Nu ska jag äntligen berätta hur jag fick träffa inte bara
vinnaren utan också en annan av finalisterna efter utdelningen av Sveriges Radios romanpris 2013 i Varberg i mars.
När vi åt god pizzabuffé efter direktsändningen, hamnade jag mitt emot vinnaren
Jonas Brun och bredvid hans trevliga redaktör Karin, och fick chans att ställa alla frågor jag hade kring Jonas, hans bok och författarskap.
Vid återkomst till hotellet gick jag och la mig en stund, eftersom jag tyvärr hade en infektion och var småfebrig. Sen anslöt jag till eftersitsen vid ett långbord i matsalen. Jag slog mig ner bredvid
Daniel med ett mindre bord längre bort i blickfånget framför mig.
- Men vad nu då, tänkte jag, är det inte Eija Hetekivi Olsson som sitter där borta??
Jo, Anna Tullberg kunde bekräfta att så var fallet och att flera redan varit framme och hälsat på henne.
Nu passade även jag på, och så fort jag började prata med henne, kände jag omgående hur självbiografisk "
Ingenbarnsland" är. Ingen tvekan! Detta var Miira
i boken!
Lisbeth Salander på riktigt, som jag träffande kallade henne i ett av programmen.
Hon var arg över att Daniel så hårt hade kritiserat hennes bok. Jag försökte framhålla att vi var fem stycken som öst beröm över hennes Augustprisnominerade förortskildringen, som skapar stark igenkänning även om man är uppvuxen på annat håll i landet.
Det bästa mötet med
Eija fick jag dagen efter, när vi såg
Marcus spännande och berörande utställning i Varbergs konsthall, och hon dök upp även där.
Jag fick en ny möjlighet att uttrycka hur mycket jag tyckt om och känt igen mig i hennes bok t ex i avsnittet där den unga Miira går upp på en vägbro och överväger att ta sitt liv.
I sen ålder har jag insett att även jag, under gymnasieåren i Nybro, umgicks med tanken att ta mitt liv, men det skedde i en för mig då omedveten form. I en film, som jag fantiserade om att göra, går huvudpersonen i en dramatisk scen upp på en järnvägsbro för att eventuellt hoppa framför ett framrusande tåg. Jag levandegjorde i mitt huvud hur suggestiva bildklipp skulle få åskådarna att i några ögonblick sväva i andlös ovisshet om huvudpersonens öde.
Och jag var uppe på bron och rekognocerade...
Så här skriver
Eija om Miiras mellanstadieår i "
Ingenbarnsland:
"Gick ner till Angeredsbron och på den. Stannade över älven. Plockade upp stenen och slungade iväg den. Såg en krusning på vattenytan, men hörde inget plums. Drog handen utmed metallräcket och stannade över motorvägen. Spottade. Ville träffa en bil, men vinden tog loskan och lotsade den under bron.
Hon plockade upp en ny sten. Siktade. Väntade. Släppte den. Men missade.
Om yxmördaren trots beviset inte rykt med i branden hade han hoppat härifrån, bestämde hon.
Virkpolarens brorsa hade hoppat ner på motorvägen.
Smack. Smällen hade varit så hård att höftbenen hamnat där käkbenen suttit.
Hon undrade hur hon själv sett ut om hon hade hoppat. Om ansiktet hade slabbats till soppa som ett vanligt människoansikte eller söndrats till sand.
Hon visste att fler hade hoppat härifrån, men inte vilka, och hon visste också att andra visste. Men ingen förutom virkpolaren hade sagt någonting om det. Ingen ville prata om självmord, för i Gårdsten fanns ingen dåtid. Här fanns nästan ingen nutid heller. Minst av allt en framtid. I varje fall inte hennes. Hon tänkte inte bo här tills hon började basta och hänga på Bordet eller fundera på att hoppa.
Hon blev hängig och hasade hem."
