Igår morse kom insikten om min hjärtlöshet genom livet till ytan, tack vare att jag sett Ola Rapace i Stjärnorna på slottet kvällen före. Jag läste också nyligen hans febriga bladvändare Romeo - min flykt i fem akter. Insikten gjorde också att jag fick en nyckel till varför det är något extra med Stina Jacksons Silvervägen, som jag lyssnade/läste klart för några dagar sedan. Lelles besatta, ensamma, nattliga sökande efter sin dotter ännu tre år efter hennes försvinnande, kan ses som en metafor för förlusten av kontakten med det inre barnet och vilka konsekvenser det får. Just ensamhet, besatthet och hjärtlöshet. Avskurenheten gör också barnet hjärtlöst och desperat.
Plötsligt blev Silvervägen en bok värd högsta betyg från mig och jag begrep varför den fängslade mig så mycket trots att den på ytan är en ganska konventionell och lite trälig eländeskildring och thriller.
Jag kan lätt identifiera mig med min namne Torbjörn i boken. Hans öde kunde blivit mitt och har väl delvis varit det Ljuset i boken kommer från barnet/tonåringen Meja, kvinnan Anita och främlingen/polisen Hassan.
Att det metaforiska är så inbäddat i historien, vet inte ens om det är medvetet konstruerat av Stina Jacksson, gör mig imponerad. I den hyllade storsäljaren Där kräftorna sjunger är sagoformen så tydlig och påtaglig att det förtar en del av berättelsens kraft. Det mytiska har tydligen störst kraft som underström.
Att hjärtlösheten trädde fram i eldskrift inom mig bör betyda att jag fjärmat mig en bit från den. Att jag håller på att bli "en mildare man" , som Ulf Lundell återkommande beskriver sin strävan i Vardagar 2, som jag nu lyssnar på en del under dagarna. Hans inläsning av boken är väldigt bra. Jag skulle aldrig förmå mig att själv läsa boken. Det får räcka med Vardagar, som var utmärkt, men ytterligare tiotals timmar av detsamma blir ändå för mycket. Att lyssna på den som ett trevligt, tänkeväckande, irriterande, speglande och kittlande sällskap och skval under disk, matlagning och liknande är däremot behagligt sällskap. F ö gjorde Linn Mildehav en obetalbar Adventskalender med läsningar ur Rapace's, Lundells och andra gubbars böcker.
När jag vaknade idag kl 05 kände jag mig pigg, godmodig, glad och tacksam. Tacksam över att klarat mig genom ännu en intensiv terapinatt. Tacksam att vara vid liv, ännu lite mer läkt. Tacksam att ha återhämtat mig och ha en ny förmiddag med ork och energi framför mig. Tacksam att det ljusnar. Tacksam att S snart vaknar. Tacksam att min dotter mår bra.
Kl 06 - 07 sov jag om och vaknade sen riktigt smärtfylld, trött och eländig. Kanske bidrog att jag glömt använda bettskenan mot sömnapné, men det är ett mönster att jag blir trött och eländig, när jag somnar om på detta sätt. Fast det är ändå eftersträvansvärt och bra att få somna om. Ja, underbart!
Slutligen hade jag igår ovanligt mycket energi tack vare att insikten om hjärtlösheten blivit medveten och omfamnad.
