Rop ur stenar

Nu har jag beställt min andra bloggbok, som får heta Rop ur stenar, vilket härmed även bloggen döps om till. 

S(p)ex i det hittillsvarande namnet har jag haft svårt leva upp till. Fast det mer varit en målbild och även om ganska många inlägg har haft inslag av sex och humor, så har det blivit ett lätt plågsamt, falskt "varumärke". Som om jag skulle ha ett sådant eller behöva bry mig, men uppenbarligen gör jag det. Och att vilja vara ärlig är viktigt och bra. 

Rop ur stenar (trauman) kan jag verkligen stå för. Även om säkert många är oförstående inför det jag kallar trauman. 

Underrubriken "och andra skimrande såpbubblor" kan jag också helt stå för. En underbar och sann paradox. I ljuset spricker trollen ut i skimrande såpbubblor. I a f i det förstående och försonande ljuset, som nås via smärta, sorg och bekräftelse.

"Hu, vad den här människan ältar" antar jag att läsare tänker, även jag tänker så, när jag t ex läser en komprimerad sammanställning av mina tweets under ett år.

Samtidigt blir det en skev bild eftersom det handlar om komprimering av en kort tid av min samlade dag och mitt liv. Samtidigt sann eftersom djupa trauman är ständigt närvarande även när de inte uttrycks på medvetet och öppet sätt.

Blir det verkligen färre troll och fler såpbubblor i mitt liv? Jo, jag är övertygad. Eller i varje fall fler hanterbara troll OCH fler såpbubblor. 

Ger sammanställningen av bloggen från 2014 till 2021 den bilden?        Jag får läsa och se efter!

Namnet Rop ur stenar är inspirerat av Harry Martinsons Aniara, som är en av mina största och mest bekräftande kulturupplevelser under senare år, särskilt i operaversionen från 1959.

I tjugosjätte sången i Aniara står det:

"när själen söndersprängdes   

 när kroppen söndersprängdes

...

Så talade den döve som var död

Men då det sagts att stenar skola ropa 

så talade den döde ur en sten.

Han ropade ur stenen: kan ni höra.

Han ropade ur stenen; hör ni inte."

Jocke Berg och Kent har gjort sin egen version, som fick mig att falla så hårt i början av 2000 - talet:

"Spelar inte längre någon roll

Jag orkar inte slåss

Det är bortom min kontroll

Du lämnade mig ensam

Och självklart blev jag rädd

Min sista gnista hopp

Var att synas att bli sedd

Och jag glömmer bort att andas

För sex, musik och våld

Var det vackraste som hänt mig

Sen själen min blev såld

Att synas utan att verka

Ser enkelt ut på håll

Men jag lever på impuls nu

Via fjärrkontroll

Men jag sa alltid nej

Men ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör"

Sårad och övergiven

Jag brukar ha noll koll på hur många som läser mina blogginlägg, men upptäcker ändå plötsligt att den lilla skaran kraftigt decimerats till en dryg handfull efter mina inlägg om mitt politiska liv. Det triggar oväntat starka känslor. Jag känner mig sårad och övergiven.

Hela mitt bloggande handlar om att trigga och omfamna dessa känslor och att skriva mig fri, i den mån det är möjligt. Att skriva offentligt ger just den triggande utsattheten. Att veta att någon läser, men inte vem, är obehagligt. Jag skulle önska att alla gav sig till känna och gav uppskattande och berömmande kommentarer. Fast det skulle inte heller lösa mina problem.

Det förflutnas förträngda smärta måste blottläggs och genomlevas. Samtidigt är all uppmuntran och värme här och nu välkommen. Och skrämmande.

Förra året tryckte jag upp en bok med mina blogginlägg från 2009 - 2013, och nu skriver jag flitigt för att få klart nån slags bokslut till bok nummer två. Jag vill t ex ha med inlägg också om mitt (olyckliga) kärleksliv och om min pappa. Sen är det åter dags att tryck på "print".

På tal om sårad och övergiven vill jag skriva om Harry Martinsons Aniara, som jag föll pladask för när jag hörde operaversionen av Karl - Birger Blomdahl och Erik Lindegren i en uppsättning från Malmö Opera 2017.

Nu när jag även läst förlagan, så uppskattar jag ändå operan mer, även om dikteposet innehåller mer än tio gånger så mycket text och rymmer fler dimensioner (och en del tungfotad slagg).

