Grannpojken

Jag tänker återkommande på Weine, grannpojken från min uppväxt, och inser hur betydelsefull han var för mig, trots att han är drygt 12 år äldre än jag. Inser att jag starkt saknade en fadersfigur, som kunde ge mig en livshållning och framförallt riktning i mitt liv. Detta kom han att positivt bidra till. Inget uttalat som jag minns, utan något som jag ändå sög åt mig.

Grannpojken Weine 2023

(Tidsandan var väl det som främst formade mig, men varför tog just jag åt mig tidsandan; vänstervåg, frigörelse och socialistisk revolution i de då s k u - länderna. De flesta gjorde det inte.)

Weine studerade och tog studenten, läste på Handelshögskolan och engagerade sig livslångt för främst Latinamerikas framsteg och utveckling. Rent konkret väckte han ett starkt friidrottsintresse och läsintresse hos mig. Han hade byggt ett helt litet friidrottsstadion i gärdet intill deras tomt och hade skaffat både kula och diskus, som jag skämmigt nog senare la beslag på och vanvårdade. Han gav mig två idrottsböcker om Gunnar Gren och Sven Tumba. Den senare fängslade mig starkt.

Förra året berättade Weine sitt starkaste och bästa minne av min pappa Holger.

Men först en bakgrund om Törnagården (4:2), där Weine växte upp från 1946. (Även detta har Weine berättat för mig.)

Törnagården före 1956.

Vår gård till vänster.

Gården tillhörde på 1920- och 30 - talet familjen Törn från Bockara, som var varma pingstvänner och skänkte tomten där Filadelfia byggdes 1922. Sonen David sjöng mycket vackert och drog folk till församlingen.

1938/39 flyttade dock familjen Törn härifrån och sålde gården till svenskamerikanen Valfrid Jansson, som bodde på övervåningen med sin fru Svea. Hon var särskilt förtjust i Weines storasyster Vally, som bjöds på godis. De hade också flera katter. Den största brukade sitta i trappan och titta stint på Vally när hon kom, vilket skrämde henne.

På nedervåningen bodde Gotte (Gottfrid Johansson).

Jordbruket var utarrenderat till Ture  och tanken var att Ture också skulle få ta över gården. Valfrid var dock van vid förhållandena i USA och ville ha halva skörden i arrendebetalning, vilket var orimligt på dessa magra jordar. Valfrid och Ture blev osams. Därför fick nu istället Weines föräldrar, Folke och Mimmi, möjlighet att köpa gården. 

Folke och Mimmi bodde då i Folkes morfar Svens hus (2:21) (intill Stefan Permos hus). Hur de hamnat där är också värt att berätta: Folke var enda kvarvarande sonen till Viktor och Elin, som drev gården Farshult 3:3. Hans syster Svea tyckte att han skulle få ta över gården för billigt. Det blev osämja, som slutade med att Svea och hennes man Gerhard tog över gården.

I februari 1946 var det klart för Folke och Mimmi att ta över Törnagården. Då skulle även avtal skrivas med Gotte, som skulle flytta ut till huset ute i byn där Folke och Mimmi bodde. Folke och den sexåriga Weine var hos Gotte för att underteckna detta avtal, som Gotte ville befästa med ett antal supar. När de skulle gå hem märkte Folke att han var allt för rund under fötterna för att ta sig hem på egen hand. Han gick då in till jämnårige grannsonen Holger, min pappa, och bad om hjälp.

Och så fick Weine sitta på Holgers axlar, samtidigt som Holger stödde Folke på den drygt kilometerlånga promenaden hem.

Detta skedde några månader efter att Holger varit på St Gertrud i Västervik.

Palla frukt

Gravensteiner, mums! Det är en sort vi saknade i mitt barndomshem, så den har fått en speciell status för mig.

Mikael och Stina, som jag besökte på min cykeltur häromdagen,  planterade två äppelträd 1992, när de flyttade in. Dessa var översållade av solbelyst vacker frukt. Goda dessutom.

