Den frågan finns kvar som ett skavande gruskorn i skon, när jag lyssnat klart på Lydia Sandgrens hyllade tegelstensroman Samlade verk. (Att recensenterna går så otroligt i spinn beror säkert på att boken utspelas i deras ( och min, men bara delvis) välkända värld.)
Jag minns att i trettioårsåldern brände några diktrader av Arthur Lundqvist i mig. De löd ungefär: " Kanske är livet något helt annat, men det kommer jag aldrig att få veta."
Efter att jag fått min panikångest tio år senare och började gå till botten med mig själv, har frågan successivt avklingat, men väcks nu åter till liv.
Vi och våra relationer är onekligen mångbottnade. Framförallt är andra människor mer mångfasetterad än vi vill ta in. Jag strävar efter att uppleva dem, så att de understödjer mitt trygghetsbehov.
Alltså kan jag i takt med att jag förhoppningsvis blir en tryggare människa börja se fler sidor hos dem och mig själv.
Kanske se det bottenlösas himmel och helvete?
Ja ja, Samlade verk är väldigt välskriven och mycket skickligt komponerad. Mycket bra inläst av Ludvig Josephsson. Vi får följa vännerna Martin och Gustav från tonåren till medelåldern. Ganska snart dyker också Cecilia, som blir Martins fru, upp.
Det blir något av ett triangeldrama, i a f under ytan.
Delvis går tankarna till Klas Östergrens Gentlemen.
Problemet för mig är Martin, ur vars perspektiv större delen av boken är skriven. "de allra flesta är inte så jävla märkvärdiga", säger Cecilia i boken. Och Martin är en av dem, även om Cecilia inte yttrar det med hänvisning till honom. (Eller gör hon det!?)
Det är lite tråkigt att läsa så mycket om en sådan person. Jag har så mycket av den människan i mig själv, vilken jag i och för sig trivs allt bättre med. Men varför ska jag dessutom läsa nästan 700 sidor om en liknande person? Som dessutom först i slutet av boken får sin första panikångestattack. Något som jag har fördjupats utifrån i mer än 25 år.
Jag känner mig uppenbart mer "märkvärdig" än Martin. Eller snarare mer bekant med mina bottnar och bottenlöshet. Eller tror mig göra det.
Cecilia och Gustav är undflyende personer, precis som flera gestalter i Martins bångstyriga romanprojekt.
Avsnitten ur dottern Rakels perspektiv blir för mig de mest intressanta. Hon är antagligen också den som författaren Lydia Sandgren har lättast att identifiera sig med. Men hennes förmåga att skildra andra personer och tider imponerar. Jag som var med har inget att invända. Och det är en bra bonus att få läsa en roman, som utspelar sig i Göteborg, i vårt Stockholmscentrerade land.
Igår såg vi Ken Loach's Sorry We Missed You. En mycket bra magsparksfilm om en verklighet och arbetsmarknad, som blir allt mer utbredd. En verklighet som också skildras i reportageboken Vi, skuggorna av Elinor Torp. Även om den framförallt skildrar det växande, illegala arbetshelvete, som samtidigt är väl integrerat med det legala.
Det känns inte längre så bekvämt att vi imorgon får ett paket levererat gratis från apoteket av ett budbilsföretag...
 |
| Lydia Sandgren har skrivit en hyllad debutroman. Foto: Emelie Asplund |
