Det behövande barnet

Tack vare Linda Skugges omdebatterade skoningslösa sågning, har jag nu lyssnat på Kristina Sandbergs En ensam plats, alldeles förträffligt inläst av Ellen Jelinek. Även boken är förträfflig; öppen, ärlig och fint berättad. Att bröstcancer kräver en så lång och svårt behandling, och uppföljning för den som blir botad, är ny kunskap för mig. Min mamma hade bröstcancer på 60- talet. Fick ta bort ett bröst och fick strålning och skador. Blev frisk från cancern. Förstår nu att detta kan ha bidragit till att trigga hennes allt nervigare och sämre mående. 

Kristinas värsta ångest är naturligtvis att dö ifrån sina ännu små barn. Hon drabbas vid denna tid även av sin pappas död och mycket andra tuffa saker. Särskilt jobbigt är det att de flesta i hennes omgivning inte kan/vill/förmår förstå och bekräfta henne. I boken framstår hon som något sjåpig och gnällig. "Hon som är så framgångsrik har väl inget att klaga över". 

Dessa saker; bristande bekräftelse, gnäll och sjåpighet, känner jag lätt igen hos mig själv, och det är väldigt befriande att Kristina ger luft åt dessa föraktade egenskaper. (Jag tror f ö det är detta, som får Linda Skugge att "gå i taket". Hon skriver själv förbluffande naket och sårigt om hur hon sjuk står på gravkanten och kämpar heroiskt (och åker Vasaloppet). I varje intervju hon gör, är detta huvudtemat. Hon har det värst och är bäst. Fascinerande läsning!)

Kristinas porträtt av svärmodern är nog det, som jag kommer att minnas längst, vid sidan av formuleringen "det behövande barnet". Min viktigaste insikt och strävan kretsar kring våra inre barn, men uttrycket "det behövande barnet" är nytt för mig. Så välfunnet och bra!

Så skönt att Benjamin Ingrosso lät det barnet få ännu tydligare plats i sitt fina Sommarprogram igår på midsommardagen!

Är mor död

 "En kvinna föder ett barn och vet inte hur hon ska hantera den hjälplösa varelsen hon har fått i famnen och som är beroende av henne, av att hanteras av henne. Men hur hanterar man det när man inte hanterar sig själv? Barnet blir en börda, barnet blir en omöjlig utmaning, för hur bär man bördan, barnet, när man inte mäktar med att bära barnet man var, som bor i kroppen på alla och särskilt i kroppen på den som förlorar sin mor så tidigt att hon knappt minns henne och som därför bär modern som ett hål i kroppen, så som alla bär sina mödrar som hål i kroppen, små eller stora, levande eller döda och därför försöker vi fylla hålen för att själva kunna leva eller kasta av oss mödrarna men bär, om vi tycker att vi klarar det, istället skulden för att ha kastat av oss dem. Man blir inte fri utan att bli skyldig och förresten var man skyldig från början, blev man skyldig som barn för att man utförde smärttransport och förde över smärtan till sin syster eller docka som inte blev fin av att vara med en, instängd i ett rum i ett hus med en dörr för liten att komma ut genom så varje försök skulle bli en blodig, antagligen dödlig affär, men jag sprängde dörren och det blev en blodig affär och nu sitter jag här, i en koja i skogen med en älg."

"Först när jag sätter mig kommer barndomens förlamande smärta, jag hade väntat mig den, men inte så. Hade trott att jag hade träning i den smärtan, att den hade grånat och blivit hanterbar, men den kommer ifatt mig med förnyad kraft. Som tur är vet jag av erfarenhet att när det gör så ont att jag tror jag förlorar medvetandet, avdunstar den."

"jag diade omöjlighet av mamma, smärtan rann från hennes bröst in i min mun och ut i resten av kroppen, men något i mig förstod det och vägrade och sedan sökte jag mig bort från hennes omöjlighet och smärta."

Med stor förkärlek för Det Omöjliga

En av de absolut viktigaste upptäckterna om mina starkaste drivkrafter gäller min dragning till det omöjliga. Jag minns inte riktigt hur insikten kom till mig, men  2017 var det, och jag förstår dess grund.

Jag kämpade desperat för att som nyfödd få anknytning till min mamma; att inte bara bli upplockad och matad var fjärde timme, utan också få en känslomässig anknytning, istället för att känna en underström av att jag var "något som katten släpat in".

