Instängd i ålderdom och väntan på döden.

När jag skrivit klart och publicerat inlägget om Fyrarummaren insåg jag att det finns ett rum, som jag undvikit och är ganska obekant med; Instängdhetens rum. Jag har hela tiden varit på väg mot mål jag kämpat för. Positiva mål. Förvisso är man ganska instängd i barndomen. Det är tiden som även då gör jobbet, liksom tiden nu för mig mot döden. (Det har den så klart alltid gjort, men jag var upptagen av andra livsprojekt då.)

Att bli vuxen var efterlängtat, ja, hett eftertraktat. Kan nog inte säga detsamma om döden, även om jag känner mig både klar med livet och ganska trött och utlevad. 

Staccato/ Happy feet 2004

Mina första vuxna livsprojekt var att rädda världen, att träffa någon att bli ihop med, samt att skaffa mig ett yrke och livsgärning. Det tog sin tid.

Lärare blev jag först vid 33 års ålder, sedan fortbildade jag mig i stort sett hela tiden tills jag blev 50 år och utbränd. Lika länge arbetade jag hårt politiskt för att rädda världen. Det slutade väl kort sagt i ett fiasko.

När jag blev sjuk, arbetade jag hårt för att bli frisk. Bra metod?! Nåja, jag insåg att vila var A och O, men fick arbeta hårt för att försöka få den. Nu har jag utrymme för den efter snart fyra år som pensionär och tack vare Coronaviruset i år. Samtidigt känns tillvaron fylld och småstressig. Fullt upp. Men något har förändrats genom att  instängdhetens tankar kom till mig inför detta inlägg.

Andra livsprojekt har varit att förstå världen, människan och mig själv. Känner att jag har nått dit hän, även om den förståelsen kan utvecklas.

Att få mitt barn och ta hand om henne tills hon blev vuxen var en intensiv tid fylld av otillräcklighet och försummelse, men hon står nu på egna ben och trivs med livet just nu, även om en separation plågar. Så klart vill jag följa och stötta hennes fortsatta liv så länge som möjligt. Kanske få barnbarn, men tids nog måste jag lämna henne, hennes familj och livet åt sitt  öde, och det kommer alltid att kännas  för tidigt.

Mitt eget sista livsprojekt är alltså ålderdomen och döden. Ingetdera framkallar längtan och jubel, men det känns nyttigt och viktigt att utforska och vänja mig vid Instängdhetens rum och omfamna den sorg det för med sig.

Samtidigt ligger detta sista projekt förhoppningsvis en bit framåt. Jag är ännu fysiskt frisk och kry, bortsett från sporadisk hjärtflimmer. Och jag har två andra pensionärsprojekt; att utveckla en varm och vänlig gemenskap med mig själv, och att inse att jag nu är tillräckligt frisk även vad gäller läkningen av mina trauman, för att koppla av och njuta av det livslånga sommarlovet efter bästa förmåga.

När jag skrivit detta hör jag Eric Schüldt säga följande ord i P2: "allting är stilla och ingenting händer, men vad gör det för här finns allting som behöver finnas. Och jag tror att det finns ett grått tillstånd där det går att känna sig oerhört hemma, som när ett oväder hindrar oss att gå ut. Det finns inget annat att göra än att stanna kvar under filten. Där finns ett försonat lugn, som att evigheten och den åttonde dagen redan vore här. Att vaka över det tillståndet kanske kan det få vara en livsuppgift, trots att det  ser så litet ut. Och i det där grå rummet finns också musik av Jean Philippe Rameau. Med den skapade han en verklighet bortom sig själv. Och i det andra, det som inte var han, där blev han till."

Flyt, instängdhet, kaos och förnyelse

 En av mina viktigaste upptäckter i livet är det som Claes Janssen kallar "Fyrarummaren". Han har skrivit ett antal böcker om den och hans teori och dess tillämpning som utvecklingsredskap i personalgrupper och organisationer har också fått kritik för att vara ovetenskaplig.

Jag menar att han upptäckt en djup mänsklig och arketypisk utvecklingsmodell, som vi bär med oss från vår födelse, då vi passerar genom de fyra rummen. Något som också tas upp inom den Holotropiska andningen skapad av den legendariska läkaren Stanislav Grof.

Där talar man om fyra matriser kopplade till vår födelse. Först Flyt i livmodern. Sedan Instängdhet under värkarna och Kaos under utdrivningsfasen. För att sedan födas till en ny värld.

De fyra rummen / utvecklingsstegen finns också i kärleksakten. Mjukt, flödande förspel, taktfast samlag, kaosartad, extatisk orgasm och lyrisk efterdyning och kanske är ett helt nytt liv skapat.

Jag möter också de fyra rummen/ stegen i den frigörande dansen, särskilt i De 5 rytmerna skapad av Gabrielle Roth. Där dansar man först mjukt och flödande, sedan pumpande staccato, vidare till lössläppt kaos, därefter lyrisk förnyelse (och sist men inte minst finna här också ett femte steg; stillheten).

Dansare 16 december 2001

Du kan säkert hitta egna exempel på hur de fyra rummen/stegen återkommer i olika sammanhang.

Att vara varm i kläderna i ett efterlängtat jobb/ projekt innebär oftast en känsla av flyt och trivsel. Tids nog kommer stagnation och instängdhet. Att komma vidare förutsätter en period av förvirring och kaos. Sedan sker förnyelse, kanske pånyttfödelse på en ny utvecklingsnivå.

https://www.forandringensfyrarum.se/om-forandringens-fyra-rum/modellerna/

Man kan också säga att de fyra rummen är kopplade till begreppen trygghet och frihet. När jag känner flyt är jag både trygg och fri. I instängdheten finns tydliga gränser; trygghet, men jag känner mig ofri. I kaos och förvirring är jag både otrygg och ofri. I förnyelsen upplever jag en ny frihet, som dock är oprövad och därför otrygg. När jag blir varm i kläderna känner jag åter flyt, d v s känner mig både trygg och fri.

Så ser utveckling ut, men problemet är att vi vill undvika otryggheten och ofriheten i kaos- och förvirringsrummet. Vi väljer att "trycka" i det invanda och instängda. . Rummen är inte heller entydigt bra eller dåliga. Instängdheten rymmer tydliga gränser och spelregler. "Att spela spelet" är hemligheten  i detta rum. Vi får vila och återhämtning, kan bara vara. Vi bygger upp kompetens och kapacitet. Inom dansen De 5 rytmerna säger man att vi bygger upp en trygg container, där vi kan hantera och härbärgera det påföljande kaoset. Kaos kan vara liktydigt med extas. "Kaos är granne med Gud", som Stagnelius skaldade och Lars Norén senare kallade en av sina pjäser. (Kaosrummet behöver ett eget inlägg framöver.) I flytet kan jag bli alltför lat och bekväm. I pånyttfödelsen kan man vara ensam och udda.

Vi vill helst vistas i de två övre rummen. Om inte annat fejkar vi Nöjdhet och/eller hänger oss åt närmast tvångsmässig förnyelse. Ett ständigt nyfiket utforskande är ett av mina gissel. Utveckling kräver att vi rör oss vidare genom alla rummen, även de undre. Där finns vila och utrensning av det förlegade och förgångna, ny frön kan börja gro för att sedan börja spira i Förnyelserummet.

Det var betydelsen av  de två undre rummen, som drog mig till modellen, när jag upptäckt den i slutet av 90- talet. Betydelsen av att "ligga på minus". Jag var på väg att bli utbränd och minns att jag brukade gå och sätta mig i den tomma Katolska kyrkan ett stenkast från min arbetsplats på Vasaskolan och finna tröst i att Kristus på korset; den stora förloraren, varit upphöjd till vår största förebild de senaste två tusen åren.

I en av sina böcker kopplar  Janssen de fyra rummen till Gud, Djävulen, Den heliga ande och Jesus(barnet).

I hans avhandling är utgångspunkten en uppdelning i Insiders och Outsiders, där de förstnämnda befinner sig i de två första rummens trygga gemenskap.

För egen del kan jag numera känna alla de fyra stegen/ rummen i mig samtidigt. Framförallt en lugn, trygg, fri yta i mitt här och nu och ett upplöst, förflutet, outhärdligt kaos i mitt inre. 

Vid uppvaknandet i gryningen känner jag en skör pånyttfödelse. På förmiddagen känner jag kraft och flyt. Eftermiddag och kväll är i mycket en jobbig, instängd transportsträcka. (Även om det sker en viss nytändning, när jag sovit middag.) Så följer natten då jag virvlar runt i mängder av kaotiska drömmar. En viktig och läkande, men hemsk kontrollförlust.

För mig är Fyrarummaren ett viktigt livsverktyg och spännande livsvisdom. Oftast minst en gång i  veckan anknyter jag till den i rytm och dans genom att i vardagsrummet dansa en våg av De  5 rytmerna. Detta är t ex en favoritvåg.

