Avvisad och försummad

I morse blev en gammal sanning, som är värd att åter? formulera, tydlig för mig.

Jag blev gravt känslomässigt avvisad och försummad min allra första tid i livet, vilket gjorde mig traumatiserade och svårt sargad. Det födde ett kompensatoriskt behov att bli sedd, förstådd och bekräftad på ett sätt  som var berättigat som barn, men blir överdrivet och fel som vuxen. Simsalabim kommer jag följaktligen att bli avvisad som vuxen, vilket är rimligt eftersom mitt beteende är dysfunktionellt. Det fina är att det sätter mig i kontakt med smärtan hos mitt oläkta och förträngda trauma och ger mig möjlighet att omfamna smärtan och sorgen och läka mig. OM jag inser att mitt problem inte ligger här och nu, utan ligger i det förflutna. Innan dess kommer jag att gå på smäll efter smäll, tills jag förhoppningsvis förstår.

Mitt förflutna gör att jag blir både klängigt behövande och kyligt distanserad. En kombo som bäddar för att bli avvisad.

Ja, så har det sett ut och gör delvis ännu av ohejdad vana 

Ett hjärtskärande, kärnfullt och  pinsamt minne av hur detta tog sig uttryck, kommer från 1974, när jag var 22 år och skulle ensam lifta ner till ett IAL - läger i Frankrike. Ett väldigt stort åtagande för en dysfunktionell stackare som känslomässigt ännu är ett försummat och avvisat litet barn. Detta blev illustrerat redan på färjan till Danmark. En liten flicka grät olyckligt, när vi skulle stiga av och en man frågade vart hon var på väg. Mitt olyckliga barnjag kände sig tilltalat och jag svarade på mannens fråga, som om den varit riktad till mig. Jag blev kraftigt avsnäst: "JAG FRÅGADE INTE DIG!"

Berättigat, och oerhört smärtsamt och pinsamt för mig.

Men, jo, jag kom till Frankrike och hem igen, och långt senare fann jag mitt inre barn och förmår allt bättre vårda och trösta det.

Delar av arbetslaget i Frankrike 1974.

Avvisad och försummad är tveklöst teman även i den igår avslutade radioföljetongen Madonna i päls av Sabahattin Ali, som lästes väldigt bra av Jonas Kruse. Mycket njutbart att höra honom läsa denna bitterljuva för att inte säga sentimentala historia.

Konsten att höra hjärtslag

"... det var inte orden eller meningarna i sig som fascinerade honom utan rösten. Den var mild, nyansrik, melodiös och harmonisk ...
Han hörde inte bara U Mays röst utan kände den på huden som två händer. Helst av allt ville han överlämna sig med kropp och själ till den rösten,"

Efter två rekommendationer på Instagram läste jag "Konsten att höra hjärtslag" av Jan - Philipp Sendker
Den börjar intresseväckande, innehåller många kloka sanningar och ger kunskaper om Burma. Och vem fascineras inte av en huvudperson som kan höra fågelungens hjärta slå inne i ägget i boet högt uppe i trädet! Men ju längre jag kommer i boken ju mer skumläser jag, utan att uppleva någon förlust. Jag vill veta hur det går och inget annat. Slutet är bra. Ögonen vattnas.
Kanske passar den bättre för någon som lever mer stressat och hetsigt i det snabba behovsbegärets rusande, än för mig som präglats av tålmodighetens beska " you get pie in the sky when you die".
Som Sara Lidman framhöll är inte bara den tålmodiga kärleken utan även vreden lifsens rot. Och vreden lyser med sin frånvaro i Sendkers stolpiga (jag fick korta ner det inledande citatet för att det skulle få stuns), smöriga saga, som även saknar humor.


Den mexikanska filmen "Instructions not included" (Spansk titel: "No se aceptan devoluciones")  har däremot befriande humor,  som får mig att ledigt omsluta all smörig- och schablonmässighet, och villigt öppna mitt hjärta och låta tårarna flöda. Visserligen stängde jag av filmen efter några minuter då den börjar oerhört flåsigt och ytligt. Dessbättre läste jag lite fler hyllningar av filmen och återtog tittandet, vilket jag är mycket tacksam för.

Böcker som börjar som Thomas Bernhards "Utplåning: ett sönderfall"; hör denna mening!