Förgäves.

Efter knappa två månader bröt min sunda och naturliga strävan efter varm anknytning samman. Den var omöjlig.

Där föddes min länge härskande förkärlek för det omöjliga. Ett starkt och dominerande livstema. Tydligast kom det till uttryck i vem jag förälskade mig i. Bara i de omöjliga, avvisande, ointresserade.

Strävan efter det omöjliga var sammanflätad med fyra andra saker, som gjorde livet mycket tungt att leva.

Perfektionismen. Jag måste gjort något fel som inte fick den naturliga anknytningen. Bara jag gjorde helt rätt skulle allt bli bra. Har jag blivit förkastad och saknar värde och existensberättigande, är dessutom perfektion min enda tänkbara biljett till existensen. Mina ständiga misslyckanden kommer också att påminna mig om min "sanna" natur; värdelösheten, avsaknaden av existensberättigande, vilket f ö väcker den kompenserande motkraften omnipotensen. De storvulna, självförhärligande fantasierna och egocentriciteten. Sida vid sida med en självdestruktivitet, som bekräftar avsaknaden av tillhörighet i liv och gemenskap. Dessbättre inte så starkt utvecklad hos mig 

Dragning till det omöjliga och perfektionismen är de starkaste drivkrafterna, ty de är båda just omöjliga, även om jag gärna anslutit mig till det trosvissa: " Inget är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid". Men skulle det omöjliga visa sig möjligt, d v s sluta vara omöjligt, skulle det förlora mitt intresse, som istället skulle rikta sig åt annat håll. 

Pliktkänslan är följeslagare nummer två. Den är kopplad till min starka envishet och enträgenhet. Att få höra till, passa in. Få mitt största behov, anknytningen, tillfredsställt.

Eftersom min djupaste självbild, och tidigaste erfarenhet varit att detta är omöjligt, så blir pliktkänslan stark och har samtidigt sin motpol i mitt "sanna jag": Jag hör inte till. Jag ställer mig gärna utanför, avviker, blir oppositionell, gör mig omöjlig.

Nummer tre av det omöjligas följeslagare är ensamheten. Jag måste kämpa ensam och har bara mig själv att lita till. Även det ur min tidigaste erfarenhet, som präglat mig starkt. Eftersom jag saknar existensberättigande är det säkrast "att hålla mig under radarn" dvs vara ensam. Detta krockar starkt med anknytningsbehovet och skapar den starkaste motpolen: Enveten strävan efter tilihörighet och gemenskap. 

Behovet att "gå under radarn" är också kopplat till den fjärde följeslagaren: Den hemlige agenten. Jag verkar i hemlighet. I fiendeland. 

Förkärleken för det Omöjliga, Perfektionismen, Pliktkänslan, Ensamheten och Hemligtillvaron, se där det som så länge var min livsluft. Väldigt tunn och skämd luft.

Den tillvaron är också i grunden helt naturvidrig och obegriplig, och behöver en kompensatoriska motkraft. Därur kommer mitt analys-, eller snarare syntesbehov, att söka orsakssammanhang, helheter och därmed begriplighet, förståelse och samhörighet.

Min starkaste upplevelse som speglar den förödande livshållningen är  Harry Martinssons Aniara. Det blev en stor upplevelse att höra den som opera av Karl Birger Blomdahl från Malmöoperan för ett par år sedan. Jag såg även delar av föreställningen på TV, innan jag sorgligt nog av råkade spela över den på videobandet. 

Aniara rymmer också motpolen eller egentligen grannen till den totala övergivenheten; Den universella samhörigheten för att inte säga totala sammansmältningen, vilken i o f s är omöjlig i detta livet. 

Och därför så lockande för mig ...

Bild ur Aniara på Malmö Opera 2017. 

Högkomikern Sandon - Conny Thimander Foto: Jan Wieslander/Sveriges Radio.

Erik Lindegrens fina libretto finns här.

Mamma

Patrik Lundberg hade ett mycket hyllat, drabbande och viktigt Sommarprogram, som handlar om hans mamma och samhällets svek mot de lågutbildade, ensamstående kvinnorna.

Nu har jag också läst boken om hans mamma; Fjärilsvägen. Till en början finner jag den allt för torrt rapporterande, när det handlar om Birgittas uppväxt och åren som Patrik inte har egna minnen av. Jag hoppar fram ett antal sidor och nu blir det drabbande, när Patrik berättar om mamman parallellt med sitt eget liv och sina egna upplevelser.

