Ännu ett år av långsamt tillfrisknande. Jag kämpar inte längre i Skräckens hav, utan är en ilandspolad vrakspillra. Nattligt omstöpande kaos i de inre djupen, under en stilla hävande, ibland skälvande yta.
Jag gläds åt andras kamp och framsteg i min närmaste omgivning och som del av ett universiellt vinnarlag.
Ann Heberlein verkar funnit mer balans och harmoni, även om hennes inledande friskförklaring i "Ett gott liv", mest liknar ett gott skämt:
"Jag har alltså varit sjuk. Nu är jag frisk. Det anser min psykiater och det anser jag. Jag fick en massa nya piller förstås. Sådana som lugnade ner mig, som piggade upp mig, som gjorde så att jag kunde sova, som jämnade ut mina humörsvängningar, som tog bort sådant som kallas vanföreställningar. De gav mig eksem och utslag, bultande smärtor i benen, domningskänslor, darrningar i händerna, muntorrhet, mardrömmar."
Maria Elisabeth Skäringers starka Vinterprogram avrundade hon med ord jag helt kan dela:
"Att vara i sitt jag. Vara sig själv. Så svårt och enkelt på samma gång.
Och allting som blir vad man gör det till. Sannerligen.
Som en teaterscen där alla får sina roller tilldelade. Kanske vill man inte alls spela den där rollen man fick. För det var nån annan som skrev manuset. Men man gör det för att få vara med.
I början. I alla fall en liten stund. Tills jaget tränger sig fram. Den innersta längtan, ljuset, som ju finns längst där inne i oss alla. Och man förstår att man faktiskt bestämmer själv. Och då kanske allt rasar. Det som inte var byggt för att bestå. Och man kan känna sig ensam, innan det blir ljust på riktigt. Och det verkligt uppväxta inom oss, tar det lilla inre barnet i handen. Och då är jag aldrig mer ensam. För då har jag mig själv. Då bor jag i mig själv. Och det blir en alldeles ny gryning."
Allra mest fascinerande och lärorik fann jag Åsa Pehrsson9sberättelse om åtta år på sluten psykiatrisk avdelning. Om att inte rygga tillbaka, utan spegla fram den verkligt vuxne, som kan omfamna och bära det lilla, illa sargade barnet, och finna och utveckla goda, läkande relationer.
Lyssna du också! (Tack till Ulf Lundell vars tackbrev till Tendensredaktionen uppmärksammade mig på programmet!)
2012 ber jag om mer glädje och många, stora läkande tårar.
Vad önskar du?
Gott Nytt År!
önskar Tobbe
torsdag 29 december 2011
fredag 6 maj 2011
Mentaliseringsspex
Till min glädje upptäcker jag att det var länge sen jag skrev om föredettingar.
Just nu lyssnar jag dock då och då till Radioföljetongen i P1, Ian McEwans "Hetta" uppläst av Johan Rabaeus. Idag sändes del 15, som innehöll ett underbart avsnitt, som väl illustrerar begreppet mentalisering. Mentalisering handlar om inlevelseförmåga. Förmågan att se andra inifrån och sig själv utifrån och att detta är ett osäkert företag...
"Han tog påsen i bägge händerna och rev upp den, varvid en kallfuktig doft av stekfett och vinäger frigjordes. Det var en bedräglig laboratoriesimulering av fish-and-chipsbutiken på hörnet, ett iscensättande av kära minnen och begär och nationstillhörighet. Den där flaggan var ett noga övervägt val. Han tog ett ensamt chips mellan pekfingret och tummen, lade tillbaka påsen på bordet och lutade sig tillbaka. Han var en man som tog sina njutningar pa allvar. Knepet var att placera chipset mitt på tungan och så, efter det att känslan hade spritt sig ett ögonblick, trycka upp potatisen hårt så att den krossades mot gommen. Han hade en teori om att den stela ojämna ytan åstadkom pyttesmå skrubbsår i det mjuka hullet där det kom in salt och kemikalier, vilket åstadkom en lätt och egenartad njutning och smärta.
Likt en vinmästare vid en stor provning hade han slutit ögonen. När han öppnade dem stirrade han in i den stadiga gråblå blicken från mannen mittemot. Beard, som bara kände sig lätt skamsen, gjorde en otålig gest och tittade bort. Han visste hur han måste ha sett ut, en tjock medelålders dumbom som intensivt hängav sig åt en liten bit skräpmat. Han hade betett sig som vore han ensam. Än sen då? Det fanns inte många fördelar med att bli äldre, men det här var en. I ett enkelt hävdande av sin individualitet, snarare än för att tillfredsställa sina föraktliga behov, sträckte han fram ena handen för att ta ett chips till, och när han gjorde det mötte han på nytt den andre mannens ögon. De var smala, hårda, blinkade inte, uttryckte inte mycket annat än en vildsint nyfikenhet. Det slog Beard att han kanske satt mittemot en psykopat. Jaha, ja. Han kunde själv vara något av en psykopat. Den salta återstoden av det första chipset fick det att kännas som om han blödde från tandköttet. Han sjönk bakåt mot sätet, öppnade munnen och upprepade proceduren, fastän den här gången höll han ögonen öppna. Det andra chipset var ofrånkomligen mindre pikant, mindre överraskande, mindre skarpt än det första, och det var just precis den här ofullkomligheten, den har sinnliga besvikelsen som var orsaken till det för narkomaner så välkända behovet att öka dosen. Han skulle äta två chips på en gång.
Det var i det har ögonblicket, just när han tittade upp, som han såg att medpassageraren satt framåtlutad, fortfarande med kusligt stel blick, och stödde armbågarna mot bordet, kanske i medveten parodi. Sedan lät mannen ena underarmen falla ned mot påsen likt en kran, stal ett chips, förmodligen det största i hela påsen, höll det framför ansiktet ett par sekunder och åt sedan upp det, inte på Beards kräsna sätt, utan fräckt tuggande, med åtskilda läppar så att man kunde skymta hur det förvandlades till en smet på hans tunga. Mannen blinkade inte ens, så intensiv var hans blick. Och handlingen var så upprörande, så oortodox, att till och med Beard, som var fullt kapabel till okonventionellt tänkande - hur hade han annars fått sitt Nobelpris? - bara kunde sitta där stel av chock och för värdighetens skull försöka se nollställd ut, inte förråda något tecken till känsla.
De båda männen såg varandra stint i ögonen, och nu var Beard fast besluten att inte titta bort. Ingen tvekan om saken, mannens beteende var aggressivt, handlingen var öppen stöld, hur trivialt stöldgodset än var. Och om det skulle komma till handgemäng tvivlade Beard inte på att han skulle ligga på golvet inom några sekunder, med brutna armar eller krossat huvud. Men möjligtvis fanns det också ett annat element, någonting lekfullt bakom denna obeveklighet och denna drift med en äldre mans löjliga förtjusning i skräpmat. Eller så retades han med en förstockad borgare på det gammaldags situationistiska sättet. Eller ännu värre, karlen trodde att Beard var bög, och det här var en invit, ett slags modernt förspel känt bara inom vissa undergrupper, för vilka hans purpurröda sidenslips, rent hypotetiskt, var en oavsiktlig signal, en öppen inbjudan till förförelse. Var det inte en viktig markör för sexuell orientering förr i tiden att ha en ring i det ena eller andra örat, vilket hade han glömt? Den har mannen hade två ringar i vartdera örat. Fysikern visste mycket om ljuset, men om formerna för offentliga uttryckssätt i samtidskulturen var han okunnig. Slutligen återgick Beard till sitt ursprungliga antagande och fortsatte att fundera på om medpassageraren var ett psykfall på otillåten drogsemester från sin litiumbehandling, varvid det i så fall skulle vara olämpligt att fortsätta med att sitta och se honom i ögonen. Vid den tanken tittade Beard bort och gjorde det enda han kunde komma på. Han tog ett chips till.
Vad väntade han sig? Så fort detta chips låg på Beards tunga föll mannens hand igen, och den har gången tog han två, precis som Beard själv hade tänkt göra, och åt dem på samma sorglösa, vulgära sätt. Det skulle säkert inte vara ett lyckat drag att rycka åt sig påsen från bordet - alldeles för fysiskt, alldeles för plötsligt. Farligt, att bryta ny mark, inbjuda till slagsmål. Skulle någon rädda honom om det gick så långt? Beard såg sig förstulet omkring i kupén. Passagerare läste, eller stirrade med tomma ansikten ut i rymden eller ut genom fönstret mot västra Londons vintriga förstäder, omedvetna om dramat. Vad var det för intressant med två män som tyst delade på lite snacks? Det var paradoxalt, men som Beard såg saken, var det förnuftigare att fortsätta det som redan hade påbörjats. Det föll honom inte in att undvika konfrontation med en starkare man genom att ge vika och låta honom ha påsen för sig själv. Beard tänkte inte låta sig trakasseras. Han var kanske kort och överviktig, men han hade en välutvecklad känsla för rättvisa och stod alltid på sig. Han kunde vara obetänksam. Några gånger hade följderna blivit förödande. Han tog ännu en skiva friterad potatis. Hans motståndare, med blicken fortfarande fäst på Beard, gjorde detsamma. Sedan om och om igen, i två ronder till, dök deras händer ned mot påsen, i jämn, noga övervägd snarare än snabb följd, och de rörde aldrig vid varandra. När det bara fanns två chips kvar plockade den unge mannen åt sig påsen och i en parodi på hövlighet erbjöd han dem åt Beard. Det enda svaret på detta, den slutliga förolämpningen, var att vända sig bort. Det var ett övergrepp. Tåget började sakta in, folk sträckte sig efter sina ytterkläder, en datoriserad röst påminde passagerarna om att inte lämna tåget utan sitt bagage. Med en rörelse som befäste hans triumf vek den unge mannen ihop plastpåsen i näven och körde ned den i papperskorgen under bordet. Omsorgsfullt torkade han rent bordet från smulor och saltkorn med ena handen. Beards förödmjukelse var total. Det var så har det var att bli äldre, att bli hunsad av de unga, de starka, och inte få någon upprättelse. Han kände med en värmande anstrykning av självmedlidande hur alla orättvisor, allt förtryck genom historien, alla oförsvarliga invasioner, allt kaotiskt krigshetsande, alla tyranniska brott mot rättssäkerheten fanns koncentrerade i detta ögonblick, och hans självrespekt och hans plikt mot de förtryckta överallt krävde att det såg ut som om han gjorde motstånd. Annars skulle han aldrig kunna leva med sig själv. Han kastade sig fram, grep motståndarens vattenflaska, slet av locket och drack i djupa drag - han var hur som helst törstig - drack ur den ända till botten, varenda droppe av dess tjugofem centiliter. Han slängde flaskan på bordet med en trotsig kom-och-ta-mig-blick. Det blå locket rullade ned på golvet. Den unge mannen funderade ett ögonblick, reste sig sedan och steg ut i mittgången, varvid han avslöjade sin fulla längd, någonstans runt en och nittio. Beard, som redan började ångra sin utmanande handling, blev sittande på sin plats, fast besluten att inte krypa ihop. Mannen sträckte sig upp, och i en enda ledig rörelse med sin överutvecklade arm svängde han ned Beards väska på golvet och ställde försiktigt ned den bredvid dess ägare. Om detta var en akt av botfärdighet gjorde den inget intryck på Beard och han besvarade den med en ilsket föraktfull blick. Hans fiende tvekade ett ögonblick och såg ned på den äldre mannen med ett uttryck av sorg eller medlidande, och sedan vände han sig om och gick med långa kliv bort genom kupén.
