Pungslagen

I början av sommaren avslutades bodelningsprocessen efter tre år.

Jag fann mig nödsakad att acceptera en förlikning, som innebär att jag betalar 373.000 kr till Å. Tre årslöner med min nuvarande inkomst! Pengar som jag varken har eller kan få låna i bank. Min syster har räddat mig och vår gård genom att låna mig de 200.000 kr jag har betalat i första omgången.

Det djupt orättvisa i uppgörelsen ligger i att jag tvingas dela med mig av mitt arv, medan Å ensam behåller sitt, som inte fallit ut vid vår skilsmässa. Samt att Å krampaktigt vägrade att friköpa vår bostadsrätt, vilket skulle ha gett henne/oss över 800.000 kr. Netto.
I stället valde hon att dränera vårt bo genom dyra advokatarvoden för att kunna pungslå mig. Och allt drabbar i förlängningen vår dotter på samma sätt som Å:s mammas handlande drabbat hennes dotter, dvs Å.

Det kusliga är att om jag inte genomskådar och tar till mig smärtan i min dysfunktionella uppväxt, kommer jag att upprepa den på ett eller annat sätt. Och därtill tro att jag funnit den enda rätta och uppnått ett bra kärleksliv, dvs ett liv som bjuder det välbekantas trygghet. Huvaligen!
"Arvssynden" förs vidare om man inte förmår bryta mönstret, vilket jag dock delvis lyckats med. Min pappa var en slav under mammas ständiga missnöje och habegär, tills han en dag, när han var i min nuvarande ålder, inte orkade längre utan stämde träff med ett rep och en bjälke. Jämförelsevis har jag alltså kommit lindrigt ur mitt torftiga och stillastående äktenskap.

Var i litteraturen fann jag tröst under denna uppslitande bodelningsprocess?
Givetvis hos Sara Lidman. I de senare delarna av hennes Järnbaneepos kastar Didriks konkurs och skulder sin tunga slagskugga, men ändå detta sjungande, vibrerande, lustfyllda ljus... Och i Imre Kertészs sällsamma Mannen utan öde. Om en pojke som överlever koncentrationslägren. Som vägrar vara offer och provokativt påstår att lyckan fanns även i Auschwitz.

Sarasex

Ett kärleksmöte mellan Linda och Simon ur Regnspiran (1958) av Sara Lidman:

"Hödoften minde dem om Vättberget och dess luft, mörkret tog bort skammen, de kunde leka sina mjuka lekar.

Simon var först mamma och Linda liten, han löste upp hennes hår, de öppnade kläderna och Linda låg på honom och nynnande som ett småbarn mam mam mam mom mom mom momsi mosi momsi måm. Sedan skulle han vara den lille men han blev tung och het när han låg på henne och Linda tyckte om det. Han förde hennes hand till sitt outsägliga och viskade och hon gjorde som han bad ända tills det sprutade vått i hennes hand och han stönade mamma. Linda tyckte om det, hans darrning och det klagande lätet, hon kände sig mäktig och god som en stor mor. Efteråt sjönk han ihop på henne med ansiktet mot hennes hals, ibland grät han. Hon tog om honom, hans nacke hans skuldror hon vaggade och tröstade honom: du är ju hos mamma min lilla pojk var inte lessen. Och hon tyckte om att han låg tungt på henne och hans hud mot hennes hud."

Hårda paket och mjuka

Det senaste halvåret har jag dykt ner i Sara Lidmans författarskap. Till en början blev jag besviken. Sara är för mig i första hand en muntlig berättare och jag önskar att hon själv fått läsa in alla sina böcker som ljudböcker. Nu finns bara Lifsens rot inläst av henne själv.

Hennes underbara, egensinniga, poetiska och ibland snåriga språk lyfter fram det storslagna för att inte säga gudomliga hos människan och naturen och slår ut i full blom i de sju böckerna i Järnbaneeposet. Hon skriver hejdlöst om hela härligheten med en viss förmåga att förgylla även det värsta elände.

