Flyt, instängdhet, kaos och förnyelse

 En av mina viktigaste upptäckter i livet är det som Claes Janssen kallar "Fyrarummaren". Han har skrivit ett antal böcker om den och hans teori och dess tillämpning som utvecklingsredskap i personalgrupper och organisationer har också fått kritik för att vara ovetenskaplig.

Jag menar att han upptäckt en djup mänsklig och arketypisk utvecklingsmodell, som vi bär med oss från vår födelse, då vi passerar genom de fyra rummen. Något som också tas upp inom den Holotropiska andningen skapad av den legendariska läkaren Stanislav Grof.

Där talar man om fyra matriser kopplade till vår födelse. Först Flyt i livmodern. Sedan Instängdhet under värkarna och Kaos under utdrivningsfasen. För att sedan födas till en ny värld.

De fyra rummen / utvecklingsstegen finns också i kärleksakten. Mjukt, flödande förspel, taktfast samlag, kaosartad, extatisk orgasm och lyrisk efterdyning och kanske är ett helt nytt liv skapat.

Jag möter också de fyra rummen/ stegen i den frigörande dansen, särskilt i De 5 rytmerna skapad av Gabrielle Roth. Där dansar man först mjukt och flödande, sedan pumpande staccato, vidare till lössläppt kaos, därefter lyrisk förnyelse (och sist men inte minst finna här också ett femte steg; stillheten).

Dansare 16 december 2001

Du kan säkert hitta egna exempel på hur de fyra rummen/stegen återkommer i olika sammanhang.

Att vara varm i kläderna i ett efterlängtat jobb/ projekt innebär oftast en känsla av flyt och trivsel. Tids nog kommer stagnation och instängdhet. Att komma vidare förutsätter en period av förvirring och kaos. Sedan sker förnyelse, kanske pånyttfödelse på en ny utvecklingsnivå.

https://www.forandringensfyrarum.se/om-forandringens-fyra-rum/modellerna/

Man kan också säga att de fyra rummen är kopplade till begreppen trygghet och frihet. När jag känner flyt är jag både trygg och fri. I instängdheten finns tydliga gränser; trygghet, men jag känner mig ofri. I kaos och förvirring är jag både otrygg och ofri. I förnyelsen upplever jag en ny frihet, som dock är oprövad och därför otrygg. När jag blir varm i kläderna känner jag åter flyt, d v s känner mig både trygg och fri.

Så ser utveckling ut, men problemet är att vi vill undvika otryggheten och ofriheten i kaos- och förvirringsrummet. Vi väljer att "trycka" i det invanda och instängda. . Rummen är inte heller entydigt bra eller dåliga. Instängdheten rymmer tydliga gränser och spelregler. "Att spela spelet" är hemligheten  i detta rum. Vi får vila och återhämtning, kan bara vara. Vi bygger upp kompetens och kapacitet. Inom dansen De 5 rytmerna säger man att vi bygger upp en trygg container, där vi kan hantera och härbärgera det påföljande kaoset. Kaos kan vara liktydigt med extas. "Kaos är granne med Gud", som Stagnelius skaldade och Lars Norén senare kallade en av sina pjäser. (Kaosrummet behöver ett eget inlägg framöver.) I flytet kan jag bli alltför lat och bekväm. I pånyttfödelsen kan man vara ensam och udda.

Vi vill helst vistas i de två övre rummen. Om inte annat fejkar vi Nöjdhet och/eller hänger oss åt närmast tvångsmässig förnyelse. Ett ständigt nyfiket utforskande är ett av mina gissel. Utveckling kräver att vi rör oss vidare genom alla rummen, även de undre. Där finns vila och utrensning av det förlegade och förgångna, ny frön kan börja gro för att sedan börja spira i Förnyelserummet.

Det var betydelsen av  de två undre rummen, som drog mig till modellen, när jag upptäckt den i slutet av 90- talet. Betydelsen av att "ligga på minus". Jag var på väg att bli utbränd och minns att jag brukade gå och sätta mig i den tomma Katolska kyrkan ett stenkast från min arbetsplats på Vasaskolan och finna tröst i att Kristus på korset; den stora förloraren, varit upphöjd till vår största förebild de senaste två tusen åren.

I en av sina böcker kopplar  Janssen de fyra rummen till Gud, Djävulen, Den heliga ande och Jesus(barnet).

I hans avhandling är utgångspunkten en uppdelning i Insiders och Outsiders, där de förstnämnda befinner sig i de två första rummens trygga gemenskap.

För egen del kan jag numera känna alla de fyra stegen/ rummen i mig samtidigt. Framförallt en lugn, trygg, fri yta i mitt här och nu och ett upplöst, förflutet, outhärdligt kaos i mitt inre. 

Vid uppvaknandet i gryningen känner jag en skör pånyttfödelse. På förmiddagen känner jag kraft och flyt. Eftermiddag och kväll är i mycket en jobbig, instängd transportsträcka. (Även om det sker en viss nytändning, när jag sovit middag.) Så följer natten då jag virvlar runt i mängder av kaotiska drömmar. En viktig och läkande, men hemsk kontrollförlust.

