Jackpotvecka Del 6: Tristan och Isolde

Äntligen är det dags för mitt sista inlägg om vårens Västkustbesök, som innehöll mitt första besök på Göteborgsoperan. Där såg (nåja) och hörde jag en fantastisk föreställning av Wagners "Tristan och Isolde". I drygt fem timmar (inklusive två generösa pauser) mörbultades och smektes mitt förkrympta hjärta. För endast en hundralapp fick jag från tredje balkongen njuta och jag har sedan tiotals gånger återhört detta utdrag:



 Inte ens det ihärdiga hostandet kan förta att detta på många sätt var en magnifik föreställning. Lyssna på det skira och virtuosa solot på engelskt horn i förspelet och basen Mats Almgren som Kung Marke!

Längtan, besatthet, svek, kärlek och död. Frigörelse och försoning mot en mörk klangbotten av djup smärta och förtvivlan. Livet i ett nötskal, även om slutkapitlet döden ännu återstår att uppleva irl. Men vad kan vara en mer förtröstansfull försmak än Wagners Leibestod?

På liv och död

Jag nappar åt mig Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande" från snabblånehyllan. En hyllad kärleksroman av henne som skriver så intellektuellt, snusförnuftigt och genomskådande i Dagens Nyheter bl a, hur är det möjligt?

Boken är liten och behändig, kort och lättläst. Och svår att lägga ifrån sig.
En genomskådande rapport om den besatta, ohjälpliga, hjälplösa kärleken. Befriande också med en författare, som utan större omsvep medger att detta är självbiografiskt.
 DN:
" Är det du som är Ester?
Lena Andersson skrattar lite.
– Ja! I det inre livet är det väl till viss del så... Man kan inte skriva det här utan att ha varit med om något i den här vägen. Jag har ägnat väldigt mycket tid i mitt liv åt att fundera på varför det stod så där i ett sms, varför det inte kom och när jag ska skicka mitt nästa."

All intellektuell klarsyn, allt förnuft rasar totalt samman, inför varje uns av hopp:

" allt som lever vill leva och hoppet är inget undantag. Det är ett skadedjur. Det äter och frodas på de oskyldigaste av vävnader. Dess överlevnad ligger i en välutvecklad förmåga att bortse från allt som inte gynnar dess växt men kasta sig över det som göder dess fortlevnad. Sedan idisslar det dessa smulor tills varje spår av näring utvunnits. Nu gnagde hoppet med himmelsk frenesi. Under några korta sekunder var hon helt viktlös.
- Jag ger dig all tid du behöver, sa hon"

Boken gör klart för mig hur ofrånkomlig den olyckliga kärleken är för den, som saknat trygg anknytning och blivit svårt känslomässigt försummad under uppväxten.
Kärlekslösheten har förträngts och måste i vuxen ålder föras upp till ytan för att kunna börja bearbetas.Den olyckliga kärleken är den ofrånkomliga (om)vägen.

Mina år mellan 16 och 30 känns plötsligt oundvikliga och försonade.

Min kärleks hundliv 28 oktober 2005

Svd 

Det futtiga

Jag läser novellen ''Tröst' av Alice Munro och min reaktion blir den brukliga inför hennes noveller: ingenting.
(Upptäcker också att jag redan skrivit undrande och uppskattande om hennes "För mycket lycka".)

Hon skriver torrt, sakligt och med bitsk humor. Ulrika Milles sa  träffande i sin recension av "Tiggarflickan' i Kulturnyheterna att man bjuds ingen uppbyggelse av hennes noveller. Dessutom ligger hon i ålder och tid närmare min föräldrageneration än min egen. Hon växte upp  före och under Andra världskriget.

Det är med viss förtjusning jag i DN läser följande omdöme om 2013 års nobelpristagare i litteratur av Christian Lorentzen, Redaktör på London Review of Books:

”Årets pris är en bekräftelse på litterär konventionalism. Munros berättelser tar den Tjechovska realismen till dess yttersta och gråaste extrem. De är skrivna som från en värld där modernismen aldrig hänt. Och verkligen, Munros apolitiska karaktärer är rädda för den moderna världens intrång i deras fallfärdiga hörn av ett lantligt Ohio. De känner nostalgi inför en tid när sex och cancer var onämnbara saker. Hon är en älskling för en litterär värld som längtar tillbaka till de gamla förtrycken.”

Jag förstår precis vad han menar, men efter att läst om "Tröst" och sedan fem noveller ur Munros senaste novellsamling "Brinnande livet", varav fyra är rakt av självbiografiska, kan jag inte dela hans beska omdöme.
Alice ger mig en nyttig lektion i konsten att uppskatta det futtiga. Allt det outtalade, instängda, olevda livet med ett varmt, bultande hjärta långt där inne i den ängsliga livsrädslan.

Jag Just Nu - ett världskrig med 60 miljoner döda. 26 mars 2004.

Sanningen är att Alice uppväxtupplevelser kommer alltför nära mina egna. Det är så välbeskrivet att jag måste värja mig mot allt det som jag kämpat ett helt liv för att lämna bakom mig och frigöra mig från.

