Läkande möten

Detta inlägg innehåller eventuellt spoiler om Bröllop, begravning och dop. 

I natt hade jag ett läkande drömmöte med mitt inre barn. Barnet var bara en tummetott högt, men väldigt livaktigt även om det i slutet förvandlades till några droppar vatten och blod, som rann nerför några trappsteg. Jag försökte målmedvetet samla upp dropparna och vaknade. Jag insåg då att drömmen triggats av Marie Lundqvists rollfigur, Michelle, i serien som nämns i inledningen. Hon kämpar besinningslöst och handfast för att få ta hand om lilla Grace. På ett ytligt, medvetet plan var det ganska jobbigt att se hennes framfart, men på ett djupare plan framkallade det uppenbarligen jubel och nattens dröm.  Hennes beteende var raka motsatsen till min mammas. För mamma var jag djupare sett något som katten släpat in, något som hon likt Hera ville slunga från sitt bröst. Något som helst inte borde finnas.

Fruktansvärt och ofrånkomligt  nog levde denna tillintetgörande underström kvar i mig visavi min nyfödda, späda dotter. De förödande förbannelser som inte kommit till medvetande, bearbetats och läkts lever obönhörligen vidare.

Rester av denna tillintetgörande underström blev också bearbetade och läkta föregående natt. På kvällen kämpade jag med mitt föregående blogginlägg om Louise Glück, samtidigt satte jag mig framför TVn med min kära för att se ett program om Elise Ottesen -Jensen. S bad mig lägga bort mobilen. Då blev jag tvärarg, gick och la mig igen och fortsatte med blogginlägget. Båda blev vi tillintetgjorda och S därtill rasande, men vi tog själva hand om de triggade känslorna ett par timmar, innan vi famnade varann inför nattsömnen. Min natt blev sen fortsatt bearbetning och läkning av den triggade tillintetgörelsen. När jag vaknade överfölls jag först en kvart av en stark förintande dödskänsla, som övergick i en lika stark känsla av läkning och befrielse.

Det är intressant hur de mänskliga predikamenten lever vidare genom tiderna. För Louise Glück är t ex myten om Persefone central, för mig den om Hera och Herakles, Den Bortslungande. Då också Vintergatan, The Milky way, bildades av mjölkstrålen från Hera, när hon slet Herakles från sitt bröst.

Kanske är det därför jag alltsedan barndomen blickar mot stjärnhimlen med längtande förtröstan. 

Eller för att tala med Martinssons Aniara. Jag, Den Söndersprängde, som nu mödosamt fogar mig samman inför väntande ålderdom och upplösning.

Herakles stryper ormarna Hera sände för att döda honom

Sorg, förlust och död

Lite otippat att jag skulle bli förunderligt glad, när för mig okända Louise Glück fick Nobelpriset. Jag har hört hennes dikter i Dagens dikt denna månad, utan att särskilt notera dem eller henne, även om jag kände igen dikten om att sitta på tunnelbanan med en bok, när jag åter fick höra den idag.

Hon känns som en okänd, osynlig följeslagare, som länge gått vid min sida och satt ord på mitt liv. Och plötsligt blev hon uppenbarad med en svart dråplig humor, som får mig att jubla.

Extra roligt att Jonas Brun är en av hennes översättare, eftersom jag var med och utsåg honom till vinnare av Sveriges Radios Romanpris 2013. Och idag skriver han en Understreckare i Svenska Dagbladet, där han citerar ur underbara dikten Prisma:

Dela artikeln:

Stränga dikter om begärets dunkl

när man blir förälskad, sa min syster, 

är det som att träffas av blixten. 

Hon sa det hoppfullt, som om hon ville 

dra till sig blixtens uppmärksamhet. 

Jag påpekade för henne att hon upprepade

vår mors formulering exakt, den som hon och jag 

hade diskuterat som barn, eftersom vi båda 

kände på oss att det vi märkte hos de vuxna

 

nog inte orsakats av blixtar

utan av elektriska stolen.