Alltsedan mitt första danstillfälle i dramasalen på Vasaskolan, Gävle 1997 har kaosrytmen, som är förknippad med sorg varit min stora favorit i dansen. Men med åren har jag blivit nästan lika hemmastadd i de övriga rytmerna/ rummen och rörelsen/vågen/dansen genom dem. 

Flöda, flöda, blöda

 Det här inlägget har länge varit på gång i mitt huvud och haft olika rubriker. "Hjälplös och vettskrämd utan hemortsrätt i livet", "Sårbarhet" och "Överflöd".

En insikt har fördjupats i mig: Livet håller mig vid liv och inte jag själv. Till största delen är det så. 

Eftersom jag som nyfödd aldrig fick någon anknytning och hemortsrätt i livet, men ändå levde vidare, så föddes illusionen att det i första hand är jag själv som håller mig vid liv. 

En tung, ansvarsfull illusion.

En skuldtyngd historia; att jag har mage att leva trots att jag saknar rätt därtill. 

En makt- och kontrollkänsla.

Illusionen har förstärkts genom att jag levt vidare årtionde efter årtionde.

Den föll samman med besked, när jag fick panikångest 1994. Då blev jag verkligen omskakad i grunden. Verkligen hjälplös och vettskrämd, men mobiliserade också en motkraft. T ex låg jag vaken natten igenom och "höll mig vid liv".

Min förkärlek för att göra saker och inte bara vara, inte bara flyta med, håller uppe och underblåser illusionen. Samtidigt har strävan under åren efter 1994, långsamt alltmer framgångsrikt, varit att bara vara. Och nu har jag också alltmer nått därhän att varandet oftast är närvarande samtidigt med görandet. Halleluja!

Under senhösten har som sagt insikten att livet förunderligt flödar i mig fördjupats. Det är bortom min kontroll. 

Det flödar, flödar, flödar och kan plötsligt upphöra. Bortom min kontroll.

Ovanan att maktlös och tacksam iaktta och uppleva flödet gör mig stundtals vettskrämd. Ja, jag är vettskrämd hela tiden.

Detta händer inte. Det är ju min förbjudna och hemliga uppgift att hålla mig vid liv, och det kan väl inte fortgå när jag trätt tillbaka??

Men det gör det. Stund efter stund, ögonblick efter ögonblick. 

Än så länge.

Vilket svindlande äventyr...

Dessutom har jag fått en blödning i mitt vänstra öga, större än jag nånsin haft. Förmodligen för att jag äter blodförtunnande Eliquis, sedan jag i våras diagnosticerades med attackvis hjärtflimmer. En vanlig och beskedlig åkomma hos många äldre. Tydligen hade både mamma och min moster det. Min vän J:s mamma hade det och hon blev nästan hundra år. Flimret kan orsaka blodproppar och stroke, därför ska man äta blodförtunnande. Det är relativt dyrt och jag är verkligen tacksam för högkostnadsskyddet.

I mars hade jag mer än tio attacker, vilket styrker min tro att orsaken i mitt fall främst är djup känslomässig stress från fördjupad kontakt med mitt urtrauma, mitt stora sammanbrott endast veckor gammal i början av mars 1952. 

Vissa månader har jag senare inte haft något flimmer,  i a f som jag själv märkt. ( Jag märker det genom att det blir längre uppehåll mellan vissa pulsslag, medan många istället får höjd eller rusande puls, vilket är ett större besvär.)

Jaja, vet inte riktigt hur jag ska anknyta detta till två böcker jag läst i höst, men det är "Bränt barn" av Stig Dagerman och "Inställd resa till Subarmati" av Majgull Axelsson.

Bränt barn är den första bok jag läser av Stig Dagerman och boken naglar fast mig. Huvudpersonen Bengt är riktigt obehaglig i sitt självbedrägeri och sin självgodhet. Och att fundera på och omfamna dessa hittills obekanta egenskaper hos mig själv blir den bestående behållningen. Stig Dagerman visar sitt omtalade skrivande geni, men jag är inte helt överens med slutet av boken. Det gick inte hem hos mig 

Det gjorde däremot slutet på Majgulls senaste bok. Jag skrattade och grät mig igenom hela det ganska långa sista kapitlet! Underbart!

Hon skriver vardagsnära och olitterärt. Ordet "skoningslös" kom till mig efter läsningen av boken. En sida som är framträdande hos den oförglömliga, obehagliga, tragedin Henrik, men en tydlig oförsonlighet finns hos alla personerna. Förmodligen sprungen ur föreställningen att på egen hand behöva hålla sig vid liv.

Lovvärt och viktigt att Majgull skriver om rasism och nazism i "finare och humana" kretsar. 

Att skriva är att gå in i ett eget konstruerat flöde. Jag blir en allsmäktig gud, men nu stiger jag ur den bubblan och överlämnar mig till och utsätter mig för livets eget flöde i min kropp, endast med den ständiga tankeflykten som befriare och begränsare.

Hembygd

För en tid sedan ringde en fyrmänning från Helsingborg. Journalist och hängiven släktforskare. Intressant samtal, som också gjorde mig uppriven och orolig följande natt. Hemmets och hembygdens DNA väcktes till liv i mig. 

En djup värdelöshetskänsla parad med stor skam. 

En total avsaknad av existensberättigande.

Detta i kontrast mot en rent djurisk livskraft. Ett dunkade, okuvligt, trotsigt   jävlar - anamma leverne.

Den jobbiga sidan förlades med eftertryck hos andra, medan vi själva försökte med varierande framgång manifestera den livskraftiga genom att vara dugliga karlakarlar!

Nils Dacke, som jag impregnerades med från mellanstadiet, personifierade det ödet och hållningen. Slog det mig i morse🙂

Dackestatyn i Virserum

I Gävle och Umeå är berättelsen som infödingarna lever i något annorlunda. Jag vet inte riktigt hur den ser ut och känner mig därför vilsen här i den frågan. Jag tänker dock att "berättelsen" i en stor stad är mer mångfacetterad och mindre orubblig. Fast i Växjö upplevde jag samma berättelse som hemma i Fagerhult, om än luftigare tack var inflyttade influenser.

Att jag blivit klar? över min egen berättelse beror också på att jag lämnat bygden. Annars hade jag kanske aldrig fått syn på den livsluft, som jag växte upp i.

Det här inlägget har sitt ursprung i ett livligt utbyte på Messenger med vännen B, som ännu bor kvar i sin hembygd i Småland. Utbytet tog tvärt slut, när jag skrev om detta. Helt, delvis eller inte alls till följd av att jag blottade bygdens mörka DNA?

Är du präglad av någon bygds berättelse?

F ö läser jag Nora Krugs seriebok Heimat just nu. 

Hon har skaffat rejäl distans till sin släkts förflutna i (Nazi)tyskland, eftersom hon bor i Brooklyn, New York. I boken blandas teckningar, fotografier och text. Jag blir särskilt förtjust i omslaget, som är en parafras på Caspar David Friedrichs kända målning Vandraren över dimhavet. Omslaget och kontrasten är som ett credo på mitt och Noras hembygdsarbete.

Eller som Hoola Bandoola sjunger i Rocksamba:

"Klarare

För varje dag blir vädret klarare

Vi klarar det

För varje dag blir den saken klarare

Vi ska begrava det

Det som förtryckte och förslavade

Vi klarar det

För varje dag blir det lite klarare"

Läkande möten

Detta inlägg innehåller eventuellt spoiler om Bröllop, begravning och dop. 

I natt hade jag ett läkande drömmöte med mitt inre barn. Barnet var bara en tummetott högt, men väldigt livaktigt även om det i slutet förvandlades till några droppar vatten och blod, som rann nerför några trappsteg. Jag försökte målmedvetet samla upp dropparna och vaknade. Jag insåg då att drömmen triggats av Marie Lundqvists rollfigur, Michelle, i serien som nämns i inledningen. Hon kämpar besinningslöst och handfast för att få ta hand om lilla Grace. På ett ytligt, medvetet plan var det ganska jobbigt att se hennes framfart, men på ett djupare plan framkallade det uppenbarligen jubel och nattens dröm.  Hennes beteende var raka motsatsen till min mammas. För mamma var jag djupare sett något som katten släpat in, något som hon likt Hera ville slunga från sitt bröst. Något som helst inte borde finnas.

Fruktansvärt och ofrånkomligt  nog levde denna tillintetgörande underström kvar i mig visavi min nyfödda, späda dotter. De förödande förbannelser som inte kommit till medvetande, bearbetats och läkts lever obönhörligen vidare.

