En monumental olust

Jag känner mer eller mindre ständigt att jag inte får något gjort. Går runt i samma fotspår. Läser böcker, ser filmer och serier. Handlar, lagar mat, städar, tvättar. Promenerar. Rengör CPAPen. Gör Sofiagympan om hälsan tillåter. Ser skidåkning och annan sport på TV. Lyxliv, som känns enahanda och meningslöst.

Får återkommande påminna mig om att mitt verkliga arbete gör jag på natten och i gryningen. Idag vaknade jag 03.15 och badade i en monumental olust. 04 till 05 gjorde jag en behaglig trance och somnade också. Det registrerades som djupsömn i Hälsoappen.

Sen låg jag ytterligare 2,5 timmar i hyfsat välbehag och begrundade mitt öde. Igår insåg jag att jag spillt onödig energi på skavet i en perifer relation, som här och nu har varit good enough med råge. Men mammasåret har åter* spökat. Insikten är befriande och jag inser att jag i onödan varit en vallhund för att försöka koppla samman alla mina vänner och skapa en lycklig harmonisk familj av dem. 

Samtidigt har jag på ett ytligt plan sen nåt år tillbaka släppt det "projektet" (Tack Johnny!) och naturligtvis blev följden att i somras sammanträffade ovanligt många i bekantskapskretsen.

Inser också att Telephosmyten är en metafor för nödvändigheten att försonas med sitt förflutna. Det är inte alls bara den som sårat, som kan läka såret. Det kan jag själv göra.

Att så mycket läkning och insikter kommit till mig på ett par dagar beror också på att jag nu varit hemma och inomhus fem dagar. Min tumregel stämmer: Det är ett svek varje gång jag stiger upp ur sängen och ett dubbelt svek om jag dessutom går ut ur lägenheten och huset.

Dock behövs andrum. 

På tal om andning, så var det den jag hade som mitt enda sällskap när jag som spädbarn låg övergiven i mörkret. Andningen är en trygg vandring genom de fyra rummen. En rörelse, en smekning, livets kärna.

I stillheten mellan två andetag finns dessutom porten, inte bara till döden, utan till evigheten, tidlösheten,  gränslösheten och extasen.

* Energitappet p g a mammasåret var på en helt annan nivå för 20 år sedan. Danshelgsåret i Framnäs, när jag var besatt av SJ och i mindre utsträckning av en hel rad andra. Ett då viktigt och underbart år. Nu tröskar jag mig igenom olusten och läker traumat i en helt annan takt, helt stilla i nattens mörker.

Och nu går jag snart in i den mest krävande  perioden från födelsedagen 12 januari till sammanbrottsdagen ca 8 mars.

Eller hur det nu blir...

 

"Det som skulle varit dött och borta låg här livslevande."

Denna sommar har jag äntligen läst en bok av Birgitta Trotzig, nämligen Dykungens dotter. Detta tack vare att den spelar stor roll i den av de fyra berättelserna i Ia Genbergs fantastiska bok "Detaljerna", som fängslade mig mest.

Språket är säreget och vackert. Ofta  staplas orden på varann på ett sätt jag själv brukar använda för att beskriva och/eller understryka det obeskrivliga.

Det gränslösa; allt och ingenting, finns nästan ständigt närvarande. Tillvarons "minussida" får verkligen breda ut sig. Elände blir mer elände, som blir ännu mer elände.

Mörkret är kompakt, men genomlyst av stråk av salighet.

Detta speglar en väsentlig del av min inre verklighet. Den avskydde och bortstöttes värld.

Många passager sätter perfekt ord på mitt (spädbarns)liv och existensens djupare dimensioner:

"den som inte får lov att minnas blir ensam som en sten."

"i mörkret som ingen gräns hade."

"Han bodde i sin blindhet liksom redan i sin grav"

"Hela ungdomen genom hade denna kvinna tyckte om sig själv att hon kunde lika gärna varit död - att hon var död."

 "Ensamheten sönderdelar själen."

"uppskattande ord kom aldrig ur deras munnar, varför skulle det det?"

"ingenting kunde man veta. Ingenting - ingenting.                    Men i ingenting kan hända bottenlösa ting."

"allt sjöng, det var livet som sjöng"

"Sådant var livet, lättskadat, ofärdigt, hjälplöst som hade det inte riktigt blivit till än."

"måste svälla och växa och sprängas för att sprängas ut till sig själv och röra vid, röra vid, röras av annars kvävdes han, annars kvävdes han"

"Det var kvavt, tyst och tungt."

"Han var ännu ett barn men så stor och svart som en svart slagbjörn"

"när kommer stupet där han måste dö?                                                   Han förverkade allt och förvisades."