I Regnspiran från 1958 sker oftast ingen förgyllning. Det är den mest svarta och smärtfyllda, som jag hittills läst av hennes böcker. Skildringen av Lindas uppväxt är mycket stark. En drabbande och hjärtskärande beskrivning av en svår uppväxt och dess konsekvenser och med hög igenkänning för min del.
Här kommer ett hårt paket ur Regnspiran:

"Klimatet var sådant att denna bys ande inte kunde tillåta sinnena att alltför mycket hängiva sig åt det mjuka. Kvinnorna som sysslade med ull, degar, kojuver och spädbarn hade ju större möjligheter att klema bort sig än männen, men för alla rådde så mycken strävhet i livet att det var säkrast att inte försjunka i det mjuka om man inte vill bli olycklig. Nyvävda underkläder kunde vara kärva som agnar mot huden. Men den timmerhuggare som vant sig vid ett sådant plagg hade det tillgodo när snön dråsade ner från träden och trängde sig in överallt på honom. Hans skinn var till för att skava på så det var bara att dråsa på, satans snö. "

Denna anda gör följande lockande mjuka från Oskuldens minut (1999) så förståligt:

"och när han kommer in - står inte degtråget där på golvet och jäser som den värsta brudsäng!
och har inte degen vällt över all bräddar som ett virkat sängtäcke och vad denna brudsäng ser välkomnande ut
och han förstår inte hur det går till
han är ju ändå husbonden i vinterstugan såväl som i bagarstugan
då måste han ha rätt att undersöka hur allting är på djupet
men det där ögonblicket är oförklarligt
hur sängens alla bolster likasom reser sig och drar ner honom och omvärver honom
suckande från alla sidor
utan att bruden ännu ger sig till känna
med andra egenskaper som en brud sägas hava
hur han än ligger där på mage och letar
så är det där brudbolstret bara som en enda deg och qweinnen som äntligen ätit frukost
och kommer upp till dagens värv i bagarstugan
ser degtråget vagga och vicka där på golvet iliggande karlavarelsen som suckar ikapp med degen
och fastän de inte tror sina ögon
för det går ju aldrig att räkna ut hur en karl tänker
innerst inne
så ställde sig - nog så rådigt - en på ömse sida om tråget och togo honom i vardera armen
och drogo honom upp och baköver så att han hjälpligt kom på fötter
varefter hustrun började slita av honom degen
men mer som en skurgumma än som en öm hustru
slet hon i degslamsorna och då hans skägg och ögonbryn hade degens färg fick han luggar som var hårdare än vad hon riktigt tänkt
och så förhörde hon honom medan den grymma grannkvinnan nästan inte kunde hålla sig för skratt
men vad riktigt tänkte du! har du blivit tokig! eller vad händer det i skallen på dig! hur riktigt tänkte du när du gav dig a´skaall ned i staijpa och vid tredje frågan men vad riktigt tänkte du - kom han på sitt enda svar, Jonas
jag skulle fram, jag (I skull fram I) Sa´n."

I stället för rakblad

Tack vare Sara Lidman har jag upptäckt hennes författarkollega från Jörn, Birger Vikström, som dog redan 1958 inte ens 40 år gammal. Han räknas till Klarabohemerna.

Så här skriver Sara att det låter i Jörn:
"Sara är ju mer kändis utåt... men vi som vet hur allting var egentligen - vi tror mer på Birger. Och så är han rolig! För det behöfs! Sannerligen."

Så här skriver Birger mycket modernt i diktsamlingen I stället för rakblad (1950):

medan jag vallfärdar inåt,
reser egna katedraler
och läser en ny skrift:
"åt envar husgudar efter hans behov".
Alltså placerar jag fullt legitimt
en ny och oprövad kraft
på min husgudshylla.
Ingenting garanterar dessvärre
att mitt nyförvärv får behålla sin upphöjda plats
någon längre tid.
Det är trängsel på hyllan.
En del husgudar har visserligen avgått
men doften av dem finns alltid kvar

"för alla som vet sin delaktighet i det hela"

Jag har lyssnat till Sara Lidmans Sommarprogram år 2000. Min flickvän hittade en inspelning i sina gömmor.

Åh, Sara, vilken livsenergisk, vis och underbar kvinna Du är!
Du är en av få kvinnor som får mig att känna att jag tillhör det andra könet; att kvinnan är Urmänniskan. Trots att du inte hade några egna barn eller kanske just därför, sprudlar Du av nyfiken, okynnig och all-varlig livsaptit. Vi människor framstår hos Dej i alla våra sidor som storslagna varelser.
Jag tror att t o m Dina politiska belackare måste ha hyst en obetvinglig beundran för Dej.
Storslagen och obetvinglig i ständig närhet till Livet, också i sorg, smärta och mänskliga nederlag, så uppfattar jag Dej.