Så slutar Ulla-Carin Lindqvist, journalist och fyrabarnsmor som dog i ALS 2004, sin bok Ro utan åror.
Jag har inte blivit så positivt och starkt berörd av någon annan bok sedan jag läste Natten innan de hängde Ruth Ellis av Margareta Strömstedt.
Boken är skriven i den ofrånkomliga och näraliggande dödens närhet och den är underbart inläst av Lena Endre.
Flera gånger har de enkla och starka orden fått mig att gråta och jag har fyllts av en stark och positiv livskraft.
Så här beskriver Ulla Carins dotter sin mamma: "Du var en fågel som flög från gren till gren, sökande något annat, något nytt. För orolig för att stanna upp. Kanske var det ett sökande efter bekräftelse. Bekräftelse på att du dög, bekräftelse på kärlek, bekräftelse på att du levde på riktigt.
Ett sökande efter kärlek. Ett sökande efter dig själv. Du var som lågan på ett blockljus, så stark och flammande, så full av energi."
Jag känner igen mig i den beskrivningen och är tacksam att jag har fått möjlighet och förmåga att ändra livsinriktning och börja lära mig ro utan åror, utan att samtidigt ha behövt drabbas av en obotlig sjukdom.
Jag håller också med Ulla-Carin när hon skriver: "... jag vet vad jag inte kan få för mycket av.
Närhet, värme, sanning och tillit."
Tack, Ulla-Carin, för att du genomförde denna sista journalistiska uppgift. Jag tror boken och även filmen, som jag ännu inte sett, är mycket lästa
och sedda. Det gläder mig så.
måndag 17 november 2008
fredag 14 november 2008
Förälskelse och annat otyg
Jag är inte längre lika besatt av starka, bekräftande förälskelsemöten. (För att nu inte tala om obesvarad förälskelse, som var min hängivet masochistiska drivkraft under alltför många svåra år.)
Naturligtvis beror detta främst på att jag nu lever i en alltmer tillfredställande, varm och närande relation.
Men vägen dit var minst sagt tung och svår. Jag har successivt vuxit ur begäret efter den maktlösa och gränslösa förälskelsen, som så länge var min syrefattiga livsluft. De sista åren blev dessa möten alltmer syrerika i ett allt mer torftigt äktenskap och ökade naturligtvis både insikten om och den faktiska torftigheten i äktenskapet.
Min nuvarande relation började inte med en stark förälskelse. Även om jag t ex var väldigt fascinerad av S:s sanningslidelse, så handlade det om ett enkelt och handfast behov av en varm och välvillig famn. Sen har kärleken vuxit dag för dag och förälskelsens skimmer har strålat alltmer, som en betingad reflex av vårt handfasta och hängivna kärleksarbete.
Blixtförälskelsen i en okänd person och sökandet efter den enda rätta, har för min del omedvetet handlat om att hitta en partner, hos vilken jag har kunnat projicera in hela mitt obearbetade mammatrauma.
Jag har förnekat och förträngt smärtan och sorgen över att som nyfödd ha blivit så starkt känslomässigt avvisad och (naturligvis förgäves) sökt vinna denna bekräftelse hos dessa mammakopior, som jag blivit hjälplöst och handlöst förälskad i.
Vilken makalös insikt det har varit att inse att jag nu, som äntligen vuxen, har möjlighet att göra andra val. Den insikten har blivit möjlig först sedan jag successivt tagit till mig min ursprungliga, förträngda smärta. Detta har avprogrammerat mig från behovet av dessa dysfunktionella förälskelser.
Dessa förälskelser, som också omhuldats och glorifierats så mycket i vår individualistiska kultur.
Det är gott att märka att det nu kommer böcker, som har en djupare syn kring detta.
Nyligen gav Dan Josefsson, samhällsjournalist som fått Stora journalistpriset, ut boken Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation. Den är skriven tillsammans med den kognitive psykologen Egil Linge.
Bob Hansson har gett ut interljuvboken Kärlek - Hur fan gör man?
Jag har inte läst någon av böckerna, men läst intervjuer och hört Bob och Dan i olika debattprogram, där de gjort upp med vårt romantiska och ödesmättade förhållingssätt till kärlek och förälskelse.
Visst är förälskelsen en härlig krydda och vitamininjektion om jag inte förvandlar mig till en maktlös lekboll i dess ödesmättade händer. Men för den skull inte heller tar den som en halvhjärtad lek, utan alltid, alltid på största och lekfullaste allvar.
Artiklar om böckerna ovan: AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, ETC,
Corren (Kul intervju m Bob H)
Naturligtvis beror detta främst på att jag nu lever i en alltmer tillfredställande, varm och närande relation.
Men vägen dit var minst sagt tung och svår. Jag har successivt vuxit ur begäret efter den maktlösa och gränslösa förälskelsen, som så länge var min syrefattiga livsluft. De sista åren blev dessa möten alltmer syrerika i ett allt mer torftigt äktenskap och ökade naturligtvis både insikten om och den faktiska torftigheten i äktenskapet.
Min nuvarande relation började inte med en stark förälskelse. Även om jag t ex var väldigt fascinerad av S:s sanningslidelse, så handlade det om ett enkelt och handfast behov av en varm och välvillig famn. Sen har kärleken vuxit dag för dag och förälskelsens skimmer har strålat alltmer, som en betingad reflex av vårt handfasta och hängivna kärleksarbete.
Blixtförälskelsen i en okänd person och sökandet efter den enda rätta, har för min del omedvetet handlat om att hitta en partner, hos vilken jag har kunnat projicera in hela mitt obearbetade mammatrauma.
Jag har förnekat och förträngt smärtan och sorgen över att som nyfödd ha blivit så starkt känslomässigt avvisad och (naturligvis förgäves) sökt vinna denna bekräftelse hos dessa mammakopior, som jag blivit hjälplöst och handlöst förälskad i.
Vilken makalös insikt det har varit att inse att jag nu, som äntligen vuxen, har möjlighet att göra andra val. Den insikten har blivit möjlig först sedan jag successivt tagit till mig min ursprungliga, förträngda smärta. Detta har avprogrammerat mig från behovet av dessa dysfunktionella förälskelser.
Dessa förälskelser, som också omhuldats och glorifierats så mycket i vår individualistiska kultur.
Det är gott att märka att det nu kommer böcker, som har en djupare syn kring detta.
Nyligen gav Dan Josefsson, samhällsjournalist som fått Stora journalistpriset, ut boken Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation. Den är skriven tillsammans med den kognitive psykologen Egil Linge.
Bob Hansson har gett ut interljuvboken Kärlek - Hur fan gör man?
Jag har inte läst någon av böckerna, men läst intervjuer och hört Bob och Dan i olika debattprogram, där de gjort upp med vårt romantiska och ödesmättade förhållingssätt till kärlek och förälskelse.
Visst är förälskelsen en härlig krydda och vitamininjektion om jag inte förvandlar mig till en maktlös lekboll i dess ödesmättade händer. Men för den skull inte heller tar den som en halvhjärtad lek, utan alltid, alltid på största och lekfullaste allvar.
Artiklar om böckerna ovan: AB, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, ETC,
Corren (Kul intervju m Bob H)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)