Med start i oktober 2019 gjorde jag Sadhana tillsammans med Adam och Joel i Värnamo (via YouTube) under 40 dagar; tidiga morgnar.
Jag fortsatte själv under ytterligare 15 dagar och sedan ungefär en gång per vecka. Nu har det blivit min lördagsrutin och innan årsskiftet gjorde jag min hundrade Sadhana, även om jag gjort någon enstaka redan tidigare i livet.
Sadhana är en daglig morgonövning (inom buddhismen) för att skapa djupare kontakt med det gudomliga. Inom Kundaliniyogan tar den 2,5 timmar och består av en inledande sång, Japi, som går igenom kroppens 7 chakran och kopplar dem till vart och ett av de 5 elementen. Jag förstår inte ett ord och lyssnar mest till den vackra sången medan jag ligger på rygg i sängen. Förra hösten, när vi startade det hela 03.45 somnade jag ofta om. Numera startar jag senare.
Sedan följer en timme med olika sköna yogarörelser och avslutningsvis en timme, när man i tur och ordning sjunger sju olika mantran; Aquarian Mantras. Detta har för mig varit den tuffaste delen, ett riktigt Mount Everest att varje gång bestiga. Särskilt att i krigarställningen i 22 minuter mässa Waheguru Waheguru Waheguru Wahe jio (en extatisk hyllning till det gudomliga). För mig var det länge en riktigt jobbig, kämpig och långtråkig historia, men de tre senaste gångerna har jag istället upplevt en skön känsla av trance och gärna kunnat fortsätt ännu längre.
Trägen vinner.
I somras cyklade jag till Arboretum Norr och gjorde Sadhana där i en mycket vacker sluttning nära älven.
Ett klipp om hur jag upplevde Sadhana hösten 2019 finns här. Nu behöver jag inte längre den rosa pallen, utan det räcker med ett yogablock för att kunna sitta i krigarställningen.
Imorgon är det dags för Sadhana 101 i sängen och i vardagsrummet. Oftast brukar Susanna vara med och göra yogarörelserna och sedan någon vecka tillbaka sjunger jag ett av dessa sju mantran i sängen varje morgon.
Ett klokt och skönt tillskott.
Tillägg 9 januari 2021:
Nu har jag gjort Japin och Aquarian Mantras i min Sadhana 102 och det blev en jubelfest! (Jag hoppar över yogarörelserna tills S vaknat, ätit frukost och sedan kan vara med på dem.) Det är makalöst hur detta timslånga sjungande förvandlats från ett bitvis enformigt görande, som jag behövt delvis stålsätta mig inför, till ett underbart varande! Historien om den hundrade apan är visserligen en myt, men i mitt fall övergick kvantitet till ett kvalitativt skifte, just vid runt min hundrade Sadhana. (Totalt drygt sex arbetsveckor under ett drygt år motsvarar det.) Tillfälligt eller permanent återstår att se.
När vi nu åter har Netflix, har jag fortsatt mitt tittande på den fängslande serien Breaking bad. I avsnittet jag såg igår injicerade Jesse metamfetamin och steg till sjunde himlen. Samma känsla upplevde jag under nästan hela mantrasjungandet idag. Jag märker hur min andning stramats åt under natten, för att öppnas upp när jag sjunger. Mitt stela ansikte mjukas också upp. Jag åker karusell genom Fyrarummaren. Förintelse och liv dansar runt i kropp och sinne lågmält och intensivt.
.
