Att skriva sig fri

"Trons åskmoln och brösten. Detta var de två punkterna för gemenskap med tremänningen.
Varför skratta? Gör inte det, då tystnar han kanske, man skrattar åt ett skämt, man skrattar inte åt lusten, den styr, den är som längtan efter havet, det gigantiska, det som är större än Hornavan, som annars är större än allt. Skräcken för lusten är djup som Hornavan, någon öppnar en dörr och så är skräcken borta; den som öppnar denna dörr till det innersta rummet blir aldrig glömd, skratta inte var bara tyst.
Skratta inte. Då slutar han, då bränner han, då river han bort, det som är sedvanan, skratta inte.
Var bara tyst! Nu!
Då fortsätter han."

POE:s nya roman med det ifrågasatta omslaget,
 som han själv menar är det bästa omslag
någon av hans böcker någonsin haft.

Äntligen har den kommit: P O Enquists bok om kärleken! Mer än 30 år efter sin död får Ellen sin önskan uppfylld:
"Hon var missnöjd för att du liksom inte fick ordning i böckerna, liksom, hon sa att du snirklade runt det du borde vara rakt på, om jag säger, och det var hon missnöjd med, hon gav inte upp utan höll i fast hon var missnöjd. Det var väl fint i alla fall?"

Visst snirklar han runt även här och det är många omtag, precis som alla vi traumatiserade, varsamt och kärleksfullt, gång på gång måste gå in i smärtan för att så sakteliga bli läkta och hela.
Gå som katten i het gröt får man länge göra!
Men här är den nu denna säregna kärlekshistoria i tre korta akter, spridda över nästan 30 år, som i mycket präglat honom.
Raderna i "Kapten Nemos bibliotek" får en mer fullständig betydelse:
"Jag har haft två mammor. Den ena gav aldrig nån en kram, men höll fram klippsockret. Den andra sjöng som en katt, fast alldeles hemligt.
Jag må säga. Jag må säga."

Den 15- åriga pojken "kom igenom" med den 51- åriga kvinnan på det numera vittomtalade kvistfria furugolvet i Larssongården 1949. För min del skedde det först 37 år senare och i ålder 19 år senare.
Och jag inser att även jag haft mitt möte på det kvistfria furugolvet, fast det skedde mer konventionellt i en säng i en f d arbetarbostad i vackra Hågelby. Långt senare i mitt liv och åldersskillnaden var inte heller särskilt påtaglig. Men ändå att nåden! oförhappandes! kan sänka sig över en! Jag må säga. Jag må säga.

Erik Jonsson i samtal med Enquist

Per Olov Enquist signerar böcker efter  framträdandet
i Aula Nordica på Världsbokdagen 23 april 2013.

Mer on Enquist och boken: Svd

Årets längsta dag

Varför kan man inte få morfintabletter mot separationssmärta?

I alla fall finner jag tröst hos Tegnér och Stagnelius, vars dikter finns med i den fantastiska boxen Dikt 1593-1939 :"Det går en liklukt genom människolivet.
...
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!

Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i."
(ur Mjältsjukan av Esaias Tegnér)

"Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
...
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
Förkväv i ditt famntag min smärta.
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta."
(ur Till Förruttnelsen av Erik Johan Stagnelius)

Tröst finner jag också i boken och boktiteln: Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor.Samt i att tänka på Per Olov Enqvists (liv och) författarskap. Jag har nyss läst ut hans "Nedstörtad ängel", som var den enda roman han lyckades skriva medan han "var ute i spriten". Nyligen blev jag också klar med en omläsning av "Kapten Nemos bibliotek", som är den bok om sin barndom, som han påbörjade vid den tidpunkt när han åter blev nykterist.
Dessförinnan skrev han pjäsen I lodjurets timme och nu senaste Ett annat liv. De handlar alla om hur man lyckas övervinna smärtan av att ha fått inpräntat i varje cell: Det vore bättre att du inte fanns.

"Efteråt borde jag ha tänkt: det är konstigt med det som händer. Man får en smäll, men ingenting är ohjälpligt. Ibland är det så hemskt att man bara vill dö, men då allting är som hemskast vet man ju att man ändå på något sätt lever. Det känns ju. Det bränner till, och blir kvar, som en liten brinnande punkt av smärta. Och då lever man ju om man inte slarvar bort det.

Man behöver ju inte tro att allting är så lyckligt, bara förstå att det gives alltid något bättre än döden. Och så ska man behålla det som gjorde ont. Ingen mening i att krypa undan, som både jag och Johannes gjorde. För vad har man då kvar. Om man inte behåller, då har man ju intet kvar. Och då finns det inte nån mening i nånting alls av det som gjorde ont.
Då hade det bara gjort ont. Helt meningslöst. Och då var man bara en helt meningslös människa.
Det är kanske det som gjorde ont som är beviset på att man blev människa."

Detta skrev han efter att under nästan femton år ha försökt undfly smärtan genom ett alkoholmissbruk, som var på väg att ta livet av honom. Så han var väl medveten om hur omöjligt det är att se klart när smärtan är som värst:

" När något händer, och man ännu inte förstått att ingenting är ohjälpligt, blir man som en döv. Man hör ingenting, och då tror man att ingen talar. Man har ju bara dövörat att lita på. Och då är man alldeles ensam, hur många ropandes röster som än skulle omge den nödställde.
Helt tyst och vad ska man då höra."(båda citaten ur Kapten Nemos bibliotek)

Hur jag har arbetat med min egen smärta och dödslängtan beskriver jag bl a i dessa två texter:
Inte ens dö fick jag  Klipp, klipp i navelsträngen