Min tidiga skoltid kunde t ex vara hennes: "lärde mig stå ut med hjälp av en underlig blandning av dödlig skräck och mallighet". Hennes ängsliga, kontrollerande, socialt ambitiösa men inkompetenta mamma är också min, liksom hennes mer självklara och jordnära pappa. Hennes fina samtal med pappan i "Natt" kan jag bara tacksamt och avundsjukt suga i mig.
Även jag var äldsta barnet. Även jag var det övergivna barnet som övergav min sjuka, döende mamma.

Munro larmar inte och gör sig till som många av sina manliga kollegor. "Saker och ting har förändrats. Det finns terapeuter att tillgå", skriver hon, men jag tvivlar på att hon gått till nån. Jag anar ett stort kvävt raseri inom henne, men å andra sidan har jag alla mina ogråtna tårar.

Mördarbiet 30 oktober 2003

Och till slut hittar jag både tröst och uppbyggelse i hennes berättelser. I novellen om den als-sjuke mannen, som väljer att ta sitt liv i hustruns ovetskap och frånvaro, och trots att den hett efterletade efterlämnade lappen visar sig innehålla helt annat än hustrun hoppats på. I berättelsen om mannen som hellre säljer sitt hus än avvisar eller kommer nära en kvinna. Ja, i dem alla.

"Vi säger om vissa saker att de inte kan förlåtas eller att vi aldrig kommer att förlåta oss själva. Men det gör vi - vi gör det ständigt."

- Nej, Alice, vi förlåter inte, vi förskönar och slätar över.
- Ja, jag vet, men jag skriver inte terapi, jag skriver litteratur!

På tiden

Sött och gripande, för att inte säga tankeväckande, skriver finska Hufvudstadsbladet, och det är bara att hålla med. Visst skaver det att befinna sig i filmen About times övre medelklassmiljö, samtidigt som jag på förhandsvisningen sitter bredvid ett par unga kvinnor, som på nära håll denna dag drabbats av beskedet om Volvos planerade nedläggning av lastbilshyttmonteringen här i Umeå. En nyhet som blev en notis i Rapport, medan prins Philips lånta designfjädrar föranledde ett längre inslag.

Sedan slukas jag av filmens charmerande och godhjärtade familj. Hela filmen blir som en hyllning till mitt terapeutiska arbete. Huvudpersonen Tim gör ständiga utryckningar och omtagningar i tiden för att "få till" sitt och sina närmastes liv, medan jag har ägnat ett drygt decennium åt att läka förflutna sår och hamna i det goda nuet.

Starkast stannar scenen kvar där pappan och den vuxne sonen tillsammans reser tillbaka till sonens barndom för att före det slutliga avskedet låta den mogna kärleksrelationen fördjupa den unga, sköra och sårbara.

Som vanligt utmärkta skådespelarprestationer i denna fjäderlätta och samtidigt djupa brittiska komedi. Domhnall Gleeson och Bill Nighy spelar sonen Tim och hans far.

Ett stryptag av olust

Vaknar 03. Skönt att ha fått sova gott några timmar och så småningom ha en dag utan särskilda plikter och åtaganden framför mej. Att få återvända till vakenhetens makt och  kontroll. Att en vuxenhet som förmår bära det sargade, övergivna barnet åter är påkopplad. Att ha en nära och närande kontakt med det barnet i ett par timmar.

Tillförsikt 13 maj 2005

Sen är vuxenheten förbrukad, nej snarare är den så stark att väldigt mycket av barnjaget väller fram. Det blir oerhört påtagligt när jag 05.15 sätter mig för att meditera 25 minuter. Under de sista fem minuterna får jag kontakt med ett svåruthärdligt stryptag av olust.

Sympati för mina själv
3 december 2004

En starkt övermannande känsla som ännu pulserar i bakgrunden, medan jag förströr och distanserar mig genom att skriva detta, som också hjälper mig att fortsätta omhändertagandet och att läka ut detta trauma av ödeläggande känslomässig övergivenhet under min första tidlösa tillvaro.

Morgonstundsstriden

Ett obegripligt,

uppslukande, förgörande

skräckslaget kaos.

En härdsmälta djupt

därinne under/i

den sällsamma,

lamslagna morgonstundsfriden.

Lejonkungen Torbjörn 24 september 2004

Ett omhändertagande.

En omslutande, läkande

OMFAMNING.

En födelse

Ett barn hos Gud.









Tack till Eva och Jonas för inspiration och lånade ord!

Jonas har redan sagt det kortare och bättre:

Är jag bara

skinn och ben

idag, eller är jag

denna kärlek?

(ur Ett barn hos Gud/Det här är platsen av Jonas Brun)

Tack till mig själv och Susanna för varm omfamning!

Nej, låt det inte sluta NU!?

Så tänker jag med omvriden mage, när vi är inne i slutscenerna av "Before midnight", Richard Linklaters tredje film om Celine och Jesse.
I "Bara en natt" mötts de när de är drygt 20 i Wien. I "Bara en dag" nio år senare i Paris och nu efter ytterligare nio år i Grekland.
Jag minns att jag såg  den första filmen recenseras på TV i mitten av 90-talet, utan att den särskilt fångade mej, eftersom jag då var i ett helt annat skede i livet än dessa ungdomar. Därför har jag haft förmånen att nu se alla tre filmerna för första gången och i ett svep. Jag såg klart "Bara en dag" samma dag som jag såg "Before midnight" på bio.
Och vilken lycka det var! För även tvåan slutade med omvriden mage: Hur ska det gå?? Så skönt att jag bara behövde vänta några timmar för att få fortsättningen!