Beard lät honom få ett ordentligt försprång innan han reste sig. Han ville aldrig mer se karlen. Det gick en hel minut innan han steg ut på perrongen. Lätt darrande nu, av vrede eller chock, eller lite av båda, hade han vissa svårigheter att få på sig rocken - skärpet hade snärjt sig runt en arm. Skosnöret hade gått upp. När han ställde sig på knä för att knyta det med fingrar som ännu inte lydde helt, kom han ihåg sin bunt med tidningar och bestämde sig för att lämna kvar dem där de var. Till slut banade han sig fram längs perrongen mot biljettspärren, mer eller mindre samlad. Detta var ögonblicket som skulle stanna kvar hos honom, och som skulle komma att symbolisera varje omvärdering han någonsin skulle göra av sitt förflutna, varje reviderat eller förbättrat perspektiv han någonsin skulle få på sin egen historia, sin egen dumhet och andra människors motiv. Han hade stannat sex meter före spärren. Han ställde upp rullväskan på högkant och trevade under rocken i kavajfickan efter biljetten. Det fanns något annat där, något plastigt, skrymmande, lätt, knastrande. Plötsligt kom det för honom ett förvirrat barndomsminne av ett trolleritrick på en basar i byn, när en eller annan fingerfärdig person hade dragit fram ett ägg, eller en kanin eller kyckling ur den tioårige Michael Beards öra, något fysiskt omöjligt, precis som det här: hans chips, de han redan hade ätit upp. Han drog fram påsen och stirrade förbluffad på den, Union Jack, de dansande serieteckningsdjuren, medan han intensivt önskade att han kunde få dem att försvinna. Och den där andra påsen? Vilken oerhörd omvärdering av varje ögonblick, varje impuls, av karaktären hos mannen han aldrig mer ville se, och av hurdan han, Beard, måste ha tett sig - en ondskefull galning.
Han var så fullständigt skyldig att det för ögonblicket kändes som en befrielse, egendomligt likt glädje. Det var inte tal om några ursäkter, han hade inget försvar. Han kände också en glädjelös impuls att skratta. Hans villfarelse var så otvetydig, så flagrant, så absolut, han stod så totalt avslöjad inför sig själv, en naken dåre, att han kände sig renad och förlossad, likt en botfärdig syndare, likt en hänförd medeltida flagellant som nyss fått ryggen hudflängd. Den arma karlen vars mat och dryck du slök, han som erbjöd dig sina sista smulor, som lyfte ned ditt bagage, var en mänsklighetens vän. Nej, nej, det gick inte nu, återblickens plåga måste bordläggas.
Trots att han måste skynda till mötet blev han kvar en god stund på den myllrande perrongen under det avlägsna glastaket och dess slamrande ekon medan passagerare tog en omväg runt honom, och chipspåsen höll han tryckt mot bröstet i en intensiv men helt grundlös förnimmelse av att ha kommit till insikt."
Mer om "Hetta": GP , DN , Expr
Just nu lyssnar jag dock då och då till Radioföljetongen i P1, Ian McEwans "Hetta" uppläst av Johan Rabaeus. Idag sändes del 15, som innehöll ett underbart avsnitt, som väl illustrerar begreppet mentalisering. Mentalisering handlar om inlevelseförmåga. Förmågan att se andra inifrån och sig själv utifrån och att detta är ett osäkert företag...
"Han tog påsen i bägge händerna och rev upp den, varvid en kallfuktig doft av stekfett och vinäger frigjordes. Det var en bedräglig laboratoriesimulering av fish-and-chipsbutiken på hörnet, ett iscensättande av kära minnen och begär och nationstillhörighet. Den där flaggan var ett noga övervägt val. Han tog ett ensamt chips mellan pekfingret och tummen, lade tillbaka påsen på bordet och lutade sig tillbaka. Han var en man som tog sina njutningar pa allvar. Knepet var att placera chipset mitt på tungan och så, efter det att känslan hade spritt sig ett ögonblick, trycka upp potatisen hårt så att den krossades mot gommen. Han hade en teori om att den stela ojämna ytan åstadkom pyttesmå skrubbsår i det mjuka hullet där det kom in salt och kemikalier, vilket åstadkom en lätt och egenartad njutning och smärta.
Likt en vinmästare vid en stor provning hade han slutit ögonen. När han öppnade dem stirrade han in i den stadiga gråblå blicken från mannen mittemot. Beard, som bara kände sig lätt skamsen, gjorde en otålig gest och tittade bort. Han visste hur han måste ha sett ut, en tjock medelålders dumbom som intensivt hängav sig åt en liten bit skräpmat. Han hade betett sig som vore han ensam. Än sen då? Det fanns inte många fördelar med att bli äldre, men det här var en. I ett enkelt hävdande av sin individualitet, snarare än för att tillfredsställa sina föraktliga behov, sträckte han fram ena handen för att ta ett chips till, och när han gjorde det mötte han på nytt den andre mannens ögon. De var smala, hårda, blinkade inte, uttryckte inte mycket annat än en vildsint nyfikenhet. Det slog Beard att han kanske satt mittemot en psykopat. Jaha, ja. Han kunde själv vara något av en psykopat. Den salta återstoden av det första chipset fick det att kännas som om han blödde från tandköttet. Han sjönk bakåt mot sätet, öppnade munnen och upprepade proceduren, fastän den här gången höll han ögonen öppna. Det andra chipset var ofrånkomligen mindre pikant, mindre överraskande, mindre skarpt än det första, och det var just precis den här ofullkomligheten, den har sinnliga besvikelsen som var orsaken till det för narkomaner så välkända behovet att öka dosen. Han skulle äta två chips på en gång.
Det var i det har ögonblicket, just när han tittade upp, som han såg att medpassageraren satt framåtlutad, fortfarande med kusligt stel blick, och stödde armbågarna mot bordet, kanske i medveten parodi. Sedan lät mannen ena underarmen falla ned mot påsen likt en kran, stal ett chips, förmodligen det största i hela påsen, höll det framför ansiktet ett par sekunder och åt sedan upp det, inte på Beards kräsna sätt, utan fräckt tuggande, med åtskilda läppar så att man kunde skymta hur det förvandlades till en smet på hans tunga. Mannen blinkade inte ens, så intensiv var hans blick. Och handlingen var så upprörande, så oortodox, att till och med Beard, som var fullt kapabel till okonventionellt tänkande - hur hade han annars fått sitt Nobelpris? - bara kunde sitta där stel av chock och för värdighetens skull försöka se nollställd ut, inte förråda något tecken till känsla.
De båda männen såg varandra stint i ögonen, och nu var Beard fast besluten att inte titta bort. Ingen tvekan om saken, mannens beteende var aggressivt, handlingen var öppen stöld, hur trivialt stöldgodset än var. Och om det skulle komma till handgemäng tvivlade Beard inte på att han skulle ligga på golvet inom några sekunder, med brutna armar eller krossat huvud. Men möjligtvis fanns det också ett annat element, någonting lekfullt bakom denna obeveklighet och denna drift med en äldre mans löjliga förtjusning i skräpmat. Eller så retades han med en förstockad borgare på det gammaldags situationistiska sättet. Eller ännu värre, karlen trodde att Beard var bög, och det här var en invit, ett slags modernt förspel känt bara inom vissa undergrupper, för vilka hans purpurröda sidenslips, rent hypotetiskt, var en oavsiktlig signal, en öppen inbjudan till förförelse. Var det inte en viktig markör för sexuell orientering förr i tiden att ha en ring i det ena eller andra örat, vilket hade han glömt? Den har mannen hade två ringar i vartdera örat. Fysikern visste mycket om ljuset, men om formerna för offentliga uttryckssätt i samtidskulturen var han okunnig. Slutligen återgick Beard till sitt ursprungliga antagande och fortsatte att fundera på om medpassageraren var ett psykfall på otillåten drogsemester från sin litiumbehandling, varvid det i så fall skulle vara olämpligt att fortsätta med att sitta och se honom i ögonen. Vid den tanken tittade Beard bort och gjorde det enda han kunde komma på. Han tog ett chips till.
