Telephos' spjut

Jag har tidigare skrivit om min grekiska favoritmyt, där Hera slungar Herakles från sitt bröst (och Vintergatan, The Milky way,  bildas av mjölkstrålen).

Nu har även Telephosmyten blivit en favorit tack vare boken Lyckans gåta av Carl Johan Malmberg.

Telephos sårades av OCH läktes senare av Akilles' spjut. Till exempel Wagners' Parsifal bygger på denna grekiska myt. Endast den som gjort såret kan läka det.

Jag tar till mig den tanken i mitt eget terapeutiska arbete. Det innebär en helomvändning i mitt förhållningssätt. Eller snarare att jag gått hela varvet runt!

Från en fast övertygelse om att min mamma älskade mig, som sen fick mig att hemtamt söka mig till kvinnor, som var lika oförmögna att älska mig. Sen ett uppvaknande och insikt att jag bar ett oälskat barn inom mig, som jag måste lära mig vårda och älska. Ett arbete som pågått i drygt 25 år. Och nu försöker jag bada i den kärlek som fanns under min mammas anknytnings- och omvårdnadsoförmåga.

Till min hjälp har jag ett foto från 1957, där min syster sitter i pappas knä och samtidigt möter mammas kärleksfulla blick, som jag har satt upp i taket ovanför min säng. Jag kan i denna stund se på det, när jag blickar upp från mitt ryggläge. Och i köket tickar ännu klockan som syns i bakgrunden på fotot.

Läkande möten

Detta inlägg innehåller eventuellt spoiler om Bröllop, begravning och dop. 

I natt hade jag ett läkande drömmöte med mitt inre barn. Barnet var bara en tummetott högt, men väldigt livaktigt även om det i slutet förvandlades till några droppar vatten och blod, som rann nerför några trappsteg. Jag försökte målmedvetet samla upp dropparna och vaknade. Jag insåg då att drömmen triggats av Marie Lundqvists rollfigur, Michelle, i serien som nämns i inledningen. Hon kämpar besinningslöst och handfast för att få ta hand om lilla Grace. På ett ytligt, medvetet plan var det ganska jobbigt att se hennes framfart, men på ett djupare plan framkallade det uppenbarligen jubel och nattens dröm.  Hennes beteende var raka motsatsen till min mammas. För mamma var jag djupare sett något som katten släpat in, något som hon likt Hera ville slunga från sitt bröst. Något som helst inte borde finnas.

Fruktansvärt och ofrånkomligt  nog levde denna tillintetgörande underström kvar i mig visavi min nyfödda, späda dotter. De förödande förbannelser som inte kommit till medvetande, bearbetats och läkts lever obönhörligen vidare.

Rester av denna tillintetgörande underström blev också bearbetade och läkta föregående natt. På kvällen kämpade jag med mitt föregående blogginlägg om Louise Glück, samtidigt satte jag mig framför TVn med min kära för att se ett program om Elise Ottesen -Jensen. S bad mig lägga bort mobilen. Då blev jag tvärarg, gick och la mig igen och fortsatte med blogginlägget. Båda blev vi tillintetgjorda och S därtill rasande, men vi tog själva hand om de triggade känslorna ett par timmar, innan vi famnade varann inför nattsömnen. Min natt blev sen fortsatt bearbetning och läkning av den triggade tillintetgörelsen. När jag vaknade överfölls jag först en kvart av en stark förintande dödskänsla, som övergick i en lika stark känsla av läkning och befrielse.

Det är intressant hur de mänskliga predikamenten lever vidare genom tiderna. För Louise Glück är t ex myten om Persefone central, för mig den om Hera och Herakles, Den Bortslungande. Då också Vintergatan, The Milky way, bildades av mjölkstrålen från Hera, när hon slet Herakles från sitt bröst.

Kanske är det därför jag alltsedan barndomen blickar mot stjärnhimlen med längtande förtröstan. 

Eller för att tala med Martinssons Aniara. Jag, Den Söndersprängde, som nu mödosamt fogar mig samman inför väntande ålderdom och upplösning.

Herakles stryper ormarna Hera sände för att döda honom

Vilken lättnad!

Jag känner och beskriver mig ofta som en föredetting (med, erkänner jag, en viss vällust). Nu är jag dock "a coming man". Eller var det iallafall igår, när det gick för mig för första gången på nästan fyra månader. Så långt har det aldrig varit mellan gångerna tidigare.
Under denna tid har vi legat med varann ett tiotal gånger och vid ett par tillfällen fått till riktiga maratonknull. Ändå har jag inte varit i närheten av att det ska gå för mig.
Jag har t o m blivit smått oroad att det varit något fysisk fel och det var ett skäl till att det fick ske igår.