Jag har ett pallaminne från åk. 3. Jag blev hetsad att tillsammans med ett par andra palla plommon. Ägaren upptäckte oss och klagade till skolan, och vi fick en uppsträckning i klassrummet. Ett jobbigt minne, mest att jag lät mig pressas att göra något, som jag egentligen inte ville.

F ö kunde jag bli populär genom att ta med äpplen från våra många äppelträd och dela ut i skolbussen. Men, nej, det skulle nog inte imponera på dagens ungdom!

Äpplen har förblivit min favoritfrukt, som jag äter varje dag, så jag skulle gärna plocka på våra förvuxna träd i Småland om inte Coronaviruset hade satt stopp för den resan. Nu får det bli affärens fruktdisk i stället.

Till sängs med Marcel Proust

"Berättaren är ett vilsegånget barn bland skuggorna" (Olof Lagercrantz)

Sven Lindqvist skriver klokt i en essä 1966: "Har man läst en sida Proust, har man läst hela Proust. Men denna insikt kan lika litet avhålla mig från de övriga 2 999 som en fullständighetsupplevelse kan avhålla mig från att fortsätta leva."

Ett annat sätt att säga det är att i ordmassorna ryms underbara guldkorn.
Här kommer tre ur "På spaning efter den tid som flytt" Band I:

"Men på sista tiden kan jag åter mycket väl, om jag lyssnar, förnimma de snyftningar jag hade styrka nog att kväva inför min far men som brast ut då jag blivit ensam med mamma. I själva verket har de aldrig upphört, och det är bara därför att livet nu omger mig med en djupare tystnad, som jag åter börjar höra dem, likt klosterklockor som under dagen överröstas av stadens buller, så att man tror att de tystnat, men i kvällens stillhet åter börjar ringa."

"Men en gång detta år råkade tante Leonies "vanliga lilla lunk" i olag. Likt en frukt som mognat utan att någon lagt märke till det och som lossnar av sig själv, inträffade en natt kökspigans nedkomst. Hennes smärtor var olidliga, och som det inte fanns någon barnmorska i Combray, måste Francoise redan före gryningen fara och hämta en i Thiberzy. Tante Leonie stördes i sin vila av flickans skrik, och hon saknade Francoise som trots det korta avståndet dröjde länge borta. På morgonen sa mamma därför till mig: "Gå upp och hör om inte tante Leonie vill någonting!" Jag steg in i det första rummet, och genom den öppna dörren såg jag tante Leonie som låg på sidan och sov. Jag hörde hennes lätta snarkningar och tänkte just smyga mig bort, men ljudet av mina rörelser måste ha trängt in i hennes sömn och kommit henne att "gå ner i varv", som det heter när det gäller bilar; ty snarkmusiken avbröts ett ögonblick och tog sedan åter vid i en lägre tonart. Därpå vaknade hon och vred på huvudet ett halvt varv, så att jag såg hennes ansikte. Det uttryckte ett slags fasa; hon måtte ha drömt något ohyggligt. Hon kunde inte se mig från sin plats, och jag stod kvar oviss om jag borde gå fram eller smyga mig undan, men så tycktes hon komma åter till verkligheten och inse att hon blivit skrämd av bedrägliga syner. Ett leende av lycka och from tacksamhet mot Gud som lät livet vara mindre grymt än drömmen upplyste svagt hennes ansikte, och trogen sin vana att tala halvhögt för sig själv när hon trodde att hon var ensam, mumlade hon: "Gud vare lov! Vi har ju inga andra bekymmer än kökspigan som håller på att få barn! Och jag drömde att salig Octave hade uppstått från de döda och ville ha mig att ta en promenad varenda dag!" Hennes hand sträckte sig efter rosenkransen som låg på det lilla bordet bredvid sängen, men sömnen överväldigade henne innan hon lyckats få tag i den; hon slumrade lugnad in på nytt, jag smög mig ljudlöst som en katt ut ur rummet, och varken hon eller någon annan har någonsin fått veta vad jag hörde."


"Luften därinne var mättad av den finaste tystnad"

Skakad och rörd

Jag är trogen och begeistrad lyssnare till Alex & Sigges podcast, och har trott att det främst beror på att Alex Schulman ganska ofta berättar om sin uppväxt, sina barndomstrauman, sin terapi och sitt inre barn, Lilla Alex.

