Omfamna övergivenheten

Jag vaknar alltid tidigt. Lyckas jag somna om till femtiden är jag riktigt nöjd. Då trycker jag igång en lågmäld timer och bara ligger där i 62 minuter. Visst far tankarna, men jag förmår också omfamna min övergivenhet, eller snarare den övergivenhet, som jag utsattes för min allra första tid i livet.

Detta är kanske mitt största framsteg i mitt tillfrisknandearbete.  KAN SJÄLV. Men det är inte trotsig självhävdelse, utan en uppgiven acceptans. Ett medvetet val, eftersom min käresta finns i ett rum nära mig.

I början av vårt snart femtonåriga samliv, minns jag att jag önskade ett par timmar hud mot hud - kontakt varje dag och så hade vi det ofta också. Nu låter jag i första hand henne reglera den kontakten, som blir mer sparsam om än daglig.

Min jagande hunger efter möte och kroppskontakt finns inte längre. Alla intensiva år främst 2002 och framåt med frigörande dans och kontaktimprovisation, ja, även lindy hop, tango och bugg är över. Shamanic Breathwork och Ecstatic Dance, som jag gjort i grupp under senaste åren, har främst handlat om möte med mig själv.

Kontaktimprovisation med Judith 2003

Till slut skedde lite pö om pö i olika nyfödda ögonblick på olika dansgolv det som jag borde fått uppleva min allra första tid i livet. Det utplånar dock inte helt övergivenhetens försmäktande smärta från den första tiden. 

Den tar jag hand om nu.

Och nästan varje vecka dansar jag en våg av de fem rytmerna i vardagsrummet, där vi också brukar bugga loss då och då.

Så ser jag också fram mot att tids nog kunna dansa bugg och gammalt uppe på Gammlia, och jag minns t ex med glädje när jag buggade med helt okända, glada dansare på Danspaviljongen i Uppsala 2019.

Flyt, instängdhet, kaos och förnyelse

 En av mina viktigaste upptäckter i livet är det som Claes Janssen kallar "Fyrarummaren". Han har skrivit ett antal böcker om den och hans teori och dess tillämpning som utvecklingsredskap i personalgrupper och organisationer har också fått kritik för att vara ovetenskaplig.

Jag menar att han upptäckt en djup mänsklig och arketypisk utvecklingsmodell, som vi bär med oss från vår födelse, då vi passerar genom de fyra rummen. Något som också tas upp inom den Holotropiska andningen skapad av den legendariska läkaren Stanislav Grof.

Där talar man om fyra matriser kopplade till vår födelse. Först Flyt i livmodern. Sedan Instängdhet under värkarna och Kaos under utdrivningsfasen. För att sedan födas till en ny värld.

De fyra rummen / utvecklingsstegen finns också i kärleksakten. Mjukt, flödande förspel, taktfast samlag, kaosartad, extatisk orgasm och lyrisk efterdyning och kanske är ett helt nytt liv skapat.

Jag möter också de fyra rummen/ stegen i den frigörande dansen, särskilt i De 5 rytmerna skapad av Gabrielle Roth. Där dansar man först mjukt och flödande, sedan pumpande staccato, vidare till lössläppt kaos, därefter lyrisk förnyelse (och sist men inte minst finna här också ett femte steg; stillheten).

Dansare 16 december 2001

Du kan säkert hitta egna exempel på hur de fyra rummen/stegen återkommer i olika sammanhang.

Att vara varm i kläderna i ett efterlängtat jobb/ projekt innebär oftast en känsla av flyt och trivsel. Tids nog kommer stagnation och instängdhet. Att komma vidare förutsätter en period av förvirring och kaos. Sedan sker förnyelse, kanske pånyttfödelse på en ny utvecklingsnivå.

https://www.forandringensfyrarum.se/om-forandringens-fyra-rum/modellerna/

Man kan också säga att de fyra rummen är kopplade till begreppen trygghet och frihet. När jag känner flyt är jag både trygg och fri. I instängdheten finns tydliga gränser; trygghet, men jag känner mig ofri. I kaos och förvirring är jag både otrygg och ofri. I förnyelsen upplever jag en ny frihet, som dock är oprövad och därför otrygg. När jag blir varm i kläderna känner jag åter flyt, d v s känner mig både trygg och fri.

