En bra dag! och ett bra år? på jobbet.

Släckte lampan igår 23.30. Skönt att både S och jag gillar antifirande. Och skönt att nu få börja uppleva 2026 och att lite snö åter täcker stadens gator.

Dagen började 04.15. Mådde skit i kubik. Har några dagar försummat det levande begravda, förkrossade, tillintetgjorda nyfödda barnet. Jag har ökat min kapacitet och förmåga att härbärgera och känna smärtan, särskilt i dessa gryningstimmar. Mitt främsta ankare är min tilltagande kontakt med vad jag kallar ingenting, ett tomrum fyllt av allting. Intressant är att professorn i materialvetenskap Maria Strömme har blivit uppmärksammad under hösten, när hon publicerade en vetenskaplig artikel och beskriver något liknande;  ett fält bortom tid och rum, som var det som existerade före Big Bang och som våra medvetanden är en del av.

Igår demonterade Å, M och jag med mycket möda isär, den rejäla säng som Å:s pappa Gustaf byggde av en utdragssoffa. En enda envis spik höll hårt ihop det hela. Efter att vi äntligen fick isär sängen, fann vi underst i korthögen följande tarotkort att bli vårt gemensamma inför 2026:

Texten till kortet, översatt av Google, är bästa tänkbara inför 2026:

"Bli den frid du önskar se i världen så att du kan minska lidande, utför vänliga handlingar och utstråla kärlek.

Duvans ande påminner dig också om att när du ser orättvisor eller någon som lider skada eller är i nöd, lita på att du har förmågan att skapa frid genom att le, sända kärlek, tala ett vänligt ord och lyssna med ett medkännande hjärta. Gör din del för att vara en fredsmäklare, ge näring åt medkänsla och påminna andra om glädjen i harmonisk samexistens så att de också kan omfamna Duvans ande inom sig själva."

Sorg, skapande och samlande

Här kommer några för mig oerhört centrala och upplysande citat ur Niklas Rådströms Som har inget redan hänt:

"Sorgen kräver att vi ger den ett namn för att den ska kunna utföra sitt arbete. Annars går den vilse i sina uppgifter och vet inte vad den ska göra. Då irrar sorgen kring och börjar plocka med annat med sina kalla fingrar, likt ett uttråkat barn som vänder sin uppmärksamhet mot vad än som finns till hands. I sin sysslolöshet och fumlighet kan sorgen ha sönder vad som helst, som för att påkalla uppmärksamhet eller av ren leda bara. Det namn vi ger sorgen måste bekräftas av andra för att få giltighet, annars kan vi kalla den vad som helst och den kalla sig vad som helst. Den sorg och den saknad som går namnlös blir som en orolig ande, ett irrande spöke som inte förmår komma till ro, en fantom som planlöst söker uppgifter att fylla."

Den sista meningen i det citatet stämmer till punkt och pricka, som beskrivning av en påtaglig sida i mitt liv: "Den sorg och den saknad som går namnlös blir som en orolig ande, ett irrande spöke som inte förmår komma till ro, en fantom som planlöst söker uppgifter att fylla."

Sen undrar jag om det räcker att den får ett namn? Jag tänker att den behöver bearbetas och införlivas i kropp och sinne.

Sedan gör Niklas R en mycket intressant och ögonöppnande koppling mellan sorg och skapande;

"Såväl sorgen som skapandet söker tecken och mening i allt de möter. Både sorgens och skapandets grund är saknad – för sorgen handlar det naturligtvis om det förlorade objektet för de djupa känslorna, för skapandet upplevelsen om att världen är ofullständig och behöver lagas. Förlusten måste ges namn och ansikte. Men om större delen av det som gått förlorat är en längtan, en frånvaro, en förhoppning, en redan övergiven plats? Då finns inget att rikta sitt avsked mot och vända sig från. Då får barnet som förlorat sin förälder postera sig som väktare intill en tom grav i hopp om att för sig själv och omvärlden dölja det faktum att kryptan är tom. Det blev den enda möjliga strategi jag såg att handskas med min förlust."

Ja, så var det verkligen för mig! Och är onekligen delvis fortfarande. Och det lyfter fram skapandets osunda sida; en flykt och förnekelse av förlustens smärta och sorg. Ett fåfängt försök att ersätta det oersättliga.

Samlande kan ha en liknande funktion:

"Samlandet i sig var som att foga ihop något som brustit och gått sönder och som jag genom att föra samman det igen kunde göra helt och oskadat. "

Den namnlösa sorgen, det rastlösa skapandet och samlandet kan bli en besatthet, som jag känner så väl och ännu dagligen lider under. Men ändå långsamt allt mindre.

Det är också det jag främst läser in i Prousts mastodontverk På spaning efter den tid som flytt, vars sju delar jag avslutade förra året efter fyra och ett halvt års läsning. Nu läser jag med stort intresse Carl Johan Malmbergs tjocka, vackra bok Lyckans gåta, som har andra infallsvinklar på Prousts skapelse. Jag återkommer kanske till det.

Banksy: Girl with balloon

Smärta

Nu har bloggen legat i träda många månader. Jag jobbade tämligen intensivt med den de första månaderna i fjol för att färdigställa min andra (och avslutande) bloggbok. Sedan var jag  övermätt på skrivande, även om det blev ett och annat inlägg under sommaren.

Nu vill jag egentligen skriva om Horace Engdahls op.101, men ska först publicera ytterligare citat ur Niklas Rådströms kloka bok Som har inget redan hänt:

"Smärta är ett märkligt tillstånd. Hannah Arendt menade att den hör till våra mest privata och svårkommunicerade erfarenheter. I Människans villkor beskriver hon smärta som den kanske djupaste erfarenhet vi kan ha av gränsen mellan döden och att tillhöra de levandes skara. Emmanuel Levinas påpekade att smärtan saknar både syfte och mening. Smärta refererar bara till sig själv. Man kan förstå dess funktion att varna oss när vi har skadat oss eller är på väg att göra oss illa. Men den ihållande smärtan är på en gång inåtvänd och påstridig, oåtkomlig och halsstarrig. Den är som att sitta inlåst i en hiss med en hätsk rättshaverist eller aggressiv missnöjespolitiker som inte går att tala till rätta. När den blir för intensiv och enveten tar den allt i anspråk och vägrar lyssna till några medlingsförsök."

Detta kan jag lätt relatera till min tinnitus, när den varit som värst. Eller den förtärande olust, som min övergivenhet tidigt i livet gett upphov till. Den senare finns dock olika sätt att undkomma eller komma till tals med.

Bild ur Vårdguiden 4/2016. Foto av Ulf Huett. Typiskt nog diskuterar man här bara fysisk smärta.

