Vad gör oss lyckliga?

Make/maka, partner och familj 47%
Hälsa 24%
En trevlig bostad 8%
Pengar och ekonomisk situation 7%
Religiöst/andligt liv 6%
Gemenskap och vänner 5%
Arbetstillfredsställelse 2%
Vet ej/annat 1%

Siffrorna är hämtade från boken "Välfärd utan tillväxt" av Tim Jackson, och redovisar en undersökning i Storbritannien 2005 om vilka faktorer människor anser påverkar deras subjektiva välbefinnande.

Jag är glad att jag plockade åt mig boken ur snabblånestället på Stadsbiblioteket, tog hem den och bläddrade lite i den.

Siffrorna ger mig bekräftelse på att jag gjort rätt som satsat "allt" på min partnerrelation de senaste 5-6 åren. (Nåja, jag arbetstränade 7 månader 2007/2008.)

Jag börjar också ha ork och förståelse för att en trevlig bostad är relativt viktig.(Vilket förbättrar relationen till min käresta :) )

Siffrorna är också ett "fett finger" åt Fredrik och påståendet att vi utan lönearbete befinner oss i utanförskap. Och blir en sorglig påminnelse om alla år (min dotters småbarnsår. Stön. Suck.), som jag ägnade åt besinningslös arbetsnarkomani. Eller som Maria Sveland skriver i "Bitterfittan": "ingen äktenskaplig kris eller så. Bara lite onormal trötthet kombinerad med logistiska mästerverk i dagishämtning och två fullblodskarriärer som vi båda hyser ett skadligt begär till."
Jag ryser och inser att jag ännu inte är helt försonad med detta övervåld mot mig själv och mina närmaste.
Undersjukskrivningarna är ett av våra största samhällsproblem!

Sist, men inte minst. Undersökningens siffror är ingen slutgiltig sanning, utan en sammanställning av hur ett stort antal människor i Storbritannien värderade sin situation år 2005. Själv anser jag att vänner och gemenskap har en större betydelse (än 5%) för mitt välbefinnande. Dessutom finns djur och natur med som viktiga punkter på min lyckolista. Här är en liten naturupplevelse, som gjorde/gör mig lycklig:



Vad gör dej lycklig?


Mer om Tim Jackson och "Välfärd utan tillväxt": Ordfront, SR , DN , AB , GP , Exp , SDS , AB

Vägra vara offer!

Nina Björk skriver i DN att "målet för en levande kvinnorörelse måste vara den politiska - inte den personliga - förändringen." Men varför inte både och??

Att välja en personlig lösning, som Hanne Kjöler föreslår, att inte skaffa (fler) barn om man känner sig ”dränerad på energi av familjehelvetet” , är ännu mera huvudlöst.
Fast är jag själv uppvuxen i ett familjehelvete, som jag misstänker att också Hanne Kjöler och Maria Sveland är, så kan det te sig mer lockande att antingen förneka de strukturella, politiska hindren/offerrollen (HK) eller bara se de strukturella, politiska hindren och fastna i en (hämndlysten, bråkig, uppfriskande och tämligen omogen) offerroll (MS). (Tragiskt nog "väljer" många också den lösning Hanne Kjöler rekommenderar, att inte skaffa barn.)

I familjehelvetet finns det ett enda berättigat offer, barnet. Har jag som barn varit ett offer (enligt anknytningsforskningen har 30 - 40% av alla barn haft en otrygg uppväxt), är det nära till hands att jag som vuxen förnekar offerrollen eller fastnar i den, eller i en kaotisk, splittrad blandning. Ja, det är oundvikligt tills jag förmår att möta det barn jag en gång var, och ge henne/honom det bemötande och de relationer varje tryggt barn behöver för att växa upp till en trygg vuxen.

Som vuxna har vi möjlighet att förändra både på det politiska och personliga planet! Självklart, men det kan vara svårt att se om man ännu bär ett sårat, oläkt barn inom sig.

Andra röster i debatten:
Katarina Wennstam: "Ska det vara en unge till?