Vad väntade han sig? Så fort detta chips låg på Beards tunga föll mannens hand igen, och den har gången tog han två, precis som Beard själv hade tänkt göra, och åt dem på samma sorglösa, vulgära sätt. Det skulle säkert inte vara ett lyckat drag att rycka åt sig påsen från bordet - alldeles för fysiskt, alldeles för plötsligt. Farligt, att bryta ny mark, inbjuda till slagsmål. Skulle någon rädda honom om det gick så långt? Beard såg sig förstulet omkring i kupén. Passagerare läste, eller stirrade med tomma ansikten ut i rymden eller ut genom fönstret mot västra Londons vintriga förstäder, omedvetna om dramat. Vad var det för intressant med två män som tyst delade på lite snacks? Det var paradoxalt, men som Beard såg saken, var det förnuftigare att fortsätta det som redan hade påbörjats. Det föll honom inte in att undvika konfrontation med en starkare man genom att ge vika och låta honom ha påsen för sig själv. Beard tänkte inte låta sig trakasseras. Han var kanske kort och överviktig, men han hade en välutvecklad känsla för rättvisa och stod alltid på sig. Han kunde vara obetänksam. Några gånger hade följderna blivit förödande. Han tog ännu en skiva friterad potatis. Hans motståndare, med blicken fortfarande fäst på Beard, gjorde detsamma. Sedan om och om igen, i två ronder till, dök deras händer ned mot påsen, i jämn, noga övervägd snarare än snabb följd, och de rörde aldrig vid varandra. När det bara fanns två chips kvar plockade den unge mannen åt sig påsen och i en parodi på hövlighet erbjöd han dem åt Beard. Det enda svaret på detta, den slutliga förolämpningen, var att vända sig bort. Det var ett övergrepp. Tåget började sakta in, folk sträckte sig efter sina ytterkläder, en datoriserad röst påminde passagerarna om att inte lämna tåget utan sitt bagage. Med en rörelse som befäste hans triumf vek den unge mannen ihop plastpåsen i näven och körde ned den i papperskorgen under bordet. Omsorgsfullt torkade han rent bordet från smulor och saltkorn med ena handen. Beards förödmjukelse var total. Det var så har det var att bli äldre, att bli hunsad av de unga, de starka, och inte få någon upprättelse. Han kände med en värmande anstrykning av självmedlidande hur alla orättvisor, allt förtryck genom historien, alla oförsvarliga invasioner, allt kaotiskt krigshetsande, alla tyranniska brott mot rättssäkerheten fanns koncentrerade i detta ögonblick, och hans självrespekt och hans plikt mot de förtryckta överallt krävde att det såg ut som om han gjorde motstånd. Annars skulle han aldrig kunna leva med sig själv. Han kastade sig fram, grep motståndarens vattenflaska, slet av locket och drack i djupa drag - han var hur som helst törstig - drack ur den ända till botten, varenda droppe av dess tjugofem centiliter. Han slängde flaskan på bordet med en trotsig kom-och-ta-mig-blick. Det blå locket rullade ned på golvet. Den unge mannen funderade ett ögonblick, reste sig sedan och steg ut i mittgången, varvid han avslöjade sin fulla längd, någonstans runt en och nittio. Beard, som redan började ångra sin utmanande handling, blev sittande på sin plats, fast besluten att inte krypa ihop. Mannen sträckte sig upp, och i en enda ledig rörelse med sin överutvecklade arm svängde han ned Beards väska på golvet och ställde försiktigt ned den bredvid dess ägare. Om detta var en akt av botfärdighet gjorde den inget intryck på Beard och han besvarade den med en ilsket föraktfull blick. Hans fiende tvekade ett ögonblick och såg ned på den äldre mannen med ett uttryck av sorg eller medlidande, och sedan vände han sig om och gick med långa kliv bort genom kupén.
Beard lät honom få ett ordentligt försprång innan han reste sig. Han ville aldrig mer se karlen. Det gick en hel minut innan han steg ut på perrongen. Lätt darrande nu, av vrede eller chock, eller lite av båda, hade han vissa svårigheter att få på sig rocken - skärpet hade snärjt sig runt en arm. Skosnöret hade gått upp. När han ställde sig på knä för att knyta det med fingrar som ännu inte lydde helt, kom han ihåg sin bunt med tidningar och bestämde sig för att lämna kvar dem där de var. Till slut banade han sig fram längs perrongen mot biljettspärren, mer eller mindre samlad. Detta var ögonblicket som skulle stanna kvar hos honom, och som skulle komma att symbolisera varje omvärdering han någonsin skulle göra av sitt förflutna, varje reviderat eller förbättrat perspektiv han någonsin skulle få på sin egen historia, sin egen dumhet och andra människors motiv. Han hade stannat sex meter före spärren. Han ställde upp rullväskan på högkant och trevade under rocken i kavajfickan efter biljetten. Det fanns något annat där, något plastigt, skrymmande, lätt, knastrande. Plötsligt kom det för honom ett förvirrat barndomsminne av ett trolleritrick på en basar i byn, när en eller annan fingerfärdig person hade dragit fram ett ägg, eller en kanin eller kyckling ur den tioårige Michael Beards öra, något fysiskt omöjligt, precis som det här: hans chips, de han redan hade ätit upp. Han drog fram påsen och stirrade förbluffad på den, Union Jack, de dansande serieteckningsdjuren, medan han intensivt önskade att han kunde få dem att försvinna. Och den där andra påsen? Vilken oerhörd omvärdering av varje ögonblick, varje impuls, av karaktären hos mannen han aldrig mer ville se, och av hurdan han, Beard, måste ha tett sig - en ondskefull galning.
Han var så fullständigt skyldig att det för ögonblicket kändes som en befrielse, egendomligt likt glädje. Det var inte tal om några ursäkter, han hade inget försvar. Han kände också en glädjelös impuls att skratta. Hans villfarelse var så otvetydig, så flagrant, så absolut, han stod så totalt avslöjad inför sig själv, en naken dåre, att han kände sig renad och förlossad, likt en botfärdig syndare, likt en hänförd medeltida flagellant som nyss fått ryggen hudflängd. Den arma karlen vars mat och dryck du slök, han som erbjöd dig sina sista smulor, som lyfte ned ditt bagage, var en mänsklighetens vän. Nej, nej, det gick inte nu, återblickens plåga måste bordläggas.
Trots att han måste skynda till mötet blev han kvar en god stund på den myllrande perrongen under det avlägsna glastaket och dess slamrande ekon medan passagerare tog en omväg runt honom, och chipspåsen höll han tryckt mot bröstet i en intensiv men helt grundlös förnimmelse av att ha kommit till insikt."
Mer om "Hetta": GP , DN , Expr
onsdag 4 maj 2011
Uppblåst och okänslig
"Jag går omkring i mitt Pompeji bland ruiner", skaldar Olle Adolfsson i "Trubbel".
Numera trivs jag rätt bra i mitt eget sällskap, trött, ledsen och otymplig, är betydligt mer angenämt än när jag rusade runt, som en skräckslagen, skållad råtta.
Samtidigt inser jag att min omgivning ännu lätt uppfattar mig, som uppblåst och okänslig. Och så påminns jag åter om orden som slog mig rakt i ansiktet för snart ett år sen:
"Livstemat känslomässig försummelse innebär en övertygelse om att andra aldrig kommer att kunna ge dig den kärlek du behöver. Du upplever att det inte finns någon som verkligen bryr sig om dig eller förstår vad du känner. Du dras till känslokalla och reserverade personer, eller uppträder själv känslokallt och reserverat, vilket leder till relationer som aldrig kan ge tillfredsställelse. Du känner dig lurad, och du pendlar mellan att vara arg över det och att känna dig sårad och ensam. Tyvärr stöter ilskan bort andra människor ännu mer, vilket innebär att livstemat vidmakthålls.
När en patient med livstemat känslomässig försummelse kommer till oss för en terapisession bär den personen med sig en ensamhet som dröjer sig kvar i rummet efteråt. Det handlar om ett slags tomhet, en känslomässig kontaktlöshet. En människa som inte vet vad kärlek innebär."
ur Young& Klosko: Lev som du vill och inte som du lärt dig
Samtidigt är detta gårdagens nyheter. Nu lever jag mest i resterna av de sociala katastroferna med några andra övergivna vandrare. Det är där jag alltid levt, bara rusat runt och inbillat mig nå´t annat.
Numera trivs jag rätt bra i mitt eget sällskap, trött, ledsen och otymplig, är betydligt mer angenämt än när jag rusade runt, som en skräckslagen, skållad råtta.
Samtidigt inser jag att min omgivning ännu lätt uppfattar mig, som uppblåst och okänslig. Och så påminns jag åter om orden som slog mig rakt i ansiktet för snart ett år sen:
"Livstemat känslomässig försummelse innebär en övertygelse om att andra aldrig kommer att kunna ge dig den kärlek du behöver. Du upplever att det inte finns någon som verkligen bryr sig om dig eller förstår vad du känner. Du dras till känslokalla och reserverade personer, eller uppträder själv känslokallt och reserverat, vilket leder till relationer som aldrig kan ge tillfredsställelse. Du känner dig lurad, och du pendlar mellan att vara arg över det och att känna dig sårad och ensam. Tyvärr stöter ilskan bort andra människor ännu mer, vilket innebär att livstemat vidmakthålls.
När en patient med livstemat känslomässig försummelse kommer till oss för en terapisession bär den personen med sig en ensamhet som dröjer sig kvar i rummet efteråt. Det handlar om ett slags tomhet, en känslomässig kontaktlöshet. En människa som inte vet vad kärlek innebär."
ur Young& Klosko: Lev som du vill och inte som du lärt dig
Samtidigt är detta gårdagens nyheter. Nu lever jag mest i resterna av de sociala katastroferna med några andra övergivna vandrare. Det är där jag alltid levt, bara rusat runt och inbillat mig nå´t annat.
måndag 2 maj 2011
Tomhet, skam och lättnad
För ett par veckor sedan träffade jag min läkare, vilket sker högst ett par gånger per år, så jag hade laddat för mötet i flera månader och efteråt kommer känslor av tomhet, skam och lättnad (över bekräftelse och sjukintyget). Mötet triggade (resterna av) en bekräftelsetörstande desperado inom mig, som också är mera sårbar för varje gång vi ses.
Jag kommer aldrig att glömma orden min läkare sa vid något av våra första möten 2003: "Vi ser ditt lidande och tar det på största allvar." Det har han verkligen levt upp till, t ex gentemot Försäkringskassan. Vad gäller behandlingshjälp har det inte varit lika framgångsrikt, men sedan jag i juni 2008 insåg att jag inte längre behöver någon professionell behandlingshjälp, har det inte varit något problem. Slutet gott, allting gott, så långt. Länge var mina olika terapier det enda som jag upplevde förde mitt tillfrisknande framåt. Sedan snart tre år är mitt liv min terapi. I sig ett stort framsteg.