Rester av denna tillintetgörande underström blev också bearbetade och läkta föregående natt. På kvällen kämpade jag med mitt föregående blogginlägg om Louise Glück, samtidigt satte jag mig framför TVn med min kära för att se ett program om Elise Ottesen -Jensen. S bad mig lägga bort mobilen. Då blev jag tvärarg, gick och la mig igen och fortsatte med blogginlägget. Båda blev vi tillintetgjorda och S därtill rasande, men vi tog själva hand om de triggade känslorna ett par timmar, innan vi famnade varann inför nattsömnen. Min natt blev sen fortsatt bearbetning och läkning av den triggade tillintetgörelsen. När jag vaknade överfölls jag först en kvart av en stark förintande dödskänsla, som övergick i en lika stark känsla av läkning och befrielse.

Det är intressant hur de mänskliga predikamenten lever vidare genom tiderna. För Louise Glück är t ex myten om Persefone central, för mig den om Hera och Herakles, Den Bortslungande. Då också Vintergatan, The Milky way, bildades av mjölkstrålen från Hera, när hon slet Herakles från sitt bröst.

Kanske är det därför jag alltsedan barndomen blickar mot stjärnhimlen med längtande förtröstan. 

Eller för att tala med Martinssons Aniara. Jag, Den Söndersprängde, som nu mödosamt fogar mig samman inför väntande ålderdom och upplösning.

Herakles stryper ormarna Hera sände för att döda honom

Sorg, förlust och död

Lite otippat att jag skulle bli förunderligt glad, när för mig okända Louise Glück fick Nobelpriset. Jag har hört hennes dikter i Dagens dikt denna månad, utan att särskilt notera dem eller henne, även om jag kände igen dikten om att sitta på tunnelbanan med en bok, när jag åter fick höra den idag.

Hon känns som en okänd, osynlig följeslagare, som länge gått vid min sida och satt ord på mitt liv. Och plötsligt blev hon uppenbarad med en svart dråplig humor, som får mig att jubla.

Extra roligt att Jonas Brun är en av hennes översättare, eftersom jag var med och utsåg honom till vinnare av Sveriges Radios Romanpris 2013. Och idag skriver han en Understreckare i Svenska Dagbladet, där han citerar ur underbara dikten Prisma:

Dela artikeln:

Stränga dikter om begärets dunkl

när man blir förälskad, sa min syster, 

är det som att träffas av blixten. 

Hon sa det hoppfullt, som om hon ville 

dra till sig blixtens uppmärksamhet. 

Jag påpekade för henne att hon upprepade

vår mors formulering exakt, den som hon och jag 

hade diskuterat som barn, eftersom vi båda 

kände på oss att det vi märkte hos de vuxna

 

nog inte orsakats av blixtar

utan av elektriska stolen.

För övrigt syftar jag i rubriken på förfluten sorg, förlust och död, som kan bearbetas och i bästa fall övervinnas. Framtidens sorger, förlust och död kan jag mestadels hålla mig för skratt inför.

Louise Glück

Förundran och förtröstan

Har du någon Henry Morgan i ditt liv? Har du sprungit ett maratonlopp?

Både sakerna kan vara bra för att få full behållning av Klas Östergrens 747 sidor Renegater, hans långa farväl till Henry Morgan, som vann våra hjärtan i Gentlemen i början av 1980- talet. Jag minns att jag njöt av den glädje och det ljus, som avsnitten om Henry Morgan fyllde mig med. Medan kapitlen om hans bror Leo var jobbiga transportsträckor.

Nu efteråt inser jag att jag just då bodde tillsammans med mitt livs Henry Morgan, där på Seminarievägen i Växjö. Jag minns också hur jag delade en likartad läsupplevelse av Gentlemen med min dåvarande olyckliga kärlek K.

Klas Östergren har i intervjuer beskrivit en närmast förtvivlan över att läsarna upplevde Henry Morgan så positivt, medan han för honom var en mörkare gestalt.

Kanske blev Henry därför i  uppföljaren Gangsters  2005 en plågad och gäckande gestalt i periferin. Som sen dök upp med besked i slutraderna och fick mig att tappa andan i svår, plötsligt ångest, som både tömde och pressade samman mitt bröst på ett oförglömligt sätt.

I samma veva läste jag den klargörande Östergren om Östergren, en intervjubok gjord av Stephen Farran - Lee. (Just nu väntar jag på att få hem fortsättningen Klas Östergren om Henry Morgan.) Klas säger om sin far: "Det var mycket "pappa Lasse gör ett utspel" om nånting. Han kunde börja vid vad som helst, och det slutade i rena predikandet." 

Detta blir också en beskrivning av ett påtagligt drag hos författaren Klas. Dessa bifigurer som lägger ut texten sida efter sida möter vi även och i övermått i Renegater. Läsningen är ett maratonlopp, ibland stapplar jag fram, men så kommer jag in i andra andningen, sugs mer och mer in i personerna och författarens rika famnande språk. Boken ska läsas långsamt, helst lyssnas på som jag mestadels gjort. Klas' röst ger texten sitt fulla liv.

Mest tempo är det i rapporten från Svenska akademin. Jag får stor aktning för Klas. Han är vass och pregnant, nyktert och allsidigt beskrivande, dömer i stort sett ingen, utom sig själv och medierna.  Ledamöterna i Akademin har fått passande namn  efter grässorter, och som läsare får jag mycket dålig smak i munnen inför framförallt Fru Stagg och Herr Styvrepe och hans närmaste anhang. Styvrepes förra fru "den offentliga debattens Florence Foster Jenkins" har jag svårt för sen tidigare. Fast barnet som behöver kramas syns där så tydligt. Förmodligen även i mitt grötmyndiga jag. 

Så här skriver Klas om sista mötet med Fru Timotej: "Han skulle hellre minnas henne i ett annat ljus, på en annan stenbänk, i flikar av skugga från ett olivträd under den brännande solen i Provence, så som den lyst en sommar trettioåtta år tidigare."

Det är en bok fylld av sorg och vemod, men ibland bjuds vi farsartat humor t ex när författaren på behörigt avstånd ska eskortera Herr Flen hem genom Gamla stan.

Gamla Folkhemsreklambyrån Svea får en plats. Det är där romanfiguren Torsten Ljung har startat sin karriär och det är hans och författarens stora intresse för snö och dess kulturella uttryck, främst i bildkonsten, som blir ett genomgående tema i boken. Även i ett avsnitt som berörde starkt, Torstens och sonens upplevelser i Dalslands bäverland. Denna reklambyrå får även leverera romanens omkväde: "Världen är som den är och människor har sina föreställningar".

Så klart är det Henry Morgans personliga närvaro och öde i historien, som ger mest motivation till läsningen. Genom en intervju på Bokmässan Play tror jag att jag fick nyckeln till Henrys starka dragningskraft: 

Förundran och förtröstan. 

Han är det inre barnet, långt innan jag upptäckte mitt eget. Han har även barnets hänsynslösa omnipotens, och de sår som det vuxna barnet har åsamkats på vägen, döljs bakom ett elegant lättsinne.

Klas för sin mäktiga trilogi i hamn med den äran, till en sorglig och vacker försoning. Lite som att sitta genom fyra timmar av Wagners Tristan och Isolde fram till slutarian "Mild und leise". Som avskedspresent från Henry och Klas får vi också en låt och en tavla. Båda nya för mig.

Snö har aldrig varit mitt favoritelement, även om jag varit hängiven längdskidåkare, därtill är jag alltför frusen. Men jag kommer att tänka på snön i inledningsscenen i von Triers Antikrist. Den är också något av ett genialt koncentrat av Östergren bok, men de 33 timmar som jag lyssnat på Klas berättelse och röst var väl använda. Och efter alla lovord till snön och dess skildrare undslipper han sig f ö "snön, det vita helvetet" i bokens slutkläm.

Och ja, jag har sprungit två maratonlopp! Det klassiska från Marathon till Athen 1979 och Moskva Maraton 1986.

Vill man läsa ett bra men kortare verk av Östergren kan jag varmt rekommendera I en skog av sumak som är en av Östergrens bästa. Den skildrar fint alla våra om och men, och svårigheter att förstå och nå varann. Ideal och krass verklighet. Humorn är mer nedtonad och svart än vanligt. Men underströmmen av mysig munterhet är ständigt närvarande. En god illustration av mitt nuvarande mantra: Intighetens allomfattande gudomlighet.

Ett citat ur boken: "De följde med ut på trottoaren och sa: 'Håll dig till böckerna, grabben!'"

I en intervju i tidningen Vi berättar Klas om sina tidigare svåra besvär av panikångest (tas också upp i boken) och säger att han en dag ska berätta om den person, som hjälpte honom ur den. Det ser jag fram emot! 

En dag senare finner jag en utförlig intervju om bl a hans panikångest i Modern psykologi. Där skriver han att paniken upphörde, när han fick en son med svåra hälsoproblem efter födelsen. Då fick Klas annat än sig själv att tänka på. För mig var det tvärtom. Tack vare min dotters födelse fick jag kontakt med mitt eget inre illa tilltygade barn, vilket gav mig panik. Däremot finns en tydlig likhet. "Han var 19 år och hade inte hunnit debutera som författare när hans pappa dog. Under hela uppväxten hade pappan dessutom påtalat att han snart skulle dö, så det var lika bra att Klas vande sig vid tanken. Det var nog inte så bra för ett barn att höra, konstaterar Klas Östergren nu."