Är mor död

 "En kvinna föder ett barn och vet inte hur hon ska hantera den hjälplösa varelsen hon har fått i famnen och som är beroende av henne, av att hanteras av henne. Men hur hanterar man det när man inte hanterar sig själv? Barnet blir en börda, barnet blir en omöjlig utmaning, för hur bär man bördan, barnet, när man inte mäktar med att bära barnet man var, som bor i kroppen på alla och särskilt i kroppen på den som förlorar sin mor så tidigt att hon knappt minns henne och som därför bär modern som ett hål i kroppen, så som alla bär sina mödrar som hål i kroppen, små eller stora, levande eller döda och därför försöker vi fylla hålen för att själva kunna leva eller kasta av oss mödrarna men bär, om vi tycker att vi klarar det, istället skulden för att ha kastat av oss dem. Man blir inte fri utan att bli skyldig och förresten var man skyldig från början, blev man skyldig som barn för att man utförde smärttransport och förde över smärtan till sin syster eller docka som inte blev fin av att vara med en, instängd i ett rum i ett hus med en dörr för liten att komma ut genom så varje försök skulle bli en blodig, antagligen dödlig affär, men jag sprängde dörren och det blev en blodig affär och nu sitter jag här, i en koja i skogen med en älg."

"Först när jag sätter mig kommer barndomens förlamande smärta, jag hade väntat mig den, men inte så. Hade trott att jag hade träning i den smärtan, att den hade grånat och blivit hanterbar, men den kommer ifatt mig med förnyad kraft. Som tur är vet jag av erfarenhet att när det gör så ont att jag tror jag förlorar medvetandet, avdunstar den."

"jag diade omöjlighet av mamma, smärtan rann från hennes bröst in i min mun och ut i resten av kroppen, men något i mig förstod det och vägrade och sedan sökte jag mig bort från hennes omöjlighet och smärta."

Rop ur stenar

Nu har jag beställt min andra bloggbok, som får heta Rop ur stenar, vilket härmed även bloggen döps om till. 

S(p)ex i det hittillsvarande namnet har jag haft svårt leva upp till. Fast det mer varit en målbild och även om ganska många inlägg har haft inslag av sex och humor, så har det blivit ett lätt plågsamt, falskt "varumärke". Som om jag skulle ha ett sådant eller behöva bry mig, men uppenbarligen gör jag det. Och att vilja vara ärlig är viktigt och bra. 

Rop ur stenar (trauman) kan jag verkligen stå för. Även om säkert många är oförstående inför det jag kallar trauman. 

Underrubriken "och andra skimrande såpbubblor" kan jag också helt stå för. En underbar och sann paradox. I ljuset spricker trollen ut i skimrande såpbubblor. I a f i det förstående och försonande ljuset, som nås via smärta, sorg och bekräftelse.

"Hu, vad den här människan ältar" antar jag att läsare tänker, även jag tänker så, när jag t ex läser en komprimerad sammanställning av mina tweets under ett år.

Samtidigt blir det en skev bild eftersom det handlar om komprimering av en kort tid av min samlade dag och mitt liv. Samtidigt sann eftersom djupa trauman är ständigt närvarande även när de inte uttrycks på medvetet och öppet sätt.

Blir det verkligen färre troll och fler såpbubblor i mitt liv? Jo, jag är övertygad. Eller i varje fall fler hanterbara troll OCH fler såpbubblor. 

Ger sammanställningen av bloggen från 2014 till 2021 den bilden?        Jag får läsa och se efter!

Namnet Rop ur stenar är inspirerat av Harry Martinsons Aniara, som är en av mina största och mest bekräftande kulturupplevelser under senare år, särskilt i operaversionen från 1959.

I tjugosjätte sången i Aniara står det:

"när själen söndersprängdes   

 när kroppen söndersprängdes

...

Så talade den döve som var död

Men då det sagts att stenar skola ropa 

så talade den döde ur en sten.

Han ropade ur stenen: kan ni höra.

Han ropade ur stenen; hör ni inte."

Jocke Berg och Kent har gjort sin egen version, som fick mig att falla så hårt i början av 2000 - talet:

"Spelar inte längre någon roll

Jag orkar inte slåss

Det är bortom min kontroll

Du lämnade mig ensam

Och självklart blev jag rädd

Min sista gnista hopp

Var att synas att bli sedd

Och jag glömmer bort att andas

För sex, musik och våld

Var det vackraste som hänt mig

Sen själen min blev såld

Att synas utan att verka

Ser enkelt ut på håll

Men jag lever på impuls nu

Via fjärrkontroll

Men jag sa alltid nej

Men ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör

Ingen, ingen, ingen, ingen hör"

Tweets i vargtimmen 2019

 5 januari 2019

Anknytningshungern jagar genom kroppen i den grå januarigryningen. 

Den gnagande, plågsamma separationssmärtan ilar sina mörka moln över min inre himmel.

Jag andas lugnt och iakttar skådespelet.

Solbelyst. 

GIF

6 januari 2019

Allvaret rymmer allt varande, även gapskrattet.

(Fint att se den roade S i soffan när hon såg Josef Fares' "Kopps" på TV. (M, Å och jag vred oss i skratt, när vi såg den på bio. Och jag upptäckte den fantastiska skådespelaren Torkel Petersson.)) 

GIF

"Åsynen av Albertines bara hals ... denna åsyn rubbade jämvikten mellan detta oändliga, oförstörbara liv som vällde sig i mitt inre, och universums liv, som tycktes mig bräckligt i jämförelse därmed."

Bild: David Wesley Richardson 

Nu har jag börjat på Prousts Spaning del 3. Vad handlar böckerna om? Längtan efter mamma; projicerad på Gilberte och Albertine i del 2.

Men djupast sett om att upplösa tiden, förvandla allt till ett gudomligt 

NU. 

19 januari 2019

Mediterade 2,5 h per dag under 5 dagar efter min födelsedag. (Avstått idag.) Det har öppnat upp till ett besinningslöst gallskrik i mitt djup, insåg jag, när vi mediterade våra 22 minuter. 

På ytan helt lugn, i djupet gallskriket, som öppnar ett slukhål av oemotståndlig ätlust.

Igår kväll återupptog jag efter några dagars uppehåll jaktspelandet, och förlorade kontakten med det mycket plågsamma gallskriket, som långmeditationerna skapat kontakt med. Välbekant kampstress tog över. 

I morse infann sig djup nyfunnen lättnad och befrielse tack vare skrikmötet! 

21 januari 2019

"Gud har gått före oss in i det gudomliga försvinnandet"

Etel Adnan 

4 februari 2019

Det är ett krävande dygnetruntarbete att tröska igenom  det obekrivliga helvete, som min första tid i livet innebar. När ska jag inse och respektera det? 

6 februari 2019

Jag behöver vara med det lilla, sängliggande barnet.

7 februari 2019

Smärtblandat gallskrik och känslan att jag inte står ut 5 sekunder till under vår dagliga 31 minutersmeditation igår. (Sedan 1 februari, dessförinnan 22 minuter/dag sedan min födelsedag) 

9 februari 2019

På åttonde dagen av vår svintuffa dagliga 31- minutersmeditation blev jag belönad. Valde att gå in i trance via tredje ögat, vilket jag har lätt för,  och kom i min längsta, djupaste kontakt med det obegripliga; Urkällan; alltings fundament, den totala intigheten. 

Vila Frid Nu 

10 februari 2019

Gårdagens 2h Ecstatic Dance med fyra andra på Hagaskolan förde kropp och själ djupt in i ett frigörande, omstöpande kaos. 