För övrigt syftar jag i rubriken på förfluten sorg, förlust och död, som kan bearbetas och i bästa fall övervinnas. Framtidens sorger, förlust och död kan jag mestadels hålla mig för skratt inför.

Louise Glück

Förundran och förtröstan

Har du någon Henry Morgan i ditt liv? Har du sprungit ett maratonlopp?

Både sakerna kan vara bra för att få full behållning av Klas Östergrens 747 sidor Renegater, hans långa farväl till Henry Morgan, som vann våra hjärtan i Gentlemen i början av 1980- talet. Jag minns att jag njöt av den glädje och det ljus, som avsnitten om Henry Morgan fyllde mig med. Medan kapitlen om hans bror Leo var jobbiga transportsträckor.

Nu efteråt inser jag att jag just då bodde tillsammans med mitt livs Henry Morgan, där på Seminarievägen i Växjö. Jag minns också hur jag delade en likartad läsupplevelse av Gentlemen med min dåvarande olyckliga kärlek K.

Klas Östergren har i intervjuer beskrivit en närmast förtvivlan över att läsarna upplevde Henry Morgan så positivt, medan han för honom var en mörkare gestalt.

Kanske blev Henry därför i  uppföljaren Gangsters  2005 en plågad och gäckande gestalt i periferin. Som sen dök upp med besked i slutraderna och fick mig att tappa andan i svår, plötsligt ångest, som både tömde och pressade samman mitt bröst på ett oförglömligt sätt.

I samma veva läste jag den klargörande Östergren om Östergren, en intervjubok gjord av Stephen Farran - Lee. (Just nu väntar jag på att få hem fortsättningen Klas Östergren om Henry Morgan.) Klas säger om sin far: "Det var mycket "pappa Lasse gör ett utspel" om nånting. Han kunde börja vid vad som helst, och det slutade i rena predikandet." 

Detta blir också en beskrivning av ett påtagligt drag hos författaren Klas. Dessa bifigurer som lägger ut texten sida efter sida möter vi även och i övermått i Renegater. Läsningen är ett maratonlopp, ibland stapplar jag fram, men så kommer jag in i andra andningen, sugs mer och mer in i personerna och författarens rika famnande språk. Boken ska läsas långsamt, helst lyssnas på som jag mestadels gjort. Klas' röst ger texten sitt fulla liv.

Mest tempo är det i rapporten från Svenska akademin. Jag får stor aktning för Klas. Han är vass och pregnant, nyktert och allsidigt beskrivande, dömer i stort sett ingen, utom sig själv och medierna.  Ledamöterna i Akademin har fått passande namn  efter grässorter, och som läsare får jag mycket dålig smak i munnen inför framförallt Fru Stagg och Herr Styvrepe och hans närmaste anhang. Styvrepes förra fru "den offentliga debattens Florence Foster Jenkins" har jag svårt för sen tidigare. Fast barnet som behöver kramas syns där så tydligt. Förmodligen även i mitt grötmyndiga jag. 

Så här skriver Klas om sista mötet med Fru Timotej: "Han skulle hellre minnas henne i ett annat ljus, på en annan stenbänk, i flikar av skugga från ett olivträd under den brännande solen i Provence, så som den lyst en sommar trettioåtta år tidigare."

Det är en bok fylld av sorg och vemod, men ibland bjuds vi farsartat humor t ex när författaren på behörigt avstånd ska eskortera Herr Flen hem genom Gamla stan.

Gamla Folkhemsreklambyrån Svea får en plats. Det är där romanfiguren Torsten Ljung har startat sin karriär och det är hans och författarens stora intresse för snö och dess kulturella uttryck, främst i bildkonsten, som blir ett genomgående tema i boken. Även i ett avsnitt som berörde starkt, Torstens och sonens upplevelser i Dalslands bäverland. Denna reklambyrå får även leverera romanens omkväde: "Världen är som den är och människor har sina föreställningar".

