Sällan börjar jag läsa en bok och blir glad och förväntansfull, men Örfilen av Christos Tiolkas är en sån. Varför är det så oemotståndligt med en eländeskildring skriven med gott humör:
"Med ännu slutna ögon, på väg ur en dröm som löstes upp och redan var omöjlig att minnas slängde Hector en slapp hand över sängen. Vad skönt. Aisha hade gått upp. Han fjärtade i triumf och begravde huvudet djupt ner i kudden för att slippa undan den unkna metanlukten. Jag vill inte sova i grabbarnas omklädningsrum, brukade Aisha klaga vid de sällsynta tillfällen han råkade glömma av sig inför henne. Han hade med tiden lärt sig behärska sin kropp, att bara släppa efter när han var ensam, fisa och pissa i duschen, rapa när ingen annan var i bilen, strunta en hel helg i att tvätta sig och borsta tänderna när hon var borta på konferens. Hans fru var inte sjåpig annars men i fråga om manskroppens lukter och uttryck var det som om hon på sin höjd tolererade dem.
...
En söndagsmorgon när barnen sov över hos hans föräldrar och han och Aisha haft en härlig förmiddag med långsamt, milt, skönt sex och han lagt armarna om henne och viskat "Jag älskar dej, du är min största glädje här i livet, du är mitt allra dyrbaraste" hade hon vridit på huvudet med ett sardoniskt leende och svarat. "Nej, det är jag inte, det är cigaretterna som är din verkliga kärlek, cigaretterna är ditt allra dyrbaraste".
Grälet blev vidrigt och utmattande, de skrek åt varandra i flera timmar. Hon hade sårat honom, knäckt hans stolthet, inte minst när han förödmjukat insåg att den enda anledningen till att han förmådde bibehålla någon sorts behärskning var att han febrigt rökte den ena ciggen efter den andra."
Ska jag än en gång få möta en typ som krisande Lester i American Beauty eller en av Philip Roths romanfigurer? Vet inte, har annat på läslistan just nu, men upptäcker så att Örfilen börjar gå som TV-serie på SVT i kväll. Nice!