I mitt fall var jag 20. Pappa dog hastigt genom självmord. Inte heller så bra, och mamma talade ofta om sin död, som nära förestående många år innan den inträffade. När jag nyligen bläddrade i hennes digra sjukjournaler, kunde jag dock se att hon var sjukare och mer illa där an, än jag förstod eller ville förstå vid den tiden.

Den allra bästa intervjun med Klas hittar jag i Femina. Där talar han om ett viktigt drag i sitt författarskap, ett drag som jag delar till hundra procent i mitt liv och mitt sätt att skriva (inte minst i detta inlägg), dock utan att blanda in alkohol, droger och nattsudd i tillnärmelsevis samma omfattning:

"I Renegater skildras återkommande människor som ägnar sig åt självdestruktivitet. De som tänjer på gränsen lite till, gör den där dumheten ännu en gång. Människor som enligt Östergren i grund och botten definierar sig som losers, och därmed ser till att bli losers för att känna sig som hemma. Som självuppfyllande profetior.

Besvärliga människor har alltid intresserat honom.
– Det är väl de jag känner mig hemma hos, eller hemma med. Jag tycker att jag själv är besvärlig. Jag gör det krångligare för mig än vad jag behöver. Jag kan inte skriva en rak enkel bok som är lätt att läsa och som alla köper, istället övertänker jag, tar i för mycket, ser komplikationer som man inte behöver se men som ändå tränger sig på."

När jag bläddrar i Renegater ser jag längst bak att han citerar en mängd andra författare i boken, vilket jag helt missat, eftersom jag mest lyssnat. Och jag som älskar sånt citerande och växelbruk! Tusan också, nu måste jag läsa om boken!!

Eller...

Nighthawkes av Edvard Hopper (1942)

Gustaf Fjaestad, Silence - Winter

Klar vinterdag av Carl Brandt

Wilson Bentley - Snowflakes

Äntligen fick jag gråta

I går grät jag på både förmiddagen och kvällen, när Rolf Lassgård läste sista delen av Händelser vid vatten av Kerstin Ekman. Vilken bra bok! Vilket starkt berörande slut!

Jag läste den redan på 90 - talet och tyckte även då den var bra, men nu tog jag till mig den ännu djupare. Der är ett drabbande antikt ödesdrama förlagt till svensk glesbygd/gränsbygd/ödebygd. Tar upp samhällsutveckling och kulturkrockar. Tystnadskulturens skuggor och förödande verkningar, och mycket mer. Där finns också en smittande humor emellanåt och spänning.

Det som fick mig att gråta inte bara, men främst åt de sista raderna, var hyllningen till den ensamma, vilsna, godhjärtade människan, som finns hos oss alla. Just här är det två män, Birger och Björne, som lätt kan få mig att associera till både mig och än mer min far.

Rolf Lassgårds läsning lyfter fram alla dimensioner i boken, samtidigt som hans varma, trygga röst förstärker den omfamnande medmänskligheten.

Tyvärr väcks ett skamset minne varje gång jag hör och ser Rolf Lassgård. Jag mötte Rolf och Johan Ulvesson, vid Rådhusparken tror jag det var, nåt år efter att jag hade flyttat hit till Umeå från Gävle, där vi bodde 16 år.  Rolf hälsade på mig, men jag hejade inte tillbaka. Jag insåg inte att han kände igen mig, eftersom jag stod på Stora torget i Gävle var och varannan vecka och sålde Proletären. Vi möttes också ibland vid hämtning och lämning på Solängsskolan.

Jaja, jag har också många fina teater- och filmminnen av Rolf Lassgård. (Dansen i) Den Stora vreden uppe i Iggesund. Falstaff i Gasklockorna. Vi betalar inte, vi betalar inte i Folkteaterns ordinarie lokaler. Filmen Min store, tjocke far och nu senast underbara Min pappa Marianne. För att nämna några.

En hel del tårar blev det också, när jag läste triologin om Vargskinnet (Guds barmhärtighet, Sista rompan och  Skraplotter) av Kerstin Ekman. Hunden och Knivkastarens kvinna har också satt starka spår i mig. Alla vore värda en omläsning. Hennes Katrineholmssvit borde jag nog också läsa. Häxringar står oläst nere i Farshult. Ofta blev böcker jag köpte olästa  Numera köper jag ytterst sällan böcker och är ytterst tacksam för den fantastiska biblioteksservicen vi har här i Umeå.

Idag börjar P O Enquist läsa Ett annat liv i Radioföljetongen. En omlyssning som jag ser mycket fram emot.

När jag ska skriva in etiketter för det här inlägget, upptäcker jag att det är första gången jag väljer medmänsklighet och empati.

ur Den Stora Vreden Foto: Totte Mattsson

Med stor förkärlek för Det Omöjliga

En av de absolut viktigaste upptäckterna om mina starkaste drivkrafter gäller min dragning till det omöjliga. Jag minns inte riktigt hur insikten kom till mig, men  2017 var det, och jag förstår dess grund.

Jag kämpade desperat för att som nyfödd få anknytning till min mamma; att inte bara bli upplockad och matad var fjärde timme, utan också få en känslomässig anknytning, istället för att känna en underström av att jag var "något som katten släpat in".

Förgäves.

Efter knappa två månader bröt min sunda och naturliga strävan efter varm anknytning samman. Den var omöjlig.

Där föddes min länge härskande förkärlek för det omöjliga. Ett starkt och dominerande livstema. Tydligast kom det till uttryck i vem jag förälskade mig i. Bara i de omöjliga, avvisande, ointresserade.

Strävan efter det omöjliga var sammanflätad med fyra andra saker, som gjorde livet mycket tungt att leva.

Perfektionismen. Jag måste gjort något fel som inte fick den naturliga anknytningen. Bara jag gjorde helt rätt skulle allt bli bra. Har jag blivit förkastad och saknar värde och existensberättigande, är dessutom perfektion min enda tänkbara biljett till existensen. Mina ständiga misslyckanden kommer också att påminna mig om min "sanna" natur; värdelösheten, avsaknaden av existensberättigande, vilket f ö väcker den kompenserande motkraften omnipotensen. De storvulna, självförhärligande fantasierna och egocentriciteten. Sida vid sida med en självdestruktivitet, som bekräftar avsaknaden av tillhörighet i liv och gemenskap. Dessbättre inte så starkt utvecklad hos mig 

Dragning till det omöjliga och perfektionismen är de starkaste drivkrafterna, ty de är båda just omöjliga, även om jag gärna anslutit mig till det trosvissa: " Inget är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid". Men skulle det omöjliga visa sig möjligt, d v s sluta vara omöjligt, skulle det förlora mitt intresse, som istället skulle rikta sig åt annat håll. 

Pliktkänslan är följeslagare nummer två. Den är kopplad till min starka envishet och enträgenhet. Att få höra till, passa in. Få mitt största behov, anknytningen, tillfredsställt.

Eftersom min djupaste självbild, och tidigaste erfarenhet varit att detta är omöjligt, så blir pliktkänslan stark och har samtidigt sin motpol i mitt "sanna jag": Jag hör inte till. Jag ställer mig gärna utanför, avviker, blir oppositionell, gör mig omöjlig.

Nummer tre av det omöjligas följeslagare är ensamheten. Jag måste kämpa ensam och har bara mig själv att lita till. Även det ur min tidigaste erfarenhet, som präglat mig starkt. Eftersom jag saknar existensberättigande är det säkrast "att hålla mig under radarn" dvs vara ensam. Detta krockar starkt med anknytningsbehovet och skapar den starkaste motpolen: Enveten strävan efter tilihörighet och gemenskap. 

Behovet att "gå under radarn" är också kopplat till den fjärde följeslagaren: Den hemlige agenten. Jag verkar i hemlighet. I fiendeland. 

Förkärleken för det Omöjliga, Perfektionismen, Pliktkänslan, Ensamheten och Hemligtillvaron, se där det som så länge var min livsluft. Väldigt tunn och skämd luft.

Den tillvaron är också i grunden helt naturvidrig och obegriplig, och behöver en kompensatoriska motkraft. Därur kommer mitt analys-, eller snarare syntesbehov, att söka orsakssammanhang, helheter och därmed begriplighet, förståelse och samhörighet.

Min starkaste upplevelse som speglar den förödande livshållningen är  Harry Martinssons Aniara. Det blev en stor upplevelse att höra den som opera av Karl Birger Blomdahl från Malmöoperan för ett par år sedan. Jag såg även delar av föreställningen på TV, innan jag sorgligt nog av råkade spela över den på videobandet. 

Aniara rymmer också motpolen eller egentligen grannen till den totala övergivenheten; Den universella samhörigheten för att inte säga totala sammansmältningen, vilken i o f s är omöjlig i detta livet. 