Så klart är det Henry Morgans personliga närvaro och öde i historien, som ger mest motivation till läsningen. Genom en intervju på Bokmässan Play tror jag att jag fick nyckeln till Henrys starka dragningskraft: 

Förundran och förtröstan. 

Han är det inre barnet, långt innan jag upptäckte mitt eget. Han har även barnets hänsynslösa omnipotens, och de sår som det vuxna barnet har åsamkats på vägen, döljs bakom ett elegant lättsinne.

Klas för sin mäktiga trilogi i hamn med den äran, till en sorglig och vacker försoning. Lite som att sitta genom fyra timmar av Wagners Tristan och Isolde fram till slutarian "Mild und leise". Som avskedspresent från Henry och Klas får vi också en låt och en tavla. Båda nya för mig.

Snö har aldrig varit mitt favoritelement, även om jag varit hängiven längdskidåkare, därtill är jag alltför frusen. Men jag kommer att tänka på snön i inledningsscenen i von Triers Antikrist. Den är också något av ett genialt koncentrat av Östergren bok, men de 33 timmar som jag lyssnat på Klas berättelse och röst var väl använda. Och efter alla lovord till snön och dess skildrare undslipper han sig f ö "snön, det vita helvetet" i bokens slutkläm.

Och ja, jag har sprungit två maratonlopp! Det klassiska från Marathon till Athen 1979 och Moskva Maraton 1986.

Vill man läsa ett bra men kortare verk av Östergren kan jag varmt rekommendera I en skog av sumak som är en av Östergrens bästa. Den skildrar fint alla våra om och men, och svårigheter att förstå och nå varann. Ideal och krass verklighet. Humorn är mer nedtonad och svart än vanligt. Men underströmmen av mysig munterhet är ständigt närvarande. En god illustration av mitt nuvarande mantra: Intighetens allomfattande gudomlighet.

Ett citat ur boken: "De följde med ut på trottoaren och sa: 'Håll dig till böckerna, grabben!'"

I en intervju i tidningen Vi berättar Klas om sina tidigare svåra besvär av panikångest (tas också upp i boken) och säger att han en dag ska berätta om den person, som hjälpte honom ur den. Det ser jag fram emot! 

En dag senare finner jag en utförlig intervju om bl a hans panikångest i Modern psykologi. Där skriver han att paniken upphörde, när han fick en son med svåra hälsoproblem efter födelsen. Då fick Klas annat än sig själv att tänka på. För mig var det tvärtom. Tack vare min dotters födelse fick jag kontakt med mitt eget inre illa tilltygade barn, vilket gav mig panik. Däremot finns en tydlig likhet. "Han var 19 år och hade inte hunnit debutera som författare när hans pappa dog. Under hela uppväxten hade pappan dessutom påtalat att han snart skulle dö, så det var lika bra att Klas vande sig vid tanken. Det var nog inte så bra för ett barn att höra, konstaterar Klas Östergren nu."

I mitt fall var jag 20. Pappa dog hastigt genom självmord. Inte heller så bra, och mamma talade ofta om sin död, som nära förestående många år innan den inträffade. När jag nyligen bläddrade i hennes digra sjukjournaler, kunde jag dock se att hon var sjukare och mer illa där an, än jag förstod eller ville förstå vid den tiden.

Den allra bästa intervjun med Klas hittar jag i Femina. Där talar han om ett viktigt drag i sitt författarskap, ett drag som jag delar till hundra procent i mitt liv och mitt sätt att skriva (inte minst i detta inlägg), dock utan att blanda in alkohol, droger och nattsudd i tillnärmelsevis samma omfattning:

"I Renegater skildras återkommande människor som ägnar sig åt självdestruktivitet. De som tänjer på gränsen lite till, gör den där dumheten ännu en gång. Människor som enligt Östergren i grund och botten definierar sig som losers, och därmed ser till att bli losers för att känna sig som hemma. Som självuppfyllande profetior.

