Han kanske tyckte om den. Det var det sista jag hörde från honom."

Skendöd

Mitt mående just nu är en berg- och dalbana. I förrgår natt låg jag vaken uppfylld av liv, i natt genomledsen och döfärdig.

I det senare tillståndet fann jag inspiration, tröst och fascination i Selma Lagerlöfs En herrgårdssägen, där Ingrid ligger skendöd, men hoppfull, i kista och ännu ej igenskottad grav. Hellre dö än bli hämmad i fantasi och drömmar av sin stränga fostermor.
Å så spelar den halvtokige spelmannen Gunnar Hede på sin fiol, sittande vid graven med benen dinglande nere i graven, så att flickan väcks och slår huvudet i kistlocket!

Vilken hejdlös och hisnande berättelse om den terapeutiska processen! Selmas saga får fram djupet, allvaret och den omstöpande möjligheten på ett mer träffsäkert och humoristiskt sätt än jag läst i någon modern litteratur.

Ett smakprov ur texten:
"Den skendöda kände med förfäran hur hon låg förlamad och inte kunde ila bort att rädda studenten. Hon gjorde det ena fruktlösa försöket efter det andra för att kunna resa sig, men dödens vanmakt band henne. Men så äntligen, äntligen! Hon kände hur hennes hjärta började klappa, blodet trängde fram genom ådrorna, dödsstelheten smalt bort ur kroppen. Hon reste sig och skyndade bort mot honom - - - -"

Läs mer om Selmas böcker t ex här.

I dödens närhet

En dag när jag stod och diskade och slog på radion, kom jag rakt in i det utmärkta programmet Samtal pågår. Där pågick ett samtal med Marie Winald Karlström.
Marie berättade bl a om de psykiska följderna av en svår hjärtoperation vid sex års ålder. Jag saxar ur vad hon säger i programmet:
"Mamma hade sin strategi: Det som har varit, det har varit. Det pratar vi inte om. Det var omgärdat med alldeles för mycket smärta. För mej var det förödande, jag hade faktiskt varit nära att dö.
Jag ville dit. Där fanns allt jag behövde. Befrielse från smärta. Värme och frid. Precis när jag var på väg drogs jag hastigt tillbaka, så var jag tillbaka i smärtan. Vad jag upplevde då var en stor vrede för att jag var tillbaka och inte hade fått dö. Det jag längtade efter var att få dö dvs göra det som gjorde mamma så ledsen att hon ville dö. Det var skuldkänslor jag hade."
Marie behövde som vuxen gå fyra år i terapi innan hon förmådde bearbeta detta trauma.

Jag genomlevde som nästan nyfödd ett liknade förlopp p g a känslomässig och fysisk övergivenhet. Det har krävts mycket arbete för att ta till mig smärtan i detta. Och det har varit oerhört svårt att hitta acceptans för denna gamla obearbetade dödslängtan. Att ta den till sig är enda vägen till en ogrumlad livskänsla.
Jag minns bl a att inledningen och slutet i filmen Ken Park kändes som ett starkt stöd i mitt behov av förståelse för min gamla och djupa dödslängtan. (Vilken var paradoxal eftersom jag tog itu med den först sedan jag blivit så gammal att livets försvinnande korthet blivit påtaglig för mig.)
Numera känns detta avklarat för min del, men det kändes ändå skönt och bekräftande att höra Marie berätta om detta.
Det ökar min närhet till livet.Tack!