All is well

I söndags var jag med på Shamanic Breathwork för andra gången. Vi var åtta deltagare och S var med för första gången. Hon gick dock i enskild frigörande andning med bra resultat för 30 år sedan och jag deltog i ett antal dagar med Holotropisk andning för 20 år sedan. Här beskriver jag första gången.
Shamanic breathwork har utvecklats ur Holotropisk andning. Man andas under en kortare tidsrymd, 50 minuter och endast ledaren fungerar som hjälpare. Det finns en mer andlig koppling också. Gudomligheter, guider, änglar och förfäder åkallas efter behov.
Sedan är musiken och andningen kopplad till en genomgång av kroppens chakran. Från Rotchakrat till Kronchakrat.

Det har jag båda gångerna tagit fasta på och systematiskt fokuserat på chakra efter chakra.

Första gången fokuserade jag på att "checka av' statusen på mina chakran, och fann till min förvåning att Rotchakrat var helt ok, Sakral - och hjärtchakrat var ganska stängda. Navelchakrat hårt belastat. Och övriga bra status.
Natten efter insåg jag att det var helt OK att sakralchakrat och hjärtchakrat var delvis stängda. Det var nymåne och lokal, grupp, sammanhang var helt nya för mig.

I söndags var jag bekant med alla utom två i gruppen och S låg på min ena sida

Jag andades nu ett längre tag kopplat till varje chakra och hela förloppet blev helt odramatiskt, medan andra i gruppen både skrek, skrattade och grät.
Hela tiden kände jag ett lugnt, behagligt välmående, som fanns kvar tillsammans med en skön trötthet under natten och följande dag.
Denna frid i djupet ersatte det hysteriska upplösningstillstånd, som jag annars ständigt känner i mitt djup.
Sakta har lugnet sedan avtagit och detta kaotiska upplösningstillstånd återkommit om än inte till fullo. Något har permanent lösts upp, lindrats och läkts.
Nåväl, i gryningen idag, gjorde jag en drygt kvartslång andning en stund efter uppvaknandet. Fokuserade; placerade andningen; "flaxade" med ett chakra i taget.
Stilla lugn och välbefinnande infann sig i hela kroppen och jag föll sedan i en skön sömn, som jag vaknade vederkvickt och energifylld ur.

Tavla i lokalen där vi andades.

Fåglarna under himlen

"Hel blev man bara tillsammans med andra. " , skriver Karl Ove Knausgård i den lilla (fina) boken "Fåglarna under himlen".
I förfluten form, definitivt för tio år sedan, höll jag helhjärtat med.

Och i viss mening håller jag ännu med. Att vara med en annan människa och känna mig anknuten är en garanterad helhetskänsla.
Brister anknytningen kan det skava och vara rent plågsamt.

Hursomhelst är jag numera övertygad om att jag kan hela mig själv.
Att skapa en varm och vänlig relation till mig själv, mina olika genomlevda och förhoppningsvis kommande år och sidor är min främsta syssla som pensionär.

Relationer till andra, i synnerhet dem som påminner om min onåbara mamma, vilka jag haft en osviklig dragning till, leder  alltid till besvikelse. Även om de blev tillfredsställande här och nu, skulle de alltid bara avleda från det ursprungliga traumat  och nödvändigheten att omfamna och hela dess förödande verkan. (Och i samma stund som onåbarheten upphör, upplöses också förtrollningen, eftersom projektionsmöjligheten försvunnit.)
Men förvisso har jag samlat kärlekens  smulor från dessa relationer tills de blev en hel måltid, och jag förmådde föda mig själv.

Och hud mot hud, blick i blick och själ i själ med min Älskade S ett underbart, helande underverk.

Min egen helande kärlek med mig själv kan verka dygnet runt och är nog så viktig, då det nyfödda barnets behov är nästa ständigt närvarande och kan bli förödande i en vuxen till vuxen- relation.

Fågeltemat i Knausgårds bok känns överflödigt och lite påklistrat. Berättelsen i sig är god nog

Ett löst fågeltema med samma innebörd finns i filmen "Birds of passage", där traditionslevande indianstammar i Colombia ger sig in i cannabishandel med förödande konsekvenser. Sevärd och vacker.

Tid, Tålamod och Tsunami

I stort sett varje dag använder jag meditationsappen Calm. Efter varje dagligt tiominuterspass dyker en vacker bild och ett citat upp på skärmen:

Tid och tålamod var ord, som slog an och stannade kvar hos mig. Ett kvitto på att mina trauman är så pass läkta att jag inte längre är ett desperat akutfall.

Desperata akutfall är däremot många av personerna i den förträffliga SVT- serien Tsunami i tre delar, som vi såg klart igår.

Den speglar bl a en av mina käpphästar; att många dysfunktionella personer flyr sin inre förövare och sitt inre offer, och därmed omedvetet och besatt iscensätter dem, medan vi hänger oss åt hjälparrollen.

Den ställer också den viktiga frågan om vi behöver göra både bot och bättring, eller om det avgörande är bättring. En viktig fråga i en tid när bot, drev och gatlopp har en gammaltestamentlig renässans i modern tappning, som förfärar mig.

Serien ger samma svar som den norska Twin, som också är sevärd.

Många recensenter värjer sig för Tsunami. Ett undantag finner du här.