Att mina framsteg är så långsamma är annars ett stort problem för mig (och främst och kanske enbart för mig, min ekonomi, mina pensionspoäng och möjligen min närmaste omgivning). Därför måste jag ladda upp inför mötena med min läkare för att visa att jag faktiskt arbetar hårt och gör vissa viktiga framsteg. Usch, för denna prestationsiver och perfektionism, som plågar mig trots att övriga världen (eller i a f Försäkringskassan) redan accepterat mig som ett misslyckat och hopplöst fall. Min läkare tror att FK vill "tvångpensionera" mig.
Nåväl, för att visa på framsteg hade jag denna gång tagit med mig några terapibilder till min läkare.
2005 gjorde jag dessa två bilder/självporträtt:
De visar upp ett tydligt bipolärt tillstånd. Jag pendlade mellan att frenetiskt dansa (ofta bokstavligt) och brottas med mina vulkanheta trauman, och att utmärglad och förtorkad ligga utslagen, avskuren från min dissocierade sorg/mina dissocierade livsflöden.
I mitt självporträtt från januari i år är sorgen och livsflödena integrerade på ett helt annat sätt, även om jag ännu saknar förmåga att gråta, annat än till vissa filmer och TV-program. (Senast grät jag till Freedom writer´s och En ganska snäll man.) Jag känner mig stillsamt uppfylld av sorg och olevt liv, som gör mig som helhet trött och otymplig. Samtidigt spelar allt oftare en glad flöjt i mitt inre, en munter vårbäck leker nere i permafrosten (Tack för det ordet, M!), en näktergal drillar på en solbelyst gren inne i de mörka snåren.
Eller för att avsluta med min favorit bland Tomas Tranströmers metaforer: "Jag går sakta in i mig själv/ genom en skog av tomma rustningar".
Jag kommer aldrig att glömma orden min läkare sa vid något av våra första möten 2003: "Vi ser ditt lidande och tar det på största allvar." Det har han verkligen levt upp till, t ex gentemot Försäkringskassan. Vad gäller behandlingshjälp har det inte varit lika framgångsrikt, men sedan jag i juni 2008 insåg att jag inte längre behöver någon professionell behandlingshjälp, har det inte varit något problem. Slutet gott, allting gott, så långt. Länge var mina olika terapier det enda som jag upplevde förde mitt tillfrisknande framåt. Sedan snart tre år är mitt liv min terapi. I sig ett stort framsteg.
Att mina framsteg är så långsamma är annars ett stort problem för mig (och främst och kanske enbart för mig, min ekonomi, mina pensionspoäng och möjligen min närmaste omgivning). Därför måste jag ladda upp inför mötena med min läkare för att visa att jag faktiskt arbetar hårt och gör vissa viktiga framsteg. Usch, för denna prestationsiver och perfektionism, som plågar mig trots att övriga världen (eller i a f Försäkringskassan) redan accepterat mig som ett misslyckat och hopplöst fall. Min läkare tror att FK vill "tvångpensionera" mig.
Nåväl, för att visa på framsteg hade jag denna gång tagit med mig några terapibilder till min läkare.
2005 gjorde jag dessa två bilder/självporträtt:
De visar upp ett tydligt bipolärt tillstånd. Jag pendlade mellan att frenetiskt dansa (ofta bokstavligt) och brottas med mina vulkanheta trauman, och att utmärglad och förtorkad ligga utslagen, avskuren från min dissocierade sorg/mina dissocierade livsflöden.
I mitt självporträtt från januari i år är sorgen och livsflödena integrerade på ett helt annat sätt, även om jag ännu saknar förmåga att gråta, annat än till vissa filmer och TV-program. (Senast grät jag till Freedom writer´s och En ganska snäll man.) Jag känner mig stillsamt uppfylld av sorg och olevt liv, som gör mig som helhet trött och otymplig. Samtidigt spelar allt oftare en glad flöjt i mitt inre, en munter vårbäck leker nere i permafrosten (Tack för det ordet, M!), en näktergal drillar på en solbelyst gren inne i de mörka snåren.
Eller för att avsluta med min favorit bland Tomas Tranströmers metaforer: "Jag går sakta in i mig själv/ genom en skog av tomma rustningar".
fredag 29 april 2011
Tala fritt
Samtidigt som Patrik Sjöberg tar över hela mediascenen på ett beundransvärt sätt, efter att i över trettio år kämpat med traumatiska barndomsminnen, läser jag under två dagar ut Kristian Lundbergs senaste bok "Och allt skall vara kärlek".
Av Kristians bok framgår tydligt vilken obeskrivlig vånda det är att ta till sig, integrera och gå vidare från en svår uppväxt. Hur svårt det är att finna nya vägar och att öppna sig för sanning och kärlek.
Och än svårare är det när det inte finns några till det yttre dramatiska trauman att känna och orda kring, utan bara ett tyst osynliggörande, en bortvänd blick, en vuxen livsluft, som barnet tvingas andas in, att det vore bättre att du inte fanns.
Då är det oundvikligt att dödsvattnet, ett ord jag lånar av Kristian, stiger inom barnet. För Kristian fick det bl a följande drastiska konsekvens:
"Jag ska säga som det var: vid tolv års ålder kastade jag mig ut från tredje våningen i ett hyreshus. Jag var påverkad och drabbades av en outhärdlig ångestattack och det enda jag kunde tänka var att jag ville att det skulle ta slut, att det skulle ta slut - och jag hoppade rakt ut. Jag landade i i buskarna nedanför och haltade iväg med två stukade fötter och skrapsår över hela kroppen. Efter det sade alla mina vänner att jag var galen. Vi skrattade alla. Jag kom att upprepa detta. Jag var odödlig. Och jag virvlade bort som ett torkat löv. Jag hade tidigt, mycket tidigt lärt mig vad det innebar att ingenting vara värd. Det går inte att tänka sig fram till ett människovärde. Det måste erövras genom handling. Du är och blir - eller inte."
Om boken: Svd , DN , GP , Expr , Arb.bl
Av Kristians bok framgår tydligt vilken obeskrivlig vånda det är att ta till sig, integrera och gå vidare från en svår uppväxt. Hur svårt det är att finna nya vägar och att öppna sig för sanning och kärlek.
Och än svårare är det när det inte finns några till det yttre dramatiska trauman att känna och orda kring, utan bara ett tyst osynliggörande, en bortvänd blick, en vuxen livsluft, som barnet tvingas andas in, att det vore bättre att du inte fanns.
Då är det oundvikligt att dödsvattnet, ett ord jag lånar av Kristian, stiger inom barnet. För Kristian fick det bl a följande drastiska konsekvens:
"Jag ska säga som det var: vid tolv års ålder kastade jag mig ut från tredje våningen i ett hyreshus. Jag var påverkad och drabbades av en outhärdlig ångestattack och det enda jag kunde tänka var att jag ville att det skulle ta slut, att det skulle ta slut - och jag hoppade rakt ut. Jag landade i i buskarna nedanför och haltade iväg med två stukade fötter och skrapsår över hela kroppen. Efter det sade alla mina vänner att jag var galen. Vi skrattade alla. Jag kom att upprepa detta. Jag var odödlig. Och jag virvlade bort som ett torkat löv. Jag hade tidigt, mycket tidigt lärt mig vad det innebar att ingenting vara värd. Det går inte att tänka sig fram till ett människovärde. Det måste erövras genom handling. Du är och blir - eller inte."
Om boken: Svd , DN , GP , Expr , Arb.bl
onsdag 13 april 2011
Mitt yogapass
Sedan den 12 oktober 2003 har jag mer och mer ägnat mig åt yoga. Det har blivit en nästan daglig aktivitet efter den mer spektakulära debuten på Delfiinstitutet, när vi fick hjälpa varann att göra huvudstående, som det sedan tog mig ett helt år av träning att klara på egen hand.
Min favoritställning är plogen, som jag hamnat i/sökt mig till spontant under holotropisk andning och frigörande dans. Den är viktig för att öppna upp mycket gamla blockeringar hos mig.
Så här ser hela mitt nuvarande 45 minuterspass ut i sammanfattning:
Som avslutning kan jag dela med mig av följande yogauppvisning. Se och beundra:
lördag 9 april 2011
Avgörande ögonblick
Theodor Kallifatides talade bl a om avgörande ögonblick i sitt liv här i Umeå i onsdags.
Det fick mig att i morse fundera över vilka som är de avgörande ögonblicken i mitt liv.
Det mest avgörande är när jag drabbades av panikångest den 11 december 1994. Då återknöt jag kontakten med min egen spädbarnstid, tack vare att jag då sedan drygt två och ett halvt år hade ett eget barn. Jag återknöt kontakten med att jag i känslomässig mening föddes rakt ner i en grav, som mamma skyndade sig att tippa ett lass sprängsten över.
Räddningsarbetet pågår för fullt:
Det fick mig att i morse fundera över vilka som är de avgörande ögonblicken i mitt liv.
Det mest avgörande är när jag drabbades av panikångest den 11 december 1994. Då återknöt jag kontakten med min egen spädbarnstid, tack vare att jag då sedan drygt två och ett halvt år hade ett eget barn. Jag återknöt kontakten med att jag i känslomässig mening föddes rakt ner i en grav, som mamma skyndade sig att tippa ett lass sprängsten över.
Bild från 12 mars 2004 (Moving Paths)
Bild från 5 februari 2011 (gjord hemma)
Givetvis finns det många fler avgörande ögonblick i mitt liv. T ex betydde det mycket för mig, liksom för Theo, att vara duktig i skolan. Det blev en gåva och en förbannelse. Mest en gåva naturligtvis.
På tal om avgörande ögonblick vill jag absolut nämna Margareta Strömstedts bok "Natten innan de hängde Ruth Ellis". Det är ett stort förbiseende att jag inte nämnt den på bloggen tidigare. Det är en av de bästa och viktigaste böcker som jag läst. I sig ett avgörande ögonblick.
Vilka är dina avgörande ögonblick?
På tal om avgörande ögonblick vill jag absolut nämna Margareta Strömstedts bok "Natten innan de hängde Ruth Ellis". Det är ett stort förbiseende att jag inte nämnt den på bloggen tidigare. Det är en av de bästa och viktigaste böcker som jag läst. I sig ett avgörande ögonblick.