"Efter samtalet med min elev Gambetti, som jag sammanträffade med den tjugonionde på Pincio, skriver Marau, Franz-Josef, för att komma överens om tider för majlektionerna och vars utomordentliga intelligens jag även nu efter min återkomst från Wolfsegg har överraskats av, ja varit förtjust över, på ett till den grad uppfriskande sätt, att jag helt mot min vana att genast gå utmed Via Condotti till PiazzaMinerva, även uppfylld av en tilltagande munter stämning vid tanken på att faktiskt sedan länge vara hemma i Rom och inte längre i Österrike, vandrade längs Flaminia och över Piazza del Popolo hela Corson fram till min våning, fick jag framemot klockan två på dagen telegrammet, i vilket jag underrättades om att mina föräldrar och min bror Johannes hade dött."

eller inledningsmeningen i Rebecka Solnits "Det avlägset nära" , som ska få ett eget inlägg, får mitt hjärta att slå snabbare. Något som jag till skillnad från mannen i Björnhult inte förmår höra. Jag har dock fått i mig all denna ensliga ensamhet, i gemenskap med djuren och naturen under min uppväxt. Det senare är ännu något jag är mycket tacksam för.

På tal om rösters magi, så slår den mig med besked när jag lyssnar på Mikael Persbrandts podd I AM. Han använder den lika skickligt som råttfångaren i Hameln sin flöjt! Men i det enda riktigt bra avsnittet "Tillbaka till Jakan", där han åker runt med sin morsa i barndomens kvarter, återfår hans röst bitvis det ohörda barnets gällhet, inför mammans enträgna avvisande av besvärande vittnesmål. Eller är det min egen röst minnet minns?

Regissören Eugenio Derbez, också i huvudrollen,     
med Loreto Peralta som dotter, smälte mitt hjärta.

att somna ensam det är mot naturen!

Bara någon dag efter mitt senaste inlägg läste Etienne Glaser följande underbara Dagens dikt av Lennart Hellsing.

NÄR OFELIA SKULLE TILL ATT SOMNA

Ofelia tänkte: Ingen somnar ensam.
Det liksom inte går att somna ensam.
Man måste vara två om man ska sova.

Förr hade jag min nallebjörn bredvid mig
och dockan Anna i sin röda klänning.
Nu är jag stor och ligger här i sängen
- att somna ensam det är mot naturen!
Det blir ett tomrum någonstans där inne
som gör mig vaken fastän natten lider.

Men jag ska tänka fram någon ur minnet
en lekkamrat, som håller mig i handen
så kan vi båda somna med varandra.

Den gossen Hamlet med sin stora mössa
och ögonen på skaft och bok i handen...
Ja, gav han inte mig ett moget fikon
och fyra plommon härom dagen?
Jag tror han kan duga. Räck mig handen
och lägg dig ner så sover vi tillsammans
och vaknar upp når tuppen gal där ute.

På dagen kan man faktiskt vara ensam
då skramlar kärrorna och solen skiner
och allting händer runt omkring i världen.

På natten då är allting annorlunda
då måste man åtminstone på låssas
ha någon som man känner väl i sängen.
För ensam kan en mänska inte somna.

På dagen kan man faktiskt vara ensam

Det futtiga

Jag läser novellen ''Tröst' av Alice Munro och min reaktion blir den brukliga inför hennes noveller: ingenting.
(Upptäcker också att jag redan skrivit undrande och uppskattande om hennes "För mycket lycka".)

Hon skriver torrt, sakligt och med bitsk humor. Ulrika Milles sa  träffande i sin recension av "Tiggarflickan' i Kulturnyheterna att man bjuds ingen uppbyggelse av hennes noveller. Dessutom ligger hon i ålder och tid närmare min föräldrageneration än min egen. Hon växte upp  före och under Andra världskriget.

Det är med viss förtjusning jag i DN läser följande omdöme om 2013 års nobelpristagare i litteratur av Christian Lorentzen, Redaktör på London Review of Books:

”Årets pris är en bekräftelse på litterär konventionalism. Munros berättelser tar den Tjechovska realismen till dess yttersta och gråaste extrem. De är skrivna som från en värld där modernismen aldrig hänt. Och verkligen, Munros apolitiska karaktärer är rädda för den moderna världens intrång i deras fallfärdiga hörn av ett lantligt Ohio. De känner nostalgi inför en tid när sex och cancer var onämnbara saker. Hon är en älskling för en litterär värld som längtar tillbaka till de gamla förtrycken.”

Jag förstår precis vad han menar, men efter att läst om "Tröst" och sedan fem noveller ur Munros senaste novellsamling "Brinnande livet", varav fyra är rakt av självbiografiska, kan jag inte dela hans beska omdöme.
Alice ger mig en nyttig lektion i konsten att uppskatta det futtiga. Allt det outtalade, instängda, olevda livet med ett varmt, bultande hjärta långt där inne i den ängsliga livsrädslan.

