Jag är trogen och begeistrad lyssnare till
Alex & Sigges podcast, och har trott att det främst beror på att Alex Schulman ganska ofta berättar om sin uppväxt, sina barndomstrauman, sin terapi och sitt inre barn, Lilla Alex.
Men efter att ha läst Sigge Eklunds fantastiska roman "Det är 1988 och har precis börjat snöa", förstår jag att det är lika mycket tack vare hans uppväxtupplevelser, som jag fastnat för podden.
Han talar nästan aldrig om uppväxten i sin kärnfamilj i podden. Kanske blev han bränd, eller hellre och förhoppningsvis (men knappast troligt) klar med det, när han skrev sin lysande och smärtsamma barndomsskildring, fullt i klass med Svinalängorna och Mig äger ingen.
Varför har den inte fått samma uppmärksamhet och genomslag, som dessa böcker?
Jag tror det beror på att det är ett stort tabu att visa upp den "välartade" medelklassens destruktiva familjemönster, såvida det inte finns alkohol och fysisk misshandel inblandat, dvs
inte handlar om den
"välartade" medelklassen. Att skildra t ex hur traumatiska skilsmässor ofta blir för ett barn, som Sigge gör, är en mycket känslig sak, när dessa blivit vardagsmat i vuxenvärlden.
"Denna sönderslitna familjs kroppsvärme, jag hade levt nära den i tretton år och sedan kastats ut i kylan, som i en andra förlossning, lika oskyddad och naken som en nyfödd"
Subtil, men grav känslomässig försummelse är också en blind fläck för den karriärinriktade, livspusslande och självförverkligande medelklassen, som snart sagt alla säger sig tillhöra. Eller i vart fall är den ideala samhällsnormen.
För mig som inser mig blivit svårt traumatiserad av sådan försummelse är Sigges bok en välsignelse att läsa. Dessutom finns där fler smärtsamma beröringspunkter:
Jag är lika gammal som Sigges pappa och skilde mig när min dotter var just 13 år.
Själv var jag bara ett par år äldre, när mina föräldrar gick in i sin förödande dödsdans.
Vidare var min pappa i Sigges nuvarande ålder, när jag föddes, och att jobba med mitt inre nyfödda spädbarn är som bekant kärnan i min terapi.
Sigge är alltså bildligt både min son och min far!
Och bokstavligen min olycksbroder.
Vi flydde båda våra krackelerande familjer, fast i hans fall var den redan upplöst, när han blev utbytesstudent i USA. Jag började på gymnasiet i Nybro.
Vi lyckades frigöra oss från en mycket hämmande föräldrabindning först när vi träffar en kvinna, vårt livs stora kärkek. (I båda fallen 14 år efter den stora katastrofen!) I mitt fall handlade det om en illusorisk frigörelse från min mamma. Ja, fysiskt, geografiskt var det en frigörelse, men känslomässigt bytte jag (nästan) bara ut henne mot Å. Det skulle dock ta mig 20 år att inse.
Hur det är i Sigges fall återstår att se, men förhoppningsvis var hans frigörelse och hans partnerval mera moget och sunt. Lika brådstörtat och omvälvande tycks det dock (i stunden) varit, vilket skapar trösterik igenkänning.
Han har också en sällsam förmåga att självlysande beskriva barndomens skimrande magi. Så det är långt ifrån en ensidig eländesskildring.
Jag blir också påmind om min starka önskan att låta min pappa vara en stark förebild för och bundsförvant till mig, och bli älskad av honom.
Det första blev för mig en insett omöjlig uppgift på gott och ont, medan det är Sigges livsluft (i boken) ända fram till skilsmässan.
I det senare fallet var jag kanske lyckligare lottad. Jag upplevde hela tiden en (viss) ordlös men stark och pålitlig kärlek från pappa, medan Sigge tycks ha furiöst jagat efter vind i det fallet.
Å andra sidan hävdar jag att alla föräldrar älskar sina barn. Det är sig själva många föräldrar inte älskar, och visst, då blir det svårt eller omöjligt för barnet att uppleva den stora kärlek som finns där långt ner i djupet hos varje förälder.
Sigge tycks ha upplevt den i rikt mått från sin mamma, kanske därför han så hängivet söker den också hos sin pappa? Dessutom är det extra viktigt att få den från föräldern av samma kön.