Julie Delpy och Ethan Hawke spelar sina roller alldeles utmärkt och de har säkert öst mycket ur sig själva särskilt i den senaste filmen, där de också står som medmanusförfattare.
Det pratas från början till slut i dessa filmer i progressiv, intellektuell medelklassmiljö och i huvudsak bara mellan huvudpersonerna, men är ändå (nästan) hela tiden spännande. En blandning av (ganska ytliga) existentiella resonemang, samhällskommentarer och en hel del humor och om sex.
Men det som framförallt gör det så spännande är den eviga frågan: Ska de få varann? Och ska de i så fall leva lyckliga i alla sina dagar? Den första frågan får det att skälva inom mig hela andra halvan av andra filmen.

Och dessbättre slutade inte trean, där magen var som mest omvriden, utan det känns uthärdligt att nu få vänta nio år på nästa film.

Unna dej att se filmerna,  så kan vi (eventuellt) diskutera innehållet mer i detalj. Och läs inga recensioner. De spoilar alltför mycket.

Kristian Gidlund

Vi är många som sörjer Kristian idag.
Jag minns särskilt hans medverkan i SVT-programmet Annas eviga, där Kristian så starkt och berörande berättade hur han föreställde sig att det skulle bli för honom efter döden.

Hoppas att det är där han nu är, förutom i våra hjärtan.

Jackpottvecka Del 5: Lisbeth Salander på riktigt

Nu ska jag äntligen berätta hur jag fick träffa inte bara vinnaren utan också en annan av finalisterna efter utdelningen av Sveriges Radios romanpris 2013 i Varberg i mars.
När vi åt god pizzabuffé efter direktsändningen, hamnade jag mitt emot vinnaren Jonas Brun och bredvid hans trevliga redaktör Karin, och fick chans att ställa alla frågor jag hade kring Jonas, hans bok och författarskap.

Vid återkomst till hotellet gick jag och la mig en stund, eftersom jag tyvärr hade en infektion och var småfebrig. Sen anslöt jag till eftersitsen vid ett långbord i matsalen. Jag slog mig ner bredvid Daniel med ett mindre bord längre bort i blickfånget framför mig.

- Men vad nu då, tänkte jag, är det inte Eija Hetekivi Olsson som sitter där borta??

Jo, Anna Tullberg kunde bekräfta att så var fallet och att flera redan varit framme och hälsat på henne.
Nu passade även jag på, och så fort jag började prata med henne, kände jag omgående hur självbiografisk "Ingenbarnsland" är. Ingen tvekan! Detta var Miira i boken!
Lisbeth Salander på riktigt, som jag träffande kallade henne i ett av programmen.

Hon var arg över att Daniel så hårt hade kritiserat hennes bok. Jag försökte framhålla att vi var fem stycken som öst beröm över hennes Augustprisnominerade förortskildringen, som skapar stark igenkänning även om man är uppvuxen på annat håll i landet.

Det bästa mötet med Eija fick jag dagen efter, när vi såg Marcus spännande och  berörande utställning i Varbergs konsthall, och hon dök upp även där.

Jag fick en ny möjlighet att uttrycka hur mycket jag tyckt om och känt igen mig i hennes bok t ex i avsnittet där den unga Miira går upp på en vägbro och överväger att ta sitt liv.
I sen ålder har jag insett att även jag, under gymnasieåren i Nybro, umgicks med tanken att ta mitt liv, men det skedde i en för mig då omedveten form. I en film, som jag fantiserade om att göra, går huvudpersonen i en dramatisk scen upp på en järnvägsbro för att eventuellt hoppa framför ett framrusande tåg. Jag levandegjorde i mitt huvud hur suggestiva bildklipp skulle få åskådarna att i några ögonblick sväva i andlös ovisshet om huvudpersonens öde.
Och jag var uppe på bron och rekognocerade...

Så här skriver Eija om Miiras mellanstadieår i "Ingenbarnsland:

"Gick ner till Angeredsbron och på den. Stannade över älven. Plockade upp stenen och slungade iväg den. Såg en krusning på vattenytan, men hörde inget plums. Drog handen utmed metallräcket och stannade över motorvägen. Spottade. Ville träffa en bil, men vinden tog loskan och lotsade den under bron.
Hon plockade upp en ny sten. Siktade. Väntade. Släppte den. Men missade.
Om yxmördaren trots beviset inte rykt med i branden hade han hoppat härifrån, bestämde hon.
Virkpolarens brorsa hade hoppat ner på motorvägen. Smack. Smällen hade varit så hård att höftbenen hamnat där käkbenen suttit.
Hon undrade hur hon själv sett ut om hon hade hoppat. Om ansiktet hade slabbats till soppa som ett vanligt människoansikte eller söndrats till sand.
Hon visste att fler hade hoppat härifrån, men inte vilka, och hon visste också att andra visste. Men ingen förutom virkpolaren hade sagt någonting om det. Ingen ville prata om självmord, för i Gårdsten fanns ingen dåtid. Här fanns nästan ingen nutid heller. Minst av allt en framtid. I varje fall inte hennes. Hon tänkte inte bo här tills hon började basta och hänga på Bordet eller fundera på att hoppa.
Hon blev hängig och hasade hem."