All djupgående förändring sker via omfamning av omfattande kaos/hänryckning.

12 februari 2019

Det Gudomliga Ingenting löser upp Traumabetongen med fördröjd och långvarig verkan.

Vag, giftig olust, när traumat löses upp.

I stunden ÄR Det Gudomliga Ingenting total Trygghet, Tillit och Samhörighet.

Kamp, stress och oro förnekar ofta Traumabetongens uppkomst och stärker den. 

19 februari 2019

Självpåtaget fira IL 90 - ansvar triggar hjälplöst, förvirrat upplösningstillstånd och känsla av katastrofal, kaotisk tillintetgörelse. 

28 februari 2019

Att F oväntat "slängde mig i diket" och samtidigt storvulen deklarerade att han är som en (god) far för mig, tryckte ner mig djupt i mörk, dov, 67 år gammal traumasmärta. Också nära mitt djupaste, sanna jag. 

Jag i Gud. Jag i Ingenting.

2 mars 2019

"längtade jag så efter madame de Guermantes att jag knappt förmådde andas: det var som en del av min bröstkorg sågats bort av en skicklig anatom, avlägsnats och ersatts med en lika stor kvantitet immateriell smärta"

"Finns det någon ohyggligare belysning än tystnaden, som låter oss se den frånvarande inte i en utan i tusen upplagor, var och en i färd med en ny trolöshet."

"vanan är den av alla mänskliga plantor som behöver minst jordmån för att leva och först av alla spirar upp på den till synes kargaste klippa" 

ur Proust "Kring Guermentes"

6 mars 2019

"Omfamnar ett plågsamt, frätande kaos." När jag lyckas formulera i ord, det ordlösa som fanns före tankarna och orden, är det som att jag lättare lyfter det nyfödda barnet ur graven. 

Sen vila i tystnaden och andetagen. 

Ur aska in i elden, som det navelskådande pensionärslivet blivit för mig. Även om elden ofta känns förtärande, ja, hela tiden, mer eller mindre, så är den i realiteten återfödelsens vulkan 🌋 .

12 mars 2019

Stilla veckor inkl. 24 tim. Nyepi, utan mobil, TV, radio etc, var förträfflig grävskopa ner i djup smärta. En psykisk smärta skar som knivar i varje cell. 

Sen nätbedragen (banken betalar).

Triggade välbekant skräck och stress i kroppen. När den nu klingat av, mår jag underbart. 

26 mars 2019

Tack Rebecka Åhlund  för "Jag som var så rolig att dricka vin med", en smärtsam, självutlämnande, bekräftande, hoppingivande bladvändare! Som arbets- och aktivitetsnarkoman har jag förr fått hjälp av många Tolvstegsmöten. Ser min missbrukar"personlighet" som en fruktlös jakt för att fylla ett mycket tidigt sviket anknytningsbehov. 

31 mars 2019

Mitt stilla, intensiva kaosdansande under nästan två timmar igår löste upp livslånga begränsningar/anspänningar. Omedvetna vaktposter har fått välbehövlig vila. En enorm, skön, skrämmande, befriande trötthet, trötthet, trötthet breder ut sig i kroppen. 

1 april 2018

"Jag letar efter mig själv i kärlekens kista" 

Jila Mossaed

Djup kontakt med det stora, fantastiska Ingenting, 

till bredden fyllt av Gud,

under kvällens meditation.

13 januari började jag/vi med 22' på pall, sen 31' , sen i fåtölj. Svinjobbiga sittningar.

För en knapp vecka sen belönad; allt lättare, snabbare, djupare, skönare trance. 

9 april 2019

Varje tyst och stilla dag, en dubbel återfödelse ur den grav jag föddes ner i. Efter natten o eftermiddagssömnen, en förträngd spillra av smärta, sorg, trötthet o svaghet, som med sann glädje, fogas in i helheten. Tills ledan och tristessen tar överhanden och för in i goda nuet. 

18 april 2019

I full kontakt med Varandet, som vi föddes ur, försvinner all rädsla för döden.

Och tack Stina Wollter, som rörde mig till tårar på Pilgatan igår.

19 april 2019

Varje gryning återföds jag, 

drypande av smärta, sorg och hjälplös svaghet. 

Omfamnar. Omsluter.

Dansar ur min grav. 

2 maj 2019

"Drömma i solen vid havet

göra ingenting

Den som kunde det

Vakna, lata sig, glo, andas

ÄTA LITE, lägga sej och sova" 

Ulf Lundell  "Vardagar"

18 maj 2019

Åter tillbaka vid fronten/skärselden/ läkningen i den avgrundsdjupa smärtan, sorgen, svagheten, efter utflykten, andhämtningen i Stockholm i vårskrud. 

"Det var som att jag tappat kontrollen över mitt eget liv. Saker hände utan att jag kunde hindra dem från att hända. Jag hade aldrig känt mig mer levande. Det var en ny känsla och utan att jag med säkerhet kunde påstå att den var bra fanns den där och ropade som ett väckelsemöte"

Karin Smirnoff "Jag for ner till bror"

Ett obegripligt Ingenting rymmer, omfattar, omsluter allting. 

Flödande kaos. 

4 juni 2019

"Only what happens now, happens tomorrow"🙏 

6 juni 2019

Införlivad i Trygg Förvissning.

(Klarsyn efter senaste hypnosen hos Bengt, som trots förbokning ändå överträffade spontanbesökets jackpoteffekt. Jag hamnade prestationslöst i det läkande landet. Såg en del rött och grönt. Väldigt välmående efter emsov. Sluta/överbrygga då och nu.) 

7 augusti 2019

Skräcken för Sorgen jagar mig som en slavdrivare. 

23 september 2019

Golf Clash triggar de oläkta resterna av mitt skriande anknytningsbehov i början av livet.

Sen gäller det att läka dem också...

6 oktober 2019

"inte tillbringat mer än en och en halv timme i huset, det känns som åtskilligt längre. Ett stycke tid som inte kan mätas, eftersom den är av ett annat slag än den vanliga tiden. Alla de bleka minuter, månader och år som jag ditintills i mitt liv simmat motströms igenom." 

Håkan Nesser "Halvmördaren"

20 oktober 2019

Så bra den är Hans och Greta på Norrlandsoperan!

"Står du vid förtvivlans rand,

 räcker Ängeln dig sin hand."

12 november 2019

"de hade på mig gjort samma intryck av platt banalitet som infarten till den danska hamnstaden Helsingör torde bereda varje glödande Hamletentusiastist."

(träffande sammanfattning av 200 sidor ur Proust: Kring Guermantes)

"Är det detta som är ålderdom? tänker hon plötsligt. Att acceptera förfallet och bejaka meningslösheten? Tanken fyller henne med ett egendomligt lugn, och slutligen, i gryningen somnar hon." 

Lina Wolff "Köttets tid"

24 november 2019

Allt från vag olust till rasande outhärdligt utplåningstillstånd omvandlar jag till fyllig, smakrik, stilla salighet m h a långsam, trägen, mild, tålmodig, kärleksfull närvaro i mörka novembergryningen. 

