Visar inlägg med etikett skratt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skratt. Visa alla inlägg

onsdag 6 januari 2021

Lättsamma skratt och djup undertext

Igår såg vi på Hotelliggaren från Fredriksdalsteatern. Jag trodde att jag skulle bli nöjd efter nån knapp halvtimme, men vi skrattade gott ända till slutet efter dryga😁 två timmar. Det nattliga arbetet blev sedan som vanligt tufft, men ovanligt välgörande tack vare farsen före sömnen.


När jag vaknade insåg jag att Hotelliggaren innehöll en djup undertext; en befriande skrattspegel över mitt livs pärlband av omöjliga situationer, perfektionism, plikttrogenhet i ensamt hemlighetsmakeri, som jag utförligt beskrev i ett tidigare inlägg. Fast Ola Forssmed är ingalunda ensam, när kan svettig krumbuktar sig på pjäsens Hotell Westminster. Och i slutet segrar sanningen, hur den nu var🤔😁.

Nu har jag alltså mycket otippat fått uppleva mitt centrala livstema i farsform, som komplement till den svårmodiga Aniara. Befriande!

Igår började vi också att se "Hjem til jul", efter min dotters enträgna tips. Då fick vi också skratta, så tack för det👍. Därmed har vi också Netflix i minst en månad och kan se de serier, som var snackisar där under fjolåret. Vara lite senblivna Insiders. Ja, Säsong 2 av "Hjem til jul" har nyss släppts, så där kan vi bli riktiga Insiders. Om den nu blir en snackis...




fredag 2 oktober 2015

Skrattfest, sex och skriande sorg

Jag har länge tänkt läsa något av Aase Berg och när jag får se det iögonfallande omslaget till hennes senaste diktsamling är det dags.



Förvånande? nog kommenterar  få recensenter omslagets målning av Ulf Malmgren, men för mig blir det ett intressant sidospår i sig. Och det leder till livliga diskussioner här hemma: "En okuvlig amazon" , "En sårbar människa som inte vill stå där", "En fullmogen kvinnokropp med ett blygt barns ansikte".
En stark bild på ett mycket bra omslag!

Tyvärr slår inte dikterna i boken an på mig. Viola Bao sammanfattar det bra i DN:
”Hackers” är en förtätad och stundtals svårgenomtränglig diktsamling präglad av Aase Bergs särskilda känsla för humor, språkförvrängning och förkärlek för neologismer. Jag funderar dock på om inte det vackra och avancerade bild- och liknelsebygget – med hästar, hackers, saltvattenspärlor, etcetera – riskerar överskugga den sociala verklighet den betecknar, snarare än att med litterära medel gestalta och gjuta liv i den."

Ja, "Hackers" är i min läsning hackig och hackar sig fram! En text som däremot inte går av för hackor är  Martina Montelius översvallande recension i Expressen. Läs den! Den framför Bergs budskap rappt och träffande. Vi gapskrattar igenkännande:

"Den gastkramande sanningen om att vara kvinna:
Stundtals känns det som att vara instängd i ett fönsterlöst rum, omgiven av förkylda tjurar. De stora djuren är ömkliga, försvagade - och samtidigt tar de så mycket utrymme i anspråk. Deras glänsande mular ger ifrån sig tjocka droppar, deras klövar knäcker de små benen i dina fötter och golvet fylls sakta av spillning tills det inte längre finns en halkfri fläck att stå på...
En kvinna ska helt enkelt vara en mjuk och kroppsvarm digitalbox. Tittaren bestämmer.
...ur det perspektivet vill jag råda er att nedstörta i "Hackers", och komma tillbaka halvflådda, infettade i den berättelse era mödrar en gång skrikkrystade in er i."

Själv nedstörtade jag i Martina Montelius "Oscar Levertins vänner" om 62-åriga kulturtanten Boel Märgåkers litteraturkryssningseskapader. Under den dråpliga ytan finns en skriande sorg:

"hon ser i andanom hur hon hoppar över färjans reling och sugs in under den stora fartygskroppen och slits i stycken av rotorblad, som att äntligen kunna klia sig på ryggen, tänk att få vinna över denna ärkeförolämpning som är hennes hjärna, denna tortyrkammare instängd i sig själv. Det är så fruktansvärt segdraget, detta liv. Frustrationen är kompakt, och visar inga tecken på att vika hädan."

Ett lustigt sammanträffande är att "Den lysande världen" av Siri Hustvedt, enligt citat av  min bloggvän Eva, väl sammanfattar Bodil Märgåker:

"1. en allmän längtan efter hämnd på tråkmånsar, tjockskallar och dumhuvuden.
2. en fortlöpande, sönderslitande intellektuell isolering som resulterat i ensamhet på grund av att jag läste för många böcker som ingen kunde prata med mig om.
3. en växande känsla av att alltid ha blivit missförstådd och ursinnigt tiggt om att bli sedd, verkligen sedd, men att inget som jag gjorde åstadkom någon skillnad."