Hett sex med Helena

För ett par veckor sedan såg jag Jesper Ganslandts senaste film "Blondie", som är bitvis nästan pinsamt dålig, även om inledningen och andra halvan är ganska bra.
Det var dock befriande att på kommentatorsspåret höra Jespers inställning till filmen, ungefär att den var ett intressant (men misslyckat) försök att göra en skruvad, surrealistisk film i Pedro Almodovars anda.

Sexscenerna med Helena af Sandeberg håller dock hög klass. Hon har en uppenbar talang och förmåga att göra sådana scener på film, vilket vi t ex tidigare i år kunde se i  utmärkta "En pilgrims död". I båda fallen rör det om sexmissbruk och självskadebeteende.
I sitt Sommarprogram, ett av de bästa denna säsong, berättar hon och spelar upp den makaberkomiska episoden om hur det gick till att ljudsätta en misshandelsscen till den serien. Liksom att hennes (livs) bästa och viktigaste scen i "Blondie" blev bortklippt.

Allra starkast intryck av årets Sommarvärdar gjorde Inga Landgré och Theodor Kallifatides.
Gammal är äldst!
Maja Ivarssons program var också en mycket stark berättelse, liksom Kristian Gidlunds, men den har jag hört och blivit mer drabbad av förut. Även Carolina Gynning imponerade i sitt Sommarprogram liksom hon f ö gör även i filmen "Blondie".

Vilka Sommarprogram gjorde starkast intryck på dej?

Pappa och mamma på besök

Saken är mer anmärkningsvärd än rubriken anger, eftersom pappa dog 1972, när jag var 20 år och mamma 1989, när jag var, just det, 37. Men häromdagen såg jag följande bild avspegla sig på fönsterkarmen i sovrummet i morgonsolens första strålar:

"Men hej pappa", tänkte jag omedelbart, även om bilden inte alls är porträttlik (han hade varken tomteluva eller spetsig näsa), så fångar den tveklöst det sanna i hans hållning, utstrålning och personlighet. Ett livgivande skuggbesök via clownen, som sitter på vårt sovrumsfönster:

Strax efteråt, när jag satte min mp3-spelare på shuffle, började Leonard Cohen sjunga "Suzanne" och jag insåg plötsligt att den låten, som jag lyssnade en hel del på i tonåren, delvis handlar om mig och min mamma.

"There are children in the morning
  They are leaning out for love
  And they will lean that way forever"

Ett tack till min vän Bruno, som skickat mig boken  "Från andra sidan" om soldaten Ritchies upplevelser, när han var dödförklarad under nio minuter. Läsningen av den tror jag bidrog till min fina och lekfulla morgonupplevelse.
Och Bruno kan å sin sida säkert uppskatta Cohens Jesusreferenser.

"And Jesus was a sailor
  ....
  Only drowning men could see him"

Leonard Cohen har jag för övrigt gärna som en fadersgestalt och inspirationskälla i åldrandet. Och jag har ingen svårighet att känna att jag deltog i hans bejublade konsert i Globen i torsdags, trots att jag låg hemma i sängen långt norr om Stockholm.

Låten "Going home" från hans senaste skiva "Old ideas" ska spelas på min begravning.

I love to speak with Leonard
He’s a sportsman and a shepherd
He’s a lazy bastard
Living in a suit

But he does say what I tell him
Even though it isn’t welcome
He just doesn’t have the freedom
To refuse

He will speak these words of wisdom
Like a sage, a man of vision
Though he knows he’s really nothing
But the brief elaboration of a tube

Going home
Without my sorrow
Going home
Sometime tomorrow
Going home
To where it’s better
Than before

Going home
Without my burden
Going home
Behind the curtain

Going home
Without the costume
That I wore

He wants to write a love song
An anthem of forgiving
A manual for living with defeat

A cry above the suffering
A sacrifice recovering
But that isn’t what I need him
to complete

I want to make him certain
That he doesn’t have a burden
That he doesn’t need a vision
That he only has permission
To do my instant bidding
Which is to SAY what I have told him
To repeat

Going home
Without my sorrow
Going home
Sometime tomorrow
Going home
To where it’s better
Than before

Going home
Without my burden
Going home
Behind the curtain

Going home
Without the costume
That I wore

I love to speak with Leonard
He’s a sportsman and a shepherd
He’s a lazy bastard
Living in a suit

På äventyr i Venusberget

Den senaste veckan har jag haft riktig Wagnerfrossa med hittills sex direktsändningar från Bayreut. Igår hörde jag för första gången Tannhauser och blev bl a glatt överraskad att dess första akt utspelar sig i  Venusberget !
Ännu mer förtjust och fylld av tragikomiskt gapskratt, som återkom i nattens drömmar, blev jag när jag läste om en stackars okapi vid Köpenhamns Zoo, sexåriga Katanda, som 1994 dog vid åhörandet av en grupp operasångare, som repeterade just Tannhauser 300 m bort i en park. Talesmannen för Zoo Peter Haase: "Hon började hyperventilera och föll ihop i chock. Vi gjorde allt vi kunde, men på lördagen dog hon."
Varför fyller detta mig med gapskratt?? Kanske för att Wagners allkonst kan vara rent livsfarlig för somliga, men en välgörande "hästkur", ett läkande bad för mig som varit plågad och traumatiserad som Wagners gestalter.

