Mitt politiska liv

I 30 år (1972 - 2002) var jag en som bar budkavlen om solidaritet, rättvisa och ett gott liv för alla, genom världen. En hedervärd insats att vara stolt över.

Den dåliga sidan var den djupare bevekelsegrunden och de personliga konsekvenserna.

"Du är värdelös. Det vore bättre att du inte fanns." Detta DNA planterade mamma i varje cell i min kropp från mycket späd ålder. Och i kontrast till detta fanns allt levandes inneboende livskraft. Att både iscensätta och bekämpa denna värdelöshetskänsla blev min livsluft.

Nyligen har jag lyssnat klart på den otroligt bra boken Shuggie Bain. Den beskriver med ohygglig och träffsäker realism detta tillstånd och utgångsläge för vuxenlivet. (Inget av den yttre, materiella misären har jag behövt uppleva. "Bara" den inre.)

Har en inte fått en klar politisk kompass under uppväxten, får en den ofta av tidsandan.

Jag blev vuxen i revolutionernas tid. Kubanska revolutionen blev min förebild. En skara män landstiger, men bara 17 st överlever och samlas uppe i Sierra Maestra. (Besökte platsen med Nordiska Brigaden år 1990.) Ett par år senare hade de rest kubanska folket och tågade in i Havanna. En mot alla odds - historia, som perfekt passar ihop med mina djupaste bevekelsegrunder.

När en av dem, Che Guevara, senare försökte samma sak i Bolivia gick det dock sämre.

Vietnams seger över USA, Ungdomsrevolten, Kvinnokampen, De vilda strejkerna, Kulturrevolutionen, De portugisiska koloniernas frigörelse, Antiapartheidkampen, Revolutionen i Nicaragua och kampen i El Salvador osv.

Jag var med på framgångståget. Kamp lönar sig! Att därtill vara s k extremvänster och "Stalinkramare"  var ett osvikligt sätt att iscensatta och motsätta mig den djupa värdelösheten och att kräva existensrätt. Avskyvärt i mångas ögon.

Dessa djupa, oemotståndliga bevekelsegrunder begrep jag först långt senare.

Först sent har jag också begripit att jag sårat och varit respektlös mot en del kamrater i det interna politiska arbetet. Jag tänker framförallt på Gunnel och Anne i Växjö i början på 80 - talet, men förmodligen har jag även sårat andra. Jag har inte ens sagt förlåt och nyligen nådde mig dödsbud för Annes del. Hon och hennes Manfred betydde så mycket för mig under många år. Blev ett slags reservföräldrar då på 70 - talet, när jag egentligen var vuxen, men ändå inte alls var det, vilket hade sina ofrånkomliga, fullgoda skäl, just i mina bevekelsegrunder, de oomfamnade värdelöshetkänslorna. 

Förlåt, och stort och varmt tack, Anne! Må du vila i frid och salighet.

På 80 - talet ebbade vänstervågen ut och ersattes av nyliberalism och högervåg. Där den senare nu skördar ständiga framgångar. Detta var absolut inget som hejdade min kamplust. Jag var innerst inne ett spädbarn som kämpade mot en totalt överlägsen vuxenvärld. Perfekt synk med världsläget!

En människas resurser är dock inte outtömliga. Förutom det politiska arbetet tog hårt yrkesarbete, som jag var illa lämpad för, men gick hand i handske med mina djupaste bevekelsegrunder, och mitt fortsatta missbruksmässiga akademiska pluggande, ut sin rätt.

Den viktigaste orsaken till att vi slutligen skaffade barn 1992, var för min del att jag behövde en paus. Ett lugnare liv. Och ytligt sett fick vi det. Vi var barnlediga i tre år och flyttade ner till mitt gamla föräldrahem i Småland. Lugnt blev det inte! Åsa hade flera stora utställningar, jag pluggade (ett år på heltid m m), jag kämpade intensivt (och förgäves) för att få mitt fadderbarns bror släppt ur fängelse i Israel, vattenskador på huset krävde stora insatser osv. Resultat: Jag förde vidare den känslomässiga försummelsen till min dotter och fick panikångest.