30 november 2019

Det sjuder av liv och läkande trauman i den ännu svarta novembergryningen.

Alessandra Celletti spelar "Metamorphosis"

8 december 2019

Del 3 av Prousts "På spaning..." klar!

"Charlus vrålade. Tror ni att det står i er makt att såra mig? Vet ni inte vem ni talar till?  Inbillar  ni er att den giftiga saliven från 500 småpojkar bland era vänner, sittande på varandras axlar, skulle kunna träffa ens så högt som till mina vördnadsvärda tår?"

Pappa

Pappa var näst äldst barnet bland sex överlevande syskon. Brodern Lennart dog två dagar gammal 1918. Att Holger blev ende sonen kom att få stor betydelse för hans liv.

Det äldsta vittnesmålet om pappas liv är en familjehemlighet. När jag sökte vapenfri tjänst på 70- talet, behövdes referenser. Jag hänvisade bl a till min religionslärare Bengt Rydén. Hans fru Sonja berättade i inlagan till utredaren, att Holger varit intagen på mentalsjukhus under 1940 -talet. Det var en total nyhet för mig.

Långt senare skickade jag efter pappas journal. 

Han la in sig frivilligt  på St Gertrud i Västervik 30 augusti 1945 för att han ville få elchocker, en nyinförd behandlingsmetod, och fick det åtta gånger.

Om hans situation före inskrivningen står det:

” Hemma tills han fyllt 26 år, då han började tycka att det var långsamt att gå hemma, ville ut i livet och se sig om. Tog därför plats som bilmontör vid Skövde praktiska skola och lärde sig till montör. Fick sedan arbete som sådan i Oskarshamn i fyra år... 1940 snabbutbildning som rekryt, fick utbildning som bilmekaniker... tjänstgjort i verkstadstrossen... två gånger i Skåne och en gång i Värmland... trivdes... ej utsatt för gengas, vad han vet om...

I maj 1944 slutade han med verkstadsarbetet och har sedan varit fadern behjälplig med arbetet hemma på gården. Slutade på verkstaden emedan han ej längre trivdes med arbetet där, ville hem igen, hade fått nog av livet på egen hand. Redan 1939 eller kanske redan 1938 hade han börjat känna nervositet. Flera gånger sökt läkare och fått medicin, men just ej blivit ngt bättre därav. Då han gick hemma längtade han ut från hemmet, ville ej bli bonde, men sedan han varit från hemmet ett tag, började han känna det bättre, men snart åter började han känna sig otillfredsställd och längtade tillbaka till hemmet. Det har även varit en flicka med i spelet. Han hade till en början ej varit kär i henne, men sedan hon farit till Stockholm för att tillträda en plats och där sedan gift sig, började han tänka mer och mer på henne. Men då var det tyvärr för sent. Känt detta svårt och blivit dyster till sinnes och nedstämd därav...

... känt sig tung i huvudet och nere, trött och har svårt att arbeta... ibland känns som ett tryck i bakhuvudet på honom"

 Vid utskrivningen en månad senare på egen begäran står det:

"Han är lugn, välbalanserad, ordnad, redig, klar, men kanske något spänd och ibland forcerad, med en viss benägenhet för gnäll. Utskriven. Betydligt förbättrad."

Eftersom han var ende sonen, blev han pressade av sin far Josef att ta över gården, vilket han gjorde två år senare, 1947. I Lars Molins utmärkta serie Tre Kärlekar utsätts sonen Gösta (Samuel Fröler) för påtryckningar att ta över föräldragården, men står emot. 

Jag minns min pappa som ljus och godmodig, men han hade kort stubin och kunde brusa upp och bli arg och hård. Han brukade gå och sjunga och småprata med djuren i ladugården. Ibland brukade jag och min lillasyster smyga och spionera på honom. Jag minns också att jag då brukade skriva upp hans repliker i ett block. Särskilt minns jag när han brukade klämma i med slutraderna i Calle Schewens vals:

"När morgonen gryr skall jag volma mitt hö

Och vittja tvåhundrade krok.

Fördöme dig, skymning, och drag nu din kos.

Det brinner I martallens topp!

Här dansar Calle Schewen

Med Roslagens ros,

Han dansar till solen går opp!"

Pappa var lite vek (jagsvag, vilket påtagligt gått i arv) och annorlunda än de flesta männen i byn, Han varken jagade, fiskade eller söp och verkade sakna det elaka och illmariga drag, som fanns hos många. 

En väldigt fin och genomarbetad trampbil, som pappa

byggde åt mig. Tyvärr alldeles för svår för en två-treåring

att orka trampa på en grusväg.

I början av 60 -talet började Holger jobba heltid på Lindahls i Åseda, 25 km bort på dålig grusväg. Han trivdes bra med det jobbet och arbetskamraterna, med resvägen var besvärlig. Därför började han jobba på mer närbelägna husfabriken i Fågelfors. Det blev mycket kortvarigt, eftersom han inte stod ut med det enahanda arbetet. Istället arbetade han sen flera år på Haglinds i Fagerhult, som reparatör, men hade svårt för den stroppiga ägaren. Hans sista arbetsplats blev sågverket i Klo, även där som reparatör. Där hade jag också sommarjobb i två år under gymnasietiden. Jag har två särskilda minnen av pappa därifrån. En dag hade han p g a personalbrist fått hoppa in och jobba vid sorteringsbandet. Han fick plocka bort vraket och skicka iväg det till flistuggen. När vi åkte hem i Amazonen beklagade han hur lång och dryg arbetsdagen varit för honom. Vid ett tillfället diskuterades tungviktsboxning i byssan och arbetskamraterna ondgjorde sig över skrikhalsen Classius Clay, medan min pappa tog honom i försvar. 

Pappa var väldigt händig med både trä, järn och motorer. 

Varför började pappa jobba heltid vid sidan av jordbruket, så pass tidigt? Minns inte att någon av de övriga bönderna gjorde det, och vår gård var normalstor. Förvisso blev dessa småbruk allt mindre inkomstbringande, men jag tror det var mammas krav och önskemål som var främsta anledningen. Hon gillade att handla och vi var så vitt jag vet de enda som gjorde två stora husrenoveringar inom tio år.

Pappa blev allt mer utsliten och olycklig, slitningarna med mamma tilltog. Mönstret var, tror jag, att de grälade om nåt önskemål från mamma. Sen teg de många dar, innan han kröp till korset och gjorde mamma till viljes. En tid av smekmånad och lugn inträdde. Sen började det om.

Jag flyttade mer eller mindre hemifrån,1968, när jag var 16 år och började på gymnasiet, även om jag ofta for hem på helgerna. Periodvis, när det var extra dåligt hemma, undvek jag hemresorna, Min syster som var fyra år yngre var tvungen att vara kvar i skiten. (Jag kan lätt förstå Leaks våndor, när han lämnar kvar sin lillebror hos den alkoholiserade mamman i Douglas Stuarts fantastiska bok Shuggie Bain.)