Och därför så lockande för mig ...

Bild ur Aniara på Malmö Opera 2017. 

Högkomikern Sandon - Conny Thimander Foto: Jan Wieslander/Sveriges Radio.

Erik Lindegrens fina libretto finns här.

Dagliga små njutningar

Nu har jag det tuffa och nyttiga utmaningen att skriva om njutningar, fast jag just nu mår skit.

Vaknade halv fem efter bra sömn med tunga, krävande drömmar. Tinnitusen dånar i huvudet. Infektionen är kvar, men befarad försämring har uteblivit. Obehag och olust härjar främst i bröstet. Jag lyckas dock somna om till halv sju. Skönt!

Tillståndet inombords är detsamma, men det ljusnar, om än strilande höstregn ute, nu när vi går in i den mörka årshalvan.

Jag njuter av att ha klarat mig genom ännu en natt. Av att leva, andas och vara fysiskt frisk (bortsett från infektionen). Av att klara av att härbärgera och processa så mycket smärta, som jag föreställer mig är ändlig och övergående, och jag har tillförsikt att snart kommer en bättre dag.

Igår gjorde jag äntligen ett ordentligt horoskop, vilket jag tänkt på många år. Jag lyssnade för ett tag sedan, när Eric Schüldt talade fängslande om horoskop i Två män i en podd. Den första riktigt bra podden, som jag funnit vid sidan av Alex&Sigges.

Horoskopet stämde kusligt väl. Jag vet så klart sen tidigare att jag är Stenbock; allvarlig, stabil, lojal, men nu fick jag massor av ytterligare information, som jag så småningom blev överväldigad av och tröttnade på. Återkommer kanske!

Igår blev jag också klar med Sigge Eklunds Livets små njutningar, som blivit en mediesnackis, närmast "kölhalats" av de flesta kritiker och sålt som smör.

Boken är överraskande bra. Den bör läsas och inte bara lyssnas på. Dels läser inte Sigge jättebra, och dels är det lättare för mig att ta in orden och språket, när jag läser.

De korta kapitlen i boken är en njutning att insupa! Väldigt välskrivet, särskilt med tanke på att det skulle kunna bli svulstigt och patetiskt. Sigge säger sig skrivit den under två år och han har fått till språket, så att det verkligen levandegör de 47 njutningar han beskriver. Att jag kan känna igen mig i nästan allihop spelar kanske in i min upplevelse. I t ex Jordgubbar med grädde och Skumbad beskriver han exakt min upplevelse, även om det nu är mycket länge sen jag badade i badkar och jordgubbarna åts i barndomen.

Just nu njuter jag av S:s pustande till härliga Sofias hemmagympa, där jag själv nästan alltid deltar, men nu sätter infektionen stopp.

Jag tänkte ett tag skriva egna minnen av alla Sigges njutningar, men det får vara. Istället ska jag lista fler dagliga.

Min livsviktiga heliga, härliga helandetid varje morgon, innan ledan tar över. Men då finns min härliga snuttefilt; mobilen att ta till. En underbar njutning, som lätt kan slå över i besatt missbruk, vilket jag dock sällan upplever som ett problem för mig. Den är främst en fantastisk väg till njutning. Kunskap, skönhet, resor, musik, streaming, kontakter, utbyte.

YOGA, MEDITATION OCH DANS! Det är en osviklig njutning, särskilt när de kan göras utomhus, fast den tiden är nästan över för i år.

Hela förmiddagarna är en viss njutning. Jag har energi, orkar göra saker.

Att lyssna på Radiföljetongen medan jag gör min lunch; dagens första måltid, antingen god gröt eller gott bröd med brieost, hummus och en god smoothie.

Just nu är Radioföljetongen Händelser vid vatten av Kerstin Ekman uppläst av Rolf Lassgård. En ren njutning!

Sen inträffar dagens höjdpunkt; att äta dagen första mål lunchen framför vår begagnade 37' platt-tv, som för ett par år sen fick ersätta vår lilla tjock-tv. Det bytet ledde till en daglig njutning! Särskilt att se naturprogram. 

I går lunch och kväll såg vi klart Sommaren 85. En "sexfixerad Åsa-Nisse", som någon tidning skrev. Den var helt OK att se, kom t o m lite tårar till sista avsnittet. Lotta Telje, är alltid en njutning att se, även om hennes karaktär här var jobbig och plågad. Emma Broomé var en ny trevlig bekantskap. Språkresedottern spelad av likaledes nya Elina Slätterman gjorde bra ifrån sig. Fint återse Mattias Nordkvist; Gustaf i Vår tid är nu. Och en bonus att få se Umeåbon Staffan Ling i en liten roll. Så ska jag inte glömma Kajsa Ernst och de vackra bilderna från Ålleberg! De senare vill jag njuta av på plats nån gång. För S blev serien extra berörande, eftersom hon också varit  på språkresa till England.

Sen börjar lång dags färd mot natt. Jag sover middag, trots olust både då och på kvällen inför sovandet. Middagssömnen ger en viss nytändning.

Nu drack jag en stor kopp vatten. Vilken njutning!

Nu ska jag få fotmassage med lavendelolja! Fortsätter inlägget imorgon.

....

I natt vaknade jag redan 03, och har varit vaken sen dess. Det blir ofta så någon natt i veckan. Jag var vid gott mod. Infektionen nästan borta. Tinnitusen lika högljudd, men det störde mig inte. Efter någon timme fortsatte jag lyssna på Alex Schulmans Överlevarna.

Nu är jag seg, mosig och osoven. Ingen direkt njutning, vilket dock är ämnet. Glad att natten är över och dagen här. Och inlägget får snart rundas av för hjärnan är som sagt seg, mosig och oinspirerad.

Nu 07.30 tumlade S ner bredvid mig och började berätta sina drömmar. En skön njutning, blandad med ett vagt agg över att varit övergiven så många timmar. Våra olika dygnsrytmer är en nyttig utmaning.

Att äta är en daglig njutning och mitt värsta missbruksproblem, även om missbruk nog är ett lite för starkt ord. Dagliga problem med tröst- och överätandet har jag i alla fall. I går bakade jag en mycket god kladdkaka på päronbotten. Använder dadlar i stället för strösocker vid all bakning. Alltid något och blir godare.

Åter till Sigges bok. Ett kapitel heter Trösta barn och det väcker insikten till liv att jag (nästan) aldrig blev tröstad som barn och inte heller förmådde trösta min dotter. Så fruktansvärt hemskt! I stället för tröst fick och gav jag förebråelser och den vuxnes oro tog över fokus från det rädda, lidande tröstbehövande barnet. I går slog det mig hur dålig jag är på att trösta mig själv på ett sunt sätt, och hur bra jag är på självförebråelser. När min dotter var 4 - 5 år gammal textade hon hjärtskärande på ett  A4 - papper:                                                      TRÖSTA ALT I    BARN • NED    AMELESNA.

Sigges bok är inte något ytligt lyckofluff. Där finns hela tiden en underström av ensamhet och sorg. En mörk mystik finns där. Han saknar något. Oklart vad. En sammansmältning med något transcendent?Den paradisiska barndomen före föräldrarnas skilsmässa? Ett mycket litet inre barn långt inne i labyrinten? Eller bara lugn och ro, egentid, långt från barnansvar och rampljus? Kanske allt det? Vem vet?

På ett ställe skriver han:

"Du skulle kunna vandra in mellan stammarna och aldrig komma tillbaka."

Avslutningsnjutningen är i alla fall en perfekt lyckosvindel.

I natt slog det mig också att näst efter S, så är Alex och Sigge (främst Alex) de två människor jag känner bäst. Eller tror mig känna efter att bl a ha lyssnat på mer än 400 poddtimmar. Den känslan är jag sannolikt inte ensam om, och det berättar något om vår tid. Individualismens och Ensamhetens tid fylld av låtsasvänner.

Detta långa slingrande inlägg är inspirerat av min läsning av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Jag är snart klar med del 5 av 7. I del 4 och 5 tuggar han på rejält om samma saker och utvikningarna är legio för att inte säga huvudinnehållet. Ändå handlar det egentligen bara om två textrader hos Jocke Berg och Kent:" Jag slåss och håller kroppen varm/ en dröm om mammas ömma famn" (och hans homosexualitet förlagd hos andra). Skriva kan han och ibland glimmar texten till av djup skönhet och insikt.

Dotter Moas porträtt av mig är en njutning att ha och se.

Mamma

Patrik Lundberg hade ett mycket hyllat, drabbande och viktigt Sommarprogram, som handlar om hans mamma och samhällets svek mot de lågutbildade, ensamstående kvinnorna.

Nu har jag också läst boken om hans mamma; Fjärilsvägen. Till en början finner jag den allt för torrt rapporterande, när det handlar om Birgittas uppväxt och åren som Patrik inte har egna minnen av. Jag hoppar fram ett antal sidor och nu blir det drabbande, när Patrik berättar om mamman parallellt med sitt eget liv och sina egna upplevelser.