Vilka är dina avgörande ögonblick?
måndag 4 april 2011
Utan hemligheter är man ingen?
Är det verkligen så, vilket Ann Heberlein påstår i DN ?
En hemlighet är något som jag vet, men väljer att dölja, vilket kräver energi, försvar och vaksamhet. Eller också är jag inte ens medveten om hemligheten. Det är någon annan som har tryckt i mig hemligstämpeln, vilket är ännu värre.
Om jag spelar poker, eller i andra sammanhang ser livet som ett nollsummespel och en kamp om ett givet och oföränderligt (livsutrymme), så gör jag klokt i att bevaka och bevara mina hemligheter (och försöka genomskåda andras). Men har jag ett liberalt andligt perspektiv, är saken annorlunda.
Sanningen gör oss fria. Fria att välja (eller inte välja) och fria att utbyta och växa. Och sanningen är ett ständigt och alltid ofullbordat, alltmer gåtfullt och förunderligt sökande.
"Fullt förklarad finns man knappt", skriver Ann. Och blandar sen ihop gåtfullhet med hemligheter. Gåtfullheten försvinner inte med hemligheterna. Den tilltar och är ändlös. Fullt genomlyst (vilket är omöjligt ur mänsklig horisont) blir jag osynlig och därmed ingen, men också ...allt.
Det är den mest underbara paradox, som jag upptäckt: Två saker är gränslösa; allt och inget.
En hemlighet är något som jag vet, men väljer att dölja, vilket kräver energi, försvar och vaksamhet. Eller också är jag inte ens medveten om hemligheten. Det är någon annan som har tryckt i mig hemligstämpeln, vilket är ännu värre.
Om jag spelar poker, eller i andra sammanhang ser livet som ett nollsummespel och en kamp om ett givet och oföränderligt (livsutrymme), så gör jag klokt i att bevaka och bevara mina hemligheter (och försöka genomskåda andras). Men har jag ett liberalt andligt perspektiv, är saken annorlunda.
Sanningen gör oss fria. Fria att välja (eller inte välja) och fria att utbyta och växa. Och sanningen är ett ständigt och alltid ofullbordat, alltmer gåtfullt och förunderligt sökande.
"Fullt förklarad finns man knappt", skriver Ann. Och blandar sen ihop gåtfullhet med hemligheter. Gåtfullheten försvinner inte med hemligheterna. Den tilltar och är ändlös. Fullt genomlyst (vilket är omöjligt ur mänsklig horisont) blir jag osynlig och därmed ingen, men också ...allt.
Det är den mest underbara paradox, som jag upptäckt: Två saker är gränslösa; allt och inget.
onsdag 30 mars 2011
Vad gör oss lyckliga?
Make/maka, partner och familj 47%
Hälsa 24%
En trevlig bostad 8%
Pengar och ekonomisk situation 7%
Religiöst/andligt liv 6%
Gemenskap och vänner 5%
Arbetstillfredsställelse 2%
Vet ej/annat 1%
Siffrorna är hämtade från boken "Välfärd utan tillväxt" av Tim Jackson, och redovisar en undersökning i Storbritannien 2005 om vilka faktorer människor anser påverkar deras subjektiva välbefinnande.
Jag är glad att jag plockade åt mig boken ur snabblånestället på Stadsbiblioteket, tog hem den och bläddrade lite i den.
Siffrorna ger mig bekräftelse på att jag gjort rätt som satsat "allt" på min partnerrelation de senaste 5-6 åren. (Nåja, jag arbetstränade 7 månader 2007/2008.)
Jag börjar också ha ork och förståelse för att en trevlig bostad är relativt viktig.(Vilket förbättrar relationen till min käresta :) )
Siffrorna är också ett "fett finger" åt Fredrik och påståendet att vi utan lönearbete befinner oss i utanförskap. Och blir en sorglig påminnelse om alla år (min dotters småbarnsår. Stön. Suck.), som jag ägnade åt besinningslös arbetsnarkomani. Eller som Maria Sveland skriver i "Bitterfittan": "ingen äktenskaplig kris eller så. Bara lite onormal trötthet kombinerad med logistiska mästerverk i dagishämtning och två fullblodskarriärer som vi båda hyser ett skadligt begär till."
Jag ryser och inser att jag ännu inte är helt försonad med detta övervåld mot mig själv och mina närmaste.
Undersjukskrivningarna är ett av våra största samhällsproblem!
Sist, men inte minst. Undersökningens siffror är ingen slutgiltig sanning, utan en sammanställning av hur ett stort antal människor i Storbritannien värderade sin situation år 2005. Själv anser jag att vänner och gemenskap har en större betydelse (än 5%) för mitt välbefinnande. Dessutom finns djur och natur med som viktiga punkter på min lyckolista. Här är en liten naturupplevelse, som gjorde/gör mig lycklig:
Vad gör dej lycklig?
Mer om Tim Jackson och "Välfärd utan tillväxt": Ordfront, SR , DN , AB , GP , Exp , SDS , AB
måndag 14 mars 2011
Lundells(p)ex
Jag försökte läsa Lundells "Jack" redan när den kom på 70-talet, men gav snart upp och avfärdade den som en flummig och omedveten drogberättelse.
I början på 2000 - talet gjorde jag ett nytt försök och mötte då en ensam sökare, antagligen den spegelbild av mig själv som fått mig att sluta läsa på 70 - talet.
Först i somras läste jag ut hela boken och fann då en både medveten och spontan skildring av (försök till) självständigt vuxenblivande och även mycket humor och ordglädje:
"Låg vid Trollsjön och oroade mej för att få stånd så att jag skulle bli tvungen att ligga kvar till kvällen för att kunna gå därifrån med hedern i behåll. Naturligtvis fick jag stånd. Och tvingades börja mana fram bilder av tidningar som blåste över vindtorra gator och granskogskvantiteten i Medelpad och problemen med att lära sej Pythagoras sats och sånt. Till slut var den slak och jag skyndade mej iväg. Jävla kuk.
Måste få knulla, sa kuken. Annars gör jag om det."
...
"Bart och Ritva drog snart iväg till sovrummet. Och där satt jag. Med den har Ebon och min mätta snok. Som inte alls ville vara med. Men jag måste ju i alla fall så jag strök henne väl över kinden och sa att hon va söt och ledde henne varligt till min säng och där låg vi sen i två timmar tror jag, med kläderna på och hånglade, som det kallas och när hon frågade hur gammal jag är och jag svarade tjugotre så trodde jag inte på vad jag sa. Kan ju inte vara mer än femton som ligger och torrknullar en brud mitt i natten och i två hela timmar. Till slut gjorde det så ont i underlivet att jag föreslog en promenad ner till sjön. Och, det måste jag beundra henne för, utan att visa någon som helst besvikelse tog hon mej i handen och vi gick ner till sjön i gryningen. Och gick väl där och konverserade så gott vi kunde och det kändes ungefär som om jag var ute och gick med morsan. Och så såg vi på sjön. Som rök. Och så gick vi upp till huset igen och hon tog en taxi hem vid halv fyra.
Jag tog mej en bärs och studerade Nackamastens blinkningar och undrade vad det var med mej och så fick jag stånd. Det kanske är mej själv som jag är tänd på.
Bart kom flämtande ut från sitt rum och såg lycklig ut i kalsingar och rufsigt hår.
Herregud! sa han och slog sej ner bredvid.
Ja, herregud, sa jag.
Hur var hon?
Vem då?
Ebon så klart.
Ja, hon var väl okej.
Sa du är ... förlöst nu då.
Tja.
Låg du inte med henne?
Jo det gjorde jag. Måste ju.
Jamen hur var hon då? Var hon vild? Tog hon för sej? Eller låg hon bara där och tog emot?
Vi tog aldrig av oss kläderna.
Han skakade på huvudet och gick in till sin dam igen.
Men natten var sval."
Ett par veckor senare:
"Det här ar ju jävla kul, skrek han. Ritva, för fan, RITVA! KOM HIT! Och ta med dej den där båten som ligger i skåpet i mitt rum.
Och hon kom med en liten vacker skuta i plast och Bart körde överlycklig omkring mellan våra ben och armar och plutade med läpparna och gav order till besättningen. Han lät ankaret gå mellan Ebons ben och sade sej vara tvungen att skicka ner en dykare för att undersöka om det fastnat ordentligt i botten och så dök han. Och Ebon for upp, tydligen kittlig, så att vattnet forsade öyer kanterna och blötte ner allt inklusive Ritvas fötter och ben och jag tog henne i armen och drog ner henne. Och fyra personer är väl ungefär vad som får plats i ett badkar. Bart skruvade på duschen och med vild glädje plågade vi varann med dom vinande vattenstrålarna och hade förbannat roligt och började slita i varandras tröjor som snart for iväg med smaskanden in i kakelväggarna under jublande skrattsalvor. Det var ingen som helst hejd på nånting längre! Vi for upp och ner i badkaret och skrek och sprutade vatten och slängde blöta svampar på varann och var värre än en drogad lekskoleklass.
Efter ett par timmars vattenlek drog jag med mej den halvnakna Ritva in i mitt rum och låste för säkerhets skull dörren. Ormen hade blivit uppjagad som en komet av att se och känna hennes bröst i badrummet att jag ville och ville fort som fan och hon med och under andfåddhet och ivrighet slet vi av oss vad som var kvar i klädväg och hon slängde sej tillbaka på sängen och särade på låren och sträckte ut armarna. Och jag dök rakt ner i hennes sköte och kysste henne och slickade henne och vispade runt med tungan i hennes stjärt till hon började grymta och jag gled upp över henne och knullade henne och hon knullade tillbaka. Ja jävlar!"
Igår hade jag för första gången riktigt kul på UDI:s Söndagsdans (länge sen jag var där). Mycket kontakt med en glad och lekfull, skuttande 4-5-åring i mig. Varje gång lika glatt överraskad och barnsligt förtjust, när jag återfann min partner efter två frisnurrar.
I början på 2000 - talet gjorde jag ett nytt försök och mötte då en ensam sökare, antagligen den spegelbild av mig själv som fått mig att sluta läsa på 70 - talet.