Jag Just Nu - ett världskrig med 60 miljoner döda. 26 mars 2004.

Sanningen är att Alice uppväxtupplevelser kommer alltför nära mina egna. Det är så välbeskrivet att jag måste värja mig mot allt det som jag kämpat ett helt liv för att lämna bakom mig och frigöra mig från.

Min tidiga skoltid kunde t ex vara hennes: "lärde mig stå ut med hjälp av en underlig blandning av dödlig skräck och mallighet". Hennes ängsliga, kontrollerande, socialt ambitiösa men inkompetenta mamma är också min, liksom hennes mer självklara och jordnära pappa. Hennes fina samtal med pappan i "Natt" kan jag bara tacksamt och avundsjukt suga i mig.
Även jag var äldsta barnet. Även jag var det övergivna barnet som övergav min sjuka, döende mamma.

Munro larmar inte och gör sig till som många av sina manliga kollegor. "Saker och ting har förändrats. Det finns terapeuter att tillgå", skriver hon, men jag tvivlar på att hon gått till nån. Jag anar ett stort kvävt raseri inom henne, men å andra sidan har jag alla mina ogråtna tårar.

Mördarbiet 30 oktober 2003

Och till slut hittar jag både tröst och uppbyggelse i hennes berättelser. I novellen om den als-sjuke mannen, som väljer att ta sitt liv i hustruns ovetskap och frånvaro, och trots att den hett efterletade efterlämnade lappen visar sig innehålla helt annat än hustrun hoppats på. I berättelsen om mannen som hellre säljer sitt hus än avvisar eller kommer nära en kvinna. Ja, i dem alla.

"Vi säger om vissa saker att de inte kan förlåtas eller att vi aldrig kommer att förlåta oss själva. Men det gör vi - vi gör det ständigt."

- Nej, Alice, vi förlåter inte, vi förskönar och slätar över.
- Ja, jag vet, men jag skriver inte terapi, jag skriver litteratur!

Morgonstundsstriden

Ett obegripligt,

uppslukande, förgörande

skräckslaget kaos.

En härdsmälta djupt

därinne under/i

den sällsamma,

lamslagna morgonstundsfriden.

Lejonkungen Torbjörn 24 september 2004

Ett omhändertagande.

En omslutande, läkande

OMFAMNING.

En födelse

Ett barn hos Gud.









Tack till Eva och Jonas för inspiration och lånade ord!

Jonas har redan sagt det kortare och bättre:

Är jag bara

skinn och ben

idag, eller är jag

denna kärlek?

(ur Ett barn hos Gud/Det här är platsen av Jonas Brun)

Tack till mig själv och Susanna för varm omfamning!

Pappa och mamma på besök

Saken är mer anmärkningsvärd än rubriken anger, eftersom pappa dog 1972, när jag var 20 år och mamma 1989, när jag var, just det, 37. Men häromdagen såg jag följande bild avspegla sig på fönsterkarmen i sovrummet i morgonsolens första strålar:

"Men hej pappa", tänkte jag omedelbart, även om bilden inte alls är porträttlik (han hade varken tomteluva eller spetsig näsa), så fångar den tveklöst det sanna i hans hållning, utstrålning och personlighet. Ett livgivande skuggbesök via clownen, som sitter på vårt sovrumsfönster:

Strax efteråt, när jag satte min mp3-spelare på shuffle, började Leonard Cohen sjunga "Suzanne" och jag insåg plötsligt att den låten, som jag lyssnade en hel del på i tonåren, delvis handlar om mig och min mamma.

"There are children in the morning
  They are leaning out for love
  And they will lean that way forever"

Ett tack till min vän Bruno, som skickat mig boken  "Från andra sidan" om soldaten Ritchies upplevelser, när han var dödförklarad under nio minuter. Läsningen av den tror jag bidrog till min fina och lekfulla morgonupplevelse.
Och Bruno kan å sin sida säkert uppskatta Cohens Jesusreferenser.

"And Jesus was a sailor
  ....
  Only drowning men could see him"

Leonard Cohen har jag för övrigt gärna som en fadersgestalt och inspirationskälla i åldrandet. Och jag har ingen svårighet att känna att jag deltog i hans bejublade konsert i Globen i torsdags, trots att jag låg hemma i sängen långt norr om Stockholm.

Låten "Going home" från hans senaste skiva "Old ideas" ska spelas på min begravning.