Sigges lillebror verkar ha spelat en mindre roll i Sigges uppväxt, i varje fall i boken, medan min lillasyster var en mycket viktig bundsförvant, olyckssyskon, slagpåse och ordlös vän i nöden, som jag övergav för att rädda mig själv från det känslomässiga katastrofområde min familj utvecklade sig till.
Åh, jag skulle kunna skriva så mycket mer. T ex om hur Sigge tvingas bli sin pappas förtrogna stöd, lyssnare och hjälpare i dennes svåra skilsmässoförkrosselse. Det är så smärtsamt att läsa:
"Det brast när jag såg Mats gråta i mörkret vid min sängkant, denna osårbara man, min odödliga idol, plötsligt hukande i mitt rum, då jag såg honom bikta sig, inför sig själv, inför mig, hans ansikte nära mitt, ögonen som för första och sista gången såg in i mina, medan snösnöstormen röt utanför och Mona gick sitt nödvändiga uppbrott till mötes på övervåningen."
Gudskelov, har jag bara ett enda minne av nåt liknande från mina föräldrars slitningar. En gång när det brast för dem både i vardagsrummet och de bönföll om mitt råd och min hjälp. De sekunderna, innan de besinnade sig, minns jag som igår. Och jag var då antagligen 16 år, inte 13.
Hur var min separation för min dotter? Jag längtar efter att få höra det eller läsa hennes bok om det. På något sätt är Sigges bok en välkommen försmak. Det går att ta fram smärtan i ljuset och bearbeta, och jag känner mig efter snart 20 års terapiarbete säker på att jag kommer att kunna ta emot det hela bättre än Sigges pappa förmådde (just då).
Här kommer två konkreta, smärtsamma exempel på hur jag blev avvisad av min pappa.
Pappa gillade Edvard Perssons filmer och därför gjorde även jag det. (EP:s rollfigurer var ju också i sig sköna fadersgestalter.) En kväll visades en av dessa filmer på TV. Jag ligger på mitt rum. Pappa och mamma sitter framför TVn och mamma ropar att nu är Edvard Persson på TV. Varpå jag rusar upp och ut i hallen, vilket får min pappa att ryta till över mitt spring, och jag känner mig djupt skamfyllt avvisad.
En annan gång vid yngre år befinner vi oss i köket. Pappa har nyss tvättat av sig och går med bar överkropp. Jag sitter vid köksbordet och målar med mina vattenfärger, och upplever att stämningen i köket är lite mjuk och varm. Därför reser jag mig och går fram och smeker min pappas arm, omedveten om att jag är kladdig av färg om händerna. "Vad gör du? Du kladdar du ner mig, pojk!", ryter pappa till. Jag blev helt perplext förstummad och förmådde inte få fram ett ljud till förklaring av missförståndet och min avsikt. Överväldigad av skam.
Så ett exempel på vår ordlösa gemenskap.
En sommardag är pappa och jag på väg sida vid sida (hand i hand?) till bysmedjan, där han tyckte om att arbeta och skapa med sina skickliga händer. Och under promenaden är han inte uppslukad av sitt skapande, utan vi har någon slags påtaglig fader-sonkärlekskontakt. Eller är det bara den varma, ljust mättade sommaren jag minns och vår gemensamma glädje att en stund få komma bort från vår nerviga, kravbesatta mamma och maka?
Hursomhelst, kan jag just nu också se ett fotografi där hon ler kärleksfullt mot min ettåriga syster som sitter i pappas knä, medan jag på en bild från samma tillfälle ser djupt olycklig ut, trots sommar och kusinfamiljbesök.
Eller är det tack vare släktbesöksglädjen, som jag på bild för en gångs skull förmår släppa fram sorgen, smärtan och hatet på en bild?
Skakad och rörd blev jag också av att i julas se Alex Schulman visa en timme ur sin och Sigges show Älska mig på TV. Den fick också flera i min omgivning med en ytlig och skev mediebild av Alex att ta honom till sitt hjärta.
Så det ska bli härligt att på onsdag gå och uppleva dessa "söner", "fäder" och själsfränder livs levande, när de spelar in delar av sin podcast nr 100 här i Umeå.
, 
.
o
