Tungsinne och lätta skratt

Händer det att du lägger dej ner och gråter uppgivet?

Jag önskar att jag kunde göra det, men saknar både förmåga, mod och orsak  här och nu att göra det. Däremot finns en flod av ogråtna tårar instängd djup,djupt inne i mig. Sakta, sakta sipprar tårarna fram och smörjer min förstenade kropp. Rinner lite gör de ännu bara när jag skrattar, vilket härligt nog sker allt oftare. Även om S kallar mig suckarnas konung, vilket väl är den uttryckliga form sorgen ännu främst tar sig. Tungsinne. Men som sagt även allt mer lätta skratt.

Sorgen, min främsta framkallningsvätska,  fräter tydligt i gryningen, även om de första minuterna efter uppvaknandet ofta präglas av panik och ångest utifrån en bottenlös, förintande avskurenhet, som härrör från min allra första tid i livet.

Igår såg vi Roy Anderssons Om det oändliga, som nog bidrog till att mitt uppvaknade skedde redan 02.45 idag.

Det är en typisk Roy Andersson - film. Förmodligen hans bästa. Dessutom välgörande kort.
Han dröjer ovanligt länge i stillstående stämningar. Avskurenheten  och ödsligheten  är påtagliga.

Samtidigt bultar livsbejakelsen under ytan.

Så ser i a f min projicering på filmen ut.

Och missa inte extramaterialet om hur tre av scenerna kommit till. Fascinerande, minst sagt!

Trailern här!