Jag minns givetvis dödsbudet som jag fick 8 maj 1972, när vi bodde hos ett kollektiv i Motala under en klädinsamlingstur med Emmaus i Östergötland. När jag kom hem, fick jag veta att pappa tagit livet av sig, men frågade aldrig på vilket sätt han hade gjort det. Skam skapar familjehemligheter.

Något år senare jobbade jag på Böksholms bruk och minns att en arbetskamrat frågade hur pappa min dog. Han anade att jag dolde något, när jag sa att det var hjärtfel, och pressade på. Ett mycket obehagligt minne. Lögn och skam är tunga och plågsamma att bära.

När jag började nysta i min barndom i slutet av 90 - talet, frågade jag syrran hur pappa hade dött. Hon sa då att mamma hade sagt att han tagit tabletter. Men hans journal och polisrapporten, som jag senare skickade efter, berättar något annat och alla i bygden har hela tiden vetat sanningen.

I pappas journal finner jag att han sökte hjälp hos en psykiater två och ett halvt år före sin död och fick Sobril och Stesolid utskrivet. Han återkom till läkaren två gånger. Sista gången avslutas journalanteckningen: "pat.behöver ej återkomma."

Nästa anteckning exakt en månad senare lyder:

"Pat. har begått sudcidium genom hängning "

Jag hatar den läkaren, men må han vila i frid.

Det fyller mig med förvåning och stolthet att pappa faktiskt sökte hjälp. Väldigt otippat att en man gör så på landsbygden på 40- och 60-talet.

Slutorden i journalanteckningen från Västervik 1945 passar även perfekt in på mig!

"Han är lugn, välbalanserad, ordnad, redig, klar, men kanske något spänd och ibland forcerad, med en viss benägenhet för gnäll."

En lycklig bild från 1957. Min syster i pappas knä.

Alla industrier som nämns i inlägget är sedan länge nedlagda. I Åseda finns dock idag Profilgruppen en framgångsrik och stor industri med närmare 500 anställda. Flera Fagerhultsbor arbetar där och vägen dit är bred, rak och asfalterad. 

Emmaus i Åkvarn finns ännu kvar.

Hjärtlös, tacksam, godmodig och smärtfylld

Igår morse kom insikten om min hjärtlöshet genom livet till ytan, tack vare att jag sett Ola Rapace i Stjärnorna på slottet kvällen före. Jag läste också nyligen hans febriga bladvändare Romeo - min flykt i fem akter. Insikten gjorde också att jag fick en nyckel till varför det är något extra med Stina Jacksons Silvervägen, som jag lyssnade/läste klart för några dagar sedan. Lelles besatta, ensamma, nattliga sökande efter sin dotter ännu tre år efter hennes försvinnande, kan ses som en metafor för förlusten av kontakten med det inre barnet och vilka konsekvenser det får. Just ensamhet, besatthet och hjärtlöshet. Avskurenheten gör också barnet hjärtlöst och desperat.

Exorcistisk övning 2004

Plötsligt blev Silvervägen en bok värd högsta betyg från mig och jag begrep varför den fängslade mig så mycket trots att den på ytan är en ganska konventionell och lite trälig eländeskildring och thriller.

Jag kan lätt identifiera mig med min namne Torbjörn i boken. Hans öde kunde blivit mitt och har väl delvis varit det  Ljuset i boken kommer från barnet/tonåringen Meja, kvinnan Anita och främlingen/polisen Hassan. 

Att det metaforiska är så inbäddat i historien, vet inte ens om det är medvetet konstruerat av Stina Jacksson, gör mig imponerad. I den hyllade storsäljaren Där kräftorna sjunger är sagoformen så tydlig och påtaglig att det förtar en del av  berättelsens kraft. Det mytiska har tydligen störst kraft som underström.

Att hjärtlösheten trädde fram i eldskrift inom mig bör betyda att jag fjärmat mig en bit från den. Att jag håller på att bli "en mildare man" , som Ulf Lundell återkommande beskriver sin strävan i Vardagar 2, som jag nu lyssnar på en del under dagarna. Hans inläsning av boken är väldigt bra. Jag skulle aldrig förmå mig att själv läsa boken. Det får räcka med Vardagar, som var utmärkt, men ytterligare tiotals timmar av detsamma blir ändå för mycket. Att lyssna på den som ett trevligt, tänkeväckande, irriterande, speglande och kittlande sällskap och skval under disk, matlagning och liknande är däremot behagligt sällskap. F ö gjorde Linn Mildehav en obetalbar Adventskalender med läsningar ur Rapace's, Lundells och andra gubbars böcker.

När jag vaknade idag kl 05 kände jag mig pigg, godmodig, glad och tacksam. Tacksam över att klarat mig genom ännu en intensiv terapinatt. Tacksam att vara vid liv, ännu lite mer läkt. Tacksam att ha återhämtat mig och ha en ny förmiddag med ork och energi framför mig. Tacksam att det ljusnar. Tacksam att S snart vaknar. Tacksam att min dotter mår bra.

Kl 06 - 07 sov jag om och vaknade sen riktigt smärtfylld, trött och eländig. Kanske bidrog att jag glömt använda bettskenan mot sömnapné, men det är ett mönster att jag blir trött och eländig, när jag somnar om på detta sätt. Fast det är ändå eftersträvansvärt och bra att få somna om. Ja, underbart!

Slutligen hade jag igår ovanligt mycket energi tack vare att insikten om hjärtlösheten blivit medveten och omfamnad.

Allt är möjligt med Inanna i Underjorden

Jag är känner mig allt oftare och mer som ett smärtsargat vrak. Det blir uthärdligt tack vare vetskapen att det handlar om sedan 64 år förträngda känslor.

Idag gjorde jag för första gången på länge ett av Adam Svenssons Kundaliniyogapass:



Det är egentligen två pass, eftersom passet avslutas med 11 minuter Sat kria, som är ett yogapass i sig. Då kom jag in i en starkt transformerande trance. Jag var med Inanna i underjorden. Det kändes som jag gång på gång tog mitt sista andetag.
Och mitt första, vilket kan vara på tiden.

Sat Kria - ett knep jag har för att hålla armarna sträckta, är att uppleva att den ena armen håller uppe den andra. I dag var det tydligt den vänstra; feminina som uppehöll.

 Om Inanna kan du lyssna här.

Lilla bäcken

Efter att jag i mitt förra inlägg skrev att jag är en mäktig flod, vaknade en ivrig protestant i mig: Jag är en yster liten bäck!

Jag med stöd Mariedal 4 april 2005

Att frilägga, läka och vårda det traumatiserade spädbarnet är min huvudsyssla. Jag är både floden och bäcken. Vet allt om att vara människa (till 60+). Vad som återstår är fördjupning och förädling, och då är mitt äntligen stilla liv alldeles utmärkt. Och det är så lämpligt att bo här någon mil från Umeälvens utlopp i havet. När vi gjorde sommarens resa till "den sista älven som brusar i vår natur", Vindelälven, insåg jag att jag trivs bättre att leva vid den reglerade Umeälven. Att vara människa är att vara reglerad, att nyttja sina krafter på bästa sätt för att få ett bra liv och en bra värld.
Länge kämpade jag för livet i övergivenhetens ocean, hade inget eget liv, deltog i djävulsdansen iscensatt av andra. Dansade hjälplös omkring i mina oläkta trauman. Visst, delar av dem härjar ännu i min kropp, på många sätt värre än nånsin. Men min vuxna förmåga att omsluta och integrera det är också större än någonsin. Floden bär bäcken i sin famn.
Allan Edwalls vackra visa om lilla bäcken har ett annat perspektiv. En sorgesång om oåterkallerlig förlust. Men jag hör även stråk av ysterhet och försoning. Gör du?



 i

Oj, oj, oj

Vilken natt av sorg och smärta. Vaknar matt, kraftlös och fysiskt slutkörd.