I love to speak with Leonard
He’s a sportsman and a shepherd
He’s a lazy bastard
Living in a suit

But he does say what I tell him
Even though it isn’t welcome
He just doesn’t have the freedom
To refuse

He will speak these words of wisdom
Like a sage, a man of vision
Though he knows he’s really nothing
But the brief elaboration of a tube

Going home
Without my sorrow
Going home
Sometime tomorrow
Going home
To where it’s better
Than before

Going home
Without my burden
Going home
Behind the curtain

Going home
Without the costume
That I wore

He wants to write a love song
An anthem of forgiving
A manual for living with defeat

A cry above the suffering
A sacrifice recovering
But that isn’t what I need him
to complete

I want to make him certain
That he doesn’t have a burden
That he doesn’t need a vision
That he only has permission
To do my instant bidding
Which is to SAY what I have told him
To repeat

Going home
Without my sorrow
Going home
Sometime tomorrow
Going home
To where it’s better
Than before

Going home
Without my burden
Going home
Behind the curtain

Going home
Without the costume
That I wore

I love to speak with Leonard
He’s a sportsman and a shepherd
He’s a lazy bastard
Living in a suit

Beröring, flöde, sammanhang och närhet

För en tid sedan visade SVT en mycket fin dokumentär om min gamle "husgud" Sven Lindqvist.
Berättelsen om ekorren, att tidigt förlora sin mamma (och i vilket sammanhang. Huvaligen!), om att vända om i tid (eller inte, som i hans (och mitt) första äktenskap), och så mycket annat se- och hörvärt   t ex sekvenser där Sven sover, samspelet med filmaren Hans-Erik Thereus, bokläsare, Agneta och barnbarnet. Och slutorden.

Som 18-åring blev jag starkt berörd av hans bok "Myten om Wu Tao-tzu". T ex etsade följande meningar sig fast:

"Den som tiger. Han samtycker.
  Den som viskar. Han ljuger.
  Den som skriker. Han hörs inte."

En bok om stor vanmakt således. I den stora världen och den lilla världen. Då förmådde jag bara se den i den stora världen. Bara där var den stor nog att spegla min vanmakt i den lilla världen.
Men att den kom i min väg att läsa!? Livsviktigt! Nu hittar jag andra ord som speglar detta:
"Det är nödvändigt att skapa sig ett jag att försvinna i. Det finns ingen värld utan jag."
Och så musiktips för tröst och uppbyggelse, som jag då inte alls uppmärksammade, men som nu finns i min mp3-spelare och inbäddat i detta och föregående blogginlägg.
Jag skrev ett långt brev till Sven då och fick hans senaste bok signerad som svar. Väckte en obestämd förundran i mig. Tomhet och vittring. Kanske stadfästes där hos mig ett livslångt sökande i böckernas värld.

Ser i Litteraturbanken.se att Sven några år tidigare skrev brev till Tomas Tranströmer!

Första punktens förvandling

"Ty fulländningen består inte i några drillar och tillägg. Liksom i barockens lutmusik går allt ut på ett korrekt anslag och framsteg består i en allt djupare förståelse för detta anslags betydelse. Man brukar kalla det en konsts alfa och omega: en spiralformig rörelse där man åter och åter måste tillbaka till utgångspunkten, men nu på en ny nivå - och det är i den första punktens förvandling fulländningen består."
(ur Sven Lindqvist: Myten om Wu Tao-tzu)

Bekräftelse och tröst

Samtalet med Anna Lytsy, som jag skrev om i mitt förra inlägg, blev verkligen bra terapi för mig. Jag (och min vän) satt nära Anna och hennes samtalspartner och jag kände direkt att hon har kommit en bra bit i sin läkning och utveckling. Det kändes tryggt och bra. Anna läste en del ur sin bok "Fru Freud och jag" och när vi i publiken fick komma med i samtalet, tackade jag och läste jag med darrande röst upp citatet  nedan. Det gav Anna glädje och bekräftelse och jag kände tröst och bekräftelse från Anna.
Jag skrev ner citatet redan för tre år sedan, men har sen glömt bort det. Det är så bekräftande och trösterikt att någon satt ord på en förödande erfarenhet, som också jag delar, och som är grundbulten till mitt långa lidande. Det håller nu på att avta, tack vare mitt hängivna arbete. Just i eftermiddag har jag haft en rejält dånande kontakt med de ännu oläkta resterna. Upphovet till denna gruvliga separationssmärta är min allra första tid i livet:

