Det smärtar mig att Ett fall för Louise blivit så utskällt. Jag tycker programmet (tre avsnitt sända hittills), precis som inledningen i varje program säger, handlar om modiga barn och modiga vuxna.
Jag gråter av att se barn bli tagna på fullständigt allvar, ges möjlighet att resa sig ur förtryck och att återfå sitt fulla människovärde.
Jag råkade se Louise Hallin för första gången i GomorronTV för nån månad sen (innan var hon för mig helt okänd), när hon har en kvarts rådgivning på onsdagar. Jag grät redan då. Underbart hur hon strävar att förvandla dysfunktionella familjer till funktionella. Hon tar ett helhetsgrepp. Lägger ansvaret hos föräldrarna och deras uppväxt. Enkla tydliga råd och att det tar tid. Och hur hon flyttar fokus från felaktiga småsaker ( t ex bordsskick) som kan ha blivit till låsningar i familjen, till att skapa goda och nära relationer.
Allt känns så rätt!
Det känns bedrövligt att vi fortfarande tycks leva i en hederskultur, där ett barn som offentligt gråter och visar sin förtvivlan och berättar om sina familjeproblem anses kunna ha förverkat sin heder och riskera att hamna i utanförskap.
Det är ju det kritikerna mot programmet hävdar och de stärker därigenom denna (påstådda) hederskultur.
Tänk om dessa familjer fått vara med i Sveriges mest hyllade TV-program, vilket de hade förtjänat!
Heder åt familjerna och SVT!
Detta program visar inte bara på ett samhällsproblem, utan visar framförallt på positiva och handfasta lösningar. Sorgligt att dessa familjeproblem tycks väcka så mycket igenkännandets smärta hos så många att de måste värja sig så hätskt och inte förmår se de positiva möjligheter som programmen fokuserar på.
Jag har själv varit insnärjd i familjeproblem, men vet att den väg programmen visar kan göra underverk, förutsatt att jag som förälder vågar att se mina brister och deras orsaker i vitögat och förändra mig.
Mer kritik mot programmet: BO mfl, Journalistförbundet
söndag 8 november 2009
söndag 1 november 2009
Rörande, Ann Heberlein
(Texten innehåller spoilers beträffande Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva".)
Jag hade inte tänkt läsa denna bok. Hennes Sommarprogram var ganska bra, men jag kände inte att det gav mersmak. (Nu när jag lyssnar på det igen blir det intressantare; en ljusare fortsättning på boken.) Nåväl, när jag fick se boken med sitt vackra gröna omslag på biblioteket, tog jag hem den och började så småningom läsa. Då var jag fast...
Boken är modig, spännande, rörande och provokativ.
Vi får följa Anns liv under sommaren 2008. Ett liv som präglas av manisk och krampaktig kreativ verksamhet, svår ångest och självmordsplaner. Det dåliga måendet får dock aldrig gå ut över arbetet: "Jag är mycket plikttrogen. Jag levererar alltid i tid. Alltid, alltid, alltid i tid.""...jag ställer aldrig in. Aldrig." Men däremellan kraschlandar hon på psykakuten, i sommarhuset, på hotellrummet, i kyrkan eller i hemmet, där hon har tre barn att ta hand om, även om mannen, prästen, tycks axla huvudansvaret för dem, vilket naturligtvis skärper hennes plåga.
Korta krascher får det bli för hon behöver tjäna femtitusen, helst sjuttiotusen kronor i månaden för att få det att gå runt.
Detta blir provokativt för mig som varit heltidssjukskriven i över sju år för att ta hand om mitt mående och klarar mig hjälpligt med femtontusen kronor.
Men jag tycker mig känna igen mitt 90-tal i Anns framfart. Jag ser en människa, som desperat flyr sina grundläggande värdelöshetskänslor, som "kör över sig själv med bulldozer" och befinner sig i djup livskris. Men Ann har en helt annan tolkning och tyr sig till en (senkommen) psykiatrisk diagnos. Hon är manodepressiv (bipolär sjukdom typ 2) och beroende av psykiatri och medicin:
"Det är inte synd om mig. Jag behöver inte era kramar eller omsorger. (Absolut inga kramar. Jag är krammotståndare.) Jag behöver vård. Jag behöver psykiatrisk vård. Medicin."