Besvärliga människor har alltid intresserat honom.
– Det är väl de jag känner mig hemma hos, eller hemma med. Jag tycker att jag själv är besvärlig. Jag gör det krångligare för mig än vad jag behöver. Jag kan inte skriva en rak enkel bok som är lätt att läsa och som alla köper, istället övertänker jag, tar i för mycket, ser komplikationer som man inte behöver se men som ändå tränger sig på."

När jag bläddrar i Renegater ser jag längst bak att han citerar en mängd andra författare i boken, vilket jag helt missat, eftersom jag mest lyssnat. Och jag som älskar sånt citerande och växelbruk! Tusan också, nu måste jag läsa om boken!!

Eller...

Nighthawkes av Edvard Hopper (1942)

Gustaf Fjaestad, Silence - Winter

Klar vinterdag av Carl Brandt

Wilson Bentley - Snowflakes

Äntligen fick jag gråta

I går grät jag på både förmiddagen och kvällen, när Rolf Lassgård läste sista delen av Händelser vid vatten av Kerstin Ekman. Vilken bra bok! Vilket starkt berörande slut!

Jag läste den redan på 90 - talet och tyckte även då den var bra, men nu tog jag till mig den ännu djupare. Der är ett drabbande antikt ödesdrama förlagt till svensk glesbygd/gränsbygd/ödebygd. Tar upp samhällsutveckling och kulturkrockar. Tystnadskulturens skuggor och förödande verkningar, och mycket mer. Där finns också en smittande humor emellanåt och spänning.

Det som fick mig att gråta inte bara, men främst åt de sista raderna, var hyllningen till den ensamma, vilsna, godhjärtade människan, som finns hos oss alla. Just här är det två män, Birger och Björne, som lätt kan få mig att associera till både mig och än mer min far.

Rolf Lassgårds läsning lyfter fram alla dimensioner i boken, samtidigt som hans varma, trygga röst förstärker den omfamnande medmänskligheten.

Tyvärr väcks ett skamset minne varje gång jag hör och ser Rolf Lassgård. Jag mötte Rolf och Johan Ulvesson, vid Rådhusparken tror jag det var, nåt år efter att jag hade flyttat hit till Umeå från Gävle, där vi bodde 16 år.  Rolf hälsade på mig, men jag hejade inte tillbaka. Jag insåg inte att han kände igen mig, eftersom jag stod på Stora torget i Gävle var och varannan vecka och sålde Proletären. Vi möttes också ibland vid hämtning och lämning på Solängsskolan.

Jaja, jag har också många fina teater- och filmminnen av Rolf Lassgård. (Dansen i) Den Stora vreden uppe i Iggesund. Falstaff i Gasklockorna. Vi betalar inte, vi betalar inte i Folkteaterns ordinarie lokaler. Filmen Min store, tjocke far och nu senast underbara Min pappa Marianne. För att nämna några.

En hel del tårar blev det också, när jag läste triologin om Vargskinnet (Guds barmhärtighet, Sista rompan och  Skraplotter) av Kerstin Ekman. Hunden och Knivkastarens kvinna har också satt starka spår i mig. Alla vore värda en omläsning. Hennes Katrineholmssvit borde jag nog också läsa. Häxringar står oläst nere i Farshult. Ofta blev böcker jag köpte olästa  Numera köper jag ytterst sällan böcker och är ytterst tacksam för den fantastiska biblioteksservicen vi har här i Umeå.

Idag börjar P O Enquist läsa Ett annat liv i Radioföljetongen. En omlyssning som jag ser mycket fram emot.

När jag ska skriva in etiketter för det här inlägget, upptäcker jag att det är första gången jag väljer medmänsklighet och empati.

ur Den Stora Vreden Foto: Totte Mattsson