Men efter att ha läst Sigge Eklunds fantastiska roman "Det är 1988 och har precis börjat snöa", förstår jag att det är lika mycket tack vare hans uppväxtupplevelser, som jag fastnat för podden. Han talar nästan aldrig om uppväxten i sin kärnfamilj i podden. Kanske blev han bränd, eller hellre och förhoppningsvis (men knappast troligt) klar med det, när han skrev sin lysande och smärtsamma barndomsskildring, fullt i klass med Svinalängorna och Mig äger ingen.

Varför har den inte fått samma uppmärksamhet och genomslag, som dessa böcker?

 Jag tror det beror på att det är ett stort tabu att visa upp den "välartade" medelklassens destruktiva familjemönster, såvida det inte finns alkohol och fysisk misshandel inblandat, dvs inte handlar om den "välartade" medelklassen. Att skildra t ex hur traumatiska skilsmässor ofta blir för ett barn, som Sigge gör, är en mycket känslig sak, när dessa blivit vardagsmat i vuxenvärlden.

"Denna sönderslitna familjs kroppsvärme, jag hade levt nära den i tretton år och sedan kastats ut i kylan, som i en andra förlossning, lika oskyddad och naken som en nyfödd"

Subtil, men grav känslomässig försummelse är också en blind fläck för den karriärinriktade, livspusslande och självförverkligande medelklassen, som snart sagt alla säger sig tillhöra. Eller i vart fall är den ideala samhällsnormen.

För mig som inser mig blivit svårt traumatiserad av sådan försummelse är Sigges bok en välsignelse att läsa. Dessutom finns där fler smärtsamma beröringspunkter:

Jag är lika gammal som Sigges pappa och skilde mig när min dotter var just 13 år.
Själv var jag bara ett par år äldre, när mina föräldrar gick in i sin förödande dödsdans.
Vidare var min pappa i Sigges nuvarande ålder, när jag föddes, och att jobba med mitt inre nyfödda spädbarn är som bekant kärnan i min terapi.

Sigge är alltså bildligt både min son och min far!
Och bokstavligen min olycksbroder.

Vi flydde båda våra krackelerande familjer, fast i hans fall var den redan upplöst, när han blev utbytesstudent i USA. Jag började på gymnasiet i Nybro.

Vi lyckades frigöra oss från en mycket hämmande föräldrabindning först när vi träffar en kvinna, vårt livs stora kärkek. (I båda fallen 14 år efter den stora katastrofen!) I mitt fall handlade det om en illusorisk frigörelse från min mamma. Ja, fysiskt, geografiskt var det en frigörelse, men känslomässigt bytte jag (nästan) bara ut henne mot Å. Det skulle dock ta mig 20 år att inse.
Hur det är i Sigges fall återstår att se, men förhoppningsvis var hans frigörelse och hans partnerval mera moget och sunt. Lika brådstörtat och omvälvande tycks det dock (i stunden) varit, vilket skapar trösterik igenkänning.

Han har också en sällsam förmåga att självlysande beskriva barndomens skimrande magi. Så det är långt ifrån en ensidig eländesskildring.

Jag blir också påmind om min starka önskan att låta min pappa vara en stark förebild för och bundsförvant till mig, och bli älskad av honom.
Det första blev för mig en insett omöjlig uppgift på gott och ont, medan det är Sigges livsluft (i boken) ända fram till skilsmässan.
I det senare fallet var jag kanske lyckligare lottad. Jag upplevde hela tiden en (viss) ordlös men stark och pålitlig kärlek från pappa, medan Sigge tycks ha furiöst jagat efter vind i det fallet.
Å andra sidan hävdar jag att alla föräldrar älskar sina barn. Det är sig själva många föräldrar inte älskar, och visst, då blir det svårt eller omöjligt för barnet att uppleva den stora kärlek som finns där långt ner i djupet hos varje förälder.
Sigge tycks ha upplevt den i rikt mått från sin mamma, kanske därför han så hängivet söker den också hos sin pappa?  Dessutom är det extra viktigt att få den från föräldern av samma kön.