Jag får åter läsa om de övre tonåren, som han skrev väldigt bra om i Onanisterna.

Efter skilsmässan 1993 får Birgitta och barnen det relativt knapert. Känns som det är den standard, nästan alla hade när jag växte upp, men nu är tiden, förväntningarna från samhälle och individ större. Och när de flesta har mer,  blir underläget plågsamt.

De sista åren innan mamman dör bara 67 år gammal blir riktigt eländiga med en förfärlig ny man, en pissande, oregerlig hund och många ambulanstransporter till sjukhuset. Jag kommer att tänka på Knausgårds skildring av sin pappa i första delen av Min kamp, men där Knausgård skildrar allt i långa, detaljerade, febriga närbilder använder Lundberg mer journalistiskt korthuggna ögonblicksbilder. Det är verkligen en isbergsbok, som jag får läsa i kortare bitar för att inte storkna och/eller bli avtrubbad. Det handlar så mycket om sådant, som ligger väldigt nära mig själv.

Min mamma blev bara 71 år gammal och var märkt av många sjukdomar. Även hennes liv slutade i tragedi. Ja, det var en minst 20 - årig plågsam utförsbacke.

Min mormor lämnade byn i Småland, 1909, tror jag. Hon sades "varit trött på bonneriet". I likhet med många andra flyttade hon till Stockholm och arbetade på caféer och som hembiträde. Där träffade hon morfar, som sökt sig dit från Östergötland redan som 15 - åring. Han blev bergsprängare, och han och hans arbetskamrater byggde egna hem åt sig själva på Lidingö i mitten av 1920 - talet. Då fick min mamma och hennes yngre syster också en lillebror. "Den efterlängtade gullepånken", som min annars milda moster, spottade ur sig, när hon sent i livet berättade om saken för mig.

Brodern läste till vägingenjör, medan systrarna aldrig läste vidare, vilket de senare sörjde. Mamma hade stort läshuvud och var väldigt smart och begåvad, men jag tror att hon valde kärlek och lantliv med en hemmansägare i mormors hemby, framför studier och ett eget yrkesliv.

Tydligen var detta helt emot hennes mammas önskan. Mormor hade ju lämnat slit och det lantliga kvinnolivet för ett antagligen bättre liv i Stockholm. Det sägs att mormor och morfar inte kom till mammas och pappas bröllop.

Och mormor fick rätt!

Att gifta sig med en hemmansägare med en normalstor gård i slutet av 1940- talet var säkert ett statusmässigt kap. 20 år senare var det ett riktigt nerköp. Det gick raskt utför för de svenska småbruken och de lades ner i rask takt. Redan i början av 60- talet började pappa jobba heltid i industrin och blev månskensbonde utan en ledig stund.

 Mammas syster gifte sig med en fattig byggnadsingenjör, som fick det allt bättre och slutade som rätt hög chef inom Handelsbanken. Vi blev de "fattiga" kusinerna på landet. Jag tror det grämde mamma väldigt mycket. Hon gnällde, gnatade och klagade nästan ständigt på pappa. Länge kunde hon trösta sig med att rusta huset. 1956 kom den första stora renoveringen, som bl a försåg det vackra boningshuset med eternitplattor. Tio år senare kom nästa om- och tillbyggnad. Med bl a egenritad öppen spis, parkettgolv, tjusig trätrappa och mosaikfönster. 1966 hade vi bygdens tjusigaste hem, invändigt.

Sen gick luften ur mamma. Sjukdomarna började avlösa varann. Bl a bröstcancer, MS, och diabetes som sista åren ledde till blindhet. När hon dog 1989, hade hon i minst 20 år, liksom Leif G W Perssons mamma, förutsagt sin död.

Då hade jag äntligen lämnat mamma och flyttat med Å till Gävle sedan 1986, efter att suttit i mammas klor tills jag var över 30 år. När jag väl träffade en kvinna hade mamma inga gratulationsord att komma med, bara en drakonisk svartsjuka. Däremot minns jag mycket väl med värme och tacksamhet hur min morbror kom ut på verandabron, gratulerade och räckte över en flaska vin.