Kan lätt förstå att ett barns lilla kropp måste förtränga detta för att överleva och behålla förståndet. Kan lätt förstå att jag försökte sluta andas för att undslippa.

Är botten nådd? Kanske. Men var är floden av tårar? Var är den trygga plats där den rinner?

Drömmarna nästan normaliserade. Inte längre bara skräck och dödsfällor. Men ännu mycket anspänning, kamp och utanförskap, som dock är i avtagande. Nå't ögonblick av kärleksfull gemenskap med en klass elever i drömsekvens i natt.

Jag fann det hejdlöst roande hur dessa bokomslag samspråkar!
Redan då kändes boklånen väl värda.

Fars och fasa

"All inclusive" av Hans Gunnarsson är en lättläst och underhållande bok med civilisationskritik i T S Eliots anda. En tröstebok för oss som saknar ork, lust och råd till dyra resor till exklusiva resmål. Som nöjer oss med att inomhuset är oändligt och reser i sängen.

Boken pendlar mellan fars och fasa. Mycket meta: Visst är det Gunnarsson själv, som bedagad resenär på omslaget? Nog finns nån sökt eller osökt koppling mellan huvudpersonen C G och C G Jung? Osv, osv. Det går hem hos både kritiker, vår tid och denna läsare. Spännande boktips får man också. Både jag och kärestan blev väldigt nyfikna på "Väggen" av Marlen Haushofer. Gjorde en omedelbar reservation.

All inclusive påminner en del om "Twist" av Klas Östergren, som han just nu läser som radioföljetong. Hörvärt och eftersom jag redan lyssnat på Reine Brynolfssons inläsning kan jag höra in då och då med full behållning.
Gunnarssons bok är mer ruffig! och krängande, mer oförutsägbar. Kanske för att det är min första bekantskap med hans böcker, medan jag är väl bevandrad i Östergrens elegant sammanflätade gobelänger.

Båda skriver oförglömliga passager om golf! Nej, jag spelar inte, men livet är tydligen en utspädd golfrunda enligt Gunnarssons romanfigur Boris, som också talar om insjösorg: "Det där myggiga vemodet som inte finns någon annanstans. Det där liksom patenterade torparsvenska vemodet".

På bokens försättsblad står de välkända, för mig tills nu okända, avslutningsorden i T S Eliots dikt "Hollow men":

This is the way the world ends
Not with a bang but with a whimper


Inte bara en beskrivning på hur mitt liv ser ut, mindre larm och mer snyftningar, utan "Hollow men" lär också avsluta filmen "Apocalypse Now", som jag länge tänkt se.
Om jag förmår företa resan från sängen till soffan!

Nej, jag går inte på tunga mediciner (annat än litterära och livet). Det är handsalva i vita burken!

Mer om All inclusive: SvD , DN , Pilgatan , Sydsvenskan , SR , HD, Bokhållaren ,                                          Kristianstadsbladet , bernur , UNT

Regression 2.0

- Vilken regression vi har kommit ner i denna vecka!        
- Jag tycker mest det liknar elände!

Ja, nog har det varit elände alltid, denna lugna fridfulla vecka, när jag/vi förmått stanna upp i ro och omvårdande vila som aldrig förr. Och förträngd orkeslöshet, sorg och ursmärta dånar in som ett expresståg i mitt uppbromsade jag.

Det hela kulminerade/havererade i förrgår med en överätningsorgie, när jag avslutat  ett bekräftande samtal med min moster, samtidigt som min älskade gick ut för en kväll med väninnor och det var dags för mig att äta.
Dessutom hade eftermiddagssömnen uteblivit, när jag glömt stänga av mobilen, som ringde just i insomningen.

Sårbarheten var alltså påtaglig och trots en verktygslåda full av fantastiska verktyg, blev det upprepningstvång och tröstätande jag föll ner i.
Länge sen det blev så kraftfullt och att vakna upp överlevande och renspolad är en nåderik upplevelse.

Hela excessen blir värd sitt pris, när jag i arla morgonstunden upptäcker Tranströmers dikt "Inomhuset är oändligt" :

Det är våren 1827. Beethoven
hissar sin dödsmask och seglar.

Europas väderkvarnar mal.
Vildgässen flyger mot norr.

Här är norr, här är Stockholm
simmande palats och ruckel.

Vedträna i den kungliga brasan
rasar ihop från givakt till lediga.

Det råder fred vaccin och potatis
men stadens brunnar andas tungt.

Dasstunnor i bärstol som paschor
färdas i natten över Norrbro.

Kullerstenarna får dem att vackla
mamseller lodare fina herrar.

Obönhörligt stilla är skylten
med den rökande morianen.

Så många öar, så många roende
med osynliga åror motströms!

Farlederna öppnar sig, april maj
och ljuva honungsdreglande juni.

Hettan kommer till öar långt ute
Byns dörrar står öppna, utom en.

Ormklockans visare slickar tystnaden.
Hällarna lyser med geologins tålamod.

Det hände så eller nästan så.
Det är en dunkel släkthistoria

om Erik, förgjord av ett trollskott
invalid efter en kula genom själen.

Han for till staden, mötte en fiende
och seglade hem sjuk och grå.

Den sommaren blir han liggande.
Redskapen på väggarna sörjer.

Han ligger vaken, hör nattflynas
månskenskamraternas yllefladder.

Kraften sinar, han stöter förgäves
mot den järnbeslagna morgondagen.

Och djupets Gud ropar ur djupet
"Befria mig! Befria dig själv!"

All ytans handling, vänder sig inåt.
Han tas isär, han fogas ihop.

Det blåser upp och törnrosbuskarna
hakar fast vid ljuset som flyr.

Framtiden öppnar sig, han ser in
i det självskakande kaleidoskopet

ser otydliga fladdrande ansikten
som hör till kommande släkten.

I misshugg träffar mig hans blick
medan jag går omkring just här

i Washington bland mäktiga hus
där bara varannan pelare håller.

Vita byggnader i krematoriestil
där de fattigas dröm blir aska.

Den mjuka sluttningen börjar stupa
och omärkligt förvandlas till avgrund.

Uppe ur avgrunden för denna gång!

Årets längsta dag

Varför kan man inte få morfintabletter mot separationssmärta?

I alla fall finner jag tröst hos Tegnér och Stagnelius, vars dikter finns med i den fantastiska boxen Dikt 1593-1939 :"Det går en liklukt genom människolivet.
...
Hur lång, hur ändlös är vart pulsslags smärta!
O, mitt förtärda, mitt förblödda hjärta!

