Mentaliseringsspex

Till min glädje upptäcker jag att det var länge sen jag skrev om föredettingar.
Just nu lyssnar jag dock då och då till Radioföljetongen i P1, Ian McEwans "Hetta" uppläst av Johan Rabaeus. Idag sändes del 15, som innehöll ett underbart avsnitt, som väl illustrerar begreppet mentalisering. Mentalisering handlar om inlevelseförmåga. Förmågan att se andra inifrån och sig själv utifrån och att detta är ett osäkert företag...

"Han tog påsen i bägge händerna och rev upp den, varvid en kallfuktig doft av stekfett och vinäger frigjordes. Det var en bedräglig laboratoriesimulering av fish-and-chipsbutiken på hörnet, ett iscensättande av kära minnen och begär och nationstillhörighet. Den där flaggan var ett noga övervägt val. Han tog ett ensamt chips mellan pekfingret och tummen, lade tillbaka påsen på bordet och lutade sig tillbaka. Han var en man som tog sina njutningar pa allvar. Knepet var att placera chipset mitt på tungan och så, efter det att känslan hade spritt sig ett ögonblick, trycka upp potatisen hårt så att den krossades mot gommen. Han hade en teori om att den stela ojämna ytan åstadkom pyttesmå skrubbsår i det mjuka hullet där det kom in salt och kemikalier, vilket åstadkom en lätt och egenartad njutning och smärta.

Likt en vinmästare vid en stor provning hade han slutit ögonen. När han öppnade dem stirrade han in i den stadiga gråblå blicken från mannen mittemot. Beard, som bara kände sig lätt skamsen, gjorde en otålig gest och tittade bort. Han visste hur han måste ha sett ut, en tjock medelålders dumbom som intensivt hängav sig åt en liten bit skräpmat. Han hade betett sig som vore han ensam. Än sen då? Det fanns inte många fördelar med att bli äldre, men det här var en. I ett enkelt hävdande av sin individualitet, snarare än för att tillfredsställa sina föraktliga behov, sträckte han fram ena handen för att ta ett chips till, och när han gjorde det mötte han på nytt den andre mannens ögon. De var smala, hårda, blinkade inte, uttryckte inte mycket annat än en vildsint nyfikenhet. Det slog Beard att han kanske satt mittemot en psykopat. Jaha, ja. Han kunde själv vara något av en psykopat. Den salta återstoden av det första chipset fick det att kännas som om han blödde från tandköttet. Han sjönk bakåt mot sätet, öppnade munnen och upprepade proceduren, fastän den här gången höll han ögonen öppna. Det andra chipset var ofrånkomligen mindre pikant, mindre överraskande, mindre skarpt än det första, och det var just precis den här ofullkomligheten, den har sinnliga besvikelsen som var orsaken till det för narkomaner så välkända behovet att öka dosen. Han skulle äta två chips på en gång.

Det var i det har ögonblicket, just när han tittade upp, som han såg att medpassageraren satt framåtlutad, fortfarande med kusligt stel blick, och stödde armbågarna mot bordet, kanske i medveten parodi. Sedan lät mannen ena underarmen falla ned mot påsen likt en kran, stal ett chips, förmodligen det största i hela påsen, höll det framför ansiktet ett par sekunder och åt sedan upp det, inte på Beards kräsna sätt, utan fräckt tuggande, med åtskilda läppar så att man kunde skymta hur det förvandlades till en smet på hans tunga. Mannen blinkade inte ens, så intensiv var hans blick. Och handlingen var så upprörande, så oortodox, att till och med Beard, som var fullt kapabel till okonventionellt tänkande - hur hade han annars fått sitt Nobelpris? - bara kunde sitta där stel av chock och för värdighetens skull försöka se nollställd ut, inte förråda något tecken till känsla.