Ja, jag övergav, på samma sätt som Patrik, mamma de sista åren och överlät ansvaret till min syster, vilket hon med rätta vid ett tillfälle förebrått mig för. Det är tragiskt, och orättvist mot syrran, men jag känner ingen ånger, bara en efterlängtad befrielse. 

Det svikna, övergivna barnet bör söka sig bort, så snart som möjligt, och jag tvingades vänta väldigt länge. Det är i o f s helt naturligt, eftersom den svikna saknar mod och lyftkraft. Sen är det tyvärr så att jag hamnar i nya svek, så länge mina sår är oläkta. I mitt fall svek jag mig in i den hejdlösa arbetsnarkomanin.

Jaja, finns det inget gott att säga om mamma? Jo, så klart, hon gjorde sitt bästa, offrade sig för att hennes barn skulle få det bra, precis som Patriks mamma gjorde.

Hon lagade underbar mat, för att inte tala om bakverken, skötte en stor trädgård och var mycket duktig på att sy och handarbeta. I ungdomen hade hon egen syateljé på Krokvägen på Lidingö och sydde klänningar åt kända namn i Stockholm. Hon hade huvudet på skaft, var smart och begåvad, vilket både syrran, jag och hennes barnbarn, som hon aldrig levde länge nog att få träffa, har ärvt. Detta gäller även Patriks mamma, som skrev så fina brev till honom och systern. Några finns återgivna i boken. Rörande läsning.

Min mamma uttryckte aldrig liknande stolthet. Hon hade förvisso inte lika påtaglig anledning, men jag undrar om ens det hade räckt? Å andra sidan polisanmälde hon mig  inte heller...

Min vackra mamma

Hypnos i ett upplösande, omslutande, livgivande folkhav

I tisdags sa jag till min läkare att jag lever med stora och tvära kast:
På halvtid är jag vuxen och kompetent Fas 3:are, ja, mer än halvtid, hemmet kräver också sin man. Samtidigt är jag en svårt försummad och ömklig två månaders bebis.

"Ok, då gör vi en visualisering för att lyfta fram den ideala goda modern till ett två månader gammalt spädbarn", sa han.

Sagt och gjort.
Ganska direkt hamnade jag i en projektion på skådespelerskan Maria Sid. Men sen började jag göra motstånd: Sorg och svårmod, min egen livshistoria måste finnas med!
Vänligt men bestämt framhärdade B att ta fram den ideala goda mamman. Välbefinnande spred sig i min kropp.
Helt föll polletten ner först två dagar senare.

På torsdagkvällen besökte jag en hypnosshow med Erik Olkiewicz på Sagateatern. Det blev halvannan timme livgivande och helande trance för min del, även om jag inte tillhörde de 28 frivilliga som gick upp på scenen, varav Erik behöll fem, som bjöd på en varm och vänlig skrattfest.
Glada, omtumlade och stärkta lämnade vi salongen.
På natten efter kom det till mig.

Jag har numera en ny mamma och pappa: Maria Sid och Rolf Lassgård!
Gärna kryddat med Frida Hallgren.
Både Maria och Frida medverkar i "Så ock på jorden" som jag ska återse under påskhelgen. Och i maj kommer "En man som heter Ove" med Guldbaggevinnaren Lassgård på Dvd.

"Drömmen om en famn" 6 april 2005. Nu är drömmen bättre uppfylld och hjälplösheten mindre. Eller mer exakt: Den förträngda hjälplösheten är mindre och den erkända större och bättre omhändertagen.

En flod av sorg flyter obeveklig genom min kropp

Den gör mig tung och trött, den stora mjukgöraren. Extra tydlig känns den efter uppvaknandet i den tidiga gryningen, ja oftast innan morgonljuset kommit.

Såg du "In treatment", TV-serien av Hagai Levi?
I så fall kanske du redan ser "The Affair" (HBO) skapad av samme Levi tillsammans med Sara Treem och med ett bråddjupt och suggestivt musikaliskt inledningstema av Fiona Apple. Det gör i alla fall jag och min käresta, lätt besatta av den täta och oförutsägbara intrigen, den djupa och trovärdiga, väl förpackade psykologin, har vi på en dryg månad kommit halvvägs in i säsong 2, som är den senaste.