Raderna jag uppskattar mest är skrivna av Erik Lindegren och är inspirerade av Edit Södergran:

"i mina hav av natt jag skådar dagars dag"

Min andra favoritpassage handlar om Den söndersprängde och avslutar akt 1 i operan med hjärtskärande barngråt. Den är hämtad från uruppförandet av operan 1959.

Nyligen såg jag också den Guldbaggebelönade filmen Aniara på SVTplay och hittade en sevärd norsk föreställning från 80 - talet på Youtube med bl a Lill Lindfors och. med musik av Ketil Bjørnstad.

Kleerup och Helen Sjöholm m fl har gjort en version på Stockholms stadsteater.

Aniara är ett tidlöst mästerverk. Alla förs vi genom "skräckstel rymd" och hoppas på "Nirvanas våg".

Avslutningsvis! Bianca Kronlöfs tre inlägg på Instagram! Så lärorikt! Så uppfriskande!

Med stor förkärlek för Det Omöjliga

En av de absolut viktigaste upptäckterna om mina starkaste drivkrafter gäller min dragning till det omöjliga. Jag minns inte riktigt hur insikten kom till mig, men  2017 var det, och jag förstår dess grund.

Jag kämpade desperat för att som nyfödd få anknytning till min mamma; att inte bara bli upplockad och matad var fjärde timme, utan också få en känslomässig anknytning, istället för att känna en underström av att jag var "något som katten släpat in".

Förgäves.

Efter knappa två månader bröt min sunda och naturliga strävan efter varm anknytning samman. Den var omöjlig.

Där föddes min länge härskande förkärlek för det omöjliga. Ett starkt och dominerande livstema. Tydligast kom det till uttryck i vem jag förälskade mig i. Bara i de omöjliga, avvisande, ointresserade.

Strävan efter det omöjliga var sammanflätad med fyra andra saker, som gjorde livet mycket tungt att leva.

Perfektionismen. Jag måste gjort något fel som inte fick den naturliga anknytningen. Bara jag gjorde helt rätt skulle allt bli bra. Har jag blivit förkastad och saknar värde och existensberättigande, är dessutom perfektion min enda tänkbara biljett till existensen. Mina ständiga misslyckanden kommer också att påminna mig om min "sanna" natur; värdelösheten, avsaknaden av existensberättigande, vilket f ö väcker den kompenserande motkraften omnipotensen. De storvulna, självförhärligande fantasierna och egocentriciteten. Sida vid sida med en självdestruktivitet, som bekräftar avsaknaden av tillhörighet i liv och gemenskap. Dessbättre inte så starkt utvecklad hos mig 

Dragning till det omöjliga och perfektionismen är de starkaste drivkrafterna, ty de är båda just omöjliga, även om jag gärna anslutit mig till det trosvissa: " Inget är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid". Men skulle det omöjliga visa sig möjligt, d v s sluta vara omöjligt, skulle det förlora mitt intresse, som istället skulle rikta sig åt annat håll. 

Pliktkänslan är följeslagare nummer två. Den är kopplad till min starka envishet och enträgenhet. Att få höra till, passa in. Få mitt största behov, anknytningen, tillfredsställt.

Eftersom min djupaste självbild, och tidigaste erfarenhet varit att detta är omöjligt, så blir pliktkänslan stark och har samtidigt sin motpol i mitt "sanna jag": Jag hör inte till. Jag ställer mig gärna utanför, avviker, blir oppositionell, gör mig omöjlig.

Nummer tre av det omöjligas följeslagare är ensamheten. Jag måste kämpa ensam och har bara mig själv att lita till. Även det ur min tidigaste erfarenhet, som präglat mig starkt. Eftersom jag saknar existensberättigande är det säkrast "att hålla mig under radarn" dvs vara ensam. Detta krockar starkt med anknytningsbehovet och skapar den starkaste motpolen: Enveten strävan efter tilihörighet och gemenskap. 

Behovet att "gå under radarn" är också kopplat till den fjärde följeslagaren: Den hemlige agenten. Jag verkar i hemlighet. I fiendeland. 

Förkärleken för det Omöjliga, Perfektionismen, Pliktkänslan, Ensamheten och Hemligtillvaron, se där det som så länge var min livsluft. Väldigt tunn och skämd luft.

