En monumental olust

Jag känner mer eller mindre ständigt att jag inte får något gjort. Går runt i samma fotspår. Läser böcker, ser filmer och serier. Handlar, lagar mat, städar, tvättar. Promenerar. Rengör CPAPen. Gör Sofiagympan om hälsan tillåter. Ser skidåkning och annan sport på TV. Lyxliv, som känns enahanda och meningslöst.

Får återkommande påminna mig om att mitt verkliga arbete gör jag på natten och i gryningen. Idag vaknade jag 03.15 och badade i en monumental olust. 04 till 05 gjorde jag en behaglig trance och somnade också. Det registrerades som djupsömn i Hälsoappen.

Sen låg jag ytterligare 2,5 timmar i hyfsat välbehag och begrundade mitt öde. Igår insåg jag att jag spillt onödig energi på skavet i en perifer relation, som här och nu har varit good enough med råge. Men mammasåret har åter* spökat. Insikten är befriande och jag inser att jag i onödan varit en vallhund för att försöka koppla samman alla mina vänner och skapa en lycklig harmonisk familj av dem. 

Samtidigt har jag på ett ytligt plan sen nåt år tillbaka släppt det "projektet" (Tack Johnny!) och naturligtvis blev följden att i somras sammanträffade ovanligt många i bekantskapskretsen.

Inser också att Telephosmyten är en metafor för nödvändigheten att försonas med sitt förflutna. Det är inte alls bara den som sårat, som kan läka såret. Det kan jag själv göra.

Att så mycket läkning och insikter kommit till mig på ett par dagar beror också på att jag nu varit hemma och inomhus fem dagar. Min tumregel stämmer: Det är ett svek varje gång jag stiger upp ur sängen och ett dubbelt svek om jag dessutom går ut ur lägenheten och huset.

Dock behövs andrum. 

På tal om andning, så var det den jag hade som mitt enda sällskap när jag som spädbarn låg övergiven i mörkret. Andningen är en trygg vandring genom de fyra rummen. En rörelse, en smekning, livets kärna.

I stillheten mellan två andetag finns dessutom porten, inte bara till döden, utan till evigheten, tidlösheten,  gränslösheten och extasen.

* Energitappet p g a mammasåret var på en helt annan nivå för 20 år sedan. Danshelgsåret i Framnäs, när jag var besatt av SJ och i mindre utsträckning av en hel rad andra. Ett då viktigt och underbart år. Nu tröskar jag mig igenom olusten och läker traumat i en helt annan takt, helt stilla i nattens mörker.

Och nu går jag snart in i den mest krävande  perioden från födelsedagen 12 januari till sammanbrottsdagen ca 8 mars.

Eller hur det nu blir...

 

Det behövande barnet

Tack vare Linda Skugges omdebatterade skoningslösa sågning, har jag nu lyssnat på Kristina Sandbergs En ensam plats, alldeles förträffligt inläst av Ellen Jelinek. Även boken är förträfflig; öppen, ärlig och fint berättad. Att bröstcancer kräver en så lång och svårt behandling, och uppföljning för den som blir botad, är ny kunskap för mig. Min mamma hade bröstcancer på 60- talet. Fick ta bort ett bröst och fick strålning och skador. Blev frisk från cancern. Förstår nu att detta kan ha bidragit till att trigga hennes allt nervigare och sämre mående. 

Kristinas värsta ångest är naturligtvis att dö ifrån sina ännu små barn. Hon drabbas vid denna tid även av sin pappas död och mycket andra tuffa saker. Särskilt jobbigt är det att de flesta i hennes omgivning inte kan/vill/förmår förstå och bekräfta henne. I boken framstår hon som något sjåpig och gnällig. "Hon som är så framgångsrik har väl inget att klaga över". 

Dessa saker; bristande bekräftelse, gnäll och sjåpighet, känner jag lätt igen hos mig själv, och det är väldigt befriande att Kristina ger luft åt dessa föraktade egenskaper. (Jag tror f ö det är detta, som får Linda Skugge att "gå i taket". Hon skriver själv förbluffande naket och sårigt om hur hon sjuk står på gravkanten och kämpar heroiskt (och åker Vasaloppet). I varje intervju hon gör, är detta huvudtemat. Hon har det värst och är bäst. Fascinerande läsning!)

Kristinas porträtt av svärmodern är nog det, som jag kommer att minnas längst, vid sidan av formuleringen "det behövande barnet". Min viktigaste insikt och strävan kretsar kring våra inre barn, men uttrycket "det behövande barnet" är nytt för mig. Så välfunnet och bra!

Så skönt att Benjamin Ingrosso lät det barnet få ännu tydligare plats i sitt fina Sommarprogram igår på midsommardagen!