Först i somras läste jag ut hela boken och fann då en både medveten och spontan skildring av (försök till) självständigt vuxenblivande och även mycket humor och ordglädje:
"Låg vid Trollsjön och oroade mej för att få stånd så att jag skulle bli tvungen att ligga kvar till kvällen för att kunna gå därifrån med hedern i behåll. Naturligtvis fick jag stånd. Och tvingades börja mana fram bilder av tidningar som blåste över vindtorra gator och granskogskvantiteten i Medelpad och problemen med att lära sej Pythagoras sats och sånt. Till slut var den slak och jag skyndade mej iväg. Jävla kuk.
Måste få knulla, sa kuken. Annars gör jag om det."
...
"Bart och Ritva drog snart iväg till sovrummet. Och där satt jag. Med den har Ebon och min mätta snok. Som inte alls ville vara med. Men jag måste ju i alla fall så jag strök henne väl över kinden och sa att hon va söt och ledde henne varligt till min säng och där låg vi sen i två timmar tror jag, med kläderna på och hånglade, som det kallas och när hon frågade hur gammal jag är och jag svarade tjugotre så trodde jag inte på vad jag sa. Kan ju inte vara mer än femton som ligger och torrknullar en brud mitt i natten och i två hela timmar. Till slut gjorde det så ont i underlivet att jag föreslog en promenad ner till sjön. Och, det måste jag beundra henne för, utan att visa någon som helst besvikelse tog hon mej i handen och vi gick ner till sjön i gryningen. Och gick väl där och konverserade så gott vi kunde och det kändes ungefär som om jag var ute och gick med morsan. Och så såg vi på sjön. Som rök. Och så gick vi upp till huset igen och hon tog en taxi hem vid halv fyra.
Jag tog mej en bärs och studerade Nackamastens blinkningar och undrade vad det var med mej och så fick jag stånd. Det kanske är mej själv som jag är tänd på.
Bart kom flämtande ut från sitt rum och såg lycklig ut i kalsingar och rufsigt hår.
Herregud! sa han och slog sej ner bredvid.
Ja, herregud, sa jag.
Hur var hon?
Vem då?
Ebon så klart.
Ja, hon var väl okej.
Sa du är ... förlöst nu då.
Tja.
Låg du inte med henne?
Jo det gjorde jag. Måste ju.
Jamen hur var hon då? Var hon vild? Tog hon för sej? Eller låg hon bara där och tog emot?
Vi tog aldrig av oss kläderna.
Han skakade på huvudet och gick in till sin dam igen.
Men natten var sval."
Ett par veckor senare:
"Det här ar ju jävla kul, skrek han. Ritva, för fan, RITVA! KOM HIT! Och ta med dej den där båten som ligger i skåpet i mitt rum.
Och hon kom med en liten vacker skuta i plast och Bart körde överlycklig omkring mellan våra ben och armar och plutade med läpparna och gav order till besättningen. Han lät ankaret gå mellan Ebons ben och sade sej vara tvungen att skicka ner en dykare för att undersöka om det fastnat ordentligt i botten och så dök han. Och Ebon for upp, tydligen kittlig, så att vattnet forsade öyer kanterna och blötte ner allt inklusive Ritvas fötter och ben och jag tog henne i armen och drog ner henne. Och fyra personer är väl ungefär vad som får plats i ett badkar. Bart skruvade på duschen och med vild glädje plågade vi varann med dom vinande vattenstrålarna och hade förbannat roligt och började slita i varandras tröjor som snart for iväg med smaskanden in i kakelväggarna under jublande skrattsalvor. Det var ingen som helst hejd på nånting längre! Vi for upp och ner i badkaret och skrek och sprutade vatten och slängde blöta svampar på varann och var värre än en drogad lekskoleklass.
Efter ett par timmars vattenlek drog jag med mej den halvnakna Ritva in i mitt rum och låste för säkerhets skull dörren. Ormen hade blivit uppjagad som en komet av att se och känna hennes bröst i badrummet att jag ville och ville fort som fan och hon med och under andfåddhet och ivrighet slet vi av oss vad som var kvar i klädväg och hon slängde sej tillbaka på sängen och särade på låren och sträckte ut armarna. Och jag dök rakt ner i hennes sköte och kysste henne och slickade henne och vispade runt med tungan i hennes stjärt till hon började grymta och jag gled upp över henne och knullade henne och hon knullade tillbaka. Ja jävlar!"
Igår hade jag för första gången riktigt kul på UDI:s Söndagsdans (länge sen jag var där). Mycket kontakt med en glad och lekfull, skuttande 4-5-åring i mig. Varje gång lika glatt överraskad och barnsligt förtjust, när jag återfann min partner efter två frisnurrar.
söndag 13 mars 2011
Mitt inre Calcutta
Så mycket omedveten tröst som funnits och burit mig genom livet. Plötsligt blir jag medveten om följande låt (Tack Alithia!) och påmind om när jag och PO (oplanerat) upplevde Hoola Bandola Bands konsert i Skagen 1996 under en cykelsemester på Jylland:
Jag är utsänd av landets ministrar
För att söka vår blivande prins
Och jag har lovat att jag inte ska komma tillbaks
Förr’n jag kan berätta för dom var han finns
Jag fick två stycken tecken att hålla mej till
När jag började resa omkring:
Ett födelsemärke som såg ut som en ros
Och en märklig gyllen ring
La la la...
Jag började leta på finare ställen
Dit en prins kunde tänkas gå
Sen fortsatte jag på krogar och sjapp
Och överallt där jag kunde komma på
Och jag sökte den gyllene ringen
I varenda juvelares bod
Och sen gick jag ut på avskrädeshögarna
Bland lumpor och sopor och skrot
La la la...
Och jag vandrade långt och länge
Överallt där människor bor
Och fast dom flesta väl har sina märken
Så var det inget som såg ut som en ros
Och många har ringar och smycken
Och ett fåtal har mycket mer
Men att allt det som glimmar inte är guld
Det har jag lärt mej av erfarenhet
La la la...
Dom fattiga i Calcutta
Som inte har nån mat
Samlar koskit och silar den för att se om det finns
Några osmälta risgryn kvar
Och så måste också den som vill finna
Och inte söker för sökandets skull
Vara redo att leta överallt
Och inte vara fördomsfull
La la la...
Så nu sitter jag här på ett ungkarlshotell
I en främmande, skrämmande stad
Och bland lumpor och lort och bland trasor
Och stank
Ligger mänskliga spillror på rad
Och bland dessa krokiga kroppar
Ska jag söka en ros och en ring
För kanske just en ibland spillrorna här
Ska visa sej vara en prins
La la la...
Jag är utsänd av landets ministrar
För att söka vår blivande prins
Och jag har lovat att jag inte ska komma tillbaks
Förr’n jag kan berätta för dom var han finns
Jag fick två stycken tecken att hålla mej till
När jag började resa omkring:
Ett födelsemärke som såg ut som en ros
Och en märklig gyllen ring
La la la...
Jag började leta på finare ställen
Dit en prins kunde tänkas gå
Sen fortsatte jag på krogar och sjapp
Och överallt där jag kunde komma på
Och jag sökte den gyllene ringen
I varenda juvelares bod
Och sen gick jag ut på avskrädeshögarna
Bland lumpor och sopor och skrot
La la la...
Och jag vandrade långt och länge
Överallt där människor bor
Och fast dom flesta väl har sina märken
Så var det inget som såg ut som en ros
Och många har ringar och smycken
Och ett fåtal har mycket mer
Men att allt det som glimmar inte är guld
Det har jag lärt mej av erfarenhet
La la la...
Dom fattiga i Calcutta
Som inte har nån mat
Samlar koskit och silar den för att se om det finns
Några osmälta risgryn kvar
Och så måste också den som vill finna
Och inte söker för sökandets skull
Vara redo att leta överallt
Och inte vara fördomsfull
La la la...
Så nu sitter jag här på ett ungkarlshotell
I en främmande, skrämmande stad
Och bland lumpor och lort och bland trasor
Och stank
Ligger mänskliga spillror på rad
Och bland dessa krokiga kroppar
Ska jag söka en ros och en ring
För kanske just en ibland spillrorna här
Ska visa sej vara en prins
La la la...
onsdag 9 mars 2011
Befriat och bitterljuvt möte
I natt drömde jag om ett befriat och bitterljuvt möte med N.
"långsamt, långsamt, åh så långsamt
Så vann vi våra nätter tillbaks"
"långsamt, långsamt, åh så långsamt
Så vann vi våra nätter tillbaks"
tisdag 8 mars 2011
Möte med Siv och jagad med kniv
I natt drömde jag om ett fint möte med Siw Malmqvist(!). Vi satt nära varandra och hade ett livligt, glatt och kärleksfullt samtal, där jag också la min arm kring hennes liv, vilket gav en skön känsla av kontakt och närhet.
Jag hade ett hastigt möte med Siwan för drygt 10 år sedan på tåget från Borlänge till Mora. Hon skulle besöka nån släkting och jag var på väg till "Berget". Hon var glad och social, precis som i " Stjärnorna på slottet" och jag var deprimerad och svårtillgänglig. Nu är jag tydligen redo att möta henne på hennes planhalva... Just på kvinnodagen dessutom.
Min käresta drömde att hon blev jagad med kniv...
Jag hade ett hastigt möte med Siwan för drygt 10 år sedan på tåget från Borlänge till Mora. Hon skulle besöka nån släkting och jag var på väg till "Berget". Hon var glad och social, precis som i " Stjärnorna på slottet" och jag var deprimerad och svårtillgänglig. Nu är jag tydligen redo att möta henne på hennes planhalva... Just på kvinnodagen dessutom.
Min käresta drömde att hon blev jagad med kniv...
måndag 7 mars 2011
Längtan efter Liv
Det är sällan jag känner någon lust att lämna lägenheten, men när jag fick se en affisch för årets Littfest , som lyfte fram Liv Strömqvists namn, kände jag ett il av lust att besöka den och beskåda och lyssna till Liv.
Med stort intresse och nöje har jag läst hennes senaste seriebok "Prins Charles känsla". Först och främst är det en tankeväckande bok om kärlek och könsroller utifrån en feministisk genusteori.