Först drogs jag till Alison (Ruth Wilson) av samma anledning som Noah (Dominic West). "Hon var personifieringen av sex. En kvinna som inget äktenskap kunde överleva." Men naturligtvis är det den obevekliga strömmen av förlust och sorg i hennes djup, som det djupast handlar om.
Samma sorg som låg fördold i min mamma. Två barn födde hon, men hon saknade förmåga att djupare anknyta till oss, alltför infångad av sin skräck, perfektion, plikt och skam.

Så välgörande att äntligen få se den flöda i Ruth Wilsons rollgestalt. Ruth som f ö är i (exakt) samma ålder som min mamma var, när jag föddes.

Jag med stöd 14 april 2005. Upptäckte krokodilen i floden först när bilden var klar!

Språket som skydd, saknad, tröst och flykt

"Julia Kristeva har beskrivit den språkliga handlingen som barnets försök att återskapa modern som en del av sig själv efter att det upptäckt sig vara avskilt från henne: "nej, jag har inte förlorat, med de konstgjorda tecknen framkallar jag inför mig, ger jag betydelse och existens åt det som en gång skilts från mig". Ordet syftar hos Kristeva till att förneka förlusten, talet är liksom all symbolisk praktik rotat i saknad."

Dessa ord har skvalpat i mig alltsedan jag läste Helena Granströms lilla, mycket tanketäta bok "Det barnsliga manifestet" och jag finner dem mer och mer sannolika.

I takt med min växande förmåga att bära mina känslovärldar själv har jag senaste halvåret omfamnat min ofrånkomliga separation och utvecklat min förmåga att ordlös vila i den. Samtidigt känner jag starkt hur språket hjälper mig att återföras till separationens, saknadens, sorgens startpunkt, som egentligen är vid min födelse, men blev medvetandegjord samtidigt med medvetandet av mig som en separat individ.
För min del blev det nog tydligt manifest först i skolan när jag lärde mig skriva och läsa. Det skrivna orden var tillräckligt abstrakt och distanserat från den bottenlösa sorgen för att det skulle kunna fungera som skydd, tröst och flykt.
Det talade ordet kunde få fördämningen att brista, som när vår lärare i årskurs fyra inför julen högläste en berättelse om hur en häst offrar sitt liv för att rädda en sjuk pojkes liv. Då brast jag ut i hejdlös gråt i klassrummet.

Detta behov av det skrivna ordet som skydd, saknad, tröst och flykt, tror jag är det som drog mig till Katarina Frostensson, när jag såg henne i "Babel", och fick mig att lyssna till henne på Pilgatan. Hon är den tröga "sirapsmänniska" som jag så mycket varit och delvis är. Fast i förlamande trauman, simmar i språkbubblan genom sorgen.
Men i takt med att Katarina läste sina dikter inför den välvilliga publiken, blottlades en varmt blossande, livlig flicka ur orden och gemenskapen.
I alla fall i mina ögon.

Och numera föredrar jag ljudböcker framför att läsa själv.

Jag Minns tydligt när en Waldorflärare beskrev hur de vinnlägger sig att koppla bokstavsinlärningen till det konkreta/sensuella. När hon visade hur bokstaven M kopplas till Munnen och läpparnas rundning blev jag gråtfärdig. Kunde inte då förstå vad det handlade om. Men nu inser jag att det förde mig till gränslandet mellan symbios och separation. Mun (och den orala fasen) - Mamma - Mère som på franska uttalas som Mer (Hav).

Pappa och mamma på besök

Saken är mer anmärkningsvärd än rubriken anger, eftersom pappa dog 1972, när jag var 20 år och mamma 1989, när jag var, just det, 37. Men häromdagen såg jag följande bild avspegla sig på fönsterkarmen i sovrummet i morgonsolens första strålar:

"Men hej pappa", tänkte jag omedelbart, även om bilden inte alls är porträttlik (han hade varken tomteluva eller spetsig näsa), så fångar den tveklöst det sanna i hans hållning, utstrålning och personlighet. Ett livgivande skuggbesök via clownen, som sitter på vårt sovrumsfönster:

Strax efteråt, när jag satte min mp3-spelare på shuffle, började Leonard Cohen sjunga "Suzanne" och jag insåg plötsligt att den låten, som jag lyssnade en hel del på i tonåren, delvis handlar om mig och min mamma.

"There are children in the morning
  They are leaning out for love
  And they will lean that way forever"

Ett tack till min vän Bruno, som skickat mig boken  "Från andra sidan" om soldaten Ritchies upplevelser, när han var dödförklarad under nio minuter. Läsningen av den tror jag bidrog till min fina och lekfulla morgonupplevelse.
Och Bruno kan å sin sida säkert uppskatta Cohens Jesusreferenser.