Jag får åter läsa om de övre tonåren, som han skrev väldigt bra om i Onanisterna.

Efter skilsmässan 1993 får Birgitta och barnen det relativt knapert. Känns som det är den standard, nästan alla hade när jag växte upp, men nu är tiden, förväntningarna från samhälle och individ större. Och när de flesta har mer,  blir underläget plågsamt.

De sista åren innan mamman dör bara 67 år gammal blir riktigt eländiga med en förfärlig ny man, en pissande, oregerlig hund och många ambulanstransporter till sjukhuset. Jag kommer att tänka på Knausgårds skildring av sin pappa i första delen av Min kamp, men där Knausgård skildrar allt i långa, detaljerade, febriga närbilder använder Lundberg mer journalistiskt korthuggna ögonblicksbilder. Det är verkligen en isbergsbok, som jag får läsa i kortare bitar för att inte storkna och/eller bli avtrubbad. Det handlar så mycket om sådant, som ligger väldigt nära mig själv.

Min mamma blev bara 71 år gammal och var märkt av många sjukdomar. Även hennes liv slutade i tragedi. Ja, det var en minst 20 - årig plågsam utförsbacke.

Min mormor lämnade byn i Småland, 1909, tror jag. Hon sades "varit trött på bonneriet". I likhet med många andra flyttade hon till Stockholm och arbetade på caféer och som hembiträde. Där träffade hon morfar, som sökt sig dit från Östergötland redan som 15 - åring. Han blev bergsprängare, och han och hans arbetskamrater byggde egna hem åt sig själva på Lidingö i mitten av 1920 - talet. Då fick min mamma och hennes yngre syster också en lillebror. "Den efterlängtade gullepånken", som min annars milda moster, spottade ur sig, när hon sent i livet berättade om saken för mig.

Brodern läste till vägingenjör, medan systrarna aldrig läste vidare, vilket de senare sörjde. Mamma hade stort läshuvud och var väldigt smart och begåvad, men jag tror att hon valde kärlek och lantliv med en hemmansägare i mormors hemby, framför studier och ett eget yrkesliv.

Tydligen var detta helt emot hennes mammas önskan. Mormor hade ju lämnat slit och det lantliga kvinnolivet för ett antagligen bättre liv i Stockholm. Det sägs att mormor och morfar inte kom till mammas och pappas bröllop.

Och mormor fick rätt!

Att gifta sig med en hemmansägare med en normalstor gård i slutet av 1940- talet var säkert ett statusmässigt kap. 20 år senare var det ett riktigt nerköp. Det gick raskt utför för de svenska småbruken och de lades ner i rask takt. Redan i början av 60- talet började pappa jobba heltid i industrin och blev månskensbonde utan en ledig stund.

 Mammas syster gifte sig med en fattig byggnadsingenjör, som fick det allt bättre och slutade som rätt hög chef inom Handelsbanken. Vi blev de "fattiga" kusinerna på landet. Jag tror det grämde mamma väldigt mycket. Hon gnällde, gnatade och klagade nästan ständigt på pappa. Länge kunde hon trösta sig med att rusta huset. 1956 kom den första stora renoveringen, som bl a försåg det vackra boningshuset med eternitplattor. Tio år senare kom nästa om- och tillbyggnad. Med bl a egenritad öppen spis, parkettgolv, tjusig trätrappa och mosaikfönster. 1966 hade vi bygdens tjusigaste hem, invändigt.

Sen gick luften ur mamma. Sjukdomarna började avlösa varann. Bl a bröstcancer, MS, och diabetes som sista åren ledde till blindhet. När hon dog 1989, hade hon i minst 20 år, liksom Leif G W Perssons mamma, förutsagt sin död.

Då hade jag äntligen lämnat mamma och flyttat med Å till Gävle sedan 1986, efter att suttit i mammas klor tills jag var över 30 år. När jag väl träffade en kvinna hade mamma inga gratulationsord att komma med, bara en drakonisk svartsjuka. Däremot minns jag mycket väl med värme och tacksamhet hur min morbror kom ut på verandabron, gratulerade och räckte över en flaska vin.

Ja, jag övergav, på samma sätt som Patrik, mamma de sista åren och överlät ansvaret till min syster, vilket hon med rätta vid ett tillfälle förebrått mig för. Det är tragiskt, och orättvist mot syrran, men jag känner ingen ånger, bara en efterlängtad befrielse. 

Det svikna, övergivna barnet bör söka sig bort, så snart som möjligt, och jag tvingades vänta väldigt länge. Det är i o f s helt naturligt, eftersom den svikna saknar mod och lyftkraft. Sen är det tyvärr så att jag hamnar i nya svek, så länge mina sår är oläkta. I mitt fall svek jag mig in i den hejdlösa arbetsnarkomanin.

Jaja, finns det inget gott att säga om mamma? Jo, så klart, hon gjorde sitt bästa, offrade sig för att hennes barn skulle få det bra, precis som Patriks mamma gjorde.

Hon lagade underbar mat, för att inte tala om bakverken, skötte en stor trädgård och var mycket duktig på att sy och handarbeta. I ungdomen hade hon egen syateljé på Krokvägen på Lidingö och sydde klänningar åt kända namn i Stockholm. Hon hade huvudet på skaft, var smart och begåvad, vilket både syrran, jag och hennes barnbarn, som hon aldrig levde länge nog att få träffa, har ärvt. Detta gäller även Patriks mamma, som skrev så fina brev till honom och systern. Några finns återgivna i boken. Rörande läsning.

Min mamma uttryckte aldrig liknande stolthet. Hon hade förvisso inte lika påtaglig anledning, men jag undrar om ens det hade räckt? Å andra sidan polisanmälde hon mig  inte heller...

Min vackra mamma

Helt under isen

 Efter att jag vaknade vid sextiden och känt efter en stund hur fruktansvärt dåligt jag mår just nu, så kom orden till mig: Helt under isen. Ett uttryck som jag inte tänkt på på länge. Och som ändå inte stämmer in så bra, eftersom jag är under upptining och inte fruset avstängd.

Mina blodådror vällde tjocka och genomströmmade på händerna.

Igår avslutade jag Kjell Westös senaste roman Tritonus och jag tyckte om den, även om den handlar om två rätt hopplösa, övergivna gubbar. Kanske för att jag inte själv är övergiven, slipper kämpa mot falnande yrkesmässig strålglans, jagande skuldkänslor och haltande barnrelationer. Jag har klivit ut i det livslånga sommarlovet.

I boken nämns massor av musikstycken, fler än jag någonsin sett i en roman tidigare. Huvudnumren är Sibelius och Mahler, som är två av mina och romanpersonen Thomas Branders favoriter, mycket klarinettmusik och även annan klassisk musik, rock, blues, punk m m. Det blev en rejäl spellista på Youtube, trots att jag inte fått med allt.

Som pensionär och i Coronatider odlar jag mitt intresse för klassisk musik mer och mer. Tidigare var jag ofta på Norrlandsoperan och nu ges massor av konserter på nätet. Jag har varit på Festspelen i Bergen, sett en fin Cosi fan tutte från Glyndebourne och nu senast starka The 7 deaths of Maria Callas från Bayerische Staatsoper bland mycket annat.

Mitt intresse för klassisk musik kan jag tacka min Hemkunskapslärarinna i åk. 8 på Älghultsskolan för. Hon spelade Beethovens Månskenssonaten medan vi åt vår mödosamt tillredda mat,  och sen dess har den klassiska musiken fångat mig mer och mer. 

Ett citat ur Tritonus, som jag gärna vill återkomma till: 

"livets kärna var entropi och kaos: allt som inte var kaos var i grunden osant, kanske inte en lögn men nog ett falskt och krampaktigt tillrättaläggande av virrvarr och avgrunder som var för stora och djupa för människan att förstå."

Tritonus -  djävulsintervallet inom musiken

Hundra år av ensamhet

Så har jag äntligen läst den! Boken jag köpte i pocket redan på 70-talet; Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez.

Det var klokt att jag väntat så länge, och nu läst Lina Wolffs nya översättning, även om det sannolikt inte var något fel på den första översättning, så var jag nog inte mogen att insupa mästerverket redan i tjugoårsåldern.

Redan titeln är fantastiskt och boken är ett frustande, ångande karnevalståg. För första gången hör jag en bok inläst av Magnus Roosman och det fungerar perfekt.

Detta är ett allkonstverk där varje mening är en utsökt delikatess att höra och läsa. Orden förhöjer livet till en gudomlig, sagolikt skimrande nivå.

Det är en släkthistoria, och beskrivning av Colombias historia, så vitt jag förstår. En hejdlös skröna och en ödesmättad tragedi.

Tyvärr uteblev det efterlängtade gråten, som Alex Schulman i sin podd berättade alltid kommer över honom när han läser bokens slut. En upplevelse han delar med många andra, men tyvärr inte med mig. Kanske för att min förväntan och förhoppning var för stor.