Det senare är en lyckoskänk, fast till början ett oerhört helvete, när polletten och insikterna långt om länge ramlade ner. I ytterligare sju svåra år arbetade jag vidare och brände ut mig. För resten av livet? Eller i vart fall de femton åren fram till pensioneringen. Efter fyra år som pensionär och nu med extra pandemivila är jag kanske  i hyfsad balans? Fast jag är bra på att rastlöst sysselsätta mig, som nu med detta frenetiska skrivande.

Hursomhelst, pensionärslivet är det första jag företagit mig (förutom akademiska studier), som jag har uppenbar fallenhet för.

För att avrunda. När vi flyttade till Umeå 2002 och jag blev sjukskriven på heltid, insåg jag att mitt politiska arbete är oförenligt med mitt tillfrisknade och slutade.

Idealen och partiboken finns kvar. 

Jag är kommunist. 

Jag bor i en kommun, 

Jag tror på det gemensamma. 

Appellmöte i Växjö 1985

Den gamle och globaliseringen

Jag har en tid planerat att skriva ett inlägg om Henning Mankells senaste roman "Kinesen". Så upptäcker jag att Johan Ehrenberg redan skrivit en recension, som väl överensstämmer med vad jag anser om boken.
Men ett och annat kan jag understryka och lägga till.

Mankell knyter samman världen både historiskt och geografiskt på ett skickligt och lärorikt sätt. Han tar alla bokens personer på stort allvar. Bifigurerna skildras med inlevelse även om personen sedan plötsligt kan försvinna ur handlingen.

"Allt hänger samman och allt förändras. Du är en del av helheten och har betydelse och ansvar för förändringen." Det är vad bokens långsamt framvällande, obetvingliga ordmassa får mig att känna.

Att låta en f d tokmaoist, numera stadgad domare vara huvudperson och ta hennes ungdomsförvillelser på självkritiskt allvar, att låta Maocitat inleda bokens olika delar och ge en allsidig bild av t ex Robert Mugabe sticker naturligtvis i ögonen på vissa läsare, recensenter och tidsandan i vår del av världen. Men boken får i huvudsak positiva recensioner (Svd, DN) med undantag av GP, som sågar honom totalt.

Starkast har den historiska delen om kulitrafiken stannat kvar i mitt medvetande. Miljoner kineser fördes till Amerika där de fick arbeta under slavlika förhållanden. Denna utvandring från Asien var mer omfattande än den mer kända slavhandeln från Afrika. Mankell synliggör denna fruktansvärda historia på ett spännande sätt och kopplar ihop den med Sverige och vår tid.
Mankell tar som sagt sina läsare och romanfigurer på stort allvar. Humorn lyser med sin frånvaro. Men jag uppskattar liksom Johan Ehrenberg hur Mankell hanterar det röda band, som finns på bokens omslag och spelar den avgörande rollen för mordgåtans lösning. Det ser jag som en humoristisk blickning mot hela deckargenren, mot läsaren och mot en bok där annars allt knyts samman och får sin förklaring.
Mitt favoritcitat ur boken är:
"Att bli äldre innebär någon form av reträtt, tänkte hon. Man rusar inte bara framåt. Ett stillsamt, nästan omärkligt återtåg sker samtidigt."