"And Jesus was a sailor
  ....
  Only drowning men could see him"

Leonard Cohen har jag för övrigt gärna som en fadersgestalt och inspirationskälla i åldrandet. Och jag har ingen svårighet att känna att jag deltog i hans bejublade konsert i Globen i torsdags, trots att jag låg hemma i sängen långt norr om Stockholm.

Låten "Going home" från hans senaste skiva "Old ideas" ska spelas på min begravning.

I love to speak with Leonard
He’s a sportsman and a shepherd
He’s a lazy bastard
Living in a suit

But he does say what I tell him
Even though it isn’t welcome
He just doesn’t have the freedom
To refuse

He will speak these words of wisdom
Like a sage, a man of vision
Though he knows he’s really nothing
But the brief elaboration of a tube

Going home
Without my sorrow
Going home
Sometime tomorrow
Going home
To where it’s better
Than before

Going home
Without my burden
Going home
Behind the curtain

Going home
Without the costume
That I wore

He wants to write a love song
An anthem of forgiving
A manual for living with defeat

A cry above the suffering
A sacrifice recovering
But that isn’t what I need him
to complete

I want to make him certain
That he doesn’t have a burden
That he doesn’t need a vision
That he only has permission
To do my instant bidding
Which is to SAY what I have told him
To repeat

Going home
Without my sorrow
Going home
Sometime tomorrow
Going home
To where it’s better
Than before

Going home
Without my burden
Going home
Behind the curtain

Going home
Without the costume
That I wore

I love to speak with Leonard
He’s a sportsman and a shepherd
He’s a lazy bastard
Living in a suit

Tårögd och stärkt

Jag och min käresta lyssnade med ett hundratal andra, när Åsa Linderborg berättade om sin uppväxt med sin pappa Leif, som hon skildrat i boken Mig äger ingen, en av mina starkaste läsupplevelser de senaste åren.

Lite oväntat blev jag också starkt berörd av Åsas berättelse, fast den skildrade samma sak som boken. Varför?

Åsa är (liksom sin pappa) en god berättare. Det märks att hon berättat om boken för publik många gånger förut. Berättelsen "sitter som en smäck". Hon kan fokusera på kontakten med åhörarna, och många av oss blir berörda på ett liknande sätt som jag. Fast, eller snarare just för att, jag är en i mängden, känner jag mig som en huvudperson. Jag satsar så "lite" - min närvaro och medkänsla och ett kort, djupt känt tack i frågestunden, och får så mycket tillbaka. Ett livsöde, en samhällsskildring, ett debattinlägg, en alldeles sann berättelse om kärlek, som varmt och varsamt för mig mellan skratt, rysningar och tårar.
Så här måste det ha känts att sitta runt lägerelden under urkommunismen, fast allt äger rum i vår hypermoderna tid i en ganska steril skolmatsal!

Insikten om att den lilla kärlek jag fick under min uppväxt, fick jag av min pappa (och djuren och naturen) blir tydlig för mig av Åsas berättelse och bok. Även om min pappa inte förmådde uttrycka sin kärlek lika tydligt som Åsas, så fanns den där att känna och uppleva, medan mammas kärlek aldrig nådde utanför hennes svarta hål av dåligt mående.

Oemotståndligheten i Åsas berättelse ligger också i att den är så naken, ärlig och skambefriad.
(Nästan) inget slätas över och försoningen blir därför så stark. Dessutom finns en varm underström av lyssnande, jordnära socialism i hennes framträdande, som jag hoppas få se mer av i hennes skarpa, orädda kulturartiklar.

Så här dan efter inser jag att jag åter, så stilla, enkelt och kraftfullt, fått åter uppleva vad jag skrev om i en dikt för drygt tio år sedan:

Min barndom blev som en hög med smutsig tvätt jag lät den ligga rätt och slätt osorterad i en vrå jag hade skaffat annat att ta på men ändå visste jag så väl att innerst fanns en naken själ
Jag började att plocka i min hög för att se om något dög En del rev jag sönder och kastade bort annat gick att tvätta och vädra torrt
När jag stod och fäste på min lina stod även grannen och hängde sina Vi höjde händerna och vinkade glatt av skulden fanns inte kvar ett skvatt Tvätten torkade i solen och vinden tills det var dags att bära in den Jag har famnen full och tar trygga kliv tvätten luktar friskt av liv.