Därutöver är det uppfriskande, sinnligt och mäktigt att få möta de förkristna myterna i full skala.

Till sist några ord om påståendena att Wagners kvinnor är menlösa offer? Mannen Jesus offergärning har höjts till skyarna i 2000 år, varför ska inte kvinnornas offergärning, som är både självmedveten, målmedveten och ansvarsmedveten, hos Wagners hjältinnor skattas högt??
Elisabeths "offer" i Tannhauser rymmer största civilkurage för kärlekens och mänsklighetens livskraft. För att inte tala om Brünnhilde i Ringen.
Får se vad jag tänker om Elsa i Lohengrin idag?

Totalt jävla mörket

Min bloggvän Eva skrev om kränkningar. Det fick mig att i morse tänka igenom, vilka som är de värsta kränkningar jag blivit utsatt för. Svaret dök (ingen nyhet precis) upp omgående: Den totala känslomässiga övergivenhet, som jag utsattes för som nyfött spädbarn januari, februari och mars 1952. Den som fick mig att försöka framkalla plötslig spädbarnsdöd hos mig själv genom att sluta andas, men mina lungor och andningsreflexen var för starka.

I vuxen ålder är det (en mild sunnanvind jämfört med ovanstående) att jag blev "avplockad" 400 000 kr i kölvattnet på min skilsmässa 2005. Pengar som jag med nöd och näppe lyckades låna ihop. Konkret innebär det en ränteinbetalning på 700 kr varje månad. Fullt hanterbart i dagsläget. Själva skulden kommer sannolikt att gå i arv till min dotter. Konkret arvsynd.

Sen började jag tänka på vilket som var det värsta övergreppet en man har utsatt mig för. Jag fick fundera en stund, innan det självklara svaret infann sig. Min egen försummelse av mina känslor och behov, och dåliga relationsval. Att det tog en liten stund att komma på det beror dessbättre på att jag numera varje morgon tar hand om mig på ett varmt, stilla och kärleksfullt sätt. I morse innebar det bl a lyssning på:



Uttrycket "totalt jävla mörker" kom till mig från ett kängpunkband från Skellefteå med samma namn. Tack!
Ett bra försök att ordsätta något bortom varje form av beskrivning.
När jag googlar uttrycket finner jag att det också är det svenska namnet på en volym av Robert Kirkmans seriealbum The walking dead. Kanske bra midsommarläsning?

Beröring, flöde, sammanhang och närhet

För en tid sedan visade SVT en mycket fin dokumentär om min gamle "husgud" Sven Lindqvist.
Berättelsen om ekorren, att tidigt förlora sin mamma (och i vilket sammanhang. Huvaligen!), om att vända om i tid (eller inte, som i hans (och mitt) första äktenskap), och så mycket annat se- och hörvärt   t ex sekvenser där Sven sover, samspelet med filmaren Hans-Erik Thereus, bokläsare, Agneta och barnbarnet. Och slutorden.

Som 18-åring blev jag starkt berörd av hans bok "Myten om Wu Tao-tzu". T ex etsade följande meningar sig fast:

"Den som tiger. Han samtycker.
  Den som viskar. Han ljuger.
  Den som skriker. Han hörs inte."

En bok om stor vanmakt således. I den stora världen och den lilla världen. Då förmådde jag bara se den i den stora världen. Bara där var den stor nog att spegla min vanmakt i den lilla världen.
Men att den kom i min väg att läsa!? Livsviktigt! Nu hittar jag andra ord som speglar detta:
"Det är nödvändigt att skapa sig ett jag att försvinna i. Det finns ingen värld utan jag."
Och så musiktips för tröst och uppbyggelse, som jag då inte alls uppmärksammade, men som nu finns i min mp3-spelare och inbäddat i detta och föregående blogginlägg.
Jag skrev ett långt brev till Sven då och fick hans senaste bok signerad som svar. Väckte en obestämd förundran i mig. Tomhet och vittring. Kanske stadfästes där hos mig ett livslångt sökande i böckernas värld.

Ser i Litteraturbanken.se att Sven några år tidigare skrev brev till Tomas Tranströmer!

Första punktens förvandling

"Ty fulländningen består inte i några drillar och tillägg. Liksom i barockens lutmusik går allt ut på ett korrekt anslag och framsteg består i en allt djupare förståelse för detta anslags betydelse. Man brukar kalla det en konsts alfa och omega: en spiralformig rörelse där man åter och åter måste tillbaka till utgångspunkten, men nu på en ny nivå - och det är i den första punktens förvandling fulländningen består."
(ur Sven Lindqvist: Myten om Wu Tao-tzu)

Jackpottvecka Del 4: Lyssnarjuryns Skuggland

Dagen efter att vi beslutat ge Skuggland Romanpriset 2013 vaknade jag upp i eftertankens kranka blekhet och skrev senare till de övriga i juryn och produktionsteamet:

"En sorgupptäckarlustskrämmande eftertanke har blommat ut i mig. 

