Nyfikenhet

Ännu fler kloka ord av Niklas Rådström:

"Jag tänker mig att grunden för all känsla av närhet till det levande är nyfikenheten. Utan nyfikenheten kan du inte bry dig om annat än dig själv, utan nyfikenheten kan du inte tycka om andra."

"Naturligtvis kan den nyfikne förirra sig in på voyeuristens vattensjuka sankmarker i de stunder då nyfikenheten saknar skam eller inte låter sig begränsas av tabun. Men den goda nyfikenheten tänker jag mig är knuten till en ljus livskänsla och i grunden vilar den på tillit och tilltro till omvärld och medmänniska. De två världar jag kastades mellan i insomningsögonblicket som mycket liten låter sig i nyfikenheten försonas och i någon mån neutraliserar de då varandra. Det ymnigt livsflödande och det övergivet ödsliga sluter sig samman till en enhet i vilken livet inte är något farligt att utsätta sig för, utan en uppsättning möjligheter att erövra, och där döden inte bara är en hotande tomhet, utan en helt livsnödvändig kontrast till det levande."

"Sextonhundratalsfilosofen Giambattista Vico menade att det enda vi kan veta något om är det som vi själva har skapat – allt annat kan vi bara betrakta utifrån och tolka."

"där vetgirigheten vanligen har ett tydligt mål för sin kunskapsväg, är nyfikenheten mer av en lättsinnig flanör."

"Utmärkande för nyfikenheten är att den är helt din egen... Det seende som den söker hos dig är barnets. Och där, i den blicken, är nyfikenheten helt din egen."

"visst kan nyfikenheten föra oss på avvägar, men den leder oss också till upptäckt och helande. Jag kan både skrämmas och hänföras av den uppfinningsrikedom vårt omedvetna uppvisar när det söker reparera det som sargats inom oss. Det är en skapande kraft som kan leda till galenskap, men dess syfte är att i allt vidmakthålla det levande. Det är också en process som desperat griper efter de verktyg som finns till buds. Det kan gå fruktansvärt fel och föra oss in i mentala återvändsgränder, men det är ett förlopp som vill ett enda: att fortsätta att finnas, att vara vid liv till vilket pris som helst, att bli funnen bland de överlevande."

Sven Lindqvist var 

också 

nyfiken.

Sorg, skapande och samlande

Här kommer några för mig oerhört centrala och upplysande citat ur Niklas Rådströms Som har inget redan hänt:

"Sorgen kräver att vi ger den ett namn för att den ska kunna utföra sitt arbete. Annars går den vilse i sina uppgifter och vet inte vad den ska göra. Då irrar sorgen kring och börjar plocka med annat med sina kalla fingrar, likt ett uttråkat barn som vänder sin uppmärksamhet mot vad än som finns till hands. I sin sysslolöshet och fumlighet kan sorgen ha sönder vad som helst, som för att påkalla uppmärksamhet eller av ren leda bara. Det namn vi ger sorgen måste bekräftas av andra för att få giltighet, annars kan vi kalla den vad som helst och den kalla sig vad som helst. Den sorg och den saknad som går namnlös blir som en orolig ande, ett irrande spöke som inte förmår komma till ro, en fantom som planlöst söker uppgifter att fylla."

Den sista meningen i det citatet stämmer till punkt och pricka, som beskrivning av en påtaglig sida i mitt liv: "Den sorg och den saknad som går namnlös blir som en orolig ande, ett irrande spöke som inte förmår komma till ro, en fantom som planlöst söker uppgifter att fylla."

Sen undrar jag om det räcker att den får ett namn? Jag tänker att den behöver bearbetas och införlivas i kropp och sinne.

Sedan gör Niklas R en mycket intressant och ögonöppnande koppling mellan sorg och skapande;

"Såväl sorgen som skapandet söker tecken och mening i allt de möter. Både sorgens och skapandets grund är saknad – för sorgen handlar det naturligtvis om det förlorade objektet för de djupa känslorna, för skapandet upplevelsen om att världen är ofullständig och behöver lagas. Förlusten måste ges namn och ansikte. Men om större delen av det som gått förlorat är en längtan, en frånvaro, en förhoppning, en redan övergiven plats? Då finns inget att rikta sitt avsked mot och vända sig från. Då får barnet som förlorat sin förälder postera sig som väktare intill en tom grav i hopp om att för sig själv och omvärlden dölja det faktum att kryptan är tom. Det blev den enda möjliga strategi jag såg att handskas med min förlust."

Ja, så var det verkligen för mig! Och är onekligen delvis fortfarande. Och det lyfter fram skapandets osunda sida; en flykt och förnekelse av förlustens smärta och sorg. Ett fåfängt försök att ersätta det oersättliga.

Samlande kan ha en liknande funktion:

"Samlandet i sig var som att foga ihop något som brustit och gått sönder och som jag genom att föra samman det igen kunde göra helt och oskadat. "

Den namnlösa sorgen, det rastlösa skapandet och samlandet kan bli en besatthet, som jag känner så väl och ännu dagligen lider under. Men ändå långsamt allt mindre.

Det är också det jag främst läser in i Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt, vars sju delar jag avslutade förra året efter fyra och ett halvt års läsning. Nu läser jag med stort intresse Carl Johan Malmbergs tjocka, vackra bok Lyckans gåta, som har andra infallsvinklar på Prousts skapelse. Jag återkommer kanske till det.

Banksy: Girl with balloon