Den tillvaron är också i grunden helt naturvidrig och obegriplig, och behöver en kompensatoriska motkraft. Därur kommer mitt analys-, eller snarare syntesbehov, att söka orsakssammanhang, helheter och därmed begriplighet, förståelse och samhörighet.

Min starkaste upplevelse som speglar den förödande livshållningen är  Harry Martinssons Aniara. Det blev en stor upplevelse att höra den som opera av Karl Birger Blomdahl från Malmöoperan för ett par år sedan. Jag såg även delar av föreställningen på TV, innan jag sorgligt nog av råkade spela över den på videobandet. 

Aniara rymmer också motpolen eller egentligen grannen till den totala övergivenheten; Den universella samhörigheten för att inte säga totala sammansmältningen, vilken i o f s är omöjlig i detta livet. 

Och därför så lockande för mig ...

Bild ur Aniara på Malmö Opera 2017. 

Högkomikern Sandon - Conny Thimander Foto: Jan Wieslander/Sveriges Radio.

Erik Lindegrens fina libretto finns här.

Nässlorna blomma

"ibland kommer den fullständiga ensamheten, ödsligheten; den där snörande sugningen som kippar efter anda och skrik.. en virvel av kall ångest."

Så lyder några rader ur "Nässlorna blomma" av Harry Martinson, som vi fick läsa när jag gick i sexan, vilket gjorde att jag sedan aldrig läst något av sedemera 1974 års Nobelprisvinnaren i litteratur. Sockenungen Martins utsatthet, ensamhet och känsloliv kom alldeles för nära min egen situation, även om de yttre omständigheterna var mycket olika.

Bilderna i inlägget är tre av bokomslagen, som använts till boken, vars totala upplaga är ca 400 000 exemplar.

För några år sedan såg jag en mycket bra TV-film om Harry, om hans starka längtan efter mamma, som försvunnit till USA, några år efter pappans död. Senare dör även hans storasyster och syskonen splittras. Men före dessa tragedier tycks Martin eventuellt ha fått uppleva  några första goda år, till skillnad från mig, som slungades ut i rymden och blev en känslomässig Aniaravarelse redan några veckor efter min födelse.

Möjligen var det först i filmen, som jag fick veta att Harry, liksom min pappa, tog sitt eget liv, något som jag tror länge hölls borta från offentligheten.

I sista avsnittet av en tredelad utmärkt radiodokumentär, som jag lyssnat på nu i samband med att jag åter läst "Nässlorna blomma", fick jag också veta att Harry stack saxen i sin mage, när han var på dagen lika gammal som Moa Martinson var på sin dödsdag, vilket medförde att han avled några dagar senare. (Moa var 14 år äldre.)

Det enda som väcks till liv att jag minns från läsningen av boken i skolan är hur Martin hugger ihjäl en kalv, som ätit och skitit på hans mödosamt hopsamlade lövrisknippen, vilka han straffkommenderats att färdigställa en frisöndag. Förvisso en dramatisk höjdpunkt i boken.

Harrys liv var väldigt turbulent vid bokens tillkomst. Han hade flytt från Moa, var på väg att gå till sjöss igen, men ångrade sig (inför Moas självmordshot) och färdigställde boken. Att skriva den och återvända till sin barndom rörde så klart också upp mycket starka känslor. Det gör att boken får något ofärdigt och splittrat över sig, som samtidigt ger den stark nerv och närvaro i något som annars var tänkt att bli en stor episk berättelse.

Slutet är klassiskt tvärt... (Staffan Söderbloms efterord berättar att det tänkta slutet i manuskriptet fortsätter berättelsen längre.)

Skildringen av hur Martin dessförinnan trevande knyter an till Tyra är väldigt fin.

I radiodokumentären och efterordet till boken citeras ur ett brev, som Harry skrev till Tor Bonnier vid tiden för bokens tillkomst i mitten av 1930 - talet. Ord som jag till fullo kan identifiera mig med, förutom den allra sista kusliga förutsägelsen:

"Innerst är jag en obotligt sorgtagen människa, en överkänslig ödestyp som är stadd på ständig flykt från sina minnen. [...]  Jag tillhör av födelse och öde vandringen, vägarna och haven. Min är längtarens hytt. Jag är min egen elds kurir. Kanske ville jag inte vara det, men det har blivit så, det blev mitt öde och det har sina fruktansvärda orsaker. Min familjs grymma tragedi och min söndersargade barndom bildar bakgrund till den oro som en gång skall döda mig."