Jag blev t o m lite besviken på slutet, som är ett slags metaslut, ett grepp som jag stött på så många gånger att det blir mer sökt än drabbande.

En oförglömlig gång är när Klas Östergren avslutar Gangsters. Då sög en djup, svår ångest tag i mitt inre. Kanske hade Klas tagit inspiration hos Márquez, vem vet.

Palla frukt

Gravensteiner, mums! Det är en sort vi saknade i mitt barndomshem, så den har fått en speciell status för mig.

Mikael och Stina, som jag besökte på min cykeltur häromdagen,  planterade två äppelträd 1992, när de flyttade in. Dessa var översållade av solbelyst vacker frukt. Goda dessutom.

Jag har ett pallaminne från åk. 3. Jag blev hetsad att tillsammans med ett par andra palla plommon. Ägaren upptäckte oss och klagade till skolan, och vi fick en uppsträckning i klassrummet. Ett jobbigt minne, mest att jag lät mig pressas att göra något, som jag egentligen inte ville.

F ö kunde jag bli populär genom att ta med äpplen från våra många äppelträd och dela ut i skolbussen. Men, nej, det skulle nog inte imponera på dagens ungdom!

Äpplen har förblivit min favoritfrukt, som jag äter varje dag, så jag skulle gärna plocka på våra förvuxna träd i Småland om inte Coronaviruset hade satt stopp för den resan. Nu får det bli affärens fruktdisk i stället.

Hjärta av sten

Tidig morgon är en viktig, helig och helande tid för mig.

I morse vaknade jag 05.15 och som vanligt bara låg där, medan den lika vanliga ansattheten från nattens drömmar klingade av.

Sedan tänkte jag sjunga en kortversion av Aquarian mantras, men först göra en genomgång av mina sju chakran kopplade till de fem elementen. Detta ledde mig in i en relativt djup och lång trance/hypnos. Mitt "knep" för att komma i trance är att gå in i tredje ögats märkliga och undergörande tomhet. Den förmågan har kommit till mig spontant och naturligt, och fördjupats mer och mer. I morse gick det väldigt lätt. 

När jag kommer i trance börjar mitt vänstra skulderblad och underarm att rycka. Det är någon rest av ett mycket tidigt barndomstrauma. Förmodligen att mamma tagit hårt i min arm, och ryckt och skakat. Jag kan välja att gå djupare in i detta trauma, vilket då blockeras och min andning låses. Ryckningarna är ett rent fysiskt fenomen, som inte är kopplade till några alls känslor (än så länge).

I stället brukar jag fokusera på lagom avslappning och att gå djupare in i en vilsam och läkande trance.

Där upplevde jag att mitt kron- och tredje ögat- chakra främst är kopplat till elementet eter, vilket stämmer överens med den traditionella ayurvediska läran. Eterkänslan är för mig en skön, tom rymd fylld av just detta vilsamma, stilla, läkande "ingenting".

Mitt halschakra upplevde jag som fyllt av svart skiffer.

Hjärtat, som är kopplat till elementet luft, upplevde jag som en vacker, vattenslipad, grå sten.

Foto: Malin Stoor

I Navelchakrat finns min eld (viljestyrkan) och lite förvånad att mitt vattenelement i sakralchakrat också är i sin ordning.

Mitt jord- och rotchakra kändes som toppen på en utbränd tändsticka.

F ö har jag senaste veckan upplevt en energi och ett "go", som mycket mer ständigt närvarande. 

Kan det vara så att tre och ett halvt års pensionärsliv, samt samhällets Coronanedvarvning, har tagit mig ur minst 25 års svårt överansträngning och utbrändhet? Är tiden med känslan att nästan ständigt "gå på fälgarna" över?😊

Det här blev en inblick  i min andlighet och dess uttryck.

Hur ser din ut?

F ö är dansen, andetaget och det stora, tomma, breddfulla Ingenting min religion.

Detta stora ingenting

"Nuckan" av Malin Lindroth är kort och välskriven, men det finns mycket mer att tillägga om detta försummade ämne! 

Malin gör en pionjärinsats, som fått välförtjänt uppmärksamhet och uppskattning. Blir också nyfiken på att veta mer om hennes liv och livsvandring. 

Den bortvändhet från mig själv mot det omöjliga, som jag känner igen så väl och länge hos mig själv. Den svårartade och plågsamma blygheten, som följde mig från skolåldern långt fram i livet. Jag var en nucka, ofrivilligt bortvald, till 34 års ålder. En miserabel ökenvandring.

Plussidan i det långa loppet är att förhoppningsvis utveckla en varm och vänlig vänskap med mig själv, vilket alla människor och relationer mår bra av.

"Jag kan gå ut i detta stora ingenting, lägga mig i det...som en sekund av bottenkänning... Jag kände hur allt som var ensamt i mig förbands  med landskapets ensamhet... Och plötsligt var min ensamhet så stor, så uråldrig och så i allas ägo att jag inte kände mig ensam alls."

Här blir Malin intervjuad om Nuckan på Littfest 2019.

Jag har även läst hennes senaste bok "Rolf" med god behållning. Den sista tredjedelen är febrigt medryckande och slutet egenartat...

Nässlorna blomma

"ibland kommer den fullständiga ensamheten, ödsligheten; den där snörande sugningen som kippar efter anda och skrik.. en virvel av kall ångest."

Så lyder några rader ur "Nässlorna blomma" av Harry Martinson, som vi fick läsa när jag gick i sexan, vilket gjorde att jag sedan aldrig läst något av sedemera 1974 års Nobelprisvinnaren i litteratur. Sockenungen Martins utsatthet, ensamhet och känsloliv kom alldeles för nära min egen situation, även om de yttre omständigheterna var mycket olika.

Bilderna i inlägget är tre av bokomslagen, som använts till boken, vars totala upplaga är ca 400 000 exemplar.

För några år sedan såg jag en mycket bra TV-film om Harry, om hans starka längtan efter mamma, som försvunnit till USA, några år efter pappans död. Senare dör även hans storasyster och syskonen splittras. Men före dessa tragedier tycks Martin eventuellt ha fått uppleva  några första goda år, till skillnad från mig, som slungades ut i rymden och blev en känslomässig Aniaravarelse redan några veckor efter min födelse.

Möjligen var det först i filmen, som jag fick veta att Harry, liksom min pappa, tog sitt eget liv, något som jag tror länge hölls borta från offentligheten.

I sista avsnittet av en tredelad utmärkt radiodokumentär, som jag lyssnat på nu i samband med att jag åter läst "Nässlorna blomma", fick jag också veta att Harry stack saxen i sin mage, när han var på dagen lika gammal som Moa Martinson var på sin dödsdag, vilket medförde att han avled några dagar senare. (Moa var 14 år äldre.)

Det enda som väcks till liv att jag minns från läsningen av boken i skolan är hur Martin hugger ihjäl en kalv, som ätit och skitit på hans mödosamt hopsamlade lövrisknippen, vilka han straffkommenderats att färdigställa en frisöndag. Förvisso en dramatisk höjdpunkt i boken.

Harrys liv var väldigt turbulent vid bokens tillkomst. Han hade flytt från Moa, var på väg att gå till sjöss igen, men ångrade sig (inför Moas självmordshot) och färdigställde boken. Att skriva den och återvända till sin barndom rörde så klart också upp mycket starka känslor. Det gör att boken får något ofärdigt och splittrat över sig, som samtidigt ger den stark nerv och närvaro i något som annars var tänkt att bli en stor episk berättelse.

Slutet är klassiskt tvärt... (Staffan Söderbloms efterord berättar att det tänkta slutet i manuskriptet fortsätter berättelsen längre.)

Skildringen av hur Martin dessförinnan trevande knyter an till Tyra är väldigt fin.

I radiodokumentären och efterordet till boken citeras ur ett brev, som Harry skrev till Tor Bonnier vid tiden för bokens tillkomst i mitten av 1930 - talet. Ord som jag till fullo kan identifiera mig med, förutom den allra sista kusliga förutsägelsen:

"Innerst är jag en obotligt sorgtagen människa, en överkänslig ödestyp som är stadd på ständig flykt från sina minnen. [...]  Jag tillhör av födelse och öde vandringen, vägarna och haven. Min är längtarens hytt. Jag är min egen elds kurir. Kanske ville jag inte vara det, men det har blivit så, det blev mitt öde och det har sina fruktansvärda orsaker. Min familjs grymma tragedi och min söndersargade barndom bildar bakgrund till den oro som en gång skall döda mig."

CV över ett brokigt arbetsliv.

Blev musiklyssning nån timme efter att jag vaknat 04 i morse. Dessförinnan hade jag tänkt igenom mitt arbetsliv. 23 år blev det på åtminstone 12 arbetsplatser, sommarjobb på metallindustri och sågverk oräknade.