Mitt hjärta? I mitt bröst finns intet hjärta,
En urna blott med livets aska i."
(ur Mjältsjukan av Esaias Tegnér)

"Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
...
Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp!
Förkväv i ditt famntag min smärta.
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta."
(ur Till Förruttnelsen av Erik Johan Stagnelius)

Tröst finner jag också i boken och boktiteln: Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor.Samt i att tänka på Per Olov Enqvists (liv och) författarskap. Jag har nyss läst ut hans "Nedstörtad ängel", som var den enda roman han lyckades skriva medan han "var ute i spriten". Nyligen blev jag också klar med en omläsning av "Kapten Nemos bibliotek", som är den bok om sin barndom, som han påbörjade vid den tidpunkt när han åter blev nykterist.
Dessförinnan skrev han pjäsen I lodjurets timme och nu senaste Ett annat liv. De handlar alla om hur man lyckas övervinna smärtan av att ha fått inpräntat i varje cell: Det vore bättre att du inte fanns.

"Efteråt borde jag ha tänkt: det är konstigt med det som händer. Man får en smäll, men ingenting är ohjälpligt. Ibland är det så hemskt att man bara vill dö, men då allting är som hemskast vet man ju att man ändå på något sätt lever. Det känns ju. Det bränner till, och blir kvar, som en liten brinnande punkt av smärta. Och då lever man ju om man inte slarvar bort det.

Man behöver ju inte tro att allting är så lyckligt, bara förstå att det gives alltid något bättre än döden. Och så ska man behålla det som gjorde ont. Ingen mening i att krypa undan, som både jag och Johannes gjorde. För vad har man då kvar. Om man inte behåller, då har man ju intet kvar. Och då finns det inte nån mening i nånting alls av det som gjorde ont.
Då hade det bara gjort ont. Helt meningslöst. Och då var man bara en helt meningslös människa.
Det är kanske det som gjorde ont som är beviset på att man blev människa."

Detta skrev han efter att under nästan femton år ha försökt undfly smärtan genom ett alkoholmissbruk, som var på väg att ta livet av honom. Så han var väl medveten om hur omöjligt det är att se klart när smärtan är som värst:

" När något händer, och man ännu inte förstått att ingenting är ohjälpligt, blir man som en döv. Man hör ingenting, och då tror man att ingen talar. Man har ju bara dövörat att lita på. Och då är man alldeles ensam, hur många ropandes röster som än skulle omge den nödställde.
Helt tyst och vad ska man då höra."(båda citaten ur Kapten Nemos bibliotek)

Hur jag har arbetat med min egen smärta och dödslängtan beskriver jag bl a i dessa två texter:
Inte ens dö fick jag  Klipp, klipp i navelsträngen

Svårmodets mod

Råkar få ögonen på en bok av Maria Wine, där den ligger framme i min kärestas bokhylla. Jag öppnar den på måfå och finner följande rader:

Den plötsliga känslan av tomhet
som överrumplar dig
och fyller dig med smärta
är kanske bara vilan
som griper tag i dig
med sin osynliga arm
för att påminna dig
om sin fruktbara oas.

Tårögd och stärkt

Jag och min käresta lyssnade med ett hundratal andra, när Åsa Linderborg berättade om sin uppväxt med sin pappa Leif, som hon skildrat i boken Mig äger ingen, en av mina starkaste läsupplevelser de senaste åren.

Lite oväntat blev jag också starkt berörd av Åsas berättelse, fast den skildrade samma sak som boken. Varför?

Åsa är (liksom sin pappa) en god berättare. Det märks att hon berättat om boken för publik många gånger förut. Berättelsen "sitter som en smäck". Hon kan fokusera på kontakten med åhörarna, och många av oss blir berörda på ett liknande sätt som jag. Fast, eller snarare just för att, jag är en i mängden, känner jag mig som en huvudperson. Jag satsar så "lite" - min närvaro och medkänsla och ett kort, djupt känt tack i frågestunden, och får så mycket tillbaka. Ett livsöde, en samhällsskildring, ett debattinlägg, en alldeles sann berättelse om kärlek, som varmt och varsamt för mig mellan skratt, rysningar och tårar.
Så här måste det ha känts att sitta runt lägerelden under urkommunismen, fast allt äger rum i vår hypermoderna tid i en ganska steril skolmatsal!

Insikten om att den lilla kärlek jag fick under min uppväxt, fick jag av min pappa (och djuren och naturen) blir tydlig för mig av Åsas berättelse och bok. Även om min pappa inte förmådde uttrycka sin kärlek lika tydligt som Åsas, så fanns den där att känna och uppleva, medan mammas kärlek aldrig nådde utanför hennes svarta hål av dåligt mående.

Oemotståndligheten i Åsas berättelse ligger också i att den är så naken, ärlig och skambefriad.
(Nästan) inget slätas över och försoningen blir därför så stark. Dessutom finns en varm underström av lyssnande, jordnära socialism i hennes framträdande, som jag hoppas få se mer av i hennes skarpa, orädda kulturartiklar.

Så här dan efter inser jag att jag åter, så stilla, enkelt och kraftfullt, fått åter uppleva vad jag skrev om i en dikt för drygt tio år sedan:

Min barndom blev som en hög med smutsig tvätt jag lät den ligga rätt och slätt osorterad i en vrå jag hade skaffat annat att ta på men ändå visste jag så väl att innerst fanns en naken själ
Jag började att plocka i min hög för att se om något dög En del rev jag sönder och kastade bort annat gick att tvätta och vädra torrt
När jag stod och fäste på min lina stod även grannen och hängde sina Vi höjde händerna och vinkade glatt av skulden fanns inte kvar ett skvatt Tvätten torkade i solen och vinden tills det var dags att bära in den Jag har famnen full och tar trygga kliv tvätten luktar friskt av liv.

Ett fall för Louise

Det smärtar mig att Ett fall för Louise blivit så utskällt. Jag tycker programmet (tre avsnitt sända hittills), precis som inledningen i varje program säger, handlar om modiga barn och modiga vuxna.
Jag gråter av att se barn bli tagna på fullständigt allvar, ges möjlighet att resa sig ur förtryck och att återfå sitt fulla människovärde.
Jag råkade se Louise Hallin för första gången i GomorronTV för nån månad sen (innan var hon för mig helt okänd), när hon har en kvarts rådgivning på onsdagar. Jag grät redan då. Underbart hur hon strävar att förvandla dysfunktionella familjer till funktionella. Hon tar ett helhetsgrepp. Lägger ansvaret hos föräldrarna och deras uppväxt. Enkla tydliga råd och att det tar tid. Och hur hon flyttar fokus från felaktiga småsaker ( t ex bordsskick) som kan ha blivit till låsningar i familjen, till att skapa goda och nära relationer.
Allt känns så rätt!