Hade inte jag  väldigt stort inflytande över slutresultatet? Var det någon annan som hade vinnarboken som sitt främsta vinnarförslag när ni kom till Stockholm?? Har manlighetens aningslösa tyranni åter farit fram?? Vad döljer sig i lyssnarjuryns aningslösa skuggland? Nån som har en aning?"

De fyra svaren som jag fick var vänliga och framåtblickande. Ingen hade upplevt någon tyranni, utan jag fick bl a veta att "du låg välgörande lågt... Jag är i stället tacksam för att du kom med ... på-pricken-argument". Men att ligga lågt var kanske en del av en (omedvetet) framgångsrik härskarteknik? Och vem vill och förmår se sig som ett offer för nåt sånt? (Att jag var febrig och småsjuk under första dagens inspelningar av de tre första programmen gjorde att jag låg ovanligt lågt.)

Fakta är att när vi kom till Stockholm var jag den enda som hade Skuggland som mitt förstahandsval. Jag hade t o m börjat formulera vinnarmotiveringar... Tre hade "En storm kom från paradiset" som favorit (Karin, Marie, Maggan), två gillade "Bret Easton Ellis och de andra hundarna" mest (Marcus, Daniel) och Anthonys inledningsfavvo var "Ingenbarnsland".

När vi var tre stycken som tyckte att Anyurus bok var alltför idealiserad i sitt porträtt av P kom den inte ens till final! Det var Anthony och Marcus som gick i bräschen för det synsättet. Jag kunde bara tacksamt instämma.  När Maggans andrahandsfavvo var "Skuggland" kom vi nu att bilda en stark allians för den. 

Jag tror vår placering i rummet hade betydelse för slutresultatet.
Maggan och jag satt mitt emot varann och blev gruppens
"mamma och pappa". Till slut blev vi en hel liten familj,
när Anthony och Daniel, som också satt mitt emot mig
 och flankerade Maggan, anslöt sig i slutomröstningen.
Längs till höger Jon Jordås.

Jag tror också att Daniels starka motvilja mot "Ingenbarnsland" , liksom Maries motvilja mot "Bret Easton Ellis och de andra hundarna" bromsade de böckernas möjligheter. Ingen hade motsvarande motvilja mot "Skuggland" och det finns en strävan att nå konsensus, så långt som möjligt i en grupp. Men segern blev knapp. Hade inte Daniel taktikröstat på "Skuggland" för att hålla borta "Ingenbarnsland" från möjligheten att vinna hade "Bret Easton" kunnat vinna. Å andra sidan taktikröstade jag, Karin och Anthony till förmån för just "Bret Easton" så det tog mer än väl ut varann.

I slutomröstningen kontrasterades vår konsensusvilja av en hänsynslös kamp för att var och ens hetaste önskan skulle bli verklighet. Programledare Jon bidrog till detta genom att elda oss till att verkligen slåss för vår favorit in i det sista, något som åtminstone jag pliktskyldigt gjorde trots att jag uppskattade även de två övriga finalböckerna mycket. Ja, så mycket i ett fall att jag senare tyckte att den borde fått vinna! Jag skrev till de övriga:

"Jag har saknat Daniels röst i eftersnacket. Du fick mig att  få större aptit på att åter se till världens hälsa efter att i drygt tio år ha varit i upptagen av min egen. Det och de starka inlägg Karin, Antony och Marie, gjorde för sistnämndas slutomröstningsfavorit (Ingenbarnsland), fick mig att tänka (när inläggen väl sjunkit in hos mig efter helgen) att den borde fått vinna för att den kan stärka och skapa större förståelse för kvinnor som är, och andra som är, underprivilegierade slitvargar (och jag blir kanske därmed en förrädare i Maggans och framförallt Daniels ögon.)

 Sen tänkte jag att vi borde låtit alla fyra "heta"böckerna få vinna och gjort uppror mot att bara en ska vinna och resten vara förlorare (bortsett från frasen att alla nominerade är vinnare). Sen tänkte jag att då hade juryn blivit ett särintresse som försöker styra SR och så vill jag inte ha det. Och sen hade jag nog tänkt klart på saken och på vägen i min inre upplevelse upplevt att vi hade fått träffa alla fyra heta författarna i Varberg."

Under jackpotveckan kom denna visualisering att till hälften bli verklighet! Missa inte Del 5!

Att skriva sig fri

"Trons åskmoln och brösten. Detta var de två punkterna för gemenskap med tremänningen.
Varför skratta? Gör inte det, då tystnar han kanske, man skrattar åt ett skämt, man skrattar inte åt lusten, den styr, den är som längtan efter havet, det gigantiska, det som är större än Hornavan, som annars är större än allt. Skräcken för lusten är djup som Hornavan, någon öppnar en dörr och så är skräcken borta; den som öppnar denna dörr till det innersta rummet blir aldrig glömd, skratta inte var bara tyst.
Skratta inte. Då slutar han, då bränner han, då river han bort, det som är sedvanan, skratta inte.
Var bara tyst! Nu!
Då fortsätter han."

POE:s nya roman med det ifrågasatta omslaget,
 som han själv menar är det bästa omslag
någon av hans böcker någonsin haft.