Lunpsamlare, Emmaus Björkå 1971 - 72

Silare, Böksholms Bruk, 1973

Matrialfördelare, SvenskaFläktfabriken, Växjö 1974 - 75

Försöksodling, Lantbruksnämnden, Växjö 1975

Dräng på Hammarby, Högsby 1975 - 76

Tidningsbud under Vapenfri tjänst, Smålands museum, Växjö 1976 - 77

Avbytare i djurstallar, Växjö 1978 - 84

Vik. lärare, Åkrahällskolan, Nybro 1985

Vik. lärare, Lessebo 1986

Fast lärare, Källmursskolan, Gävle 1986 - 1991

Vårdgymnasiet, Gävle 1991 - 92, 1995 - 96

Vasaskolan, Gävle 1995 - 2002

Sjukskriven, Umeå 2002 - 2017

Pensionär, Umeå 2017 -

Pluggade heltid vid olika tillfällen under fyra år. 

Nationalekonomi och Kemi, Växjö 1972 - 73

Ingelstads lantbruksskola 1973 - 74

Driftsledarkurs, Ingelstorp 1981

Lärarhögskolan, Uppsala 1984 - 1985

Därtill pluggade jag motsvarande 6 - 7 års heltidsstudier vid sidan av jobbet. 

Nationalekonomi 20 p, Lund 1971 - 72

Historia 60 p, Växjö 1976 - 77,  1982 - 83

Samhällskunskap 60 p, Växjö 1982 - 83

Geografi 20p, Växjö, 1983

Datakunskap 10p, Lund, 1986

Idéhistoria 20p, Uppsala, Stockholm 1987 - 88

Eurropakunskap 10 p, Gävle, 1991 - 92

Psykologi 20 p, Lund, 1993

Religionsvetenskap 40 p, Växjö, 1993 -94

Grundkurs för skolförlagda lärarutbildare 5p, Falun, 1999 - 2000

Två gånger skrev jag 2,0 på Högskoleprovet. När jag försökte upprepa bravaden för några år sedan blev resultatet 1,6.

Studier var länge en drog för mig , som väl något bidrog till att jag blev utbränd och sjukskriven de 15 sista åren före pensionen vid 65 års ålder 2017. 

De sista 4 åren  atbetstränade jag halvtid på fyra olika ställen. 

Emmaus, Umeå 2013 -14

Samhall, Umeå 2014

Byggen, Viva Resurs, Umeå 2014 - 2015

Skogsstyrelsen, Umeå 2015 - 2017

På Skogsstyrelsen var det jätteskoj med härligt originella och lätt galna typer. Fanns förvisso även på de andra ställen, men på Skogsstyrelsen  hade vi stor frihet,  spännande, omväxlande arbetsuppgifter och fick en hel del gjort. Bl a byggde vi Äventyrsbana vid Nydalasjön och Utegym vid Bäcksjön.

Del av Utegymmet vid Bäcksjön.

Värt att minnas är också arbetet i lokalgruppen i Växjö för Tältprojektet 1976 - 77. Vi gjorde t ex en utställning om den lokala arbetarklassens historia, som vi bl a ställde ut på Smålands museum tills en starkt konservativ chef fick se den. Utställningen plockades bort och jag kommenderades till trista arbetsuppgifter.

Att se Tältprojektets föreställning med bl a Sven Wollter och Totta Näslund blev en oförglömlig upplevelse.

Alla årsarbeten obetalt politiskt arbete under 70- , 80- och 90- talen bröt definitivt ner mig. Jag slutade helt med det när vi flyttade till Umeå 2002, utifrån den sent komna insikten att jag annars aldrig skulle ha möjlighet att bli frisk.

Så var vi barnlediga tre år  1992 - 95 och bodde i Farshult (Tack Alf Svensson!). Då försummade jag ändå min ork och min dotters första år.  Även om jag hela tiden var hemma,  så läste jag både psykologi och religion, och kämpade för att mitt fadderbarns bror skulle bli frisläppt ur fängelse i Palestina/Israel. (Han blev det senare.)

Mamman Å hade också flera stora utställningar under denna tid.

11 december 1994 fick jag panikångest, min stora vändpunkt i livet, som genomsyrar det mesta på denna blogg.

23+4+3+15=45 år mellan studenten och pensionen , ja, det stämmer precis!

Ett sånt arbetsliv ger så klart fattigpension. Drygt 11 000 kr får jag ut varje månad. men vi klarar oss oväntat bra tack vare låg hyra och att vi inte har bil.

Liten och hjälplös i bullrande besserwisserns bubbla.

Vigdis Hjorts Lärarinnas sång är en spot on - beskrivning av min lärargärning! Liksom min rubrik till detta inlägg. 

Jag fann tids nog min tillflyktsort från min krossade och ödelagda självkänslas ruinlandskap, i mitt skarpa intellekts ointagliga förskansningar. 

De väckte beundran och än mer skrämdhet, och framförallt en obeveklig distans och isolering. Den välbekanta och trygga, ack så plågsamma och ensamma avskurenheten från min allra första tid i livet upprätthölls intakt, tills panikångesten raserade bubblan och det lilla, hjälplösa barnet, utmärglat och döende återfanns i ruinerna.

Ett mödosamt om - , uppbyggnads - och integeringsarbete mellan bubblan och barnet tog trevande sin början. Numera i bästa stunder en stilla lek, dans och upptäcktsfärd till muntra toner. Hjärta och hjärna knyts samman och brister ut i sång, inte minst tystnadens förunderliga toner.

Vigdis Hjorth Foto: Cappelen damm

"de allra flesta är inte så jävla märkvärdiga"

Vad vet vi egentligen om varann? Och oss själva? 

Den frågan finns kvar som ett skavande gruskorn i skon, när jag lyssnat klart på Lydia Sandgrens hyllade tegelstensroman Samlade verk. (Att recensenterna går så otroligt i spinn beror säkert på att boken utspelas i deras ( och min, men bara delvis) välkända värld.) 

Jag minns att i trettioårsåldern brände några diktrader av Arthur Lundqvist i mig. De löd ungefär: " Kanske är livet något helt annat, men det kommer jag aldrig att få veta."

Efter att jag fått min panikångest tio år senare och började gå till botten med mig själv, har frågan successivt avklingat, men väcks nu åter till liv. 

Vi och våra relationer är onekligen mångbottnade. Framförallt är andra människor mer mångfasetterad än vi vill ta in. Jag strävar efter att uppleva dem, så att de understödjer mitt trygghetsbehov.

Alltså kan jag i takt med att jag förhoppningsvis blir en tryggare människa börja se fler sidor hos dem och mig själv.

Kanske se det bottenlösas himmel och helvete?

Ja ja, Samlade verk är väldigt välskriven och mycket skickligt komponerad. Mycket bra inläst av Ludvig Josephsson. Vi får följa vännerna Martin och Gustav från tonåren till medelåldern. Ganska snart dyker också Cecilia, som blir Martins fru, upp.

Det blir något av ett triangeldrama, i a f under ytan.

Delvis går tankarna till Klas Östergrens Gentlemen.

Problemet för mig är Martin, ur vars perspektiv större delen av boken är skriven. "de allra flesta är inte så jävla märkvärdiga", säger Cecilia i boken. Och Martin är en av dem, även om Cecilia inte yttrar det med hänvisning till honom. (Eller gör hon det!?)

Det är lite tråkigt att läsa så mycket om en sådan person. Jag har så mycket av den människan i mig själv, vilken jag i och för sig trivs allt bättre med. Men varför ska jag dessutom läsa nästan 700 sidor om en liknande person? Som dessutom först i slutet av boken får sin första panikångestattack. Något som jag har fördjupats utifrån i mer än 25 år.

Jag känner mig uppenbart mer "märkvärdig" än Martin. Eller snarare mer bekant med mina bottnar och bottenlöshet. Eller tror mig göra det.

Cecilia och Gustav är undflyende personer, precis som flera gestalter i Martins bångstyriga romanprojekt. 

Avsnitten ur  dottern Rakels perspektiv blir för mig de mest intressanta. Hon är antagligen också den som författaren Lydia Sandgren har lättast att identifiera sig med. Men hennes förmåga att skildra andra personer och tider imponerar. Jag som var med har inget att invända. Och det är en bra bonus att få läsa en roman, som utspelar sig i Göteborg, i vårt Stockholmscentrerade land.

Igår såg vi Ken Loach's Sorry We Missed You. En mycket bra magsparksfilm  om en verklighet och arbetsmarknad, som blir allt mer utbredd. En verklighet som också skildras i reportageboken Vi, skuggorna av Elinor  Torp. Även om den framförallt skildrar det växande, illegala arbetshelvete, som samtidigt är väl integrerat med det legala.

Det känns inte längre så bekvämt att vi imorgon får ett paket levererat gratis från apoteket av ett budbilsföretag...

Lydia Sandgren har skrivit en hyllad debutroman. Foto: Emelie Asplund