Så ser utveckling ut, men problemet är att vi vill undvika otryggheten och ofriheten i kaos- och förvirringsrummet. Vi väljer att "trycka" i det invanda och instängda. . Rummen är inte heller entydigt bra eller dåliga. Instängdheten rymmer tydliga gränser och spelregler. "Att spela spelet" är hemligheten  i detta rum. Vi får vila och återhämtning, kan bara vara. Vi bygger upp kompetens och kapacitet. Inom dansen De 5 rytmerna säger man att vi bygger upp en trygg container, där vi kan hantera och härbärgera det påföljande kaoset. Kaos kan vara liktydigt med extas. "Kaos är granne med Gud", som Stagnelius skaldade och Lars Norén senare kallade en av sina pjäser. (Kaosrummet behöver ett eget inlägg framöver.) I flytet kan jag bli alltför lat och bekväm. I pånyttfödelsen kan man vara ensam och udda.

Vi vill helst vistas i de två övre rummen. Om inte annat fejkar vi Nöjdhet och/eller hänger oss åt närmast tvångsmässig förnyelse. Ett ständigt nyfiket utforskande är ett av mina gissel. Utveckling kräver att vi rör oss vidare genom alla rummen, även de undre. Där finns vila och utrensning av det förlegade och förgångna, ny frön kan börja gro för att sedan börja spira i Förnyelserummet.

Det var betydelsen av  de två undre rummen, som drog mig till modellen, när jag upptäckt den i slutet av 90- talet. Betydelsen av att "ligga på minus". Jag var på väg att bli utbränd och minns att jag brukade gå och sätta mig i den tomma Katolska kyrkan ett stenkast från min arbetsplats på Vasaskolan och finna tröst i att Kristus på korset; den stora förloraren, varit upphöjd till vår största förebild de senaste två tusen åren.

I en av sina böcker kopplar  Janssen de fyra rummen till Gud, Djävulen, Den heliga ande och Jesus(barnet).

I hans avhandling är utgångspunkten en uppdelning i Insiders och Outsiders, där de förstnämnda befinner sig i de två första rummens trygga gemenskap.

För egen del kan jag numera känna alla de fyra stegen/ rummen i mig samtidigt. Framförallt en lugn, trygg, fri yta i mitt här och nu och ett upplöst, förflutet, outhärdligt kaos i mitt inre. 

Vid uppvaknandet i gryningen känner jag en skör pånyttfödelse. På förmiddagen känner jag kraft och flyt. Eftermiddag och kväll är i mycket en jobbig, instängd transportsträcka. (Även om det sker en viss nytändning, när jag sovit middag.) Så följer natten då jag virvlar runt i mängder av kaotiska drömmar. En viktig och läkande, men hemsk kontrollförlust.

För mig är Fyrarummaren ett viktigt livsverktyg och spännande livsvisdom. Oftast minst en gång i  veckan anknyter jag till den i rytm och dans genom att i vardagsrummet dansa en våg av De  5 rytmerna. Detta är t ex en favoritvåg.

Alltsedan mitt första danstillfälle i dramasalen på Vasaskolan, Gävle 1997 har kaosrytmen, som är förknippad med sorg varit min stora favorit i dansen. Men med åren har jag blivit nästan lika hemmastadd i de övriga rytmerna/ rummen och rörelsen/vågen/dansen genom dem. 

Lundells(p)ex

Jag försökte läsa Lundells "Jack" redan när den kom på 70-talet, men gav snart upp och avfärdade den som en flummig och omedveten drogberättelse.
I början på 2000 - talet gjorde jag ett nytt försök och mötte då en ensam sökare, antagligen den spegelbild av mig själv som fått mig att sluta läsa på 70 - talet.
Först i somras läste jag ut hela boken och fann då en både medveten och spontan skildring av (försök till) självständigt vuxenblivande och även mycket humor och ordglädje:

"Låg vid Trollsjön och oroade mej för att få stånd så att jag skulle bli tvungen att ligga kvar till kvällen för att kunna gå därifrån med hedern i behåll. Naturligtvis fick jag stånd. Och tvingades börja mana fram bilder av tidningar som blåste över vindtorra gator och granskogskvantiteten i Medelpad och problemen med att lära sej Pythagoras sats och sånt. Till slut var den slak och jag skyndade mej iväg. Jävla kuk.
Måste få knulla, sa kuken. Annars gör jag om det."
...