Något fel är det alltså inte, utan det handlar, som min huvudtes varit, med Karin Boyes ord om att: "Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd". Ja, någon större möda har det inte varit, även om det inte alltid är självklart att "få till det" vid vår ålder. Särskilt som känslor som sorg, smärta, ilska, skam m m dyker upp och pockar på uppmärksamhet i sänghalmen. Detta är dock helt i sin ordning och utomordentligt viktigt, eftersom dessa känslor fått alltför lite utrymme i våra liv jämfört med den sexuella lusten. (Mat, sömn och sex är så starka behov att de eller de problem de kan rymma är svåra att förtränga. Värre är det för våra mer subtila känslor och de känslor, som inte direkt är kopplade till vår överlevnad, men i högsta grad betydelsefulla för vår totala livslust)

I mitt tidigare äktenskap var jag en riktig orgasmjägare, inser jag nu efteråt.
Där fanns en stark omedveten underström av hetsande (alltså inte bara upphetsning) för att nå dit. Denna berodde på ett mönster, som jag fick i mig med modersmjölken. Min mamma kände ovilja mot att lägga mig till sitt bröst och önskade att jag snabbt skulle bli klar med min amning. Ja, jag upplevde att hennes innersta (omedvetna) önskan var att, likt Hera med Herakles, slunga mig från sitt bröst. Inte undra på att jag så länge känt mig som en "tjuv om natten" inför all njutning, inte minst den sexuella.
Kanske är det också så att vi män är genetiskt programmerade att snabbt tömma vår säd. Att apan i oss snabbt måste tömma sig i honan, innan någon annan i flocken tar hans plats. Om det är så må zoologerna svara på, men i såfall har nu människan i mig i fyra månader segrat över apan.
Det som dessa månader främst fyller mig med jublande vällust och läkning är kyssandet och det är för mig som bäst, när vi ligger med varann. Därför vill jag bara fortsätta och fortsätta. Med Freuds språkbruk är jag mer i den orala än den genitala fasen.
Fast hur var det nu hon skrev mer Karin Boye? "Visst är det skönt när knoppar brister"?

Mer om orgasmer:
Åhhh, ännu en dag att fira!
Orgasmera mera - på internationella orgasmdagen
Bra för självkänslan och orgasmerna

Kåthet och uppgörelser

Skam till sägandes har jag ännu inte läst någon bok av Elsie Johansson, men redan när jag såg en intervju med henne i Gokväll 20/5, bestämde jag att jag ska ändra på den saken. En ny påminnelse kommer när jag i DN läser en lovordande recension under samma rubrik som jag valt ovan.

Nu när Sara Lidman är i himlen får jag kanske rikta min trånad efter mogen och vis kvinnlig energi mot Elsie. Hon utstrålar en härlig energi och charm.

Ännu vet jag inte närmare vad Elsie Johansson skriver om kåthet, men jag kan formulera lite kring min egen.

Kåtheten mognar som ett vin. I ungdomen var den bråkig och pockande, oftast en plåga av rastlös otillfredsställelse omgärdad av djup skam.
Nu är den en våg av kraftfull, jublande livskänsla. En välkommen gäst att vara i förtrolig samvaro med, snarare än att snabbt utspisa och sedan skiljas ifrån.


Att avnjuta och bejaka min innersta livskärna, där sexualiteten finns, har varit en lång och svår kamp, alltsedan jag i likhet med den nyfödde Herakles blev slungad från bröstet. Visserligen blev jag så vitt jag vet aldrig bokstavligen kastad från bröstet av min mamma. Det var dock en djup och förbjuden önskan inom henne, som gick rakt in i mig och bl a orsakade min djupa skam inför sex.

Det var en befrielse att hitta episoden om Herakles och Hera i den grekiska mytologin. Tack för det Theodor Kallifatides!, som satte mig på spåren när jag först läste Mödrar och söner och senare just romanen om Herakles. Den förra njöt jag mycket av att läsa och jag kan hålla med Kallifatides, när han med glimten i ögat undrar om det är möjligt att leva utan förtrogenhet med de grekiska myterna. Vi möter dem hela tiden i modern tappning. Ett bra exempel är Stieg Larssons Milleniumtriologi, särskilt del två, Flickan som lekte med elden, där ödesdramatik från gamla antika gudasagorna serveras i modern sidvändartappning.

I Kallifatides Herakles omnämns så vitt jag minns inte episoden där Hera slungar den svältfödde Herakles från sitt bröst och i allafall inte hur mjölkstrålen, som sköt ur Heras frigjorda bröst spreds över himlavalvet och bildade Vintergatan (The Milky way).
Så när vi blickar upp på den gnistrande stjärnhimlen och känner närhet till Alltet, är det en föjd av Herakles traumatiska upplevelse.

Inget ont, som inte har något gott med sig.

Här finns fler lovord till Sin ensamma kropp:

Hon tar struptag på tillvaron

Ensam äldre kvinna saknar

Roman med skickligt tvinnade tanketrådar