Äntligen har den kommit: P O Enquists bok om kärleken! Mer än 30 år efter sin död får Ellen sin önskan uppfylld:
"Hon var missnöjd för att du liksom inte fick ordning i böckerna, liksom, hon sa att du snirklade runt det du borde vara rakt på, om jag säger, och det var hon missnöjd med, hon gav inte upp utan höll i fast hon var missnöjd. Det var väl fint i alla fall?"

Visst snirklar han runt även här och det är många omtag, precis som alla vi traumatiserade, varsamt och kärleksfullt, gång på gång måste gå in i smärtan för att så sakteliga bli läkta och hela.
Gå som katten i het gröt får man länge göra!
Men här är den nu denna säregna kärlekshistoria i tre korta akter, spridda över nästan 30 år, som i mycket präglat honom.
Raderna i "Kapten Nemos bibliotek" får en mer fullständig betydelse:
"Jag har haft två mammor. Den ena gav aldrig nån en kram, men höll fram klippsockret. Den andra sjöng som en katt, fast alldeles hemligt.
Jag må säga. Jag må säga."

Den 15- åriga pojken "kom igenom" med den 51- åriga kvinnan på det numera vittomtalade kvistfria furugolvet i Larssongården 1949. För min del skedde det först 37 år senare och i ålder 19 år senare.
Och jag inser att även jag haft mitt möte på det kvistfria furugolvet, fast det skedde mer konventionellt i en säng i en f d arbetarbostad i vackra Hågelby. Långt senare i mitt liv och åldersskillnaden var inte heller särskilt påtaglig. Men ändå att nåden! oförhappandes! kan sänka sig över en! Jag må säga. Jag må säga.

Erik Jonsson i samtal med Enquist

Per Olov Enquist signerar böcker efter  framträdandet
i Aula Nordica på Världsbokdagen 23 april 2013.

Mer on Enquist och boken: Svd

Att resa mig upp och gå

Upp i rök!, men inte ännu.

Jag tänkte elda upp merparten av mina skrymmande bildterapialster från 2003 - 2006 i årets Valborgsmässobrasa. Nu blev det inte så, utan saken är uppskjuten till min födelsedag 2014 eller anslutande fullmånenatt.
Men även därefter är det meningen att de ska finnas kvar i digital form. Detta är den första bild jag skapade hos den underbara bildterapeuten Eva Eriksson på IKSU Spa för snart tio år sedan. Eva har den för en god terapeut oundgängliga egenskapen att inte rygga tillbaka (för starka känslor).

Tillblivelse 21 oktober 2003
Orginalet är i kroppsstorlek. Jag blev både skrämd och imponerad när jag gjort bilden; så skrämmande och så sann!!
En dubbelexponerad bild: Jag i mammas mage 1952, och jag och mitt inre barn  51 år senare.
När jag nu ser bilden fascineras och gläds jag främst hos barnets oerhörda vitalitet och färgstarka utstrålning.

Jackpottvecka Del 3: Prisutdelningen

När jag kom in i Varbergs nya, vackra bibliotek såg jag inte ett spår av några kända människor. Ingångarna till Varbergs gamla, stiliga teater, hopbyggd med biblioteket, var låsta, men via teaterns baksida kunde jag leta mig in på teaterscenen. Vacker musik, Heart of Gold, från repande biblioteksband slog emot mig, men inga kända ansikten.

När jag åter letade mig ut i bibliotekets café mötte jag äntligen de övriga. "Familjen" var återsamlad, även om Marie saknades, och jag befann mig åter i Världens centrum!
Elin Claeson, tillförordnad kulurchef på Radion presenterade sig också. Senare skulle jag glömma bort  hennes utseende och att hon presenterat sig och en annan gång förväxla henne med sändningsproducenten Marie! Tydligen väcker auktoritetspersoner utan tydlig roll eller uppgift fortfarande stress hos mig.

Genrepet blev lagom rörigt och bäddade bra för den fina direktsändningen, som kändes helt perfekt när jag efter hemkomsten lyssnade till den.

Anthonys hand, Daniel, Barbro, Karin (Jonas redaktör), vinnaren Jonas, Nina (skymd), Anna, Jon och Koppen!

Så lätt att tycka om dessa människor och de övriga i lyssnarjuryn!

Men hur kom det sig egentligen att just Jonas Bruns Skuggland i den hårda konkurrensen välförtjänt vann Romanpriset 2013?
Missa inte Del 4: Lyssnarjuryns Skuggland!

Jackpottvecka Del 2: Hotell Gästis

P g a tågförsening för de som startat från Stockholm var jag först att anlända till Hotell Gästis i Varberg.

Dörren på framsidan av hotellet pryds av en målning, som föreställer Jan Myrdal pratandes i mobiltelefon och med Maomärke på kavajslaget.

Man förstår därmed att detta är ett hotell utöver det vanliga. Det drivs av den excentriske miljonären och kommunisten Lasse Diding. Familjärt och trivsamt. Receptionisten hade dock inte en aning om att SR:s Romanpris skulle delas ut i direktsändning från Varberg denna dag. Måhända var jag inte i världens centrum, trots allt.
Jag satte min febriga kropp i en av de sköna läsfåtöljerna för att vänta på ett färdigstädat rum.  När Barbro, Anna, Nina och Jon dök upp blev det ett glatt återseende och jag glömde för en stund min feber. Lite klumpigt avbröt jag  Jon för att fråga vilka av de övriga i juryn, som skulle komma. Alla utom Marie fick jag veta. Jag bad senare Jon om ursäkt och han slog då inte bort det, utan sa att han kunde tagit illa upp, men inte gjort det och det kändes som denna lilla incident ledde till ett bra och fördjupat möte (tack vare att jag tog upp och bad om ursäkt för mitt klavartramp och att Jon inte slog bort händelsen och ursäkten).
När jag efter någon timmes sömn väcks av klockradion på rum 123, hör jag Karin och Maggans röster direkt i P4 Halland från Varberg Teater! Åter befann jag mig i Världens Centrum!