För den som tror att könsrollerna är ett minne blott presenteras t ex följande fakta ur en undersökning av Kamratposten, där 6000 barn fick svara på frågan:
"Vem pratar du med när du är ledsen?"
Svaret blev:
Mamma 41%
Kompis 24%
Annan 12%
Ingen 11%
Pappa 5%
Det enda jag saknade i Livs "spaning" kring varför och hur vi parar ihop oss är anknytningsteorin. Desto gladare blev jag över den betraktelse kring sorgarbete, som hon har med i boken. Den gav stor igenkänning och bekräftelse att läsa.
"Sorgearbetet, det är som vilket arbete som helst. Man går upp på morgonen, äter frukost. Sedan sliter man hela dagen, bär, lyfter, staplar.
Man vistas på olika platser, olika människor passerar förbi. Man arkiverar, analyserar, skickar någonting. Tiden går fruktansvärt långsamt. Man längtar efter en rast.
Men det finns ingen rast. Det finns ingen helg. Det finns ingen semester. Det finns inget slut.
DET ÄR EN SJUKDOM OCH JAG ARBETAR MEDAN JAG ÄR SJUK."
Recensioner av "Prins Charles känsla": Sydsv , Exp , GP , GP , Svd , sn , bokhora , klittlit , DN , AB
Med stort intresse och nöje har jag läst hennes senaste seriebok "Prins Charles känsla". Först och främst är det en tankeväckande bok om kärlek och könsroller utifrån en feministisk genusteori.
För den som tror att könsrollerna är ett minne blott presenteras t ex följande fakta ur en undersökning av Kamratposten, där 6000 barn fick svara på frågan:
"Vem pratar du med när du är ledsen?"
Svaret blev:
Mamma 41%
Kompis 24%
Annan 12%
Ingen 11%
Pappa 5%
Det enda jag saknade i Livs "spaning" kring varför och hur vi parar ihop oss är anknytningsteorin. Desto gladare blev jag över den betraktelse kring sorgarbete, som hon har med i boken. Den gav stor igenkänning och bekräftelse att läsa.
"Sorgearbetet, det är som vilket arbete som helst. Man går upp på morgonen, äter frukost. Sedan sliter man hela dagen, bär, lyfter, staplar.Man vistas på olika platser, olika människor passerar förbi. Man arkiverar, analyserar, skickar någonting. Tiden går fruktansvärt långsamt. Man längtar efter en rast.
Men det finns ingen rast. Det finns ingen helg. Det finns ingen semester. Det finns inget slut.
DET ÄR EN SJUKDOM OCH JAG ARBETAR MEDAN JAG ÄR SJUK."
Recensioner av "Prins Charles känsla": Sydsv , Exp , GP , GP , Svd , sn , bokhora , klittlit , DN , AB
fredag 4 mars 2011
Tungrörelseterapi
Jag har uppfunnit en egen kroppsterapi!
Ögonrörelseterapi är ett vetenskapligt sätt att läka trauman. Hur det går till konkret visas t ex i detta klipp (efter 1:30):
När jag vaknar på natten eller efter middagssömnen och mår riktigt dålig, brukar jag oftare och oftare komma i håg att på egen hand göra dessa ögonrörelser och märker att de lindrar smärtan och alltså också läker traumat. Jag har också märkt att jag när jag rör ögonen vill jag också hålla andan och även spänna munnen, vilket jag tolkar som ett försvar mot (ökad) kontakt med traumat. Detta ledde till att jag började öppna munnen och snabbt röra tungan från mungipa till mungipa. Då upptäckte jag att detta gav ett effektivare resultat för min del än ögonrörelserna. Dessutom börjar jag ganska omgående gäspa och slappna av bättre. Tungrörelseterapin var uppfunnen!
Här kan du läsa mer:
Ögonrörelseterapi hjälper vid ångest I den artikeln står också: Istället för att (låta patienten) röra ögonen kan terapeuten klappa patienten växelvis på händerna.
May fick ögonrörelseterapi – nu kan hon jobba igen I den artikeln står det ett varningens ord: "Det måste vara en stabil person som kan ta hand om känslorna som kommer upp. Därför går man igenom patientens bakgrund ordentligt innan man börjar med ögonrörelsen."
Ögonrörelseterapi är ett vetenskapligt sätt att läka trauman. Hur det går till konkret visas t ex i detta klipp (efter 1:30):
När jag vaknar på natten eller efter middagssömnen och mår riktigt dålig, brukar jag oftare och oftare komma i håg att på egen hand göra dessa ögonrörelser och märker att de lindrar smärtan och alltså också läker traumat. Jag har också märkt att jag när jag rör ögonen vill jag också hålla andan och även spänna munnen, vilket jag tolkar som ett försvar mot (ökad) kontakt med traumat. Detta ledde till att jag började öppna munnen och snabbt röra tungan från mungipa till mungipa. Då upptäckte jag att detta gav ett effektivare resultat för min del än ögonrörelserna. Dessutom börjar jag ganska omgående gäspa och slappna av bättre. Tungrörelseterapin var uppfunnen!
Här kan du läsa mer:
Ögonrörelseterapi hjälper vid ångest I den artikeln står också: Istället för att (låta patienten) röra ögonen kan terapeuten klappa patienten växelvis på händerna.
May fick ögonrörelseterapi – nu kan hon jobba igen I den artikeln står det ett varningens ord: "Det måste vara en stabil person som kan ta hand om känslorna som kommer upp. Därför går man igenom patientens bakgrund ordentligt innan man börjar med ögonrörelsen."
torsdag 3 mars 2011
Ett vettskrämt barn som kämpar för livet
I går natt vaknade jag redan klockan två med en oerhört intensiv stress djupt inne i mig; ett vettskrämt barn, som kämpar för sitt liv. Samtidigt var jag kolugn i de yttre lagren av min kropp och i mitt sinne och förnuft. Det tog mig två timmar att sprida lugnet ner i mitt djup. Aldrig förut har jag upplevt skillnaden mellan mitt barnjag och mitt vuxna jag så stor och så tydligt. Så intensivt och så lugnt. Så stark kontakt mellan de två.
Jag insåg också att det hela triggats av min tvåtimmarsfika med L dagen innan. Vi har känt varann sedan 2002, men nu var det länge sedan vi sågs senast, bortsett från ett hastig möte, som ledde till att jag tog initiativ till ovannämnda fikaträff . Jag har tidigare tyckt det varit mycket svårt, ja, omöjligt att få en djup, bekräftande och närande kontakt med L.
Jag har bara upplevt riktig kontakt vid ett tillfälle och då upplevde jag att hon angrep och tog ställning mot mig. Före vårt fikamöte hade jag tänkt på detta och att det faktiskt var ett sant och äkta möte. En stadig grund att bygga något bra utifrån, istället för vårt i övrigt famlande i tomma intet. Vi har också hela tiden haft en ömsesidig önskan om god och fruktbärande kontakt. Och jag insåg att jag bar en stor del av ansvaret för våra tidigare misslyckanden, eftersom jag under dessa år krävde "den andres hjärta på ett fat" i alla mina relationer. (Jag erbjöd/ serverade även mitt hjärta på ett fat. M a o var jag desperat, jag bar ett nyfött, utsvultet, anknytningsbehövande barn inom mig.) Detta skrämde givetvis många människor, långt ifrån alla. Det har lett till fantastiska möten, men L blev skrämd och hyser ännu tydlig rädsla inför mig. Vilket triggar mig och gör mig arg, frustrerad och förtvivlad. I vilken grad insåg jag först inför vårt fikamöte, när min kära granne E påpekade att det handlar om den rädsla min mamma kände inför mig (som nyfödd). Tack, E!
L och jag pratade om detta och mycket annat under vårt fika och vi hade kontakt. Inga hela hjärtan på faten, men förtroligt, sant och fint. Bekräftande och närande. Plötsligt förvandlades denna i mina ögon tidigare "hopplösa" relation, vilket gjorde mig glad och upplivade och det skapade också kontakt med de ännu oläkta delarna av traumat från den nästan bottenlösa kontaktlöshet jag tvingades uppleva som nyfött barn.
Vilket ledde fram till de nattliga händelser jag skrev om inledningsvis.
Det hela har också inspirerats av min läsning av Beate Grimsruds hyllade och uppmärksammade bok "En dåre fri". Jag har känt att jag och Beate har mycket gemensamt ända sedan jag hörde titeln på en av hennes tidigare böcker; "Jag smyger förbi en yxa". Den titeln sammanfattar utmärkt hela min uppväxt och en stor del av mitt vuxna liv. Först nu har jag läst något av henne. "En dåre fri" är inspirerande och fasaväckande. Den visar som Beate själv säger "att det inom en och samma person kan rymmas en oerhörd skörhet, men också en enorm styrka".
Skörheten är lätt att förstå, när man t ex läser följande beskrivning av huvudpersonens pappa:
"Vad är det med pappa? När han ska hämta Odd på dagis kan han komma hem med fel barn. När han kör bil kan han inte välja vart han ska åka. Han kör efter bilen framför, svänger när den svänger. Ibland kan han ställa sig bakom parkerade bilar och vänta på att de ska åka. Ingen i mitt fotbollslag vill åka med i pappas bil till en bortamatch. Då är risken för stor att vi inte kommer fram."
Boken är skriven med humor, men också fasaväckande. Detta kommer fram även i beskrivningarna av ur barbariskt psykvården ännu fungerar, med bältesläggningar och tung tvångsmedicinering. Men den ger också exempel på god och hjälpande vård via värme och mänsklighet.
Jag glömmer aldrig hur mitt sargade hjärta klappade i takt med Joe Cooker i Woodstockfilmen på en biograf i Paris 1970 (medan J sov i stolen bredvid).
Om Beate Grimsrud och En dåre fri: DN , SvD , Corren , SMP , sn , SYS , Exp , HBL , AB
Jag insåg också att det hela triggats av min tvåtimmarsfika med L dagen innan. Vi har känt varann sedan 2002, men nu var det länge sedan vi sågs senast, bortsett från ett hastig möte, som ledde till att jag tog initiativ till ovannämnda fikaträff . Jag har tidigare tyckt det varit mycket svårt, ja, omöjligt att få en djup, bekräftande och närande kontakt med L.
