"I see need in you"

Först sedan detta behov dämpats från ett skri, ett imperativ, en djup prägling, någon gång i våras, förstår jag vad Marja såg och kände där ute i Stockholms skärgård en varm augustidag för fem år sedan.
Det handlar om behovet hos varje nyfött barn att få födas in i en levande symbios med sin mor. Att få en grundläggande bekräftelse av att vara rätt och tillhörig till livet. Uteblir detta skapas ett svart hål i mitt djup. Ett barn i trasor som skriker efter bröd, för att tala med Ulf Lundell. En besatt "dröm om mammas ömma famn. En utomjordings kärlekstörst", för att citera Jocke Berg. En oförmåga att bli till som separat individ.

Men om och när behovet en dag är rimligt fyllt, som skedde för mig nångång i våras, går man vidare. Tillräckligt fylld av kärlekens symbios för kunna möta den sorg och smärta, som jag befinner mig i nu. Den sorg och smärta det innebär att inse mig vara en ensam och separerad individ. En individ med frihet och förmåga att välja. Frihet att välja mellan "Kan själv!" och , för att åter citera Marja, detta mytiska, magiska och underbara "I need Everybody!"

Kåthet och uppgörelser

Skam till sägandes har jag ännu inte läst någon bok av Elsie Johansson, men redan när jag såg en intervju med henne i Gokväll 20/5, bestämde jag att jag ska ändra på den saken. En ny påminnelse kommer när jag i DN läser en lovordande recension under samma rubrik som jag valt ovan.

Nu när Sara Lidman är i himlen får jag kanske rikta min trånad efter mogen och vis kvinnlig energi mot Elsie. Hon utstrålar en härlig energi och charm.

Ännu vet jag inte närmare vad Elsie Johansson skriver om kåthet, men jag kan formulera lite kring min egen.

Kåtheten mognar som ett vin. I ungdomen var den bråkig och pockande, oftast en plåga av rastlös otillfredsställelse omgärdad av djup skam.
Nu är den en våg av kraftfull, jublande livskänsla. En välkommen gäst att vara i förtrolig samvaro med, snarare än att snabbt utspisa och sedan skiljas ifrån.


Att avnjuta och bejaka min innersta livskärna, där sexualiteten finns, har varit en lång och svår kamp, alltsedan jag i likhet med den nyfödde Herakles blev slungad från bröstet. Visserligen blev jag så vitt jag vet aldrig bokstavligen kastad från bröstet av min mamma. Det var dock en djup och förbjuden önskan inom henne, som gick rakt in i mig och bl a orsakade min djupa skam inför sex.

Det var en befrielse att hitta episoden om Herakles och Hera i den grekiska mytologin. Tack för det Theodor Kallifatides!, som satte mig på spåren när jag först läste Mödrar och söner och senare just romanen om Herakles. Den förra njöt jag mycket av att läsa och jag kan hålla med Kallifatides, när han med glimten i ögat undrar om det är möjligt att leva utan förtrogenhet med de grekiska myterna. Vi möter dem hela tiden i modern tappning. Ett bra exempel är Stieg Larssons Milleniumtriologi, särskilt del två, Flickan som lekte med elden, där ödesdramatik från gamla antika gudasagorna serveras i modern sidvändartappning.

I Kallifatides Herakles omnämns så vitt jag minns inte episoden där Hera slungar den svältfödde Herakles från sitt bröst och i allafall inte hur mjölkstrålen, som sköt ur Heras frigjorda bröst spreds över himlavalvet och bildade Vintergatan (The Milky way).
Så när vi blickar upp på den gnistrande stjärnhimlen och känner närhet till Alltet, är det en föjd av Herakles traumatiska upplevelse.

Inget ont, som inte har något gott med sig.

Här finns fler lovord till Sin ensamma kropp:

Hon tar struptag på tillvaron

Ensam äldre kvinna saknar

Roman med skickligt tvinnade tanketrådar