"ett djur utan skal och också utan särskild hud som om det inte fanns någon annan gräns mellan det och världen än en känselyta ömtålig fin våtskälvande liksom i en evig nyfödd smärtryckning (ingen strupe, ingen tunga, de är ännu inte utvecklade - bara ljudlös känsel) vid MÖTET med de hårda stängande ytorna, de råa skarpa brottytorna som den mjukt trevar fram mot, skadad rycker tillbaka från otydlig smärtlust mot grottytorna glider letar han sig väg"

"Det som skulle varit dött och borta låg här livslevande."

"när hon såg ner i barnsängen igen låg där ett främmande kräldjur, ett hemskt sugdjur... Det hade mun som en lake. Det främmande djuret kom nerifrån, det vill dra henne tillbaka ned under vattnet, ner i det glidande mörka.

"det var en kamp mellan en som såg liten ut men var stark som underjorden, och en som kanske var stor, men öppnad, sårad och läckande."

"hon höll den stillsamt gurglande varelsens varma lenhåriga huvud mot sin kind och hennes ansikte uttryckte då en så hejdlös salighet att hela salen brast i skratt."

"hela den lilla kroppen var en enda stark muskel av glädje."

"fick hon binda fast flickan i korgen och lämna henne. Och första gången flickan sålunda gjordes fast var det som om något betydelsefullt och obotligt hände med henne. Hon såg på modern. Det var ett plötsligt alldeles nytt och annorlunda sätt - stilla, mörkt. Hon skrek inte, hon var ju så liten att hon knappast kunde förstå vad som hände. Men ändå var det som om hon förstod - stilla, mörkt, frågande. På alla sätt försökte hon ta sig ur bindslena, glida och vrida och lirka sig runt, hon hade redan en aktningsvärd rörelseförmåga i alla riktningar. Hon arbetade så hon blev mörkröd. Men trots alla ansträngningar kunde hon inte ta sig loss hur hon än spände sig och skrek - ty nu skrek hon - ihållande vilt och tårlöst - Sedan slaknade hon. Blicken blev glidande. Den vände sig svart inåt. Nu låg hon där slapp, blicken mötte ingenting. Alldeles tyst, men hon somnade inte, bara låg - blicken var öppen och mörk men den ville inte se mera, en hinna av avlägsenhet och frånvaro hade dragits över den."

"Men en fanns som ännu inte hade lärt sig gråta."

"Ty samhället består av dem som har rätt att finnas till, de riktiga. Och på andra sidan: de som aldrig borde ha kommit till."

"Så förde gråten henne bort och in i sin kropp och in i henne själv."

"Skyddslös, skyddslös! Mjukskalig!"

"Långt ute i natten hörde hon en barnröst kalla - ensam ensam!"

"Ty könet är barnet i människans liv: ätande, rasande, formande."

"allt stod i hetta, glans och skönhet omkring honom."

"sprängande ljud inifrån mörkret... Man börjar också urskilja saker och ting i mörkret... Någon gång tar vintern alltid slut. Någon gång börjar man höra den stora tysta rörelsen inne i det stumma... 

Den kallar källorna upp ur den döda jorden. Den ropar på havet, ur vilket alla levande varelser på jorden har kommit. Den kallar på svalan som sover på sjöbotten. Den ropar på flyttfåglarna i Egypti land. Den kallar på det våta, blodet i trädstammarna, och på det våta i alla rötter. Det är nu påsk. Trädet som en gång brann och förbrändes, bär liv som det andas och ser världen med. Då genomtränger barnets rop på henne alla väggar och alla blodkärl, hela världen och allting i världen ropar"

Birgitta Trotzig

Bildkälla: https://nordicwomensliterature.net/se/writers/trotzig-birgitta/

Förkrossande kaos, förödande tomhet och spädbarnets ensamhet

Att härbärgera, omfamna och surfa på vågen av intensivt flödande kaos och totalt tom ensamhet. 

Ibland är jag där, bl a annat när jag gör Sadhana och sjunger mantran en timmes tid. Insikten, som tydliggör upplevelsen, kom ur läsningen av Niklas Rådströms kloka bok Som har inget redan hänt.  Tack! 🙏

"Under en stor del av min uppväxt och långt upp i tonåren, ja till och med då och då i vuxen ålder, kom vid insomningen en katalog av intensiva bilder för mig. Det var överväldigande intensivt gränslösa tillstånd som pendlade mellan visioner som från två olika världar. De bytte sömlöst av varandra som var de en och densamma och samtidigt varandras fullständiga motsatser, och bägge tedde sig lika skrämmande för mig. Att helt bli kvar och fastna i en av dem vore att gå under.

