Stackars hen som aldrig gråter!

Idag landade fredsduvan i mitt sinne och det blev en vilodag i gryningen. Vaknade visserligen genomsvettig kl. 05 och fick byta tröja, men sen hamnade jag omgående i spontantrance; lätthet, fridfullhet, en svävande salig ande. Låg så till 06.40. Skönt!

Igår snörvlade och grät jag mig genom hela sista delen av TVserien "Jag for ner till bror". Underbart skönt!

På kvällen såg vi en orginell nygjord dokumentär om Karin Smirnoff av Johan von Sydow. Den gjorde mig på mycket gott humör, då den till slut kom Karin nära in på livet, trots hennes upplevelse att så inte alls var fallet och att filmteamet gjort ett dåligt jobb. Karin är verkligen Jaana Kippo! Hon var inte heller nöjd med tv-manuset till "Jag for ner till bror". Varför måste hennes hjältinna Jana Kippo gråta så mycket ? Själv gråter Karin Smirnoff ”en gång vart tionde år”. 

Sån är och har också jag varit.

"Ja, stackars han som aldrig gråter

Fast han släpar på ett höghus

Vad är det ingen ska få se som ingen inte redan sett?

Och vart ska det där huset?"

(Ur låttext av Lasse Winnerbäck)

Min gråt igår bidrog säkert starkt till mitt välmående idag.

Och Karin Smirnoff kapitulerade när hon såg serien: "satana... resultatet!"

Amanda Jansson är lysande som Jaana Kippo

En bra dag! och ett bra år? på jobbet.

Släckte lampan igår 23.30. Skönt att både S och jag gillar antifirande. Och skönt att nu få börja uppleva 2026 och att lite snö åter täcker stadens gator.

Dagen började 04.15. Mådde skit i kubik. Har några dagar försummat det levande begravda, förkrossade, tillintetgjorda nyfödda barnet. Jag har ökat min kapacitet och förmåga att härbärgera och känna smärtan, särskilt i dessa gryningstimmar. Mitt främsta ankare är min tilltagande kontakt med vad jag kallar ingenting, ett tomrum fyllt av allting. Intressant är att professorn i materialvetenskap Maria Strömme har blivit uppmärksammad under hösten, när hon publicerade en vetenskaplig artikel och beskriver något liknande;  ett fält bortom tid och rum, som var det som existerade före Big Bang och som våra medvetanden är en del av.

Igår demonterade Å, M och jag med mycket möda isär, den rejäla säng som Å:s pappa Gustaf byggde av en utdragssoffa. En enda envis spik höll hårt ihop det hela. Efter att vi äntligen fick isär sängen, fann vi underst i korthögen följande tarotkort att bli vårt gemensamma inför 2026:

Texten till kortet, översatt av Google, är bästa tänkbara inför 2026:

"Bli den frid du önskar se i världen så att du kan minska lidande, utför vänliga handlingar och utstråla kärlek.

Duvans ande påminner dig också om att när du ser orättvisor eller någon som lider skada eller är i nöd, lita på att du har förmågan att skapa frid genom att le, sända kärlek, tala ett vänligt ord och lyssna med ett medkännande hjärta. Gör din del för att vara en fredsmäklare, ge näring åt medkänsla och påminna andra om glädjen i harmonisk samexistens så att de också kan omfamna Duvans ande inom sig själva."

Sadhana × 100

Med start i oktober 2019 gjorde jag Sadhana tillsammans med Adam och Joel i Värnamo (via YouTube) under 40 dagar; tidiga morgnar.

Jag fortsatte själv under ytterligare 15 dagar och sedan ungefär en gång per vecka. Nu har det blivit min lördagsrutin och innan årsskiftet gjorde jag min hundrade Sadhana, även om jag gjort någon enstaka redan tidigare i livet.

Sadhana är en daglig morgonövning (inom buddhismen) för att skapa djupare kontakt med det gudomliga. Inom Kundaliniyogan tar den 2,5 timmar och består av en inledande sång, Japi,  som går igenom kroppens 7 chakran och kopplar dem till vart och ett av de 5 elementen. Jag förstår inte ett ord och lyssnar mest till den vackra sången medan jag ligger på rygg i sängen. Förra hösten, när vi startade det hela 03.45 somnade jag ofta om. Numera startar jag senare.

Sedan följer en timme med olika sköna yogarörelser och avslutningsvis en timme, när man i tur och ordning sjunger sju olika mantran; Aquarian Mantras. Detta har för mig varit den tuffaste delen, ett riktigt Mount Everest att varje gång bestiga. Särskilt att i krigarställningen i 22 minuter mässa Waheguru Waheguru Waheguru Wahe jio (en extatisk hyllning till det gudomliga). För mig var det länge en riktigt jobbig, kämpig och långtråkig historia, men de tre senaste gångerna har jag istället upplevt en skön känsla av trance och gärna kunnat fortsätt ännu längre.

