Jackpottvecka Del 4: Lyssnarjuryns Skuggland

Dagen efter att vi beslutat ge Skuggland Romanpriset 2013 vaknade jag upp i eftertankens kranka blekhet och skrev senare till de övriga i juryn och produktionsteamet:

"En sorgupptäckarlustskrämmande eftertanke har blommat ut i mig. 

Hade inte jag  väldigt stort inflytande över slutresultatet? Var det någon annan som hade vinnarboken som sitt främsta vinnarförslag när ni kom till Stockholm?? Har manlighetens aningslösa tyranni åter farit fram?? Vad döljer sig i lyssnarjuryns aningslösa skuggland? Nån som har en aning?"

De fyra svaren som jag fick var vänliga och framåtblickande. Ingen hade upplevt någon tyranni, utan jag fick bl a veta att "du låg välgörande lågt... Jag är i stället tacksam för att du kom med ... på-pricken-argument". Men att ligga lågt var kanske en del av en (omedvetet) framgångsrik härskarteknik? Och vem vill och förmår se sig som ett offer för nåt sånt? (Att jag var febrig och småsjuk under första dagens inspelningar av de tre första programmen gjorde att jag låg ovanligt lågt.)

Fakta är att när vi kom till Stockholm var jag den enda som hade Skuggland som mitt förstahandsval. Jag hade t o m börjat formulera vinnarmotiveringar... Tre hade "En storm kom från paradiset" som favorit (Karin, Marie, Maggan), två gillade "Bret Easton Ellis och de andra hundarna" mest (Marcus, Daniel) och Anthonys inledningsfavvo var "Ingenbarnsland".

När vi var tre stycken som tyckte att Anyurus bok var alltför idealiserad i sitt porträtt av P kom den inte ens till final! Det var Anthony och Marcus som gick i bräschen för det synsättet. Jag kunde bara tacksamt instämma.  När Maggans andrahandsfavvo var "Skuggland" kom vi nu att bilda en stark allians för den. 

Jag tror vår placering i rummet hade betydelse för slutresultatet.
Maggan och jag satt mitt emot varann och blev gruppens
"mamma och pappa". Till slut blev vi en hel liten familj,
när Anthony och Daniel, som också satt mitt emot mig
 och flankerade Maggan, anslöt sig i slutomröstningen.
Längs till höger Jon Jordås.

Jag tror också att Daniels starka motvilja mot "Ingenbarnsland" , liksom Maries motvilja mot "Bret Easton Ellis och de andra hundarna" bromsade de böckernas möjligheter. Ingen hade motsvarande motvilja mot "Skuggland" och det finns en strävan att nå konsensus, så långt som möjligt i en grupp. Men segern blev knapp. Hade inte Daniel taktikröstat på "Skuggland" för att hålla borta "Ingenbarnsland" från möjligheten att vinna hade "Bret Easton" kunnat vinna. Å andra sidan taktikröstade jag, Karin och Anthony till förmån för just "Bret Easton" så det tog mer än väl ut varann.

I slutomröstningen kontrasterades vår konsensusvilja av en hänsynslös kamp för att var och ens hetaste önskan skulle bli verklighet. Programledare Jon bidrog till detta genom att elda oss till att verkligen slåss för vår favorit in i det sista, något som åtminstone jag pliktskyldigt gjorde trots att jag uppskattade även de två övriga finalböckerna mycket. Ja, så mycket i ett fall att jag senare tyckte att den borde fått vinna! Jag skrev till de övriga:

"Jag har saknat Daniels röst i eftersnacket. Du fick mig att  få större aptit på att åter se till världens hälsa efter att i drygt tio år ha varit i upptagen av min egen. Det och de starka inlägg Karin, Antony och Marie, gjorde för sistnämndas slutomröstningsfavorit (Ingenbarnsland), fick mig att tänka (när inläggen väl sjunkit in hos mig efter helgen) att den borde fått vinna för att den kan stärka och skapa större förståelse för kvinnor som är, och andra som är, underprivilegierade slitvargar (och jag blir kanske därmed en förrädare i Maggans och framförallt Daniels ögon.)