Det känns bedrövligt att vi fortfarande tycks leva i en hederskultur, där ett barn som offentligt gråter och visar sin förtvivlan och berättar om sina familjeproblem anses kunna ha förverkat sin heder och riskera att hamna i utanförskap.
Det är ju det kritikerna mot programmet hävdar och de stärker därigenom denna (påstådda) hederskultur.
Tänk om dessa familjer fått vara med i Sveriges mest hyllade TV-program, vilket de hade förtjänat!
Heder åt familjerna och SVT!
Detta program visar inte bara på ett samhällsproblem, utan visar framförallt på positiva och handfasta lösningar. Sorgligt att dessa familjeproblem tycks väcka så mycket igenkännandets smärta hos så många att de måste värja sig så hätskt och inte förmår se de positiva möjligheter som programmen fokuserar på.
Jag har själv varit insnärjd i familjeproblem, men vet att den väg programmen visar kan göra underverk, förutsatt att jag som förälder vågar att se mina brister och deras orsaker i vitögat och förändra mig.

Mer kritik mot programmet: BO mfl, Journalistförbundet

Ingen bagatell, Hanne!

En ledare av Hanne Kjöler i DN har stannat kvar i mitt bakhuvud. Hon menar att många av de sjukskrivnas fysiska diagnoser, särskilt kvinnors egentligen är psykiska. Och?

Den 11 december 1994 åkte jag akut in med ambulans till Oskarshamns lasarett i tron att jag fått en hjärtinfarkt. Jag blev noga undersökt, friskförklarad och stod sedan omtumlad, övergiven och skamfylld på akutmottagningens parkeringsplats i den råa decembergryningen.
Detta visar i ett nötskal hur fysiska respektive psykiska besvär alltför ofta bemöts av sjukvården.

Först efter ytterligare femton helvetiska dygn i hemmet, som min ännu ej treåriga dotter tvingades uppleva med sin marrittsplågade pappa, som desperat och krampaktigt försökte hålla sig samman i attackerna av dödsångest, bara det ett övergrepp, fick jag äntligen i mellandagarna diagnosen panikångest på en hälsocentral i Växjö. (Då hade jag under julhelgen i telefon blivit avvisad av psykakuten: "Vi kan inget göra för dej. Det är bättre du stannar hemma.")

När jag fick min diagnos kändes det som tiotals ton lyftes från mina axlar. Jag förmådde börja hantera min situation, även om många månader (och senare år) av tufft arbete väntade.

Att mina psykiska problem inte togs på tillräckligt allvar av varken mig själv eller sjukvården på 90-talet, ledde till att jag blev utbränd. Sedan 2002, i sju svåra men numera fruktbara år, har jag nu varit sjukskriven. Under denna tid har jag också opererats för ett ljumskbråck, som egentligen inte besvärade mig på annat sätt än att det kunde förvärras och bli problem. Ljumskbråcket togs på största allvar av sjukvården. Jag upplevde att jag blev behandlad som en VIP-person genom hela processen från förberedande undersökningar till operation.
Hade mina psykiska problem bemötts på samma sätt hade jag varit frisk för länge sen!

Psykiska besvär, som bagatelliseras av sjukvården, försäkringskassan, politiker, ledarskribenter och i inte minsta av oss sjuka själva, leder det till svårt lidande och stora ekonomiska avbräck för massor av människor, deras familjer och i förlängningen för hela samhället.

När vi nu sedan 1950/60 - talet skaffat oss en materiell, fysisk trygghet kräver även våra själar sitt välmående och protesterar glädjande nog alltmer, när vi försöker fylla våra liv med mer av det vi redan har nog av; prylar, mat, stress, alkohol osv.

Vårt psykiska mående är ingen bagatell, Hanne!

En bulldozer i upplösning

Numera är mina nattliga drömmar oftast fyllda av positiv närhet till andra människor. Jag rör mig bland andra och vi vill varandra mestadels väl.

För några år sedan drömde jag däremot en ständigt återkommande typ av dröm: Jag är ensam i ett öde landskap. Emot mig kommer en stor, hotfull, zombieliknande figur och jag skjuter förtvivlat mot honom. Han stapplar nästan opåverkad genom kulregnet tills han når fram till mig och har mig i sitt våld. Då vaknar jag med ett befriande ryck.

Drömmen är en bild av mitt arroganta och burdusa överlevnadsjag, som okänsligt och envetet kämpade sig fram och försökte köra över allt och alla i min omgivning, vilket framförallt lyckades gentemot mig själv och mitt inre barn.
Nu äntligen närhet. Dock ännu i svart(vitt).

En liknande personlig utveckling beskrivs i filmen "Där regnbågen slutar". Min favorit bland Rikard Hoberts filmer.

Vad och hur drömmer du?

Mera sex

Jag tänker att jag kanske måste döpa om min blogg. Sex har det inte blivit mycket skrivet om, men å andra sidan är valet av bloggnamn en travesti på filmtiteln Sex, lögner och videoband. Den filmen visar en av mina huvudpoänger, när det gäller sex; att det handlar om så mycket mer än sex.

Mitt skäl att ha med ordet sex i bloggtiteln var ett behov av att visa upp mig som en sexuell varelse. Även om jag inte växte upp i något religiöst hem och mamma och pappa ibland visade upp kroppslig kärvänlighet mot varann, så var sex något djupt skambelagt under min uppväxt.

Jag minns t ex väl hur jag såg filmen Dom kallar oss mods av Stefan Jarl på TV tillsammans med mamma och pappa i slutet av 60- eller början av 70-talet och den djupa skam jag kände när ett samlag och en naken guppande pojkstjärt visades i filmen.

Jag noterar att en undersökning visar att dagens 20-åring har fler sexpartners under ett år än vi i 68-generationen har under ett helt liv. Om det är sant så har konsumismen brett ut sig även på detta område.

Två nyare filmer om sex är Älskaren efter Marguerite Duras bok med samma namn och Lady Chatterleys älskare efter H D Lawrence´s bok.
Älskaren är enligt min mening riktigt bra och gör boken rättvisa. Den visar upp fina, starka, smärtsamma och djupa, suggestivt filmade sexscener och visar tydligt hur vårt sexliv präglas av vår uppväxt och vår kultur med dess olika roller och förväntningar.
Detta finns även lite av i filmen Lady Chatterleys älskare. (Boken har jag inte läst i sin helhet.) Där ställs skogvaktarens naturnära grovhet och enkla och respektfulla kärleksfullhet mot makens förfinade och finlemmade av kulturen degenererade kroppslighet och högdragna intellekt. (Dessutom är han rullstolsbunden efter en krigsskada.)
Två fina scener har stannat kvar i mitt medvetande av denna annars tråkiga och livlösa film. När de älskande nakna dekorerar varandra med blommor och slutscenen där ett djupare närmande, utöver den passionerat sexuella, sker.

En ren sexfilm, ja även den rymmer djupare aspekter, men jag minns inte vilka, är Shortbus. Jag minns att den fick mig att skratta gott vid ett par tillfällen. Gott nog!

I sängen och i köket kan vi bäst lära känna varann på djupet om det får handla om mer än snabbmat och bukfylla.

Några artiklar om sexskildringar i Aftonbladet:
Makten eller härligheten
Fetischismen desarmerad av modeindustrin
Porr som konst och p-macka
En orgie i orgier
”Sexscener är för pinsamma”