Denna sommar har jag äntligen läst en bok av Birgitta Trotzig, nämligen Dykungens dotter. Detta tack vare att den spelar stor roll i den av de fyra berättelserna i Ia Genbergs fantastiska bok "Detaljerna", som fängslade mig mest.
Språket är säreget och vackert. Ofta staplas orden på varann på ett sätt jag själv brukar använda för att beskriva och/eller understryka det obeskrivliga.
Det gränslösa; allt och ingenting, finns nästan ständigt närvarande. Tillvarons "minussida" får verkligen breda ut sig. Elände blir mer elände, som blir ännu mer elände.
Mörkret är kompakt, men genomlyst av stråk av salighet.
Detta speglar en väsentlig del av min inre verklighet. Den avskydde och bortstöttes värld.
Många passager sätter perfekt ord på mitt (spädbarns)liv och existensens djupare dimensioner:
"den som inte får lov att minnas blir ensam som en sten."
"i mörkret som ingen gräns hade."
"Han bodde i sin blindhet liksom redan i sin grav"
"Hela ungdomen genom hade denna kvinna tyckte om sig själv att hon kunde lika gärna varit död - att hon var död."
"Ensamheten sönderdelar själen."
"uppskattande ord kom aldrig ur deras munnar, varför skulle det det?"
"ingenting kunde man veta. Ingenting - ingenting. Men i ingenting kan hända bottenlösa ting."
"allt sjöng, det var livet som sjöng"
"Sådant var livet, lättskadat, ofärdigt, hjälplöst som hade det inte riktigt blivit till än."
"måste svälla och växa och sprängas för att sprängas ut till sig själv och röra vid, röra vid, röras av annars kvävdes han, annars kvävdes han"
"Det var kvavt, tyst och tungt."
"Han var ännu ett barn men så stor och svart som en svart slagbjörn"
"när kommer stupet där han måste dö? Han förverkade allt och förvisades."
"ett djur utan skal och också utan särskild hud som om det inte fanns någon annan gräns mellan det och världen än en känselyta ömtålig fin våtskälvande liksom i en evig nyfödd smärtryckning (ingen strupe, ingen tunga, de är ännu inte utvecklade - bara ljudlös känsel) vid MÖTET med de hårda stängande ytorna, de råa skarpa brottytorna som den mjukt trevar fram mot, skadad rycker tillbaka från otydlig smärtlust mot grottytorna glider letar han sig väg"
"Det som skulle varit dött och borta låg här livslevande."
"när hon såg ner i barnsängen igen låg där ett främmande kräldjur, ett hemskt sugdjur... Det hade mun som en lake. Det främmande djuret kom nerifrån, det vill dra henne tillbaka ned under vattnet, ner i det glidande mörka.
"det var en kamp mellan en som såg liten ut men var stark som underjorden, och en som kanske var stor, men öppnad, sårad och läckande."
"hon höll den stillsamt gurglande varelsens varma lenhåriga huvud mot sin kind och hennes ansikte uttryckte då en så hejdlös salighet att hela salen brast i skratt."
"hela den lilla kroppen var en enda stark muskel av glädje."
"fick hon binda fast flickan i korgen och lämna henne. Och första gången flickan sålunda gjordes fast var det som om något betydelsefullt och obotligt hände med henne. Hon såg på modern. Det var ett plötsligt alldeles nytt och annorlunda sätt - stilla, mörkt. Hon skrek inte, hon var ju så liten att hon knappast kunde förstå vad som hände. Men ändå var det som om hon förstod - stilla, mörkt, frågande. På alla sätt försökte hon ta sig ur bindslena, glida och vrida och lirka sig runt, hon hade redan en aktningsvärd rörelseförmåga i alla riktningar. Hon arbetade så hon blev mörkröd. Men trots alla ansträngningar kunde hon inte ta sig loss hur hon än spände sig och skrek - ty nu skrek hon - ihållande vilt och tårlöst - Sedan slaknade hon. Blicken blev glidande. Den vände sig svart inåt. Nu låg hon där slapp, blicken mötte ingenting. Alldeles tyst, men hon somnade inte, bara låg - blicken var öppen och mörk men den ville inte se mera, en hinna av avlägsenhet och frånvaro hade dragits över den."
"Men en fanns som ännu inte hade lärt sig gråta."
"Ty samhället består av dem som har rätt att finnas till, de riktiga. Och på andra sidan: de som aldrig borde ha kommit till."
"Så förde gråten henne bort och in i sin kropp och in i henne själv."
"Skyddslös, skyddslös! Mjukskalig!"
"Långt ute i natten hörde hon en barnröst kalla - ensam ensam!"
"Ty könet är barnet i människans liv: ätande, rasande, formande."
"allt stod i hetta, glans och skönhet omkring honom."
"sprängande ljud inifrån mörkret... Man börjar också urskilja saker och ting i mörkret... Någon gång tar vintern alltid slut. Någon gång börjar man höra den stora tysta rörelsen inne i det stumma...
Den kallar källorna upp ur den döda jorden. Den ropar på havet, ur vilket alla levande varelser på jorden har kommit. Den kallar på svalan som sover på sjöbotten. Den ropar på flyttfåglarna i Egypti land. Den kallar på det våta, blodet i trädstammarna, och på det våta i alla rötter. Det är nu påsk. Trädet som en gång brann och förbrändes, bär liv som det andas och ser världen med. Då genomtränger barnets rop på henne alla väggar och alla blodkärl, hela världen och allting i världen ropar"
Birgitta Trotzig
Bildkälla: https://nordicwomensliterature.net/se/writers/trotzig-birgitta/