Sigges lillebror verkar ha spelat en mindre roll i Sigges uppväxt, i varje fall i boken, medan min lillasyster var en mycket viktig bundsförvant, olyckssyskon, slagpåse och ordlös vän i nöden, som jag övergav för att rädda mig själv från det känslomässiga katastrofområde min familj utvecklade sig till.

Åh, jag skulle kunna skriva så mycket mer. T ex om hur Sigge tvingas bli sin pappas förtrogna stöd, lyssnare och hjälpare i dennes svåra skilsmässoförkrosselse. Det är så smärtsamt att läsa:
 "Det brast när jag såg Mats gråta i mörkret vid min sängkant, denna osårbara man, min odödliga idol, plötsligt hukande i mitt rum, då jag såg honom bikta sig, inför sig själv, inför mig, hans ansikte nära mitt, ögonen som för första och sista gången såg in i mina, medan snösnöstormen röt utanför och Mona gick sitt nödvändiga uppbrott till mötes på övervåningen."
Gudskelov, har jag bara ett enda minne av nåt liknande från mina föräldrars slitningar. En gång när det brast för dem både i vardagsrummet och de bönföll om mitt råd och min hjälp. De sekunderna, innan de besinnade sig, minns jag som igår. Och jag var då antagligen 16 år, inte 13.
Hur var min separation för min dotter? Jag längtar efter att få höra det eller läsa hennes bok om det. På något sätt är Sigges bok en välkommen försmak. Det går att ta fram smärtan i ljuset och bearbeta, och jag känner mig efter snart 20 års terapiarbete säker på att jag kommer att kunna ta emot det hela bättre än Sigges pappa förmådde (just då).

Här kommer två konkreta, smärtsamma exempel på hur jag blev avvisad av min pappa.
Pappa gillade Edvard Perssons filmer och därför gjorde även jag det. (EP:s rollfigurer var ju också i sig sköna fadersgestalter.) En kväll visades en av dessa filmer på TV. Jag ligger på mitt rum. Pappa och mamma sitter framför TVn och mamma ropar att nu är Edvard Persson på TV. Varpå jag rusar upp och ut i hallen, vilket får min pappa att ryta till över mitt spring, och jag känner mig djupt skamfyllt avvisad.

En annan gång vid yngre år befinner vi oss i köket. Pappa har nyss tvättat av sig och går med bar överkropp. Jag sitter vid köksbordet och målar med mina vattenfärger, och upplever att stämningen i köket är lite mjuk och varm. Därför reser jag mig och går fram och smeker min pappas arm, omedveten om att jag är kladdig av färg om händerna. "Vad gör du? Du kladdar du ner mig, pojk!", ryter pappa till. Jag blev helt perplext förstummad och förmådde inte få fram ett ljud till förklaring av missförståndet och min avsikt. Överväldigad av skam.

Så ett exempel på vår ordlösa gemenskap.
En sommardag är pappa och jag på väg sida vid sida (hand i hand?) till bysmedjan, där han tyckte om att arbeta och skapa med sina skickliga händer. Och under promenaden är han inte uppslukad av sitt skapande, utan vi har någon slags påtaglig fader-sonkärlekskontakt. Eller är det bara den varma, ljust mättade sommaren jag minns och vår gemensamma glädje att en stund få komma bort från vår nerviga, kravbesatta mamma och maka?
Hursomhelst, kan jag just nu också se ett fotografi där hon ler kärleksfullt mot min ettåriga syster som sitter i pappas knä, medan jag på en bild från samma tillfälle ser djupt olycklig ut, trots sommar och kusinfamiljbesök.
Eller är det tack vare släktbesöksglädjen, som jag på bild för en gångs skull förmår släppa fram sorgen, smärtan och hatet på en bild?

Skakad och rörd blev jag också av att i julas se Alex Schulman visa en timme ur sin och Sigges show Älska mig på TV. Den fick också flera i min omgivning med en ytlig och skev mediebild av Alex att ta honom till sitt hjärta.
Så det ska bli härligt att på onsdag gå och uppleva dessa "söner", "fäder" och själsfränder livs levande, när de spelar in delar av sin podcast nr 100 här i Umeå.