Samtidigt som jag läste Kinesen, lånade och läste jag också delar av Ola Wongs journalistiska bok om dagens Kina, När tusen eldar slickar himlen. Det är en bok som blandar högt och lågt. Djupa övergripande kunskaper om dagens samhälle och en uppsjö av personporträtt och personliga iakttagelser och upplevelser. Jag vill avsluta med att att citera ett avsnitt ur den boken, som väl beskriver och förklarar världsläget:

"En oktoberdag 2006 omkom en 20-årig kinesisk kranförare vid en arbetsplatsolycka i Göteborgs hamn. Han hade jobbat 60 timmar i veckan för en lön på 4 kronor i timmen...Efter att Kina öppnat sig mot omvärlden har 800 miljoner kinesiska bönder satts i direktkontakt med den globala arbetsmarknaden. Det globala utbudet av arbetskraft stiger exponentiellt. Därför sjunker den internationella lönenivån, medan trygghetslagar och förmåner som västerlänningar tagit för givna eroderas...medan västvärlden försöker hitta en ny väg till framtiden, inställer sig i Kina ytterligare en generation för tjänstgöring på golvet i världens verkstad."

Är habegär nå´t att ha?

"Vill jag verkligen ha allting? Det är risk för det. I alla fall är det så vi är programmerade: Nästan reflexmässigt försöker vi få det som vi kan få, men det räcker inte. Vi känner ingen tillfredsställelse över det vi får i vår hand utan det väcker bara snabbt ett begär efter mer.
Det är så kopplingarna i hjärnan fungerar. Det är i grund och botten likadant med oss som med neurobiologen Schultz apor: När de hade vant sig vid belöningen i form av äpplen teg de nervceller som dessförinnan hade uppfattat läckerheten som underbar. Nu ville djuren ha russin - behoven ökar så snart något har blivit möjligt att uppnå. Också människan är omättlig." skriver den tyska vetenskapsjournalisten Stefan Klein i sin bok Lyckoformeln.


I tiotusentals år har människan kämpat för att ta sig ur brist och fattigdom. Habegäret har då varit en viktig och positiv drivkraft.

MEN nån gång på 1950/60-talet passerade vi en viktig BRYTPUNKT. Vi i den ekonomiskt rika, tekniskt och organisatoriskt mest utvecklade delen av världen hade uppnått en god och rimlig levnadsstandard. Sedan dess har habegäret i vår del av världen till stor del fört elände med sig. Även om mycket positiva förbättringar och landvinningar också gjorts och bör fortsätta göras, så har detta MER, MER, MER i enlighet med lagen om den avtagande marginalnyttan blivit allt mindre tillfredsställande.

Moder Jord far illa och det sticker i ögonen att 20 % av världens befolkning förbrukar 74% av jordens resurser, medan de 20% fattigaste får dela på 2%.
Från 1970 fram till år 2000 sjönk både andelen (38% till 19%) och antalet (1,4 till 1,2 miljarder) extremt fattiga i världen trots att jordens befolkningen samtidigt ökade kraftigt från 3,7 till 6,1 miljarder. (Källa: http://www.gapminder.org/)

Nu verkar denna positiva trend vara på väg att brytas, medan MER, MER, MER fortfarande präglar den ekonomiskt rika världen.

"Mellan 1986 och 1994 fördubblades den inkomst som genomsnittshushållet i USA tyckte sig behöva för att tillgodose sitt önskade köpbehov. De ansåg sig dock lyckligast 1957 när konsumtionen var hälften av dagens." (Lasse Berg: I Asiens tid)

Nog är det ett positivt tecken att det väcker så mycket ont blod, när ett fåtal bl a Nina Björk kritiserar konsumtionshysterin, i en kör som annars ropar KÖP, KÖP, KÖP.

Längst därinne inser nog de flesta att det är perverst och skamligt att världsfattigdomen ännu existerar och t o m börjar växa, medan stora resurser används till att framställa mer åt de redan välbeställda.

Dags att lägga habegäret i malpåse och ge mer plats för kärlek, rättvisa och solidaritet? Mindre prylar och mer tid och närhet till varann?

Och så kan vi skratta tillsammans åt habegärets konsekvenser; lysande skildrat av Monte Pythongänget i The Meaning of Life: