Innerst inne är vi alla små, hjälplösa mirakel
I mina ögon är det detta vi nu firar
GOD JUL
fredag 24 december 2010
tisdag 21 december 2010
Årets längsta dag
Varför kan man inte få morfintabletter mot separationssmärta?
I alla fall finner jag tröst hos Tegnér och Stagnelius, vars dikter finns med i den fantastiska boxen Dikt 1593-1939 :"Det går en liklukt genom människolivet.
...
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!
Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i."
(ur Mjältsjukan av Esaias Tegnér)
"Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
...
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
Förkväv i ditt famntag min smärta.
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta."
(ur Till Förruttnelsen av Erik Johan Stagnelius)
Tröst finner jag också i boken och boktiteln: Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor.Samt i att tänka på Per Olov Enqvists (liv och) författarskap. Jag har nyss läst ut hans "Nedstörtad ängel", som var den enda roman han lyckades skriva medan han "var ute i spriten". Nyligen blev jag också klar med en omläsning av "Kapten Nemos bibliotek", som är den bok om sin barndom, som han påbörjade vid den tidpunkt när han åter blev nykterist.
Dessförinnan skrev han pjäsen I lodjurets timme och nu senaste Ett annat liv. De handlar alla om hur man lyckas övervinna smärtan av att ha fått inpräntat i varje cell: Det vore bättre att du inte fanns.
"Efteråt borde jag ha tänkt: det är konstigt med det som händer. Man får en smäll, men ingenting är ohjälpligt. Ibland är det så hemskt att man bara vill dö, men då allting är som hemskast vet man ju att man ändå på något sätt lever. Det känns ju. Det bränner till, och blir kvar, som en liten brinnande punkt av smärta. Och då lever man ju om man inte slarvar bort det.
Man behöver ju inte tro att allting är så lyckligt, bara förstå att det gives alltid något bättre än döden. Och så ska man behålla det som gjorde ont. Ingen mening i att krypa undan, som både jag och Johannes gjorde. För vad har man då kvar. Om man inte behåller, då har man ju intet kvar. Och då finns det inte nån mening i nånting alls av det som gjorde ont.
Då hade det bara gjort ont. Helt meningslöst. Och då var man bara en helt meningslös människa.
Det är kanske det som gjorde ont som är beviset på att man blev människa."
Detta skrev han efter att under nästan femton år ha försökt undfly smärtan genom ett alkoholmissbruk, som var på väg att ta livet av honom. Så han var väl medveten om hur omöjligt det är att se klart när smärtan är som värst:
" När något händer, och man ännu inte förstått att ingenting är ohjälpligt, blir man som en döv. Man hör ingenting, och då tror man att ingen talar. Man har ju bara dövörat att lita på. Och då är man alldeles ensam, hur många ropandes röster som än skulle omge den nödställde.
Helt tyst och vad ska man då höra."(båda citaten ur Kapten Nemos bibliotek)
Hur jag har arbetat med min egen smärta och dödslängtan beskriver jag bl a i dessa två texter:
Inte ens dö fick jag Klipp, klipp i navelsträngen
I alla fall finner jag tröst hos Tegnér och Stagnelius, vars dikter finns med i den fantastiska boxen Dikt 1593-1939 :"Det går en liklukt genom människolivet.
...
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!
Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i."
(ur Mjältsjukan av Esaias Tegnér)
"Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
...
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
Förkväv i ditt famntag min smärta.
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta."
(ur Till Förruttnelsen av Erik Johan Stagnelius)
Tröst finner jag också i boken och boktiteln: Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor.Samt i att tänka på Per Olov Enqvists (liv och) författarskap. Jag har nyss läst ut hans "Nedstörtad ängel", som var den enda roman han lyckades skriva medan han "var ute i spriten". Nyligen blev jag också klar med en omläsning av "Kapten Nemos bibliotek", som är den bok om sin barndom, som han påbörjade vid den tidpunkt när han åter blev nykterist.
Dessförinnan skrev han pjäsen I lodjurets timme och nu senaste Ett annat liv. De handlar alla om hur man lyckas övervinna smärtan av att ha fått inpräntat i varje cell: Det vore bättre att du inte fanns.
"Efteråt borde jag ha tänkt: det är konstigt med det som händer. Man får en smäll, men ingenting är ohjälpligt. Ibland är det så hemskt att man bara vill dö, men då allting är som hemskast vet man ju att man ändå på något sätt lever. Det känns ju. Det bränner till, och blir kvar, som en liten brinnande punkt av smärta. Och då lever man ju om man inte slarvar bort det.
Man behöver ju inte tro att allting är så lyckligt, bara förstå att det gives alltid något bättre än döden. Och så ska man behålla det som gjorde ont. Ingen mening i att krypa undan, som både jag och Johannes gjorde. För vad har man då kvar. Om man inte behåller, då har man ju intet kvar. Och då finns det inte nån mening i nånting alls av det som gjorde ont.
Då hade det bara gjort ont. Helt meningslöst. Och då var man bara en helt meningslös människa.
Det är kanske det som gjorde ont som är beviset på att man blev människa."
Detta skrev han efter att under nästan femton år ha försökt undfly smärtan genom ett alkoholmissbruk, som var på väg att ta livet av honom. Så han var väl medveten om hur omöjligt det är att se klart när smärtan är som värst:
" När något händer, och man ännu inte förstått att ingenting är ohjälpligt, blir man som en döv. Man hör ingenting, och då tror man att ingen talar. Man har ju bara dövörat att lita på. Och då är man alldeles ensam, hur många ropandes röster som än skulle omge den nödställde.
Helt tyst och vad ska man då höra."(båda citaten ur Kapten Nemos bibliotek)
Hur jag har arbetat med min egen smärta och dödslängtan beskriver jag bl a i dessa två texter:
Inte ens dö fick jag Klipp, klipp i navelsträngen
onsdag 15 december 2010
Ensamhet och tystnad dödar oss
O nej, sorgens ord dödar ingen.
Det är ordlösheten som dödar.
Talande lever vi,
stumma dör vi.
Olof Lagerkrantz
(citerat ur boken Förluster - Om sorg och livsomställning av Barbro Lennéer Axelsson. Citatet är första halvan av en dikt ur Linjer (1962))
Efter ett par veckors intensivt umgänge med nära och kära gick jag nu i helgen in i en delvis självvald ensamhet och vila.
Detta medförde att en tilltagande känsla av övergivenhet började växa inom mig. Den kulminerade i lördags natt, när jag vaknade halv fyra i en stark ruelse över mitt tröstätande under kvällen. Efter en stund började jag känna att under den ruelsen fanns (det verkligen problemet) en gnagande, frätande, vag men fruktansvärt giftig och förödande separationssmärta.
Jag bejakade smärtan (vilket är betydlig lättare sagt än gjort) och började samtidigt att mjuka mig själv med fingertopparna över bröstet, så det framkallade vällustrysningar, samtidigt som jag sjöng tröstande för mig själv och tänkte och lekte med minnen av fina kärleksmöten den senaste tiden.
(Styrkan i kärlekens läkande kraft är beroende av hur mycket sanning och närvaro den rymmer. Jag har också märkt att styrkan är större i nya (eller förnyade) relationer, vilket jag tror beror på att jag främst jobbar med att läka sår från min allra första tid i livet.)
Grundförutsättningen för att "tricket" att skapa ett kärleksmöte med mig själv ska fungera så bra (en mirakulös vändning från djup separationssmärta till en känsla av varmt välbefinnande på mindre än än timme, ja, faktiskt på ett fåtal minuter) är alla de timmar av hud mot hud - kärlek, som jag tillbringat med min käresta.
(Eller kanske skulle det fungera ändå om jag tidigare haft mod och sinnesnärvaro nog att bejaka mitt inre barns (värsta) känslor utan att infångas, uppfyllas av och börja kämpa med barnets rädsla och skräck inför dessa känslor, vilket blockerar och stänger vägen till djupt, läkande möte med det lilla, svaga, sårbara barnet inom mig. Det är ack så svårt att vuxet värna och vårda detta lilla barn, när jag samtidigt (i min upplevelse) ÄR detta barn.)
Men denna natt lyckades jag alltså med "tricket" (efterdyningarna lever ännu kvar) och jag kunde riktigt "gona" mig i en mjuk, läkande närhet till mig själv och den kreativitet, som föds ur den, t ex denna text och följande dikt:
Jag vill ha flöde
(just nu helst av tårar)
Jag vill ha tydlighet
(sanning öga mot öga)
Jag vill ha kaos
(förträngningar som brister, mönster som bryts och släpper lös extatiska jubelströmmar, ja, alla rännilar är välkomna!)
Jag vill ha lätt sinne
I Allt Detta - lyssnade, mjuk vila
Snälla, snälla, ge mig kraft och mod
I Allt Detta - lyssnande, mjuk vila
fredag 5 november 2010
Alice i Underlandet
Jag ligger oftast vaken en eller ett par timmar under natten, efter att jag sovit 4-5 timmar. Ofta har jag somnat in genom att lyssna på en ljudbok, vilket är ett suveränt sömnpiller för min del. Just nu lyssnar jag på Alice Munros senaste novellsamling "För mycket lycka" inläst av Helena Brodin, som är en av mina absoluta favoritröster.
Jag har haft svårt att förstå mig på Munros noveller. Människornas öden tycks inte följa de psykologiska mallar, jag är van vid i mitt eget liv eller i andras berättelser. Munros människor tycks ofta drivas runt och forma sina liv efter diffusa och glasklara paradoxer.
Jag levde länge med ett till stora delar falskt, förnekande jag, som då var min sanning. Sedan den bubblan sprack har jag ihärdigt sökt mitt sanna, autentiska jag, även om jag vet att detta sanna jag är ofullständigt och i ständig förändring, så finns där ändå mellan tummen och pekfingret ett slags sant jag, som kan vara riktpunkt eller snarare kölen på min livsfarkost.
Så tror jag fortfarande, men Munros noveller handlar om människor, som därtill är betydligt mer maktlösa och samtidigt mer maktfulla genom att röra sig i ett landskap, som är betydligt mer mångtydigt än vad kategorierna sant/falskt eller rätt/fel ger utrymme för. Hennes berättelser blir därigenom djupt gripande och mänskliga samtidigt som de är vardagligt lågmälda och utan stora känslomässiga åthävor. I varje fall kommer känsloutbrotten sällan där de är väntade eller motiverade.
Folk är ”på väg att göra sådant som de inte visste att de hade inom sig”, som en av novellerna avslutas.
Vi har våra öppna motiv och drivkrafter, vi har våra dolda motiv och drivkrafter, vi har våra omedvetna motiv och drivkrafter och vi kastar dessa föreställningar om oss själva och varann mellan oss i en salig röra. Och det vi agerar på är alltid ett litet och ofta märkligt men obönhörligt urval av "sanningen". Vi är oändligt ensamma och oändligt sammanflätade.
Plötsligt förstod jag att tillvaron är
(outgrundlig)
Nästan inget kan jag förstå
men in i döden ska jag försöka
och samtidigt vila
än mer i kärlekens famn,
en skimrande droppe som hänger
i tillvarons bladgröna spets
Jag har haft svårt att förstå mig på Munros noveller. Människornas öden tycks inte följa de psykologiska mallar, jag är van vid i mitt eget liv eller i andras berättelser. Munros människor tycks ofta drivas runt och forma sina liv efter diffusa och glasklara paradoxer.
Jag levde länge med ett till stora delar falskt, förnekande jag, som då var min sanning. Sedan den bubblan sprack har jag ihärdigt sökt mitt sanna, autentiska jag, även om jag vet att detta sanna jag är ofullständigt och i ständig förändring, så finns där ändå mellan tummen och pekfingret ett slags sant jag, som kan vara riktpunkt eller snarare kölen på min livsfarkost.
Så tror jag fortfarande, men Munros noveller handlar om människor, som därtill är betydligt mer maktlösa och samtidigt mer maktfulla genom att röra sig i ett landskap, som är betydligt mer mångtydigt än vad kategorierna sant/falskt eller rätt/fel ger utrymme för. Hennes berättelser blir därigenom djupt gripande och mänskliga samtidigt som de är vardagligt lågmälda och utan stora känslomässiga åthävor. I varje fall kommer känsloutbrotten sällan där de är väntade eller motiverade.
Folk är ”på väg att göra sådant som de inte visste att de hade inom sig”, som en av novellerna avslutas.
Vi har våra öppna motiv och drivkrafter, vi har våra dolda motiv och drivkrafter, vi har våra omedvetna motiv och drivkrafter och vi kastar dessa föreställningar om oss själva och varann mellan oss i en salig röra. Och det vi agerar på är alltid ett litet och ofta märkligt men obönhörligt urval av "sanningen". Vi är oändligt ensamma och oändligt sammanflätade.
Plötsligt förstod jag att tillvaron är
(outgrundlig)
Nästan inget kan jag förstå
men in i döden ska jag försöka
och samtidigt vila
än mer i kärlekens famn,
en skimrande droppe som hänger
i tillvarons bladgröna spets
lördag 16 oktober 2010
Heja, Nadina!
Vill du rösta i Melodifestivalens webbjoker, så har jag ett bra förslag här; min vän Görels dotter Nadina.
(Vem hade trott att jag någonsin skulle promota Melodifestivalen? Times are a changing, som Bob sjöng.)
Nadinas bidrag både proffsigt,personligt och välljudande, och ligger i skrivande stund på 13de plats bland mer än 200 bidrag. Heja, Nadina!
(Vem hade trott att jag någonsin skulle promota Melodifestivalen? Times are a changing, som Bob sjöng.)
Nadinas bidrag både proffsigt,personligt och välljudande, och ligger i skrivande stund på 13de plats bland mer än 200 bidrag. Heja, Nadina!
torsdag 7 oktober 2010
Med modersmjölken
"Jag accepterar inte att du visar din sorg över den känslomässiga försummelse, som jag utsätter dig för. Visar du din sorg överger jag dig och du kommer att dö."
Sakta, sakta håller jag på att frikänna mig från den dödsdomen.
(Inspirationen till ovanstående formulering av en gammal insikt har jag fått tack vare böckerna:
"Sorgbearbetning", och "Lev som du vill och inte som du lärt dig". På videon sjunger Kiri te Kanawa "Sola, perduta, abbandonata" ur Puccinis opera "Manon Lescaut".)
Sakta, sakta håller jag på att frikänna mig från den dödsdomen.
(Inspirationen till ovanstående formulering av en gammal insikt har jag fått tack vare böckerna:
"Sorgbearbetning", och "Lev som du vill och inte som du lärt dig". På videon sjunger Kiri te Kanawa "Sola, perduta, abbandonata" ur Puccinis opera "Manon Lescaut".)
måndag 26 juli 2010
Hjälpande hjälplöshet
Idag har jag upplevt en hjälpande hjälplöshet
Ett kravlöst, lustfyllt omhändertagande
En läkande vila i Stillhetens hav
I Alltets famn
Nära, nära, nära, nära, nära
Ett kravlöst, lustfyllt omhändertagande
En läkande vila i Stillhetens hav
I Alltets famn
Nära, nära, nära, nära, nära
lördag 24 juli 2010
Orka ta skiten
Boken "Vi är våra relationer" av Tor Wennerberg ger mig stor tröst och bekräftelse. Den presenterar anknytningsteorin och de senaste forskningsrönen inom denna, som visar att även (framförallt) subtila brister i samspelet mellan vårdnadshavare och barn skapar trauman hos barnet.
Wennerberg jämför och kopplar förtjänstfullt ihop dessa rön med bl a modern psykoanalys, mentaliseringsteori och traumaforskning. Boken är ganska svårläst, särskilt kapitlet om traumaforskning, men många avsnitt går direkt in i hjärtat. T ex följande:
"Övergivenhetsdepressionen betecknar Masterson (2000) som ett katastrofalt ´komplex bestående av sex affekter: mordiskt raseri, suicidal depression, panikartad hjälplöshet och hopplöshet, tomhet, meningslöshet och skuld´."
Låt mig ta det igen, nu i punktform och med lite fler förtydligande adjektiv, som gör att jag ännu bättre känner igen vad jag har tampats/tampas med i mitt tillfrisknande:
- mordiskt raseri
- suicidal depression
- panikartad hjälplöshet och hopplöshet
- frätande tomhet
- avgrundsdjup meningslöshet
- förintande skam och värdelöshetskänslor
Raseriet/vreden/ilskan/ursinnet kom följdriktigt till mig först och det gav mig då panik. Numera är det en i stort sett integrerad god vän och lekkamrat, vars goda frukt är tydlighet och förmåga att omsorgsfullt gå till botten med smått och stort i mina relationer.
Min nedstämdhet har aldrig varit suicidal, även om mitt inre barn burit med sig en mycket stark dödslängtan. Nedstämdheten är min "livsluft" när jag är ensam, särskilt sedan oron och rastlösheten, som tidigare trängde undan den, nästan helt försvunnit. Nu är jag, när jag är ensam, nästan ständigt ledsen och trött och vilar mycket.
Den panikartade hjälplösheten ersätts mer och mer av ett kravlöst, lustfyllt omhändertagande, som ger utrymme för den sunda svaghet och hjälplöshet, som är den sanna styrkans enda grund. Hopplöshet (intellektuellt sett) har jag (nästan) aldrig upplevt, men häromdagen upplevde jag att den kan vara ett kreativt kaos, om jag i lugn och ro och intensivt utbyte med mig själv och nära och kära ger den det utrymme den behöver.
Tomhet och meningslöshet kunde jag först inte känna igen mig i, för att sedan upptäcka att de är eller snarare varit min livsluft under lång tid, när jag är ensam. Varit, därför att jag nu mer och mer upplever att min ensamhet är befolkad av personer och känslolägen i min samvaro med dem, som jag numera internaliserat och kan "plocka fram" även i ensamhet. Ett stort framsteg!
De senaste månaderna har jag mer och mer upptäckt att mitt inre barn inte bara (men främst) är ett intensivvårdsbehövande spädbarn, utan också mer och mer av en nyfiken och lekfull 4-5 åring, som inte alls känner sig värdelös utan har ett sunt och glatt egenvärde.
Wennerberg jämför och kopplar förtjänstfullt ihop dessa rön med bl a modern psykoanalys, mentaliseringsteori och traumaforskning. Boken är ganska svårläst, särskilt kapitlet om traumaforskning, men många avsnitt går direkt in i hjärtat. T ex följande:
"Övergivenhetsdepressionen betecknar Masterson (2000) som ett katastrofalt ´komplex bestående av sex affekter: mordiskt raseri, suicidal depression, panikartad hjälplöshet och hopplöshet, tomhet, meningslöshet och skuld´."
Låt mig ta det igen, nu i punktform och med lite fler förtydligande adjektiv, som gör att jag ännu bättre känner igen vad jag har tampats/tampas med i mitt tillfrisknande:
- mordiskt raseri
- suicidal depression
- panikartad hjälplöshet och hopplöshet
- frätande tomhet
- avgrundsdjup meningslöshet
- förintande skam och värdelöshetskänslor
Raseriet/vreden/ilskan/ursinnet kom följdriktigt till mig först och det gav mig då panik. Numera är det en i stort sett integrerad god vän och lekkamrat, vars goda frukt är tydlighet och förmåga att omsorgsfullt gå till botten med smått och stort i mina relationer.
Min nedstämdhet har aldrig varit suicidal, även om mitt inre barn burit med sig en mycket stark dödslängtan. Nedstämdheten är min "livsluft" när jag är ensam, särskilt sedan oron och rastlösheten, som tidigare trängde undan den, nästan helt försvunnit. Nu är jag, när jag är ensam, nästan ständigt ledsen och trött och vilar mycket.
Den panikartade hjälplösheten ersätts mer och mer av ett kravlöst, lustfyllt omhändertagande, som ger utrymme för den sunda svaghet och hjälplöshet, som är den sanna styrkans enda grund. Hopplöshet (intellektuellt sett) har jag (nästan) aldrig upplevt, men häromdagen upplevde jag att den kan vara ett kreativt kaos, om jag i lugn och ro och intensivt utbyte med mig själv och nära och kära ger den det utrymme den behöver.
Tomhet och meningslöshet kunde jag först inte känna igen mig i, för att sedan upptäcka att de är eller snarare varit min livsluft under lång tid, när jag är ensam. Varit, därför att jag nu mer och mer upplever att min ensamhet är befolkad av personer och känslolägen i min samvaro med dem, som jag numera internaliserat och kan "plocka fram" även i ensamhet. Ett stort framsteg!
De senaste månaderna har jag mer och mer upptäckt att mitt inre barn inte bara (men främst) är ett intensivvårdsbehövande spädbarn, utan också mer och mer av en nyfiken och lekfull 4-5 åring, som inte alls känner sig värdelös utan har ett sunt och glatt egenvärde.
lördag 15 maj 2010
Bakom gardinen
Här är en låt av en gammal vän, i en i mina öron glad och försonad version:
Här är den fina texten:
Och plötsligt så fanns du där
Se där har vi solen
Här är den fina texten:
I detta månsken
flyr mörkret i skräck
Här på balkongen
viskar livet ditt namn
Ingrid är vaken
en gåva så stor
att krymplingen spränger
sitt öga i blod
För lusten att leva
för varenda sekund
för oro och ångest
allt tillkommer dig
Vårvinden smekte min kind
vidrörde häftet
siffror i oändlighet
Och plötsligt så fanns du där
en sekund av förvissning
en paus ut mot ingenting
Säg varför tror jag då
att du är mitt ursprung
när dina avtryck är
svarta av hat
I bussen en morgon
då
fälten täcks
av dig
Gyllenbrun är du
som böljande säd
Då fylldes mitt tomrum
då tänjdes den gräns
som skiljer det svarta
från allt flödande vitt
Se där har vi solen
den vinkar bak ljusa moln
den färgar ditt öga
Åh Gud,Ingrid
du skrattar igen
måndag 12 april 2010
Svårmodets mod
Råkar få ögonen på en bok av Maria Wine, där den ligger framme i min kärestas bokhylla. Jag öppnar den på måfå och finner följande rader:
Den plötsliga känslan av tomhet
som överrumplar dig
och fyller dig med smärta
är kanske bara vilan
som griper tag i dig
med sin osynliga arm
för att påminna dig
om sin fruktbara oas.
Den plötsliga känslan av tomhet
som överrumplar dig
och fyller dig med smärta
är kanske bara vilan
som griper tag i dig
med sin osynliga arm
för att påminna dig
om sin fruktbara oas.
lördag 10 april 2010
Välbehag och torra weinerbröd
Aldrig glömmer jag jublet inom mig, när jag hörde inledningen av Kerstin Thorwalls Sommarprogram 2003. Hon berättar om den glädje som spred sig i hennes kropp i samma ögonblick som hennes mamma dog. (En gång på en festmiddag satt jag bredvid en av Kerstins svärdöttrar och fick då veta att Kerstin inte heller själv var någon särskilt bra mamma känslomässigt sett, men ofta och gärna kunde bistå sina barns familjer ekonomiskt.)
Kerstin gjorde verkligen skäl för sin boktitel "Det mest förbjudna". Den och "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" tillhör mina stora läsupplevelser.
Hon lyckades verkligen övervinna arvet från sin mormor, som la in de färska wienerbröden i skafferiet ett par dar, för att de skulle bli lite torra och ätnjutningen inte alltför syndigt stor.
Du lever varmt i mitt minne, Kerstin!
Läs mer om Kerstin Thorwall: DN , DN , DN, AB
Kerstin gjorde verkligen skäl för sin boktitel "Det mest förbjudna". Den och "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" tillhör mina stora läsupplevelser.
Hon lyckades verkligen övervinna arvet från sin mormor, som la in de färska wienerbröden i skafferiet ett par dar, för att de skulle bli lite torra och ätnjutningen inte alltför syndigt stor.
Du lever varmt i mitt minne, Kerstin!
Läs mer om Kerstin Thorwall: DN , DN , DN, AB
Orgasmjakt och ständig närvaro
Vi ersätter livet
med rastlösa spasmer
stötar genom det döda köttet
Återupplivningsförsök
Så blottas plötsligt ur kaos
oasen av ständig närvaro
Bert Karlsson gråter när Moa Johansson
(tidigare sedd i "Mammas pojkar") sjunger
Charlotte Perelli tröstar honom
på Kalmar Teater
Sat nam
med rastlösa spasmer
stötar genom det döda köttet
Återupplivningsförsök
Så blottas plötsligt ur kaos
oasen av ständig närvaro
Bert Karlsson gråter när Moa Johansson
(tidigare sedd i "Mammas pojkar") sjunger
Charlotte Perelli tröstar honom
på Kalmar Teater
Sat nam
torsdag 8 april 2010
April
April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land
April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda jorden
inledningsorden ur Det öde landet av T S Eliot (1922)
Lilacs out of the dead land
April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda jorden
inledningsorden ur Det öde landet av T S Eliot (1922)
söndag 7 mars 2010
Tack för hjälpen!
Sedan 1989 har jag ett fadderbarn i Betlehem. Saleh var då 10 år gammal. Nu är han 31 år och har egna barn, så jag är fadderfarfar!
Härom veckan fick jag ett tråkigt mejl från honom. Han är sjuk och behöver opereras, har ett medfött fel på tjocktarmen, Hirschsprungs sjukdom, som gör att han åter blivit sjuk och behöver operera (bort) tjocktarmen. (Jag har fått bilder på hans journaler, som en vän som är läkare har granskat, så det handlar inte om någon internetbluff.)
Operationen (i Jordanien) kostar 20 000 usd, nästan 150.000 kr! Jag sov illa och dåligt efter detta besked. På småtimmarna vaknade jag dock och fann en lösning. Om jag kontaktar 50 personer och dessa kan bidra med i genomsnitt 3000 kr, så är saken löst! I allafall blev saken hanterbar och förvandlad till logistik.
Det har blivit en smärtsam och nyttig terapi att börja ringa dessa samtal och exponera min hjälplöshet. (Själva samtalen har varit givande, alltid personligt och i de flesta fall hittills också vad gäller att få ekonomiska bidrag.)
Så fick jag ett fantastiskt mejl från Saleh förra torsdagen. Hans franska vänner har fixat operationen åt honom! Han ska resa till Grenoble den 10 mars. Jag hjälpte till att försöka lösa problemet. Nu kan vi glädjas åt lösningen!
Jag har fått in 17 500 kr och skickat vidare dessa till Saleh, som bidrag till resan och andra omkostnader.
Tack för hjälpen!
Härom veckan fick jag ett tråkigt mejl från honom. Han är sjuk och behöver opereras, har ett medfött fel på tjocktarmen, Hirschsprungs sjukdom, som gör att han åter blivit sjuk och behöver operera (bort) tjocktarmen. (Jag har fått bilder på hans journaler, som en vän som är läkare har granskat, så det handlar inte om någon internetbluff.)
Operationen (i Jordanien) kostar 20 000 usd, nästan 150.000 kr! Jag sov illa och dåligt efter detta besked. På småtimmarna vaknade jag dock och fann en lösning. Om jag kontaktar 50 personer och dessa kan bidra med i genomsnitt 3000 kr, så är saken löst! I allafall blev saken hanterbar och förvandlad till logistik.
Det har blivit en smärtsam och nyttig terapi att börja ringa dessa samtal och exponera min hjälplöshet. (Själva samtalen har varit givande, alltid personligt och i de flesta fall hittills också vad gäller att få ekonomiska bidrag.)
Så fick jag ett fantastiskt mejl från Saleh förra torsdagen. Hans franska vänner har fixat operationen åt honom! Han ska resa till Grenoble den 10 mars. Jag hjälpte till att försöka lösa problemet. Nu kan vi glädjas åt lösningen!
Jag har fått in 17 500 kr och skickat vidare dessa till Saleh, som bidrag till resan och andra omkostnader.
Tack för hjälpen!
tisdag 2 mars 2010
Vive la France!
Jag har fått ett fantastiska mejl från mitt fadderbarn Saleh. Hans franska vänner har fixat operationen åt honom! Han ska resa till Grenoble den 10 mars. Jag hjälpte till att försöka lösa problemet. Nu kan vi glädjas åt lösningen!
I kölvattnet på de fantastiska svenska längdåkningsframgångarna i Vancouver vill jag ändå just nu helst utropa: Vive la France!
I kölvattnet på de fantastiska svenska längdåkningsframgångarna i Vancouver vill jag ändå just nu helst utropa: Vive la France!
måndag 8 februari 2010
Vila i min längtan
Jag drabbades av Inger Edelfeldt när jag upptäckte bilderboken "Nattbarn" för nog mer än tio år sedan. En genialisk berättelse om hur det s k välartade primeras och resten av vår härlighet förvisas, i en välmenande familj. Och hur barnet hanterar och överlever detta.
Ingers senaste bok "Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor" inleds med samma drabbande klarsynta uppväxtbilder (i ordform) ur hennes egen barndom.
Sen följer berättelsen om hur hon på snåriga men framgångsrika vägar övervinner dessa trauman. Inte genom att vända dem ryggen, utan genom att så småningom se dem som ingångar till sin djupaste längtan och kärna.
Just detta om längtan är det som gör starkast intryck på mig i boken. Att längtan/behov inte bara är en karta och körriktningsvisare utan att den i sig för oss nära vår innersta kärna.
Handlar det om ett skriande behov, en utsvulten hunger räcker det naturligtvis inte att bara längta, hungern behöver också stillas. Eller som Klas Östergren skriver i "Den sista cigarretten": "Man måste balansera...längtan mot åtminstone ett litet mått av uppfyllelse." (En förklaring till tjusningen med just Klas Östergrens böcker är att där finns så mycket lågmäld och ständigt närvarande längtan, slår det mig i skrivande stund.)
När jag är hyfsat påfylld kan jag känna mig mer levande, varande genom att vila i min längtan än genom att glupskt fortsätta tillfredsställa den.
Detta borde vara en stor lärdom för vårt samhälle och kultur. Att inte så snabbt och rastlöst fylla vår längtan/vårt behov för vips dyker en ny upp för att hålla dörren öppen till vår innersta kärna.
Låt oss vila i vår längtan! Eller som Lars Winnerbäck sjunger: "Å nånstans har man i allafall kommit om man vet vad man behöver!" Ja, förmodligen längre än vi anar.
Jag skulle kunna skriva mycket mer utifrån Inger Edelfeldts bok, som är uppdelad i befriande korta kapitel och fylld av djupt tänkta och kända insikter, som jag lätt känner igen mig och instämmer i. Dessutom innehåller boken en spännande och själsligt matnyttig litteraturlista.
Ingers senaste bok "Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor" inleds med samma drabbande klarsynta uppväxtbilder (i ordform) ur hennes egen barndom.
Sen följer berättelsen om hur hon på snåriga men framgångsrika vägar övervinner dessa trauman. Inte genom att vända dem ryggen, utan genom att så småningom se dem som ingångar till sin djupaste längtan och kärna.
Just detta om längtan är det som gör starkast intryck på mig i boken. Att längtan/behov inte bara är en karta och körriktningsvisare utan att den i sig för oss nära vår innersta kärna.
Handlar det om ett skriande behov, en utsvulten hunger räcker det naturligtvis inte att bara längta, hungern behöver också stillas. Eller som Klas Östergren skriver i "Den sista cigarretten": "Man måste balansera...längtan mot åtminstone ett litet mått av uppfyllelse." (En förklaring till tjusningen med just Klas Östergrens böcker är att där finns så mycket lågmäld och ständigt närvarande längtan, slår det mig i skrivande stund.)
När jag är hyfsat påfylld kan jag känna mig mer levande, varande genom att vila i min längtan än genom att glupskt fortsätta tillfredsställa den.
Detta borde vara en stor lärdom för vårt samhälle och kultur. Att inte så snabbt och rastlöst fylla vår längtan/vårt behov för vips dyker en ny upp för att hålla dörren öppen till vår innersta kärna.
Låt oss vila i vår längtan! Eller som Lars Winnerbäck sjunger: "Å nånstans har man i allafall kommit om man vet vad man behöver!" Ja, förmodligen längre än vi anar.
Jag skulle kunna skriva mycket mer utifrån Inger Edelfeldts bok, som är uppdelad i befriande korta kapitel och fylld av djupt tänkta och kända insikter, som jag lätt känner igen mig och instämmer i. Dessutom innehåller boken en spännande och själsligt matnyttig litteraturlista.
söndag 24 januari 2010
Varje natt
Varje natt är en terapeutisk djupdykning. En terapi som jag tidigare fick söka med ljus och lykta, kämpa för med näbbar och glor, resa långt och betala dyrt för, kommer nu till mig varje natt.
Detta får mig att tänka på vad Karin Johannisson skriver om i sin spännande bok "I melankoliska rum" om hur sömnen såg ut i det förindustriella samhället. Nattsömnen delades då upp i två delar med en vakenvila däremellan.
"Det första sömnpasset kallades den första (ibland döda) sömnen och präglades av kroppens utmattning. Strax efter midnatt vaknade man och tillbringade en till två timmar i vakenvila. Därefter följde den andra sömnen, morgonsömnen.
Vakenvilan var ett särskilt tillstånd av stilla aktivitet. Ibland steg man upp för att gå ut en sväng, röka en pipa, byta några ord med en granne, urinera. Men ofta stannade man kvar i sängen, bad böner, samspråkade med den man delade bädd med, reflekterade över dagen eller över en dröm, lät sinnet vandra i det introverta tillstånd som den religiösa praktiken satte högt. Samlag (som man var för trött för efter dagens arbete) ägde ofta rum under denna vakenvila."
Den sömnlöshet som idag plågar många är alltså egentligen en följd av att vi ser vakenhet under natten, som något av ondo, som hindrar oss att få tillräckligt många sovtimmar innan väckarklockan ringer.
Felet är att klockan för så många ringer och att vi inte kan glädjas åt och ta till vara den nattliga vakenvila som är så viktig för vårt välbefinnande. I varje fall mitt.
En kärleksstund med mig själv i närhet och acceptans med vad jag känner och vad som pågår i min kropp. Ibland sker uppvaknandet i vargtimmen i skräckens käftar över denna så länge förbjudna närhet till min hela existens. Men jag vänder den oftast snabbt till en tid av stor frid, vila, stilla jublande tacksamhet och djup sorg.
Detta får mig att tänka på vad Karin Johannisson skriver om i sin spännande bok "I melankoliska rum" om hur sömnen såg ut i det förindustriella samhället. Nattsömnen delades då upp i två delar med en vakenvila däremellan.
"Det första sömnpasset kallades den första (ibland döda) sömnen och präglades av kroppens utmattning. Strax efter midnatt vaknade man och tillbringade en till två timmar i vakenvila. Därefter följde den andra sömnen, morgonsömnen.
Vakenvilan var ett särskilt tillstånd av stilla aktivitet. Ibland steg man upp för att gå ut en sväng, röka en pipa, byta några ord med en granne, urinera. Men ofta stannade man kvar i sängen, bad böner, samspråkade med den man delade bädd med, reflekterade över dagen eller över en dröm, lät sinnet vandra i det introverta tillstånd som den religiösa praktiken satte högt. Samlag (som man var för trött för efter dagens arbete) ägde ofta rum under denna vakenvila."
Den sömnlöshet som idag plågar många är alltså egentligen en följd av att vi ser vakenhet under natten, som något av ondo, som hindrar oss att få tillräckligt många sovtimmar innan väckarklockan ringer.
Felet är att klockan för så många ringer och att vi inte kan glädjas åt och ta till vara den nattliga vakenvila som är så viktig för vårt välbefinnande. I varje fall mitt.
En kärleksstund med mig själv i närhet och acceptans med vad jag känner och vad som pågår i min kropp. Ibland sker uppvaknandet i vargtimmen i skräckens käftar över denna så länge förbjudna närhet till min hela existens. Men jag vänder den oftast snabbt till en tid av stor frid, vila, stilla jublande tacksamhet och djup sorg.
fredag 22 januari 2010
En sexdröm
Jag är hemma hos K. Stämningen är avvisande, (spelat) nonchalant avvisande med inslag av aggressivitet, men K ska bjuda på soppa. Det är en äcklig mjölksoppa som jag ser på en flat tallrik.(Detta får mig efteråt att förstå att detta avspeglar min första tid i livet.)
Plötsligt är jag bakom K:s nakna rygg, som är mycket levande och sensuell med mättad drypande färgskala. Dessutom täcks hela ryggen av en vacker tatuering. (Vi såg Lisbeth Salanders/Noomi Rapace tatuerade rygg i Flickan som lekte med elden häromdan.)
Tatureingen är en orangefärgad variant av en gammaldags diagonalmönstrad tapet, som vi har i nedre trapphallen i huset där jag växte upp. Mycket vacker och med strålande färger täcker den K:s rygg.
Då känner jag att mitt ollon är inne i henne. Skönt omslutet.
I samma stund vaknar jag av att jag är otrogen. Bannar mig själv att jag inte kan tillåta detta ens i en dröm. Men i drömmen är det drömda verkligheten och tack vare att jag vaknade minns jag drömmen. Jag har kvar ett skönt stånd och så slår mig det bästa av allt; ryggen och tatueringen drömde jag i vackra klara färger! Annars brukar mina drömmar nästan alltid vara i svarta nyanser.
Det goda, saliggörande nuet läker min traumatiska start i livet och färglägger tilllvaron ända in i drömmen.
Plötsligt är jag bakom K:s nakna rygg, som är mycket levande och sensuell med mättad drypande färgskala. Dessutom täcks hela ryggen av en vacker tatuering. (Vi såg Lisbeth Salanders/Noomi Rapace tatuerade rygg i Flickan som lekte med elden häromdan.)
Tatureingen är en orangefärgad variant av en gammaldags diagonalmönstrad tapet, som vi har i nedre trapphallen i huset där jag växte upp. Mycket vacker och med strålande färger täcker den K:s rygg.
Då känner jag att mitt ollon är inne i henne. Skönt omslutet.
I samma stund vaknar jag av att jag är otrogen. Bannar mig själv att jag inte kan tillåta detta ens i en dröm. Men i drömmen är det drömda verkligheten och tack vare att jag vaknade minns jag drömmen. Jag har kvar ett skönt stånd och så slår mig det bästa av allt; ryggen och tatueringen drömde jag i vackra klara färger! Annars brukar mina drömmar nästan alltid vara i svarta nyanser.
Det goda, saliggörande nuet läker min traumatiska start i livet och färglägger tilllvaron ända in i drömmen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)