 Sen tänkte jag att vi borde låtit alla fyra "heta"böckerna få vinna och gjort uppror mot att bara en ska vinna och resten vara förlorare (bortsett från frasen att alla nominerade är vinnare). Sen tänkte jag att då hade juryn blivit ett särintresse som försöker styra SR och så vill jag inte ha det. Och sen hade jag nog tänkt klart på saken och på vägen i min inre upplevelse upplevt att vi hade fått träffa alla fyra heta författarna i Varberg."

Under jackpotveckan kom denna visualisering att till hälften bli verklighet! Missa inte Del 5!

Att skriva sig fri

"Trons åskmoln och brösten. Detta var de två punkterna för gemenskap med tremänningen.
Varför skratta? Gör inte det, då tystnar han kanske, man skrattar åt ett skämt, man skrattar inte åt lusten, den styr, den är som längtan efter havet, det gigantiska, det som är större än Hornavan, som annars är större än allt. Skräcken för lusten är djup som Hornavan, någon öppnar en dörr och så är skräcken borta; den som öppnar denna dörr till det innersta rummet blir aldrig glömd, skratta inte var bara tyst.
Skratta inte. Då slutar han, då bränner han, då river han bort, det som är sedvanan, skratta inte.
Var bara tyst! Nu!
Då fortsätter han."

POE:s nya roman med det ifrågasatta omslaget,
 som han själv menar är det bästa omslag
någon av hans böcker någonsin haft.

Äntligen har den kommit: P O Enquists bok om kärleken! Mer än 30 år efter sin död får Ellen sin önskan uppfylld:
"Hon var missnöjd för att du liksom inte fick ordning i böckerna, liksom, hon sa att du snirklade runt det du borde vara rakt på, om jag säger, och det var hon missnöjd med, hon gav inte upp utan höll i fast hon var missnöjd. Det var väl fint i alla fall?"

Visst snirklar han runt även här och det är många omtag, precis som alla vi traumatiserade, varsamt och kärleksfullt, gång på gång måste gå in i smärtan för att så sakteliga bli läkta och hela.
Gå som katten i het gröt får man länge göra!
Men här är den nu denna säregna kärlekshistoria i tre korta akter, spridda över nästan 30 år, som i mycket präglat honom.
Raderna i "Kapten Nemos bibliotek" får en mer fullständig betydelse:
"Jag har haft två mammor. Den ena gav aldrig nån en kram, men höll fram klippsockret. Den andra sjöng som en katt, fast alldeles hemligt.
Jag må säga. Jag må säga."

Den 15- åriga pojken "kom igenom" med den 51- åriga kvinnan på det numera vittomtalade kvistfria furugolvet i Larssongården 1949. För min del skedde det först 37 år senare och i ålder 19 år senare.
Och jag inser att även jag haft mitt möte på det kvistfria furugolvet, fast det skedde mer konventionellt i en säng i en f d arbetarbostad i vackra Hågelby. Långt senare i mitt liv och åldersskillnaden var inte heller särskilt påtaglig. Men ändå att nåden! oförhappandes! kan sänka sig över en! Jag må säga. Jag må säga.

Erik Jonsson i samtal med Enquist

Per Olov Enquist signerar böcker efter  framträdandet
i Aula Nordica på Världsbokdagen 23 april 2013.

Mer on Enquist och boken: Svd

Att resa mig upp och gå

Upp i rök!, men inte ännu.

Jag tänkte elda upp merparten av mina skrymmande bildterapialster från 2003 - 2006 i årets Valborgsmässobrasa. Nu blev det inte så, utan saken är uppskjuten till min födelsedag 2014 eller anslutande fullmånenatt.
Men även därefter är det meningen att de ska finnas kvar i digital form. Detta är den första bild jag skapade hos den underbara bildterapeuten Eva Eriksson på IKSU Spa för snart tio år sedan. Eva har den för en god terapeut oundgängliga egenskapen att inte rygga tillbaka (för starka känslor).

Tillblivelse 21 oktober 2003
Orginalet är i kroppsstorlek. Jag blev både skrämd och imponerad när jag gjort bilden; så skrämmande och så sann!!
En dubbelexponerad bild: Jag i mammas mage 1952, och jag och mitt inre barn  51 år senare.
När jag nu ser bilden fascineras och gläds jag främst hos barnets oerhörda vitalitet och färgstarka utstrålning.