Gränslösheten: Den förunderliga paradoxen

Dags att tydligt redovisa den viktigaste insikt/upptäckt jag gjort i mitt liv, och det förvånar mig att jag aldrig hört eller läst någon annan framföra den. Men du kan kanske hjälpa mig på den punkten?

 Ja, insikten fanns i mig innan jag föddes. Den är essensen i vårt varande:
 Två saker är gränslösa; allt och inget.

I vår kultur sporras vi att nå känslan av gränslöshet via allt (mer konsumtion, aktiviteter och upplevelser) och vi fylls förvånade av ingenting.

Sanningen om att vara människa är att vara begränsad i tid och rum, i allt vi gör.
Att lära sig leva i den begränsningen är en viktig del av levnadskonsten.

När jag däremot blir begränsad i mitt varande och mina känsloupplevelser, försöker jag kompensera detta i mitt görande, vilket är fåfängt och dysfunktionellt. Att jaga efter vind. Även om det kan leda till storslagna prestationer, kommer sötman och sinnesron att bli kortvarig. Men det har fört oss från nöd till rikedom.

När nu rikedomen är uppnådd i världsmåttstock om än orimligt fördelad, är det dags att ge utrymme åt gränslösheten i vårt varande, allt det som är; närhet, närvaro, ärlighet, kärlek.

Och låta det vara grunden för vårt görande, i sin begränsning och ofullkomlighet.

Filmen "Still Alice", som blir en fullpoängare tack vare den mycket drabbande slutscenen på just  temat görat och varat. Den utlöste något nästan bottenlöst, nästan obärbart, och tror jag, en mycket förlösande gråt hos mig.

Intighetens ocean. Zenmänniskor vet, i bästa fall, vad det handlar om. Kanske också Martin "Rocky" Kellerman vars första roman heter "Allt blir inget"?

Lilla bäcken

Efter att jag i mitt förra inlägg skrev att jag är en mäktig flod, vaknade en ivrig protestant i mig: Jag är en yster liten bäck!

Jag med stöd Mariedal 4 april 2005

Att frilägga, läka och vårda det traumatiserade spädbarnet är min huvudsyssla. Jag är både floden och bäcken. Vet allt om att vara människa (till 60+). Vad som återstår är fördjupning och förädling, och då är mitt äntligen stilla liv alldeles utmärkt. Och det är så lämpligt att bo här någon mil från Umeälvens utlopp i havet. När vi gjorde sommarens resa till "den sista älven som brusar i vår natur", Vindelälven, insåg jag att jag trivs bättre att leva vid den reglerade Umeälven. Att vara människa är att vara reglerad, att nyttja sina krafter på bästa sätt för att få ett bra liv och en bra värld.
Länge kämpade jag för livet i övergivenhetens ocean, hade inget eget liv, deltog i djävulsdansen iscensatt av andra. Dansade hjälplös omkring i mina oläkta trauman. Visst, delar av dem härjar ännu i min kropp, på många sätt värre än nånsin. Men min vuxna förmåga att omsluta och integrera det är också större än någonsin. Floden bär bäcken i sin famn.
Allan Edwalls vackra visa om lilla bäcken har ett annat perspektiv. En sorgesång om oåterkallerlig förlust. Men jag hör även stråk av ysterhet och försoning. Gör du?



 i

Sommar i sorg

Tyngd
Tryck
Anspänning
Avskurenhet
Låsning
Stillastående
Uttorkning och död

Så känns sorgen i min kropp.

"Mycket har den lärt som känner sorgen." Citatet ur Rolandssången från 1100- talet finns på försättsbladet i Henning Mankells "Svenska gummistövlar", en riktigt trivsam eländeshistoria. Jag lyssnar på den så fint inläst av Anders Ekborg , även om kvinnorösterna irriterande får samma avvisande röstläge, och vill verkligen inte att den ska ta slut. Trivs så bra i sällskap med den långt ifrån genomsympatiske, avdankade läkaren Fredrik i sin husvagn på skärgårdsön. Dessbättre somnar jag snabbt in, när jag börjar lyssna inför middagssömnen, så den räcker länge än.

Gummistövlar är fortsättning på "Italienska skor". men kan läsas fristående. Själv minns jag bara att den boken också är mycket bra, och myrstacken!

När jag skrivit detta, inser jag; tyngd och tryck, ja. Anspänning, avskurenhet, nja. Låsning, stillastående, uttorkning och död, nej. Åtminstone inte i mitt varande.
Jag är en tung, mäktig, obeveklig flod (i vardande).