Sårad och övergiven

Jag brukar ha noll koll på hur många som läser mina blogginlägg, men upptäcker ändå plötsligt att den lilla skaran kraftigt decimerats till en dryg handfull efter mina inlägg om mitt politiska liv. Det triggar oväntat starka känslor. Jag känner mig sårad och övergiven.

Hela mitt bloggande handlar om att trigga och omfamna dessa känslor och att skriva mig fri, i den mån det är möjligt. Att skriva offentligt ger just den triggande utsattheten. Att veta att någon läser, men inte vem, är obehagligt. Jag skulle önska att alla gav sig till känna och gav uppskattande och berömmande kommentarer. Fast det skulle inte heller lösa mina problem.

Det förflutnas förträngda smärta måste blottläggs och genomlevas. Samtidigt är all uppmuntran och värme här och nu välkommen. Och skrämmande.

Förra året tryckte jag upp en bok med mina blogginlägg från 2009 - 2013, och nu skriver jag flitigt för att få klart nån slags bokslut till bok nummer två. Jag vill t ex ha med inlägg också om mitt (olyckliga) kärleksliv och om min pappa. Sen är det åter dags att tryck på "print".

På tal om sårad och övergiven vill jag skriva om Harry Martinsons Aniara, som jag föll pladask för när jag hörde operaversionen av Karl - Birger Blomdahl och Erik Lindegren i en uppsättning från Malmö Opera 2017.

Nu när jag även läst förlagan, så uppskattar jag ändå operan mer, även om dikteposet innehåller mer än tio gånger så mycket text och rymmer fler dimensioner (och en del tungfotad slagg).

Raderna jag uppskattar mest är skrivna av Erik Lindegren och är inspirerade av Edit Södergran:

"i mina hav av natt jag skådar dagars dag"

Min andra favoritpassage handlar om Den söndersprängde och avslutar akt 1 i operan med hjärtskärande barngråt. Den är hämtad från uruppförandet av operan 1959.

Nyligen såg jag också den Guldbaggebelönade filmen Aniara på SVTplay och hittade en sevärd norsk föreställning från 80 - talet på Youtube med bl a Lill Lindfors och. med musik av Ketil Bjørnstad.

Kleerup och Helen Sjöholm m fl har gjort en version på Stockholms stadsteater.

Aniara är ett tidlöst mästerverk. Alla förs vi genom "skräckstel rymd" och hoppas på "Nirvanas våg".

Avslutningsvis! Bianca Kronlöfs tre inlägg på Instagram! Så lärorikt! Så uppfriskande!

Med stor förkärlek för Det Omöjliga

En av de absolut viktigaste upptäckterna om mina starkaste drivkrafter gäller min dragning till det omöjliga. Jag minns inte riktigt hur insikten kom till mig, men  2017 var det, och jag förstår dess grund.

Jag kämpade desperat för att som nyfödd få anknytning till min mamma; att inte bara bli upplockad och matad var fjärde timme, utan också få en känslomässig anknytning, istället för att känna en underström av att jag var "något som katten släpat in".

Förgäves.

Efter knappa två månader bröt min sunda och naturliga strävan efter varm anknytning samman. Den var omöjlig.

Där föddes min länge härskande förkärlek för det omöjliga. Ett starkt och dominerande livstema. Tydligast kom det till uttryck i vem jag förälskade mig i. Bara i de omöjliga, avvisande, ointresserade.

Strävan efter det omöjliga var sammanflätad med fyra andra saker, som gjorde livet mycket tungt att leva.

Perfektionismen. Jag måste gjort något fel som inte fick den naturliga anknytningen. Bara jag gjorde helt rätt skulle allt bli bra. Har jag blivit förkastad och saknar värde och existensberättigande, är dessutom perfektion min enda tänkbara biljett till existensen. Mina ständiga misslyckanden kommer också att påminna mig om min "sanna" natur; värdelösheten, avsaknaden av existensberättigande, vilket f ö väcker den kompenserande motkraften omnipotensen. De storvulna, självförhärligande fantasierna och egocentriciteten. Sida vid sida med en självdestruktivitet, som bekräftar avsaknaden av tillhörighet i liv och gemenskap. Dessbättre inte så starkt utvecklad hos mig 

Dragning till det omöjliga och perfektionismen är de starkaste drivkrafterna, ty de är båda just omöjliga, även om jag gärna anslutit mig till det trosvissa: " Inget är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid". Men skulle det omöjliga visa sig möjligt, d v s sluta vara omöjligt, skulle det förlora mitt intresse, som istället skulle rikta sig åt annat håll. 

Pliktkänslan är följeslagare nummer två. Den är kopplad till min starka envishet och enträgenhet. Att få höra till, passa in. Få mitt största behov, anknytningen, tillfredsställt.

Eftersom min djupaste självbild, och tidigaste erfarenhet varit att detta är omöjligt, så blir pliktkänslan stark och har samtidigt sin motpol i mitt "sanna jag": Jag hör inte till. Jag ställer mig gärna utanför, avviker, blir oppositionell, gör mig omöjlig.

Nummer tre av det omöjligas följeslagare är ensamheten. Jag måste kämpa ensam och har bara mig själv att lita till. Även det ur min tidigaste erfarenhet, som präglat mig starkt. Eftersom jag saknar existensberättigande är det säkrast "att hålla mig under radarn" dvs vara ensam. Detta krockar starkt med anknytningsbehovet och skapar den starkaste motpolen: Enveten strävan efter tilihörighet och gemenskap. 

Behovet att "gå under radarn" är också kopplat till den fjärde följeslagaren: Den hemlige agenten. Jag verkar i hemlighet. I fiendeland. 

Förkärleken för det Omöjliga, Perfektionismen, Pliktkänslan, Ensamheten och Hemligtillvaron, se där det som så länge var min livsluft. Väldigt tunn och skämd luft.

Den tillvaron är också i grunden helt naturvidrig och obegriplig, och behöver en kompensatoriska motkraft. Därur kommer mitt analys-, eller snarare syntesbehov, att söka orsakssammanhang, helheter och därmed begriplighet, förståelse och samhörighet.

Min starkaste upplevelse som speglar den förödande livshållningen är  Harry Martinssons Aniara. Det blev en stor upplevelse att höra den som opera av Karl Birger Blomdahl från Malmöoperan för ett par år sedan. Jag såg även delar av föreställningen på TV, innan jag sorgligt nog av råkade spela över den på videobandet. 

Aniara rymmer också motpolen eller egentligen grannen till den totala övergivenheten; Den universella samhörigheten för att inte säga totala sammansmältningen, vilken i o f s är omöjlig i detta livet. 

Och därför så lockande för mig ...

Bild ur Aniara på Malmö Opera 2017. 

Högkomikern Sandon - Conny Thimander Foto: Jan Wieslander/Sveriges Radio.

Erik Lindegrens fina libretto finns här.