Detta blir för mig både provokativt och rörande att läsa. Jag vill inte veta av några psykiatriska diagnoser eller mediciner, när det så uppenbart handlar om oansvarigt leverne, sannolikt sprunget ur känslomässigt traumatiska uppväxterfarenheter. Men Ann har haft "en uppväxt som i varje fall inte är sämre än de flestas". En formulering som får mig att ana ugglor i mossen, liksom att uppväxten och särskilt dess känslomässiga innehåll inte alls tas upp i boken.
För mig är närhet, omsorg och kärlek, hud mot hud, mun mot mun, andetag i andetag, den fungerande vägen till tillfrisknande. (Men vägen dit kan vara mycket svår att finna. Ja, säkert ännu svårare för Ann som blivit våldtagen. Och jag hade inte ens någon insikt om hur dåligt jag mådde, när jag var i Anns ålder. Jag bet ihop och flydde så länge jag kunde och orkade.)
Intressant är att läsa om omständigheterna kring hennes utspel om utträde ur Svenska kyrkan (, som väl aldrig blev av, liksom inte skilsmässan från man eller Sydsvenskan. Gott så. I en livskris provar man sina livsomständigheter utan att nödvändigtvis behöva förkasta dem). Jag reagerade på hennes hätska utspel i Expressen då, men får nu veta att det hade en djupt personlig anledning; att hon kände sig avvisad, när hon under ett besök i en kyrka i Visby fick panikångest. Hennes anklagelser mot kyrkan för beröringsskräck (inför svåra teologiska frågeställningar) handlade alltså också om hennes upplevelse av beröringsskräck inför henne i hennes svåra nöd.
Rörande blir det också när Ann går igenom filosofisk och annan argumentering kring självmord och kommer fram till ett tydligt ställningstagande mot självmord. Men detta gäller inte för henne själv utan boken utformas till ett avskedsbrev, som avslutas under en Stockholmsresa i augusti 2008.
Därefter tycks hennes mycket hektiska liv ha fortsatt. Dagen innan boken ska komma ut i januari 2009 försvinner hon spårlöst under ett drygt dygn. Svårt sjuk (eller var det en helt naturlig skräck inför att "komma ut" som psykiskt sjuk?) väljer hon att bara fly, vilket trots allt tycks leda till en viktig vändpunkt för henne. (Insikten att hon måste ta det lugnare!)
Boken slutar med en strimma av liv och hopp och ett citat ur Uppenbarelseboken. (Jag hade tänkt att citera det här. Men den intresserade får läsa det själv i boken.)
För mig handlar det citatet om att ta väl hand om sitt inre barn. Jag undrar vad det handlar om för Ann idag? Kanske får jag svar i Vasakyrkan på tisdag.
Mer om Ann Heberlein och hennes bok: AB , HBL , Expr
Jag hade inte tänkt läsa denna bok. Hennes Sommarprogram var ganska bra, men jag kände inte att det gav mersmak. (Nu när jag lyssnar på det igen blir det intressantare; en ljusare fortsättning på boken.) Nåväl, när jag fick se boken med sitt vackra gröna omslag på biblioteket, tog jag hem den och började så småningom läsa. Då var jag fast...
Boken är modig, spännande, rörande och provokativ.Vi får följa Anns liv under sommaren 2008. Ett liv som präglas av manisk och krampaktig kreativ verksamhet, svår ångest och självmordsplaner. Det dåliga måendet får dock aldrig gå ut över arbetet: "Jag är mycket plikttrogen. Jag levererar alltid i tid. Alltid, alltid, alltid i tid.""...jag ställer aldrig in. Aldrig." Men däremellan kraschlandar hon på psykakuten, i sommarhuset, på hotellrummet, i kyrkan eller i hemmet, där hon har tre barn att ta hand om, även om mannen, prästen, tycks axla huvudansvaret för dem, vilket naturligtvis skärper hennes plåga.