"Fru Freud frågar mig om jag vet något om min egen allra första tid och jag vet så mycket som att jag föddes för tidigt och vägde lite och dessutom förlorade uppemot en fjärdedel av denna vikt under mina första levnadsveckor, antagligen på grund av att man, på den tiden, ansåg att alla barn oavsett fysisk och psykisk status skulle matas var fjärde timme och aldrig oftare än så. Och mamma lyssnade, och lydde de rekommendationer hon fick med sig hem från sjukhuset. Jag vet vidare att jag, i likhet med de flesta av mina generationskamrater, tillbringade det mesta av dagarna ensam i min säng. Jag säger till Fru Freud att jag, utifrån hur liten och svag jag var och utifrån hur oändligt lång och fullständigt oöverskådlig en fyratimmarsperiod måste ha varit för någon med mitt outvecklade tidsmedvetande och omogna hjärna, mycket väl kan ha legat där i min säng och frusit. Och svultit. Och nästan gett upp hoppet om att någon, någonsin skulle höra mina skrik om undsättning och komma in till mig och komma fram till mig och lyfta upp mig och ta mig till sig och se på mig och erbjuda mig det jag längtade efter mest av allt. För att inte säga verkligen behövde."

Böna och be II

Jag tjusas av spännvidden mellan lågt och lågmält till fullt ös och sfärisk rymd i Anna von Hausswolffs musik. Spännvidden mellan hopp och förtvivlan. Här i Above all från albumet Singing from the grave.



Above all, it remains it remains.
Vulnerable, it remains it remains.
And they say that all has changed,
and from that nothing remains.
Once in a while they hang by their lives
But, when the end comes near, cameras on,
will love disappear?
And they say nothing has changed,
and from that nothing remains.
But as I saw her this night,
her eyes were glooming to find, love and conditions
on dark unfriendly ground.

'Cause she's heading for the rooftops.
She is running and she can't stop
She is heading for the rooftops
She is running and she can't stop.

"Sit by my bed. Don't be scared!" Grandma said.
"Read for me, Anna Oh be my bread".
And she whispered: "Oh my dear. Death should not be a fear.
So save me this night.
Why won't you save me, from this time?
Why won't you save me, from falling down?
Falling down
Falling down
Falling down."

'Cause she's heading for the rooftops. She is running and she can't stop.
She is heading for the rooftops.
She is running
She is running
She is running
So save her this night.
Why won't you save her from this time?
Why won't you save her from falling down?

Mitt inre Calcutta

Så mycket omedveten tröst som funnits och burit mig genom livet. Plötsligt blir jag medveten om följande låt (Tack Alithia!) och påmind om när jag och PO (oplanerat) upplevde Hoola Bandola Bands konsert i Skagen 1996 under en cykelsemester på Jylland:



Jag är utsänd av landets ministrar
För att söka vår blivande prins
Och jag har lovat att jag inte ska komma tillbaks
Förr’n jag kan berätta för dom var han finns
Jag fick två stycken tecken att hålla mej till
När jag började resa omkring:
Ett födelsemärke som såg ut som en ros
Och en märklig gyllen ring

La la la...

Jag började leta på finare ställen
Dit en prins kunde tänkas gå
Sen fortsatte jag på krogar och sjapp
Och överallt där jag kunde komma på
Och jag sökte den gyllene ringen
I varenda juvelares bod
Och sen gick jag ut på avskrädeshögarna
Bland lumpor och sopor och skrot

La la la...

Och jag vandrade långt och länge
Överallt där människor bor
Och fast dom flesta väl har sina märken
Så var det inget som såg ut som en ros
Och många har ringar och smycken
Och ett fåtal har mycket mer
Men att allt det som glimmar inte är guld
Det har jag lärt mej av erfarenhet

La la la...

Dom fattiga i Calcutta
Som inte har nån mat
Samlar koskit och silar den för att se om det finns
Några osmälta risgryn kvar
Och så måste också den som vill finna
Och inte söker för sökandets skull
Vara redo att leta överallt
Och inte vara fördomsfull

La la la...

Så nu sitter jag här på ett ungkarlshotell
I en främmande, skrämmande stad
Och bland lumpor och lort och bland trasor
Och stank
Ligger mänskliga spillror på rad
Och bland dessa krokiga kroppar
Ska jag söka en ros och en ring
För kanske just en ibland spillrorna här
Ska visa sej vara en prins

La la la...

Svårmodets mod

Råkar få ögonen på en bok av Maria Wine, där den ligger framme i min kärestas bokhylla. Jag öppnar den på måfå och finner följande rader:

Den plötsliga känslan av tomhet
som överrumplar dig
och fyller dig med smärta
är kanske bara vilan
som griper tag i dig
med sin osynliga arm
för att påminna dig
om sin fruktbara oas.

April

April is the cruellest month, breeding
Lilacs out of the dead land

April är den grymmaste månaden, den driver
syrener ur den döda jorden

inledningsorden ur Det öde landet av T S Eliot (1922)