Förälskelse och annat otyg

Jag är inte längre lika besatt av starka, bekräftande förälskelsemöten. (För att nu inte tala om obesvarad förälskelse, som var min hängivet masochistiska drivkraft under alltför många svåra år.)
Naturligtvis beror detta främst på att jag nu lever i en alltmer tillfredställande, varm och närande relation.
Men vägen dit var minst sagt tung och svår. Jag har successivt vuxit ur begäret efter den maktlösa och gränslösa förälskelsen, som så länge var min syrefattiga livsluft. De sista åren blev dessa möten alltmer syrerika i ett allt mer torftigt äktenskap och ökade naturligtvis både insikten om och den faktiska torftigheten i äktenskapet.

Min nuvarande relation började inte med en stark förälskelse. Även om jag t ex var väldigt fascinerad av S:s sanningslidelse, så handlade det om ett enkelt och handfast behov av en varm och välvillig famn. Sen har kärleken vuxit dag för dag och förälskelsens skimmer har strålat alltmer, som en betingad reflex av vårt handfasta och hängivna kärleksarbete.

Blixtförälskelsen i en okänd person och sökandet efter den enda rätta, har för min del omedvetet handlat om att hitta en partner, hos vilken jag har kunnat projicera in hela mitt obearbetade mammatrauma.
Jag har förnekat och förträngt smärtan och sorgen över att som nyfödd ha blivit så starkt känslomässigt avvisad och (naturligvis förgäves) sökt vinna denna bekräftelse hos dessa mammakopior, som jag blivit hjälplöst och handlöst förälskad i.

Vilken makalös insikt det har varit att inse att jag nu, som äntligen vuxen, har möjlighet att göra andra val. Den insikten har blivit möjlig först sedan jag successivt tagit till mig min ursprungliga, förträngda smärta. Detta har avprogrammerat mig från behovet av dessa dysfunktionella förälskelser.

Dessa förälskelser, som också omhuldats och glorifierats så mycket i vår individualistiska kultur.
Det är gott att märka att det nu kommer böcker, som har en djupare syn kring detta.

Nyligen gav Dan Josefsson, samhällsjournalist som fått Stora journalistpriset, ut boken Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation. Den är skriven tillsammans med den kognitive psykologen Egil Linge.
Bob Hansson har gett ut interljuvboken Kärlek - Hur fan gör man?

Jag har inte läst någon av böckerna, men läst intervjuer och hört Bob och Dan i olika debattprogram, där de gjort upp med vårt romantiska och ödesmättade förhållingssätt till kärlek och förälskelse.

Visst är förälskelsen en härlig krydda och vitamininjektion om jag inte förvandlar mig till en maktlös lekboll i dess ödesmättade händer. Men för den skull inte heller tar den som en halvhjärtad lek, utan alltid, alltid på största och lekfullaste allvar.


Artiklar om böckerna ovan: AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, ETC,
Corren (Kul intervju m Bob H)

Vilken lättnad!

Jag känner och beskriver mig ofta som en föredetting (med, erkänner jag, en viss vällust). Nu är jag dock "a coming man". Eller var det iallafall igår, när det gick för mig för första gången på nästan fyra månader. Så långt har det aldrig varit mellan gångerna tidigare.
Under denna tid har vi legat med varann ett tiotal gånger och vid ett par tillfällen fått till riktiga maratonknull. Ändå har jag inte varit i närheten av att det ska gå för mig.
Jag har t o m blivit smått oroad att det varit något fysisk fel och det var ett skäl till att det fick ske igår.

