En bulldozer i upplösning

Numera är mina nattliga drömmar oftast fyllda av positiv närhet till andra människor. Jag rör mig bland andra och vi vill varandra mestadels väl.

För några år sedan drömde jag däremot en ständigt återkommande typ av dröm: Jag är ensam i ett öde landskap. Emot mig kommer en stor, hotfull, zombieliknande figur och jag skjuter förtvivlat mot honom. Han stapplar nästan opåverkad genom kulregnet tills han når fram till mig och har mig i sitt våld. Då vaknar jag med ett befriande ryck.

Drömmen är en bild av mitt arroganta och burdusa överlevnadsjag, som okänsligt och envetet kämpade sig fram och försökte köra över allt och alla i min omgivning, vilket framförallt lyckades gentemot mig själv och mitt inre barn.
Nu äntligen närhet. Dock ännu i svart(vitt).

En liknande personlig utveckling beskrivs i filmen "Där regnbågen slutar". Min favorit bland Rikard Hoberts filmer.

Vad och hur drömmer du?

Erektion som en slagruta

Enligt baksidestexten är Junot Díaz kritikerhyllade bok "Oscar Waos korta förunderliga liv" "en snabb, rolig och streetsmart skildring av andra generationens invandrare i USA och av Dominikanska republikens blodiga historia under diktatorn Trujillo". Men boken är så mycket mer än så.

Trujillo dödades t ex redan 1961, men berättelse fortsätter in i nutid och berättar inte bara om Oscar utan även om hans systers, mammas och morfars ytterst omskakande liv.

Det är en grym familjehistoria och en antiimperialistisk stridsskrift, en fortsättning på "de förslavades skri". Boken sätter in Karibien i vårt medvetande på samma sätt som "Flyga drake" och "Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini gjorde med Afganistan.

Junot Días (f 1968) har en driven och virituos berättarstil, som blandar högt och lågt. Han har både klassisk bildning och kunskaper om nördig populärkultur. Stilen känns igen från generationskamrater som Erlend Loe (f 1969), som också gillar intressanta fotnötter, Mogens Ramsland (f 1971), som också skrivit en grym och rolig släkthistoria, "Hundhuvud", eller varför inte Martin Kellerman (f 1973) med sin populära looserfigur "Rocky". Men gammal är äldst. Dìaz äger.

Det är en vänbok, en antihjältehistoria och utvecklingsroman, även om utvecklingen i mångt och mycket står och stampar. Befrielsen är nära, men ack så fjärran. Det är ett bok om ett nördigt fetto (här går tankarna till huvudpersonen i Ron McLartys fina "Jag minns att jag sprang"), sexuell frustration och hängiven längtan.

Det är en tegelstensroman i sprintertempo och jag förlåter gärna författaren att han kroknar något på slutet. Dock inte här:

"Vad läser du? Först fattade han inte vad det var som hände, och sedan bara: Herrejävlar! En kvinna pratade med honom. (Det var en exempellös förändring till det bättre, som om hans ödes trådslitna garndocka på något vis hade trasslat in sig i någon mycket coolare och mycket mer tursam broders livstråd.) Det visade sig att Ybón kände hans abuela, gav henne skjuts när Carlos Moya var ute med sina leveranser. Det är du som är pojken på hennes foton, sa hon med ett illmarigt leende. Det var när jag var liten, sa han defensivt. Och det var förresten innan kriget förändrade mig. Hon skrattade inte. Jaha, så är det nog. Nej, nu måste jag gå. På med solbrillorna, upp med arslet och ut smet bellezan. Oscars erektion följde henne som en slagruta."

Krokbenspassion

Mera ur Philip Roths Envar:

"Så en lördag tog han och Phoebe och Nancy en promenad på Tredje Avenyn när han fick se Merete gå på andra sidan gatan med sin lediga, högresta, somnambula gång vars djuriska självmedvetenhet alltid tog andan ur honom, som om hon inte alls var på väg mot övergångsstället på sjuttioandra gatan med en kasse matvaror i famnen, utan fridfullt korsade Serengeti - Merete Jespersen från Köpenhamn betande på savannens grässlätter bland tusen afrikanska antiloper. Alla fotomodeller behövde inte vara trådsmala på den tiden, och till och med innan han uppfattade hennes mjuka gång och det gyllene håret som föll ner över ryggen, kände han igen henne som sin egen trofé, som den vite jägarens byte, på de fylliga brösten innanför blusen och den mjukt rundade baken vars lilla hål hade kommit att skänka dem en sådan njutning. Han avslöjade varken rädsla eller upphetsning när han fick syn på henne, men han blev häftigt illamående och greps av ett oemotståndligt behov av att ensam komma åt en telefon och ringa till henne - att ta sig till en telefon var det enda han kunde tänka på under resten av eftermiddagen. Det här var inte detsamma som att sätta på sekreteraren på kontorsgolvet. Det här var den råa, animaliska makt som hennes kropp hade över hans självbevarelsedrift, som inte var någon liten kraft i sig. Det här var hans livs farligaste vågspel, ett vågspel, började det vagt gå upp för honom, som kunde förstöra allt. Bara i förbigående slog det honom att det kunde vara lite av ett självbedrägeri att vid femtio års ålder tro att det gick att hitta ett hål som förmådde ersätta allting annat."