Sen är Bodil en brunstig tant, boken bjuder på fyra mustiga och porriga sexavsnitt. Här kommer det första:
"Ska hon få se Maggan naken nu? Det verkar så, ty Maggan flyttar sig närmare, hon tar en klunk cava och i nästa ögonblick kysser hon Boel, djupt och enastående slafsigt, hon gör faktiskt det, och Boel vågar röra vid Maggans kropp, hon vågar vidröra Maggans stora, tunga bröst,och Maggan grymtar jakande som svar på Boels manuella spörsmål, hon låter klänningen glida ned, och hon krånglar sig ur sin praktiska behå som avlastar ryggen.
Boel kan inte få orgasm, men hon får det, med Maggan får hon orgasm redan när hon ser de stora brösten och vidrör dem med sin mun, det är som att flyga, det är så här det måste vara att segelflyga. På några sekunder löser Maggan upp en livslång kramp i Boel. All psykologisk forskning och erfarenhet tyder på att detta borde vara omöjligt. Men det sker i detta ögonblick, och det fortsätter ske, Boel sticker in handen innanför Maggans sedesamma blå bomullstrosor och får svimningskänslor, för det är så vått, allt är vått och mjukt och hon måste få se det, hon drar av Maggans trosor och ser det, ser fittan som är blank och mörk av blodet som rusat dit, och Boel begraver sitt ansikte i det blanka och mörka, fyller hela sin mun med det och måste hålla hårt i Maggans krängande höfter för att kunna fortsätta, hon fortsätter och fortsätter, allt djupare, det finns ingen tid, ingen finlandsfärja, ingen förnedring, ingen smärta, ingen panik. "Kom i mitt ansikte", ber hon, och det gör Maggan, hela hennes stora kropp skakar våldsamt och ett utdraget ljud stiger ur henne, de vet inte hur lång tid som har gått, det spelar ingen roll, allt utom det som sker mellan dem är perifert lappri; de har brutit sig loss från jordskorpan och lever någon annanstans nu, långt borta, tillsammans.
Men omedelbart efter att de knullat färdigt, när Boel, marinerad i lycka och fittslem, häller upp ett glas cava till, ringer Maggans telefon."

Och så förvandlas det så omstöpande till myggbettkliarsex. Skönt i stunden, men sen blir allt värre. Ja, undertexten av skriande sorg gör "Oscar Levertins vänner" till mycket tung läsning för många skulle jag tro.

Igår var undertexterna nästan helt borta, när Martina bjöd på en underhållande skrattfest på Pilgatan. Tack för den! Ett skönt avbrott i den dagliga sorgmarinaden.

fredag 2 augusti 2013

På äventyr i Venusberget


Den senaste veckan har jag haft riktig Wagnerfrossa med hittills sex direktsändningar från Bayreut. Igår hörde jag för första gången Tannhauser och blev bl a glatt överraskad att dess första akt utspelar sig i  Venusberget !
Ännu mer förtjust och fylld av tragikomiskt gapskratt, som återkom i nattens drömmar, blev jag när jag läste om en stackars okapi vid Köpenhamns Zoo, sexåriga Katanda, som 1994 dog vid åhörandet av en grupp operasångare, som repeterade just Tannhauser 300 m bort i en park. Talesmannen för Zoo Peter Haase: "Hon började hyperventilera och föll ihop i chock. Vi gjorde allt vi kunde, men på lördagen dog hon."
Varför fyller detta mig med gapskratt?? Kanske för att Wagners allkonst kan vara rent livsfarlig för somliga, men en välgörande "hästkur", ett läkande bad för mig som varit plågad och traumatiserad som Wagners gestalter.

Därutöver är det uppfriskande, sinnligt och mäktigt att få möta de förkristna myterna i full skala.

Till sist några ord om påståendena att Wagners kvinnor är menlösa offer? Mannen Jesus offergärning har höjts till skyarna i 2000 år, varför ska inte kvinnornas offergärning, som är både självmedveten, målmedveten och ansvarsmedveten, hos Wagners hjältinnor skattas högt??
Elisabeths "offer" i Tannhauser rymmer största civilkurage för kärlekens och mänsklighetens livskraft. För att inte tala om Brünnhilde i Ringen.
Får se vad jag tänker om Elsa i Lohengrin idag?





torsdag 3 december 2009

Tårögd och stärkt

Jag och min käresta lyssnade med ett hundratal andra, när Åsa Linderborg berättade om sin uppväxt med sin pappa Leif, som hon skildrat i boken Mig äger ingen, en av mina starkaste läsupplevelser de senaste åren.

Lite oväntat blev jag också starkt berörd av Åsas berättelse, fast den skildrade samma sak som boken. Varför?

