Lycklig i vargtimmen

Vaknar 03 ur drömmar i skolmiljö och i känslan av plikt, utsatthet och ensamhet, men milda och vardagliga känslor. Ingen mardröm.

Kolsvart i rummet, regn, rusk och åska när jag somnade. Jag trivs allt sämre och sämre med det halvår som inleds efter midsommar. Allt mer fukt, mörker och, som just nu, kyla. 

Jag tänker på firandet av Fagerhults Hembygdsförenings 100 årsjubileum häromdagen i ett mörkt, fuktigt gammalt sockenmagasin och de möten och framträdanden som skedde där.

Ett par personer som visste vem jag var, men jag hade inga eller vaga begrepp om vem de var. Större delen av mitt liv har jag kämpat för en ljusare framtid, men nu när jag är på väg ut i livets kulisser får dået , faktiskt främst nuet berikat av dået (och vise versa) den största platsen i mitt sinne.

Framträdande av olika kaliber väckte mycket minnen, tankar och känslor. Bl a tänker jag på Shakespeares träffsäkra ord i Macbeth:

"En skugga blott som går och går är livet, en stackars skådespelare som larmar och gör sig till, sin korta stund på scenen och sedan aldrig mer hörs av. Det är en skröna, berättad av en dåre. Låter stort, betyder ingenting."

Men nu i gryningen omfamnar jag all vår mer eller mindre tafatta  strävan, våra krumsprång och bravader.

Det finns inga vuxna, bara förklädda barn, som Neil Gaiman sa i Babel. 

Fylld av rejäla bitar av de många goda, hemgjorda tårtor som dukades upp ligger jag ett par timmar lyckorusig i gryningen och drar mig till minnes en sång som betydde mycket i tonåren:

"I see friends shaking hands saying how do you do. They're really saying I love you"

Det nattliga efterspelet till det djupa nedstigandet i hembygden blir alltså väldigt annorlunda jämfört med hur jag beskrev det i ett tidigare inlägg  författat i Umeå.

Där var värdelöshet, skuld och karlakarlighet de påtagliga delarna. Nu såg jag människan och de tafatta barnen i oss alla.

Interiör från hembygdsgården.

Det behövande barnet

Tack vare Linda Skugges omdebatterade skoningslösa sågning, har jag nu lyssnat på Kristina Sandbergs En ensam plats, alldeles förträffligt inläst av Ellen Jelinek. Även boken är förträfflig; öppen, ärlig och fint berättad. Att bröstcancer kräver en så lång och svårt behandling, och uppföljning för den som blir botad, är ny kunskap för mig. Min mamma hade bröstcancer på 60- talet. Fick ta bort ett bröst och fick strålning och skador. Blev frisk från cancern. Förstår nu att detta kan ha bidragit till att trigga hennes allt nervigare och sämre mående. 

Kristinas värsta ångest är naturligtvis att dö ifrån sina ännu små barn. Hon drabbas vid denna tid även av sin pappas död och mycket andra tuffa saker. Särskilt jobbigt är det att de flesta i hennes omgivning inte kan/vill/förmår förstå och bekräfta henne. I boken framstår hon som något sjåpig och gnällig. "Hon som är så framgångsrik har väl inget att klaga över". 

Dessa saker; bristande bekräftelse, gnäll och sjåpighet, känner jag lätt igen hos mig själv, och det är väldigt befriande att Kristina ger luft åt dessa föraktade egenskaper. (Jag tror f ö det är detta, som får Linda Skugge att "gå i taket". Hon skriver själv förbluffande naket och sårigt om hur hon sjuk står på gravkanten och kämpar heroiskt (och åker Vasaloppet). I varje intervju hon gör, är detta huvudtemat. Hon har det värst och är bäst. Fascinerande läsning!)

Kristinas porträtt av svärmodern är nog det, som jag kommer att minnas längst, vid sidan av formuleringen "det behövande barnet". Min viktigaste insikt och strävan kretsar kring våra inre barn, men uttrycket "det behövande barnet" är nytt för mig. Så välfunnet och bra!

Så skönt att Benjamin Ingrosso lät det barnet få ännu tydligare plats i sitt fina Sommarprogram igår på midsommardagen!