"Bart och Ritva drog snart iväg till sovrummet. Och där satt jag. Med den har Ebon och min mätta snok. Som inte alls ville vara med. Men jag måste ju i alla fall så jag strök henne väl över kinden och sa att hon va söt och ledde henne varligt till min säng och där låg vi sen i två timmar tror jag, med kläderna på och hånglade, som det kallas och när hon frågade hur gammal jag är och jag svarade tjugotre så trodde jag inte på vad jag sa. Kan ju inte vara mer än femton som ligger och torrknullar en brud mitt i natten och i två hela timmar. Till slut gjorde det så ont i underlivet att jag föreslog en promenad ner till sjön. Och, det måste jag beundra henne för, utan att visa någon som helst besvikelse tog hon mej i handen och vi gick ner till sjön i gryningen. Och gick väl där och konverserade så gott vi kunde och det kändes ungefär som om jag var ute och gick med morsan. Och så såg vi på sjön. Som rök. Och så gick vi upp till huset igen och hon tog en taxi hem vid halv fyra.
Jag tog mej en bärs och studerade Nackamastens blinkningar och undrade vad det var med mej och så fick jag stånd. Det kanske är mej själv som jag är tänd på.
Bart kom flämtande ut från sitt rum och såg lycklig ut i kalsingar och rufsigt hår.
Herregud! sa han och slog sej ner bredvid.
Ja, herregud, sa jag.
Hur var hon?
Vem då?
Ebon så klart.
Ja, hon var väl okej.
Sa du är ... förlöst nu då.
Tja.
Låg du inte med henne?
Jo det gjorde jag. Måste ju.
Jamen hur var hon då? Var hon vild? Tog hon för sej? Eller låg hon bara där och tog emot?
Vi tog aldrig av oss kläderna.
Han skakade på huvudet och gick in till sin dam igen.
Men natten var sval."

Ett par veckor senare:

"Det här ar ju jävla kul, skrek han. Ritva, för fan, RITVA! KOM HIT! Och ta med dej den där båten som ligger i skåpet i mitt rum.
Och hon kom med en liten vacker skuta i plast och Bart körde överlycklig omkring mellan våra ben och armar och plutade med läpparna och gav order till besättningen. Han lät ankaret gå mellan Ebons ben och sade sej vara tvungen att skicka ner en dykare för att undersöka om det fastnat ordentligt i botten och så dök han. Och Ebon for upp, tydligen kittlig, så att vattnet forsade öyer kanterna och blötte ner allt inklusive Ritvas fötter och ben och jag tog henne i armen och drog ner henne. Och fyra personer är väl ungefär vad som får plats i ett badkar. Bart skruvade på duschen och med vild glädje plågade vi varann med dom vinande vattenstrålarna och hade förbannat roligt och började slita i varandras tröjor som snart for iväg med smaskanden in i kakelväggarna under jublande skrattsalvor. Det var ingen som helst hejd på nånting längre! Vi for upp och ner i badkaret och skrek och sprutade vatten och slängde blöta svampar på varann och var värre än en drogad lekskoleklass.
Efter ett par timmars vattenlek drog jag med mej den halvnakna Ritva in i mitt rum och låste för säkerhets skull dörren. Ormen hade blivit uppjagad som en komet av att se och känna hennes bröst i badrummet att jag ville och ville fort som fan och hon med och under andfåddhet och ivrighet slet vi av oss vad som var kvar i klädväg och hon slängde sej tillbaka på sängen och särade på låren och sträckte ut armarna. Och jag dök rakt ner i hennes sköte och kysste henne och slickade henne och vispade runt med tungan i hennes stjärt till hon började grymta och jag gled upp över henne och knullade henne och hon knullade tillbaka. Ja jävlar!"



Igår hade jag för första gången riktigt kul på UDI:s Söndagsdans (länge sen jag var där). Mycket kontakt med en glad och lekfull, skuttande 4-5-åring i mig. Varje gång lika glatt överraskad och barnsligt förtjust, när jag återfann min partner efter två frisnurrar.

Sometimes I feel like a marvelous child

Jag upplever en tilltagande svaghet. Särskilt känns den när jag är nyvaken och utan plikter och måsten framför mig under dagen. Detta är sällan, ty även en sjukskriven måste ta hand om sitt barn, handla, laga mat, diska, tvätta, betala räkningar osv. Listan kan göras lång.
Allt oftare finner jag dock utrymma för denna svaghet. Den avgörande faktorn är att jag inte bromsar den av skräck för att uppslukas av den och rädsla att försvinna, för alltid upplösas och upphöra att existera. Ty svagheten innebär en vaghet, där jagkänslan försvagas.

Den positiva sidan av detta är en djup vila i ett tillstånd av gränslös utbredning. Jagkänslan suddas i varierande grad ut och övergår i en transpersonell gränslöshetsupplevelse. Denna djupa vila rymmer återhämtning, läkning av mitt trauma och återställer min förmåga till lyhördhet och samspel. Kort sagt, fördjupas kontakten med mitt inre spädbarn, som så länge och till för bara några år sedan var utmärglat och döende, men nu blir medtaget och får läka sviterna av att ha varit så illa medtaget.
Barnet ger sig till känna som en sorg, som fjättrar, förlamar och smärtar. Och skänker vila och tacksamhet.