Åsa är (liksom sin pappa) en god berättare. Det märks att hon berättat om boken för publik många gånger förut. Berättelsen "sitter som en smäck". Hon kan fokusera på kontakten med åhörarna, och många av oss blir berörda på ett liknande sätt som jag. Fast, eller snarare just för att, jag är en i mängden, känner jag mig som en huvudperson. Jag satsar så "lite" - min närvaro och medkänsla och ett kort, djupt känt tack i frågestunden, och får så mycket tillbaka. Ett livsöde, en samhällsskildring, ett debattinlägg, en alldeles sann berättelse om kärlek, som varmt och varsamt för mig mellan skratt, rysningar och tårar.
Så här måste det ha känts att sitta runt lägerelden under urkommunismen, fast allt äger rum i vår hypermoderna tid i en ganska steril skolmatsal!

Insikten om att den lilla kärlek jag fick under min uppväxt, fick jag av min pappa (och djuren och naturen) blir tydlig för mig av Åsas berättelse och bok. Även om min pappa inte förmådde uttrycka sin kärlek lika tydligt som Åsas, så fanns den där att känna och uppleva, medan mammas kärlek aldrig nådde utanför hennes svarta hål av dåligt mående.

Oemotståndligheten i Åsas berättelse ligger också i att den är så naken, ärlig och skambefriad.
(Nästan) inget slätas över och försoningen blir därför så stark. Dessutom finns en varm underström av lyssnande, jordnära socialism i hennes framträdande, som jag hoppas få se mer av i hennes skarpa, orädda kulturartiklar.

Så här dan efter inser jag att jag åter, så stilla, enkelt och kraftfullt, fått åter uppleva vad jag skrev om i en dikt för drygt tio år sedan:

Min barndom
blev som en hög med smutsig tvätt
jag lät den ligga rätt och slätt
osorterad i en vrå
jag hade skaffat annat att ta på
men ändå visste jag så väl
att innerst fanns en naken själ
Jag började att plocka i min hög
för att se om något dög
En del rev jag sönder och kastade bort
annat gick att tvätta och vädra torrt
När jag stod och fäste på min lina
stod även grannen och hängde sina
Vi höjde händerna och vinkade glatt
av skulden fanns inte kvar ett skvatt
Tvätten torkade i solen och vinden
tills det var dags att bära in den
Jag har famnen full och tar trygga kliv
tvätten luktar friskt av liv.

måndag 1 december 2008

Mera sex

Jag tänker att jag kanske måste döpa om min blogg. Sex har det inte blivit mycket skrivet om, men å andra sidan är valet av bloggnamn en travesti på filmtiteln Sex, lögner och videoband. Den filmen visar en av mina huvudpoänger, när det gäller sex; att det handlar om så mycket mer än sex.

Mitt skäl att ha med ordet sex i bloggtiteln var ett behov av att visa upp mig som en sexuell varelse. Även om jag inte växte upp i något religiöst hem och mamma och pappa ibland visade upp kroppslig kärvänlighet mot varann, så var sex något djupt skambelagt under min uppväxt.

Jag minns t ex väl hur jag såg filmen Dom kallar oss mods av Stefan Jarl på TV tillsammans med mamma och pappa i slutet av 60- eller början av 70-talet och den djupa skam jag kände när ett samlag och en naken guppande pojkstjärt visades i filmen.

Jag noterar att en undersökning visar att dagens 20-åring har fler sexpartners under ett år än vi i 68-generationen har under ett helt liv. Om det är sant så har konsumismen brett ut sig även på detta område.

Två nyare filmer om sex är Älskaren efter Marguerite Duras bok med samma namn och Lady Chatterleys älskare efter H D Lawrence´s bok.
Älskaren är enligt min mening riktigt bra och gör boken rättvisa. Den visar upp fina, starka, smärtsamma och djupa, suggestivt filmade sexscener och visar tydligt hur vårt sexliv präglas av vår uppväxt och vår kultur med dess olika roller och förväntningar.
Detta finns även lite av i filmen Lady Chatterleys älskare. (Boken har jag inte läst i sin helhet.) Där ställs skogvaktarens naturnära grovhet och enkla och respektfulla kärleksfullhet mot makens förfinade och finlemmade av kulturen degenererade kroppslighet och högdragna intellekt. (Dessutom är han rullstolsbunden efter en krigsskada.)
Två fina scener har stannat kvar i mitt medvetande av denna annars tråkiga och livlösa film. När de älskande nakna dekorerar varandra med blommor och slutscenen där ett djupare närmande, utöver den passionerat sexuella, sker.

En ren sexfilm, ja även den rymmer djupare aspekter, men jag minns inte vilka, är Shortbus. Jag minns att den fick mig att skratta gott vid ett par tillfällen. Gott nog!

I sängen och i köket kan vi bäst lära känna varann på djupet om det får handla om mer än snabbmat och bukfylla.

Några artiklar om sexskildringar i Aftonbladet:
Makten eller härligheten
Fetischismen desarmerad av modeindustrin
Porr som konst och p-macka
En orgie i orgier
”Sexscener är för pinsamma”

torsdag 9 oktober 2008

Hand i hand

Jag har aldrig känt mig så motståndslöst ensam och utsatt. Och aldrig så nära och omsluten. Dessa tillstånd går hand i hand.
Lättheten tilltar, liksom närheten till skratt och gråt.