Jag har bara upplevt riktig kontakt vid ett tillfälle och då upplevde jag att hon angrep och tog ställning mot mig. Före vårt fikamöte hade jag tänkt på detta och att det faktiskt var ett sant och äkta möte. En stadig grund att bygga något bra utifrån, istället för vårt i övrigt famlande i tomma intet. Vi har också hela tiden haft en ömsesidig önskan om god och fruktbärande kontakt. Och jag insåg att jag bar en stor del av ansvaret för våra tidigare misslyckanden, eftersom jag under dessa år krävde "den andres hjärta på ett fat" i alla mina relationer. (Jag erbjöd/ serverade även mitt hjärta på ett fat. M a o var jag desperat, jag bar ett nyfött, utsvultet, anknytningsbehövande barn inom mig.) Detta skrämde givetvis många människor, långt ifrån alla. Det har lett till fantastiska möten, men L blev skrämd och hyser ännu tydlig rädsla inför mig. Vilket triggar mig och gör mig arg, frustrerad och förtvivlad. I vilken grad insåg jag först inför vårt fikamöte, när min kära granne E påpekade att det handlar om den rädsla min mamma kände inför mig (som nyfödd). Tack, E!
L och jag pratade om detta och mycket annat under vårt fika och vi hade kontakt. Inga hela hjärtan på faten, men förtroligt, sant och fint. Bekräftande och närande. Plötsligt förvandlades denna i mina ögon tidigare "hopplösa" relation, vilket gjorde mig glad och upplivade och det skapade också kontakt med de ännu oläkta delarna av traumat från den nästan bottenlösa kontaktlöshet jag tvingades uppleva som nyfött barn.
Vilket ledde fram till de nattliga händelser jag skrev om inledningsvis.
Det hela har också inspirerats av min läsning av Beate Grimsruds hyllade och uppmärksammade bok "En dåre fri". Jag har känt att jag och Beate har mycket gemensamt ända sedan jag hörde titeln på en av hennes tidigare böcker; "Jag smyger förbi en yxa". Den titeln sammanfattar utmärkt hela min uppväxt och en stor del av mitt vuxna liv. Först nu har jag läst något av henne. "En dåre fri" är inspirerande och fasaväckande. Den visar som Beate själv säger "att det inom en och samma person kan rymmas en oerhörd skörhet, men också en enorm styrka".
Skörheten är lätt att förstå, när man t ex läser följande beskrivning av huvudpersonens pappa:
"Vad är det med pappa? När han ska hämta Odd på dagis kan han komma hem med fel barn. När han kör bil kan han inte välja vart han ska åka. Han kör efter bilen framför, svänger när den svänger. Ibland kan han ställa sig bakom parkerade bilar och vänta på att de ska åka. Ingen i mitt fotbollslag vill åka med i pappas bil till en bortamatch. Då är risken för stor att vi inte kommer fram."
Boken är skriven med humor, men också fasaväckande. Detta kommer fram även i beskrivningarna av ur barbariskt psykvården ännu fungerar, med bältesläggningar och tung tvångsmedicinering. Men den ger också exempel på god och hjälpande vård via värme och mänsklighet.
Jag glömmer aldrig hur mitt sargade hjärta klappade i takt med Joe Cooker i Woodstockfilmen på en biograf i Paris 1970 (medan J sov i stolen bredvid).
Om Beate Grimsrud och En dåre fri: DN , SvD , Corren , SMP , sn , SYS , Exp , HBL , AB
lördag 19 februari 2011
måndag 24 januari 2011
torsdag 20 januari 2011
Vägra vara offer!
Nina Björk skriver i DN att "målet för en levande kvinnorörelse måste vara den politiska - inte den personliga - förändringen." Men varför inte både och??
Att välja en personlig lösning, som Hanne Kjöler föreslår, att inte skaffa (fler) barn om man känner sig ”dränerad på energi av familjehelvetet” , är ännu mera huvudlöst.
Fast är jag själv uppvuxen i ett familjehelvete, som jag misstänker att också Hanne Kjöler och Maria Sveland är, så kan det te sig mer lockande att antingen förneka de strukturella, politiska hindren/offerrollen (HK) eller bara se de strukturella, politiska hindren och fastna i en (hämndlysten, bråkig, uppfriskande och tämligen omogen) offerroll (MS). (Tragiskt nog "väljer" många också den lösning Hanne Kjöler rekommenderar, att inte skaffa barn.)
I familjehelvetet finns det ett enda berättigat offer, barnet. Har jag som barn varit ett offer (enligt anknytningsforskningen har 30 - 40% av alla barn haft en otrygg uppväxt), är det nära till hands att jag som vuxen förnekar offerrollen eller fastnar i den, eller i en kaotisk, splittrad blandning. Ja, det är oundvikligt tills jag förmår att möta det barn jag en gång var, och ge henne/honom det bemötande och de relationer varje tryggt barn behöver för att växa upp till en trygg vuxen.
Som vuxna har vi möjlighet att förändra både på det politiska och personliga planet! Självklart, men det kan vara svårt att se om man ännu bär ett sårat, oläkt barn inom sig.
Andra röster i debatten:
Katarina Wennstam: "Ska det vara en unge till?
Att välja en personlig lösning, som Hanne Kjöler föreslår, att inte skaffa (fler) barn om man känner sig ”dränerad på energi av familjehelvetet” , är ännu mera huvudlöst.
Fast är jag själv uppvuxen i ett familjehelvete, som jag misstänker att också Hanne Kjöler och Maria Sveland är, så kan det te sig mer lockande att antingen förneka de strukturella, politiska hindren/offerrollen (HK) eller bara se de strukturella, politiska hindren och fastna i en (hämndlysten, bråkig, uppfriskande och tämligen omogen) offerroll (MS). (Tragiskt nog "väljer" många också den lösning Hanne Kjöler rekommenderar, att inte skaffa barn.)
I familjehelvetet finns det ett enda berättigat offer, barnet. Har jag som barn varit ett offer (enligt anknytningsforskningen har 30 - 40% av alla barn haft en otrygg uppväxt), är det nära till hands att jag som vuxen förnekar offerrollen eller fastnar i den, eller i en kaotisk, splittrad blandning. Ja, det är oundvikligt tills jag förmår att möta det barn jag en gång var, och ge henne/honom det bemötande och de relationer varje tryggt barn behöver för att växa upp till en trygg vuxen.
Som vuxna har vi möjlighet att förändra både på det politiska och personliga planet! Självklart, men det kan vara svårt att se om man ännu bär ett sårat, oläkt barn inom sig.
Andra röster i debatten:
Katarina Wennstam: "Ska det vara en unge till?
onsdag 19 januari 2011
S(p)ex, relationer och allvarsord
Nu gör jag slag i saken och byter namn på min blogg. Dags att "tvätta bort" sexstämpeln, eller snarare utvidga begreppet. Nytt år, nya utmaningar!
Att övervinna skammen och framträda som en sexuell varelse, har varit en nyttig och senkommen tillblivelse. Så sen att sex i snäv bemärkelse, blivit med ålderns rätt, mindre viktigt och intressant. Eller snarare att det länge i mitt liv, var det område där jag projicerade in själva livskärnan och livsbristen, som dock handlade om så mycket mer och annat.
En ännu större utmaning för mig är att bjuda in glädjen och lättsinnet i vidare mening i mitt liv.
Det sker automatiskt i takt med att jag sörjer och frigör mig från smärtan i mitt tidigare liv. Men jag har också fått inspiration av boken "Den kloka kärleken", en relationsklassiker av Gay Hendricks & Kathylin Hendricks, som först nyligen har kommit i mina händer (Tack, E!).
En bok, som jag varmt rekommenderar och hoppas återkomma till. Författarna menar att det behövs sex! åtaganden för att bli fri från medberoende och i stället träda in i ansvarsfull gemenskap:
1. Jag åtar mig att bli förtrolig med min partner och att undanröja allt som står i vägen för att bli det.
2. Jag åtar mig att arbeta på att utvecklas till fullo som individ.
3. Jag åtar mig att blotta mig helt och fullt i mina relationer och inte dölja någonting.
4. Jag åtar mig att hjälpa människorna i min närhet att utveckla sin fulla styrka.
5. Jag åtar mig att agera i medvetande om att jag till hundra procent själv är upphovet till min verklighet.
6. Jag åtar mig att ha trevligt i mina intima relationer.
Att övervinna skammen och framträda som en sexuell varelse, har varit en nyttig och senkommen tillblivelse. Så sen att sex i snäv bemärkelse, blivit med ålderns rätt, mindre viktigt och intressant. Eller snarare att det länge i mitt liv, var det område där jag projicerade in själva livskärnan och livsbristen, som dock handlade om så mycket mer och annat.
En ännu större utmaning för mig är att bjuda in glädjen och lättsinnet i vidare mening i mitt liv.
Det sker automatiskt i takt med att jag sörjer och frigör mig från smärtan i mitt tidigare liv. Men jag har också fått inspiration av boken "Den kloka kärleken", en relationsklassiker av Gay Hendricks & Kathylin Hendricks, som först nyligen har kommit i mina händer (Tack, E!).
En bok, som jag varmt rekommenderar och hoppas återkomma till. Författarna menar att det behövs sex! åtaganden för att bli fri från medberoende och i stället träda in i ansvarsfull gemenskap:
1. Jag åtar mig att bli förtrolig med min partner och att undanröja allt som står i vägen för att bli det.
2. Jag åtar mig att arbeta på att utvecklas till fullo som individ.
3. Jag åtar mig att blotta mig helt och fullt i mina relationer och inte dölja någonting.
4. Jag åtar mig att hjälpa människorna i min närhet att utveckla sin fulla styrka.
5. Jag åtar mig att agera i medvetande om att jag till hundra procent själv är upphovet till min verklighet.
6. Jag åtar mig att ha trevligt i mina intima relationer.
måndag 10 januari 2011
Samtal pågår
Tillsammans med en kär bloggvän har jag nu en samtalsblogg. Det känns kul och nyttigt! Spännande också att bli närmare bekant med ett annat bloggverktyg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)