För mig är Fyrarummaren ett viktigt livsverktyg och spännande livsvisdom. Oftast minst en gång i  veckan anknyter jag till den i rytm och dans genom att i vardagsrummet dansa en våg av De  5 rytmerna. Detta är t ex en favoritvåg.

Alltsedan mitt första danstillfälle i dramasalen på Vasaskolan, Gävle 1997 har kaosrytmen, som är förknippad med sorg varit min stora favorit i dansen. Men med åren har jag blivit nästan lika hemmastadd i de övriga rytmerna/ rummen och rörelsen/vågen/dansen genom dem. 

Flöda, flöda, blöda

 Det här inlägget har länge varit på gång i mitt huvud och haft olika rubriker. "Hjälplös och vettskrämd utan hemortsrätt i livet", "Sårbarhet" och "Överflöd".

En insikt har fördjupats i mig: Livet håller mig vid liv och inte jag själv. Till största delen är det så. 

Eftersom jag som nyfödd aldrig fick någon anknytning och hemortsrätt i livet, men ändå levde vidare, så föddes illusionen att det i första hand är jag själv som håller mig vid liv. 

En tung, ansvarsfull illusion.

En skuldtyngd historia; att jag har mage att leva trots att jag saknar rätt därtill. 

En makt- och kontrollkänsla.

Illusionen har förstärkts genom att jag levt vidare årtionde efter årtionde.

Den föll samman med besked, när jag fick panikångest 1994. Då blev jag verkligen omskakad i grunden. Verkligen hjälplös och vettskrämd, men mobiliserade också en motkraft. T ex låg jag vaken natten igenom och "höll mig vid liv".

Min förkärlek för att göra saker och inte bara vara, inte bara flyta med, håller uppe och underblåser illusionen. Samtidigt har strävan under åren efter 1994, långsamt alltmer framgångsrikt, varit att bara vara. Och nu har jag också alltmer nått därhän att varandet oftast är närvarande samtidigt med görandet. Halleluja!

Under senhösten har som sagt insikten att livet förunderligt flödar i mig fördjupats. Det är bortom min kontroll. 

Det flödar, flödar, flödar och kan plötsligt upphöra. Bortom min kontroll.

Ovanan att maktlös och tacksam iaktta och uppleva flödet gör mig stundtals vettskrämd. Ja, jag är vettskrämd hela tiden.

Detta händer inte. Det är ju min förbjudna och hemliga uppgift att hålla mig vid liv, och det kan väl inte fortgå när jag trätt tillbaka??

Men det gör det. Stund efter stund, ögonblick efter ögonblick. 

Än så länge.

Vilket svindlande äventyr...

Dessutom har jag fått en blödning i mitt vänstra öga, större än jag nånsin haft. Förmodligen för att jag äter blodförtunnande Eliquis, sedan jag i våras diagnosticerades med attackvis hjärtflimmer. En vanlig och beskedlig åkomma hos många äldre. Tydligen hade både mamma och min moster det. Min vän J:s mamma hade det och hon blev nästan hundra år. Flimret kan orsaka blodproppar och stroke, därför ska man äta blodförtunnande. Det är relativt dyrt och jag är verkligen tacksam för högkostnadsskyddet.

I mars hade jag mer än tio attacker, vilket styrker min tro att orsaken i mitt fall främst är djup känslomässig stress från fördjupad kontakt med mitt urtrauma, mitt stora sammanbrott endast veckor gammal i början av mars 1952. 

Vissa månader har jag senare inte haft något flimmer,  i a f som jag själv märkt. ( Jag märker det genom att det blir längre uppehåll mellan vissa pulsslag, medan många istället får höjd eller rusande puls, vilket är ett större besvär.)

Jaja, vet inte riktigt hur jag ska anknyta detta till två böcker jag läst i höst, men det är "Bränt barn" av Stig Dagerman och "Inställd resa till Subarmati" av Majgull Axelsson.

Bränt barn är den första bok jag läser av Stig Dagerman och boken naglar fast mig. Huvudpersonen Bengt är riktigt obehaglig i sitt självbedrägeri och sin självgodhet. Och att fundera på och omfamna dessa hittills obekanta egenskaper hos mig själv blir den bestående behållningen. Stig Dagerman visar sitt omtalade skrivande geni, men jag är inte helt överens med slutet av boken. Det gick inte hem hos mig 

Det gjorde däremot slutet på Majgulls senaste bok. Jag skrattade och grät mig igenom hela det ganska långa sista kapitlet! Underbart!

Hon skriver vardagsnära och olitterärt. Ordet "skoningslös" kom till mig efter läsningen av boken. En sida som är framträdande hos den oförglömliga, obehagliga, tragedin Henrik, men en tydlig oförsonlighet finns hos alla personerna. Förmodligen sprungen ur föreställningen att på egen hand behöva hålla sig vid liv.

Lovvärt och viktigt att Majgull skriver om rasism och nazism i "finare och humana" kretsar. 

Att skriva är att gå in i ett eget konstruerat flöde. Jag blir en allsmäktig gud, men nu stiger jag ur den bubblan och överlämnar mig till och utsätter mig för livets eget flöde i min kropp, endast med den ständiga tankeflykten som befriare och begränsare.