Karin Magnusson Foto: Stina Gullander/Sveriges Radio

Margareta Arnell Foto: Stina Gullander/Sveriges Radio

Härligt att möta och se fotograf Stina Gullander i arbete.
En av många proffsiga medarbetare på Sveriges Radio, som vi fick möta under arbetet i lyssnarjuryn.
 Här i bakgrunden fotograferar hon Daniel under första helgen i februari, när de fyra första programmen
spelades in i Radiohuset i Stockholm. Marcus och Maggan i förgrunden.

Jackpottvecka, Lisbeth Salander på riktigt och annat raffinemang. Del 1. Tågresan

Deltagandet i årets lyssnarjury och resan till och prisutdelningen i Varberg blev en läkande häxkittel och ett svindlande äventyr.
Redan i liggvagnen till Göteborg "bytte jag ansikte" med elmontören David på väg till Frölunda- Luleå match (blev 2-0) och svensexa för bästa vännen. David berättade om sitt arbete och liv, och gav impuls till mitt nya undersökningsprojekt: Var hamnar ett par när de skapar ett gemensamt hem, i vilket hens hemtrakt? David är uppvuxen i Luleå, men bor nu i sina svärföräldrars hus 35 mil därifrån i Vittangi.
Själv följde jag med min Å (uppvuxen utanför Övik) först till Gävle och sedan hit till Umeå, innan det blev skilsmässa och bor nu 100 mil från mitt barndomshem i Småland. Samtidigt har jag väl aldrig klippt navelsträngen till mitt barndomshem, eftersom det ännu är i min och syrrans ägo.
I vems hemtrakt har du hamnat?
Hur som helst kände jag att Västkustresan var väl värd sin ansträngning redan när jag lite småfebrig steg av tåget i Göteborg. Allt härefter skulle bli bonus. Och vilken bonus!

Sorg och glädje

I dag vaknade jag badande i sorg. En blytung, förtärande, förlamande, bedövande, värkande, vilsam, skärande, förkrossande, mjukgörande SORG. Att hitta ord för det hela hjälpte mig att ligga kvar i sängen en knapp timme och vara i sorgen.

Sen gjorde jag ett mjukt, meditativt yogapass och upptäckte att jag kunde uppnå balans och sinnesro utan att det innebar någon flykt från sorgen.

Att sedan få glädjegråta flödigt till Johan Olssons makalösa guldprestation på den avslutande femmilen i skid-VM gjorde att det redan klockan tre varit en mycket bra dag på tillfrisknandejobbet.

Det för mig viktigaste som jag skrivit här på min blogg handlar f ö om sorg.

Örfilen

Sällan börjar jag läsa en bok och blir glad och förväntansfull, men Örfilen av Christos Tiolkas är en sån. Varför är det så oemotståndligt med en eländeskildring skriven med gott humör:
"Med ännu slutna ögon, på väg ur en dröm som löstes upp och redan var omöjlig att minnas slängde Hector en slapp hand över sängen. Vad skönt. Aisha hade gått upp. Han fjärtade i triumf och begravde huvudet djupt ner i kudden för att slippa undan den unkna metanlukten. Jag vill inte sova i grabbarnas omklädningsrum, brukade Aisha klaga vid de sällsynta tillfällen han råkade glömma av sig inför henne. Han hade med tiden lärt sig behärska sin kropp, att bara släppa efter när han var ensam, fisa och pissa i duschen, rapa när ingen annan var i bilen, strunta en hel helg i att tvätta sig och borsta tänderna när hon var borta på konferens. Hans fru var inte sjåpig annars men i fråga om manskroppens lukter och uttryck var det som om hon på sin höjd tolererade dem.
...
En söndagsmorgon när barnen sov över hos hans föräldrar och han och Aisha haft en härlig förmiddag med långsamt, milt, skönt sex och han lagt armarna om henne och viskat "Jag älskar dej, du är min största glädje här i livet, du är mitt allra dyrbaraste" hade hon vridit på huvudet med ett sardoniskt leende och svarat. "Nej, det är jag inte, det är cigaretterna som är din verkliga kärlek, cigaretterna är ditt allra dyrbaraste".
Grälet blev vidrigt och utmattande, de skrek åt varandra i flera timmar. Hon hade sårat honom, knäckt hans stolthet, inte minst när han förödmjukat insåg att den enda anledningen till att han förmådde bibehålla någon sorts behärskning var att han febrigt rökte den ena ciggen efter den andra."

Ska jag än en gång få möta en typ som krisande Lester i American Beauty eller en av Philip Roths romanfigurer? Vet inte, har annat på läslistan just nu, men upptäcker så att Örfilen börjar gå som TV-serie på SVT i kväll. Nice!