Alla och envar

Jag läser och lyssnar på pågående radioföljetong: Envar av Philip Roth uppläst av Lars Väringer. Det är en växande sjukjournal om åldrande, tilltagande skröplighet och ruelse över att det blev som det blev.
Samtidigt finns där en lågmäld och bitande humor, typ en nertonad Woody Allen:

"När kommer jag att bli utskriven? Jag håller på att mista hösten 1967." Kirurgen lyssnade med allvarlig min, och sa sedan med ett leende: "Ni har visst inte fattat det än? Ni var nära att missa allting."
...
Tjugotvå år gick. Tjugotvå år av utmärkt hälsa.
...
För det mesta simmade han femtonhundrameter på klubben varje morgon... Innan dagen var slut låg han i en säng på hjärtintensiven...Frågan var bara om operationen skulle genomföras omedelbart eller följande morgon.
...
Hans hustru den här gången - hans tredje och sista...ingav verkligen ingen trygg tillförsikt på operationsdagens morgon, när hon gråtande gick bredvid rullbåren och vred sina händer, och till slut, utan att kunna behärska sig, ropade: "Men jag då?"...
"En sak i taget", sa han till henne. "Låt mig dö först. Sedan ska jag komma och hjälpa dig."
...
läkaren kom in... och förklarade att han inte kunde skickas hem om det var hans hustru som skulle ansvara för vården när han kom hem. "Det bär mig emot att säga det här, hon är egentligen inte mitt problem, men jag har ju sett henne när hon kommit på besök. Den kvinnan är mer frånvarande än närvarande, och jag måste försöka skydda mina patienter."

En snäppet bättre bok (med reservation för att jag inte är klar med Roths bok ännu) om skröplighet, dödens väntrum och slutligen döden är "Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark, som fick Augustpriset 2007.

Det paradoxala med dessa böcker är att de stärker mitt livsmod och min förmåga att försonas med min tillvaro. Kanske det inte behöver bli så jobbigt att skrumpna och dö, om jag nu inte dör knall och fall. Kanske har det värsta redan varit t ex tiden med panikångest 1994/95, för att inte tala om mina första månader i livet. Kanske har det värsta redan varit...vem vet...

Och inte ens glassiga gänget med bonusar och gräddfiler kommer undan döden, haha.

Ulf Lundell får mig på gott humör

Jag stiger upp efter min middagslur, slår på TVn och ser Ulf Lundell bli intervjuad på sin gård på Österlen. Uffe som fyller 60 i år verkar glad, harmonisk och försonad med sig själv (och sitt liv). Så även jag, även om jag blir lite avundsjuk över att han sitter välbeställd på sin gård vid havet. Fast han har säkert fått betala priset och även jag har min gård, fast jag väljer att just nu bo någon helt annanstans.

När jag läste "Jack" på 70-talet avfärdade jag den pk som en ointressant rumlarbok. När jag läste om delar av den för ett par år sen, insåg jag att det är en stark skildring av en mycket ensam och vilset sökande människa. Just en sådan som jag var, men inte vågade se mig som på 70-talet. Därför måste jag avfärda boken.

Först i början på 90-talet blev jag under några år ett Uffe-fan. Han hade lämnat sprit och droger, blivit slagkraftigt politisk, men brottades ännu med sitt liv och sina äktenskap. Kanske var det hos Lundell jag först, utan att då fatta det, började inse att jag levde i ett dåligt förhållande. Även jag sökte ännu min flock och framförallt min rätta famn. Jag ville ha mer rock´n-roll, utlevelse och äkthet i mitt liv. Det fick jag också uppleva under flera Lundellkonserter de åren.

Så lyssnade jag och dansade otaliga gånger till låten "Fel igen" på skivan "Män utan kvinnor":

"Du säger: Nej,nej
fel igen
Alltid fel igen
Hur du än försöker
får du foga dej till slut
Rätt men

fel igen"

Javisst, är det här den första omedvetna insikten om att jag levde i ett dåligt, hämmande (blivande!) äktenskap, som kom till mig genom dessa rader. När jag nu tar fram låttexten finner jag också följande profetiska rader: "Du min okända tvillingsyster/med din lugna kärlek/är vi fångna i samma sång?/ Ska vi mötas i ett gathörn/av en slump eller en tanke".

Ja, så blev det!

Knulla runt

Vi har sett filmen "Marie-Jo och hennes två älskare".
(Den missvisande rubriken på detta inlägg är inspirerad av en bildtext i en recension i Aftonbladet, där det talas om den "runtknullande Mary-Jo". Filmens svenska titel är också missvisande. Orginaltiteln Marie-Jo et ses 2 amours betyder "Marie-Jo och hennes 2 kärlekar".)

Det var härligt att se vanliga, medelålders människor skildrade i så vackra och sensuella (sex)scener. En ambulansförare, en lots och en byggnadsarbetare i den slitna arbetarstaden Marseilles, som också visas i nästan utstuderat vackra bilder.

Detta är den första, men förhoppnings- vis inte sista, filmen jag ser av Robert Guèdiguian. (Hans hustru Ariane Ascardie, som spelar huvudrollen, vill jag t ex gärna se mer av.)
Vi kommer nära personerna i filmen i den ensamhet och det lidande, som följer i spåren på Marie-Jos polyamorösa försök.

Filmen ger mig också inblickar i en för mig nästan oupplevd värld; att bedra, bli bedragen och vara den andre mannen. Den ensamheten och det lidandet har jag sluppit, liksom hemlighetsmakeriets förhöjda spänning.

En av de starkaste scenerna är när Marie-Jo talar till sin sovande man om hur hon öppet vill dela sin kärlek till båda männen.

Vi är av naturen polyamorösa, men vår kultur föreskriver något annat och till slut gör också Marie-Jo sitt (överraskande) val.