Något fel är det alltså inte, utan det handlar, som min huvudtes varit, med Karin Boyes ord om att: "Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd". Ja, någon större möda har det inte varit, även om det inte alltid är självklart att "få till det" vid vår ålder. Särskilt som känslor som sorg, smärta, ilska, skam m m dyker upp och pockar på uppmärksamhet i sänghalmen. Detta är dock helt i sin ordning och utomordentligt viktigt, eftersom dessa känslor fått alltför lite utrymme i våra liv jämfört med den sexuella lusten. (Mat, sömn och sex är så starka behov att de eller de problem de kan rymma är svåra att förtränga. Värre är det för våra mer subtila känslor och de känslor, som inte direkt är kopplade till vår överlevnad, men i högsta grad betydelsefulla för vår totala livslust)

I mitt tidigare äktenskap var jag en riktig orgasmjägare, inser jag nu efteråt.
Där fanns en stark omedveten underström av hetsande (alltså inte bara upphetsning) för att nå dit. Denna berodde på ett mönster, som jag fick i mig med modersmjölken. Min mamma kände ovilja mot att lägga mig till sitt bröst och önskade att jag snabbt skulle bli klar med min amning. Ja, jag upplevde att hennes innersta (omedvetna) önskan var att, likt Hera med Herakles, slunga mig från sitt bröst. Inte undra på att jag så länge känt mig som en "tjuv om natten" inför all njutning, inte minst den sexuella.
Kanske är det också så att vi män är genetiskt programmerade att snabbt tömma vår säd. Att apan i oss snabbt måste tömma sig i honan, innan någon annan i flocken tar hans plats. Om det är så må zoologerna svara på, men i såfall har nu människan i mig i fyra månader segrat över apan.
Det som dessa månader främst fyller mig med jublande vällust och läkning är kyssandet och det är för mig som bäst, när vi ligger med varann. Därför vill jag bara fortsätta och fortsätta. Med Freuds språkbruk är jag mer i den orala än den genitala fasen.
Fast hur var det nu hon skrev mer Karin Boye? "Visst är det skönt när knoppar brister"?

Mer om orgasmer:
Åhhh, ännu en dag att fira!
Orgasmera mera - på internationella orgasmdagen
Bra för självkänslan och orgasmerna

Kåthet och uppgörelser

Skam till sägandes har jag ännu inte läst någon bok av Elsie Johansson, men redan när jag såg en intervju med henne i Gokväll 20/5, bestämde jag att jag ska ändra på den saken. En ny påminnelse kommer när jag i DN läser en lovordande recension under samma rubrik som jag valt ovan.

Nu när Sara Lidman är i himlen får jag kanske rikta min trånad efter mogen och vis kvinnlig energi mot Elsie. Hon utstrålar en härlig energi och charm.

Ännu vet jag inte närmare vad Elsie Johansson skriver om kåthet, men jag kan formulera lite kring min egen.

Kåtheten mognar som ett vin. I ungdomen var den bråkig och pockande, oftast en plåga av rastlös otillfredsställelse omgärdad av djup skam.
Nu är den en våg av kraftfull, jublande livskänsla. En välkommen gäst att vara i förtrolig samvaro med, snarare än att snabbt utspisa och sedan skiljas ifrån.


Att avnjuta och bejaka min innersta livskärna, där sexualiteten finns, har varit en lång och svår kamp, alltsedan jag i likhet med den nyfödde Herakles blev slungad från bröstet. Visserligen blev jag så vitt jag vet aldrig bokstavligen kastad från bröstet av min mamma. Det var dock en djup och förbjuden önskan inom henne, som gick rakt in i mig och bl a orsakade min djupa skam inför sex.

Det var en befrielse att hitta episoden om Herakles och Hera i den grekiska mytologin. Tack för det Theodor Kallifatides!, som satte mig på spåren när jag först läste Mödrar och söner och senare just romanen om Herakles. Den förra njöt jag mycket av att läsa och jag kan hålla med Kallifatides, när han med glimten i ögat undrar om det är möjligt att leva utan förtrogenhet med de grekiska myterna. Vi möter dem hela tiden i modern tappning. Ett bra exempel är Stieg Larssons Milleniumtriologi, särskilt del två, Flickan som lekte med elden, där ödesdramatik från gamla antika gudasagorna serveras i modern sidvändartappning.

I Kallifatides Herakles omnämns så vitt jag minns inte episoden där Hera slungar den svältfödde Herakles från sitt bröst och i allafall inte hur mjölkstrålen, som sköt ur Heras frigjorda bröst spreds över himlavalvet och bildade Vintergatan (The Milky way).
Så när vi blickar upp på den gnistrande stjärnhimlen och känner närhet till Alltet, är det en föjd av Herakles traumatiska upplevelse.

Inget ont, som inte har något gott med sig.

Här finns fler lovord till Sin ensamma kropp:

Hon tar struptag på tillvaron

Ensam äldre kvinna saknar

Roman med skickligt tvinnade tanketrådar