Trägen vinner.

I somras cyklade jag till Arboretum Norr och gjorde Sadhana där i en mycket vacker sluttning nära älven.

Ett klipp om hur jag upplevde Sadhana hösten 2019 finns här. Nu behöver jag inte längre den rosa pallen, utan det räcker med ett yogablock för att kunna sitta i krigarställningen.

Imorgon är det dags för Sadhana 101 i sängen och i vardagsrummet. Oftast brukar Susanna vara med och göra yogarörelserna och sedan någon vecka tillbaka sjunger jag ett av dessa sju mantran i sängen varje morgon. 

Ett klokt och skönt tillskott.

Tillägg 9 januari 2021: 

Nu har jag gjort Japin och Aquarian Mantras i min Sadhana 102 och det blev en jubelfest! (Jag hoppar över yogarörelserna tills S vaknat, ätit frukost och sedan kan vara med på dem.) Det är makalöst hur detta timslånga sjungande förvandlats från ett bitvis enformigt görande, som jag behövt delvis stålsätta mig inför, till ett underbart varande! Historien om den hundrade apan är visserligen en myt, men i mitt fall övergick kvantitet till ett kvalitativt skifte, just vid runt min hundrade Sadhana. (Totalt drygt sex arbetsveckor under ett drygt år motsvarar det.) Tillfälligt eller permanent återstår att se. 

När vi nu åter har Netflix, har jag fortsatt mitt tittande på den fängslande serien Breaking bad. I avsnittet jag såg igår injicerade Jesse metamfetamin och steg till sjunde himlen. Samma känsla upplevde jag under nästan hela mantrasjungandet idag. Jag märker hur min andning stramats åt under natten, för att öppnas upp när jag sjunger. Mitt stela ansikte mjukas också upp. Jag åker karusell genom Fyrarummaren. Förintelse och liv dansar runt i kropp och sinne lågmält och intensivt.

Hjärta av sten

Tidig morgon är en viktig, helig och helande tid för mig.

I morse vaknade jag 05.15 och som vanligt bara låg där, medan den lika vanliga ansattheten från nattens drömmar klingade av.

Sedan tänkte jag sjunga en kortversion av Aquarian mantras, men först göra en genomgång av mina sju chakran kopplade till de fem elementen. Detta ledde mig in i en relativt djup och lång trance/hypnos. Mitt "knep" för att komma i trance är att gå in i tredje ögats märkliga och undergörande tomhet. Den förmågan har kommit till mig spontant och naturligt, och fördjupats mer och mer. I morse gick det väldigt lätt. 

När jag kommer i trance börjar mitt vänstra skulderblad och underarm att rycka. Det är någon rest av ett mycket tidigt barndomstrauma. Förmodligen att mamma tagit hårt i min arm, och ryckt och skakat. Jag kan välja att gå djupare in i detta trauma, vilket då blockeras och min andning låses. Ryckningarna är ett rent fysiskt fenomen, som inte är kopplade till några alls känslor (än så länge).

I stället brukar jag fokusera på lagom avslappning och att gå djupare in i en vilsam och läkande trance.

Där upplevde jag att mitt kron- och tredje ögat- chakra främst är kopplat till elementet eter, vilket stämmer överens med den traditionella ayurvediska läran. Eterkänslan är för mig en skön, tom rymd fylld av just detta vilsamma, stilla, läkande "ingenting".

Mitt halschakra upplevde jag som fyllt av svart skiffer.

Hjärtat, som är kopplat till elementet luft, upplevde jag som en vacker, vattenslipad, grå sten.

Foto: Malin Stoor

I Navelchakrat finns min eld (viljestyrkan) och lite förvånad att mitt vattenelement i sakralchakrat också är i sin ordning.

Mitt jord- och rotchakra kändes som toppen på en utbränd tändsticka.

F ö har jag senaste veckan upplevt en energi och ett "go", som mycket mer ständigt närvarande. 

Kan det vara så att tre och ett halvt års pensionärsliv, samt samhällets Coronanedvarvning, har tagit mig ur minst 25 års svårt överansträngning och utbrändhet? Är tiden med känslan att nästan ständigt "gå på fälgarna" över?😊

Det här blev en inblick  i min andlighet och dess uttryck.

Hur ser din ut?

F ö är dansen, andetaget och det stora, tomma, breddfulla Ingenting min religion.

Allt är möjligt med Inanna i Underjorden

Jag är känner mig allt oftare och mer som ett smärtsargat vrak. Det blir uthärdligt tack vare vetskapen att det handlar om sedan 64 år förträngda känslor.