Det glädjer mig också att märka min växande förmåga att allt lättare växla mellan utbredd svaghet, sorg och utslagenhetskänsla och en styrka, som blir alltmer vital, levande, mogen och lekfull i stället för pressande och svårt ansträngd.
Igår dansade jag med liv och lust på Gammlia. Idag utbredd vila och svaghet i sängen.
Allt är som det ska vara.

Working on a dream

Åh, vilket starkt kärleksladdat möte jag hade i natt med mitt inre barn!

Svart natt och mörker i barndomshemmet. Inledningen av drömmen är diffus, men jag/barnet hämtas upp ur övergivenhetens vaccum, ur ensamhetens stiltje och död.
Energin till detta kom ur danskvällen i går, som inleddes med en timmes kollektiv ringdans, främst balkandanser och sen fortsatte med närande dansmöten. Vanligtvis brukar utsattheten, som dessa danstillfällen innebär, leda till att jag drömmer oroliga utsatthets- och kampdrömmar, men så inte denna gång.

I drömmens slutskede följer jag motvilligt med en katt till vårt hem. Väl där dyker ytterligare två katter upp och pockar på uppmärksamhet. Jag/pappa går då därifrån, men följs av en vädjande katt, som förvandlas till min dotter, som säger något om att mamma har lämnat si och så mycket disk. Hon måttar med händerna och bjuder på så sätt in till kram och möte. Hon bevekar mig och jag låter mig bevekas, vänder mig om och vi möts i en kärleksfull omfamning.

I det ögonblicket blir känslorna så starka att jag väcks ur min dröm och tror att jag har en hjärtinfarkt. Ont i ryggen på en punkt i hjärttrakten. En punkt som under natten förflyttat sig från skulderbladets nedre del vid ryggraden längre ner bakom hjärtat. Jag märker att jag är varm, att jag fått kontakt med förträngda känslor och löst upp gamla blockeringar kring hjärtats flöden. Ingen infarkt.

Jag djupandas för att fortsätta processen och befäster min landvinning, fylld av Springsteens "Working on a dream", som jag lyssnade flitigt på igår.

Enqvist om längtan, befrielse, döden och kärleken

Jag läser "Boken om Blanche och Marie" av P O Enqvist i hopp om att finna några ledtrådar om hur det gick för honom efter att han blev helnykterist i slutet av "Ett annat liv".
I vanlig ordning döljer han sig i kvinnor och historiska personer, men mot slutet av boken finner jag några pusselbitar, som jag gärna instämmer i:

" Det var något varmt, hemlighetsfullt i denna förbjudna lägenhet som fick henne att känna det som befann hon sig simmande i ett varmt hav, blev vaggad i varmt vatten, nej som om hon vilade omgiven av fosterhinnor, som ett foster i en livmoder? kunde man tänka så? vilade inte detta foster i ett livgivande fostervatten? Samtidigt, intalade hon sig, var detta hon nu upplevde något större: livets innersta mening, bara uppenbarad för oskuldsfulla barn.
Som för mig, tänkte hon.
Hon försökte säga det till honom, men visste att han inte skulle förstå hur det var att leva i exil, att man då alltid drevs att uppsöka ett slags livmoder, i livets mitt, var man än befann sig!
Som om man alltid försökt hitta hem till denna livmoder, förstod han? var man än befann sig! alltid!"

"Hon hade plötsligt befriat sig från tyngd och historia och smuts, som om undret varit möjligt. Han hade, när han såg henne, gripits av något som liknade yrsel. Och under dansen, där egendomliga steg och rörelser verkade födas ur ingenting, hade hon plötsligt framstått som bilden av människan befriad från sina bojor, befriad från sina förutsättningar. Som om hon alls ej varit en maskin, utan förstått att man kunde välja sitt liv, och dansa in i ett nytt."

"Rör dig inte, viskade jag. Ligg stilla. Jag är inte rädd, jag vågar röra vid dig, du är inte helig, jag är inte helig. Och du är inte rädd. Jag rörde handen i mjuka lätta rörelser över hans bröst, hans hals, han andades lugnare nu. Är du inte längre rädd? Nej, viskade han, jag är inte rädd. Och du hör min röst? Ja, sade han, jag hör din röst. Står man vid ett stup, viskade jag, och allt är svart där nere, då får man inte stå ensam, då står jag tät intill dig.
Står du intill mig?
Ja, det är alldeles mörkt men vi delar mörkret, det är det som är kärleken..."

Efterlängtad intensivterapi

Nu far jag till landet med flickvännen för en månads efterlängtad intensivterapi dvs kokongartad kärleksfull samvaro i ett paradisiskt sommardoftande Fagerhult.

Njut av lite bugg så länge:



Videon har drygt tre år på nacken. Numera hoppas jag att jag närmat mig Felix mer energiska buggstil nedan.
Njut av dansglädjen!