- Jag tycker mest det liknar elände!
Ja, nog har det varit elände alltid, denna lugna fridfulla vecka, när jag/vi förmått stanna upp i ro och omvårdande vila som aldrig förr. Och förträngd orkeslöshet, sorg och ursmärta dånar in som ett expresståg i mitt uppbromsade jag.
Det hela kulminerade/havererade i förrgår med en överätningsorgie, när jag avslutat ett bekräftande samtal med min moster, samtidigt som min älskade gick ut för en kväll med väninnor och det var dags för mig att äta.
Dessutom hade eftermiddagssömnen uteblivit, när jag glömt stänga av mobilen, som ringde just i insomningen.
Sårbarheten var alltså påtaglig och trots en verktygslåda full av fantastiska verktyg, blev det upprepningstvång och tröstätande jag föll ner i.
Länge sen det blev så kraftfullt och att vakna upp överlevande och renspolad är en nåderik upplevelse.
Hela excessen blir värd sitt pris, när jag i arla morgonstunden upptäcker Tranströmers dikt "Inomhuset är oändligt" :
Det är våren 1827. Beethoven
hissar sin dödsmask och seglar.
Europas väderkvarnar mal.
Vildgässen flyger mot norr.
Här är norr, här är Stockholm
simmande palats och ruckel.
Vedträna i den kungliga brasan
rasar ihop från givakt till lediga.
Det råder fred vaccin och potatis
men stadens brunnar andas tungt.
Dasstunnor i bärstol som paschor
färdas i natten över Norrbro.
Kullerstenarna får dem att vackla
mamseller lodare fina herrar.
Obönhörligt stilla är skylten
med den rökande morianen.
Så många öar, så många roende
med osynliga åror motströms!
Farlederna öppnar sig, april maj
och ljuva honungsdreglande juni.
Hettan kommer till öar långt ute
Byns dörrar står öppna, utom en.
Ormklockans visare slickar tystnaden.
Hällarna lyser med geologins tålamod.
Det hände så eller nästan så.
Det är en dunkel släkthistoria
om Erik, förgjord av ett trollskott
invalid efter en kula genom själen.
Han for till staden, mötte en fiende
och seglade hem sjuk och grå.
Den sommaren blir han liggande.
Redskapen på väggarna sörjer.
Han ligger vaken, hör nattflynas
månskenskamraternas yllefladder.
Kraften sinar, han stöter förgäves
mot den järnbeslagna morgondagen.
Och djupets Gud ropar ur djupet
"Befria mig! Befria dig själv!"
All ytans handling, vänder sig inåt.
Han tas isär, han fogas ihop.
Det blåser upp och törnrosbuskarna
hakar fast vid ljuset som flyr.
Framtiden öppnar sig, han ser in
i det självskakande kaleidoskopet
ser otydliga fladdrande ansikten
som hör till kommande släkten.
I misshugg träffar mig hans blick
medan jag går omkring just här
i Washington bland mäktiga hus
där bara varannan pelare håller.
Vita byggnader i krematoriestil
där de fattigas dröm blir aska.
Den mjuka sluttningen börjar stupa
och omärkligt förvandlas till avgrund.
 |
| Uppe ur avgrunden för denna gång! |