Idag gjorde jag för första gången på länge ett av Adam Svenssons Kundaliniyogapass:



Det är egentligen två pass, eftersom passet avslutas med 11 minuter Sat kria, som är ett yogapass i sig. Då kom jag in i en starkt transformerande trance. Jag var med Inanna i underjorden. Det kändes som jag gång på gång tog mitt sista andetag.
Och mitt första, vilket kan vara på tiden.

Sat Kria - ett knep jag har för att hålla armarna sträckta, är att uppleva att den ena armen håller uppe den andra. I dag var det tydligt den vänstra; feminina som uppehöll.

 Om Inanna kan du lyssna här.

Så helvetisk, så poetisk, så ömsint

och så sparsmakat och berörande inläst av Maria Salah är den pågående radioföljetongen av den Romanprisbelönta "Mary" av Aris Fioretos:
 
"Dagarna blir bättre av rutiner. Vanan öppnar tillvaron inte bara utåt, mot världen, utan också inåt.
...
För att den skall vidga sig inåt krävs bara en sak: att  ligga raklång på golvet... Medan jag sträcker på mig önskar jag mig så intensivt att kroppen ska anta underlagets skepnad, bli lika stark och omedgörlig, att det under några minuter är som om jag själv försvann. Det låter inte klokt, jag vet, och jag har ingen aning om hur det går till, men jag sjunker genom cementen, berghällen och grundvattnet, och ändå lyfts jag samtidigt upp genom taket, svävar ut i vinden och natthimlen.
Jag kan inte säga var jag befinner mig under dessa minuter. Jag kan inte ens säga vem jag är. Jag vet bara att jag inte skulle ta slut om jag upphörde."

Detta upplever "Mary", redan som 23-åring, ensam i den första viken på fängelseön.
Jag först nu. Min ensamhet mellan 20 - 24 år var lika smärtsamt outhärdlig, som den tortyr hon utsätts för. Eller kanske mer outhärdlig, eftersom jag saknade den omslutande kvinnogemenskap hon ingår i , kärleksminnen och medveten kontakt med det lilla, spirande livet långt därinne. Eller kanske inte. Men den djupa samhörigheten med Mary finns hos oss alla. Alla som haft förmånen att uppleva ett av (den moderna, individuella) mänsklighetens fundament, ensamheten. Det gör lyssningen så stark och meningsfull. Närmast lustfylld, nu när ensamheten är en krydda, ett eko och inte ett kvävande slukhål.

Att emotionell smärta är lika smärtsam och påtaglig som fysisk (som om jag inte visste!!) , fick jag vetenskapligt veta vid mitt premiärbesök på Ögonblicksteatern och deras gripande och publiknära föreställning "Sällskapet".

"Ett granatäpple. När jag vägde det i handen tyckte jag att det såg ut som en korsning mellan hjärta och kranium."

Hypnos i ett upplösande, omslutande, livgivande folkhav

I tisdags sa jag till min läkare att jag lever med stora och tvära kast:
På halvtid är jag vuxen och kompetent Fas 3:are, ja, mer än halvtid, hemmet kräver också sin man. Samtidigt är jag en svårt försummad och ömklig två månaders bebis.

"Ok, då gör vi en visualisering för att lyfta fram den ideala goda modern till ett två månader gammalt spädbarn", sa han.

Sagt och gjort.
Ganska direkt hamnade jag i en projektion på skådespelerskan Maria Sid. Men sen började jag göra motstånd: Sorg och svårmod, min egen livshistoria måste finnas med!
Vänligt men bestämt framhärdade B att ta fram den ideala goda mamman. Välbefinnande spred sig i min kropp.
Helt föll polletten ner först två dagar senare.

På torsdagkvällen besökte jag en hypnosshow med Erik Olkiewicz på Sagateatern. Det blev halvannan timme livgivande och helande trance för min del, även om jag inte tillhörde de 28 frivilliga som gick upp på scenen, varav Erik behöll fem, som bjöd på en varm och vänlig skrattfest.
Glada, omtumlade och stärkta lämnade vi salongen.
På natten efter kom det till mig.

Jag har numera en ny mamma och pappa: Maria Sid och Rolf Lassgård!
Gärna kryddat med Frida Hallgren.
Både Maria och Frida medverkar i "Så ock på jorden" som jag ska återse under påskhelgen. Och i maj kommer "En man som heter Ove" med Guldbaggevinnaren Lassgård på Dvd.

"Drömmen om en famn" 6 april 2005. Nu är drömmen bättre uppfylld och hjälplösheten mindre. Eller mer exakt: Den förträngda hjälplösheten är mindre och den erkända större och bättre omhändertagen.