Den ena av världarna var översvämmad av liv, så intensivt prunkande, slingrande, klibbigt krypande och kraftfullt klättrande, att den på en gång var allt liv och kvävde allt liv. Den var en fuktig, het djungel fylld av växter och varelser som alla kameleontiskt gömde sig i och gled över i varandra. I samma stund blicken fäste vid något var det förändrat och så förändrades det på nytt. Ingen säkerhet fanns, inget som bara var ett och inte kunde bli ett annat, ingen stillhet, ingen vila. Det var en värld som helt tycktes sakna gräns mot den kropp som försökte höra hemma i den. Allt i den världen tycktes slingrande växa in i dig och stannade du där hade världen redan gjort dig till sin och du hade blivit ett blädderblock av bilder, ett växthus av vild vegetation, ett språk av staplade stavelser.

Den andra världen var sval och så överblickbar att inget fanns där. Den var ett öde land av släta ytor, grått, kanske vagt blått, tyst och övergivet. Där var jag alltid ensam, ytan jag gick på var fast och utan ojämnheter, horisonten hela tiden undflyende hur långt jag än vandrade. Allt var fasthet och klarhet och dess budskap var att här fanns ingenting att hämta. Det var ett landskap helt tömt på liv och det drog andetagen ur mig som för att kväva dem. Stannade jag här förblev jag ensam i tigande tystnad, ekande ensamhet, öde övergivenhet. Var den första världen som att översvämmas och kvävas av allt liv i skapelsen, var den andra världen som att dö.

I insomningsögonblicket kunde de världarna byta av varandra som i en allt mer rasande pendelrörelse, till sist så snabb att gränsen mellan dem tycktes upphöra och de flöt samman med varandra. Det finns egentligen inget språk för vad de världarna bestod av. Den värld jag befann mig i var också den jag var, någon gräns mellan mig och världen jag hamnat i fanns inte. Hade världarna utgjort en vuxens erfarenhet hade de kallats tillstånd gränsande mot psykos, den plats där all skillnad mellan inre och yttre erfarenhet givits upp. För det lilla barnet är det en helt autentisk erfarenhet och en relevant tolkning av det upplevda. Jag kan tänka mig att de världarna egentligen utgör mitt första minne. De blir begripliga först om jag tänker mig att de är spädbarnets upplevelse av ensamhet, hunger, övergivenhet och hur i den stormen av känslor omvärlden blir ett med den inre erfarenheten.

Det intensivt skrikande spädbarnet befinner sig i ett invaderande kaos som ockuperar varje liten del av dess varelse. I spädbarnsskrikets otröstliga upplevelse är allt uppfyllt av en och samma känsla och allt såväl i barnets inre liv som i den yttre världen blir ett med det kaos de starka känslorna frigör. Allt myllrar, krälar, slingrar, slukar och spyr ut, vindlar, kryper, kryllar kring alla de känslor som ännu inte fått något namn. Och så är det till dess att barnet lyfts ur vaggan och ännu en varelse visar sig finnas i världen. Då, tillsammans med den andre, drar sig den översvämmande djungelns rottrådar, bladverk och kravlande kryp tillbaka och det går att andas på nytt.

Den öde världen tänker jag mig tillhör det trötta spädbarn som försöker hålla sig kvar i vakenheten och det uppmärksamhetskrävande skrikets översvämmande imperium och till sist ger upp och abdikerar, släpper taget och låter utmattning och resignation råda i några sista snyftningar. Varje förälder känner igen det: hur spädbarnet tycks förhandla med sig självt om att acceptera den oundvikliga ensamheten och stilla låta sig slutas i sömnens svala tystnad. Det är som vore varje insomnande även ett potentiellt dödsögonblick, i vilket vi släpper taget och låter oss föras in i en sval, övergiven värld från vilken vi kanske aldrig kan återvända. Ska vi söka våra första minnen måste vi kanske leta just där dit språket ännu inte nått"

Varje morgon när jag vaknar överväldigas jag kroppsligt sett av den negativa sidan av ovanstående upplevelse. Ja, genom hela mörka, ensamma natten finns den där, men insvept i sömnens mildrande glömska. De gånger jag vaknar upp och ligger vaken manifesteras den i olika grader av skräck. Naturligtvis finns detta också närvarande under dagen och blossar upp t ex i överätningsepisoder, men mest som en stressande, obehaglig bakgrundsstrålning till allt görande och all tankeverksamhet. Om jag stannar upp fylls jag av känslan: "Usch, så dåligt jag mår."

 "Och så är det till dess att barnet lyfts ur vaggan och ännu en varelse visar sig finnas i världen.", skriver Niklas Rådström.

Som nyfödd lyftes jag bara upp var fjärde timme, nu förmår jag mer eller mindre lyfta upp mig själv hela tiden. Men ett slitgöra är det. Och ett mycket kärt besvär. 

I denna upplevelse har det i sommar skett en tydlig förskjutning från att den gnagande tomheten dominerar till att det kryllade kaoset står i förgrunden. Förmodligen ett framsteg. Ett i bästa stunder sprittande liv.

Niklas Rådström delar också med sig av intressant klokskap om smärta, sorg, nyfikenhet och skapande, som jag hoppas återkomma till.

Sadhana