Korta krascher får det bli för hon behöver tjäna femtitusen, helst sjuttiotusen kronor i månaden för att få det att gå runt.
Detta blir provokativt för mig som varit heltidssjukskriven i över sju år för att ta hand om mitt mående och klarar mig hjälpligt med femtontusen kronor.
Men jag tycker mig känna igen mitt 90-tal i Anns framfart. Jag ser en människa, som desperat flyr sina grundläggande värdelöshetskänslor, som "kör över sig själv med bulldozer" och befinner sig i djup livskris. Men Ann har en helt annan tolkning och tyr sig till en (senkommen) psykiatrisk diagnos. Hon är manodepressiv (bipolär sjukdom typ 2) och beroende av psykiatri och medicin:
"Det är inte synd om mig. Jag behöver inte era kramar eller omsorger. (Absolut inga kramar. Jag är krammotståndare.) Jag behöver vård. Jag behöver psykiatrisk vård. Medicin."
Detta blir för mig både provokativt och rörande att läsa. Jag vill inte veta av några psykiatriska diagnoser eller mediciner, när det så uppenbart handlar om oansvarigt leverne, sannolikt sprunget ur känslomässigt traumatiska uppväxterfarenheter. Men Ann har haft "en uppväxt som i varje fall inte är sämre än de flestas". En formulering som får mig att ana ugglor i mossen, liksom att uppväxten och särskilt dess känslomässiga innehåll inte alls tas upp i boken.
För mig är närhet, omsorg och kärlek, hud mot hud, mun mot mun, andetag i andetag, den fungerande vägen till tillfrisknande. (Men vägen dit kan vara mycket svår att finna. Ja, säkert ännu svårare för Ann som blivit våldtagen. Och jag hade inte ens någon insikt om hur dåligt jag mådde, när jag var i Anns ålder. Jag bet ihop och flydde så länge jag kunde och orkade.)
Intressant är att läsa om omständigheterna kring hennes utspel om utträde ur Svenska kyrkan (, som väl aldrig blev av, liksom inte skilsmässan från man eller Sydsvenskan. Gott så. I en livskris provar man sina livsomständigheter utan att nödvändigtvis behöva förkasta dem). Jag reagerade på hennes hätska utspel i Expressen då, men får nu veta att det hade en djupt personlig anledning; att hon kände sig avvisad, när hon under ett besök i en kyrka i Visby fick panikångest. Hennes anklagelser mot kyrkan för beröringsskräck (inför svåra teologiska frågeställningar) handlade alltså också om hennes upplevelse av beröringsskräck inför henne i hennes svåra nöd.
Rörande blir det också när Ann går igenom filosofisk och annan argumentering kring självmord och kommer fram till ett tydligt ställningstagande mot självmord. Men detta gäller inte för henne själv utan boken utformas till ett avskedsbrev, som avslutas under en Stockholmsresa i augusti 2008.
Därefter tycks hennes mycket hektiska liv ha fortsatt. Dagen innan boken ska komma ut i januari 2009 försvinner hon spårlöst under ett drygt dygn. Svårt sjuk (eller var det en helt naturlig skräck inför att "komma ut" som psykiskt sjuk?) väljer hon att bara fly, vilket trots allt tycks leda till en viktig vändpunkt för henne. (Insikten att hon måste ta det lugnare!)
Boken slutar med en strimma av liv och hopp och ett citat ur Uppenbarelseboken. (Jag hade tänkt att citera det här. Men den intresserade får läsa det själv i boken.)
För mig handlar det citatet om att ta väl hand om sitt inre barn. Jag undrar vad det handlar om för Ann idag? Kanske får jag svar i Vasakyrkan på tisdag.
Mer om Ann Heberlein och hennes bok: AB , HBL , Expr
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)