De båda männen såg varandra stint i ögonen, och nu var Beard fast besluten att inte titta bort. Ingen tvekan om saken, mannens beteende var aggressivt, handlingen var öppen stöld, hur trivialt stöldgodset än var. Och om det skulle kom­ma till handgemäng tvivlade Beard inte på att han skulle ligga på golvet inom några sekunder, med brutna armar eller krossat huvud. Men möjligtvis fanns det också ett annat element, någonting lekfullt bakom denna obeveklighet och denna drift med en äldre mans löjliga förtjusning i skräpmat. Eller så retades han med en förstockad borgare på det gammaldags situationistiska sättet. Eller ännu värre, karlen trodde att Beard var bög, och det här var en invit, ett slags modernt förspel känt bara inom vissa undergrupper, för vilka hans purpurröda sidenslips, rent hypotetiskt, var en oavsiktlig signal, en öppen inbjudan till förförelse. Var det inte en viktig markör för sexuell orientering förr i tiden att ha en ring i det ena eller andra örat, vilket hade han glömt? Den har mannen hade två ringar i vartdera örat. Fysikern visste mycket om ljuset, men om formerna för offentliga uttryckssätt i samtidskulturen var han okunnig. Slutligen återgick Beard till sitt ursprungliga antagande och fortsatte att fundera på om medpassageraren var ett psykfall på otillåten drogsemester från sin litiumbehandling, varvid det i så fall skulle vara olämpligt att fortsätta med att sitta och se honom i ögonen. Vid den tanken tittade Beard bort och gjorde det enda han kunde komma på. Han tog ett chips till.

Vad väntade han sig? Så fort detta chips låg på Beards tunga föll mannens hand igen, och den har gången tog han två, precis som Beard själv hade tänkt göra, och åt dem på samma sorglösa, vulgära sätt. Det skulle säkert inte vara ett lyckat drag att rycka åt sig påsen från bordet - alldeles för fysiskt, alldeles för plötsligt. Farligt, att bryta ny mark, inbjuda till slagsmål. Skulle någon rädda honom om det gick så långt? Beard såg sig förstulet omkring i kupén. Passagerare läste, eller stirrade med tomma ansikten ut i rymden eller ut genom fönstret mot västra Londons vintriga förstäder, omedvetna om dramat. Vad var det för intressant med två män som tyst delade på lite snacks? Det var paradoxalt, men som Beard såg saken, var det förnuftigare att fortsätta det som redan hade påbörjats. Det föll honom inte in att undvika konfrontation med en starkare man genom att ge vika och låta honom ha påsen för sig själv. Beard tänkte inte låta sig trakasseras. Han var kanske kort och överviktig, men han hade en välutvecklad känsla för rättvisa och stod alltid på sig. Han kunde vara obetänksam. Några gånger hade följderna blivit förödande. Han tog ännu en skiva friterad potatis. Hans motståndare, med blicken fortfarande fäst på Beard, gjorde detsamma. Sedan om och om igen, i två ronder till, dök deras händer ned mot påsen, i jämn, noga övervägd snarare än snabb följd, och de rörde aldrig vid varandra. När det bara fanns två chips kvar plockade den unge mannen åt sig påsen och i en parodi på hövlighet erbjöd han dem åt Beard. Det enda svaret på detta, den slutliga förolämpningen, var att vända sig bort. Det var ett övergrepp. Tåget började sakta in, folk sträckte sig efter sina ytterkläder, en datoriserad röst påminde passagerarna om att inte lämna tåget utan sitt bagage. Med en rörelse som befäste hans triumf vek den unge mannen ihop plastpåsen i näven och körde ned den i papperskorgen under bordet. Omsorgsfullt torkade han rent bordet från smulor och saltkorn med ena handen. Beards förödmjukelse var total. Det var så har det var att bli äldre, att bli hunsad av de unga, de starka, och inte få någon upprättelse. Han kände med en värmande anstrykning av självmedlidande hur alla orättvisor, allt förtryck genom historien, alla oförsvarliga invasioner, allt kaotiskt krigshetsande, alla tyranniska brott mot rättssäkerheten fanns koncentrerade i detta ögonblick, och hans självrespekt och hans plikt mot de förtryckta överallt krävde att det såg ut som om han gjorde motstånd. Annars skulle han aldrig kunna leva med sig själv. Han kastade sig fram, grep motståndarens vattenflaska, slet av locket och drack i djupa drag - han var hur som helst törstig - drack ur den ända till botten, varenda droppe av dess tjugofem centiliter. Han slängde flaskan på bordet med en trotsig kom-och-ta-mig-blick. Det blå locket rullade ned på golvet. Den unge mannen funderade ett ögonblick, reste sig sedan och steg ut i mittgången, varvid han avslöjade sin fulla längd, någonstans runt en och nittio. Beard, som redan började ångra sin utmanande handling, blev sittande på sin plats, fast besluten att inte krypa ihop. Mannen sträckte sig upp, och i en enda ledig rörelse med sin överutvecklade arm svängde han ned Beards väska på golvet och ställde försiktigt ned den bredvid dess ägare. Om detta var en akt av botfärdighet gjorde den inget intryck på Beard och han besvarade den med en ilsket föraktfull blick. Hans fiende tvekade ett ögonblick och såg ned på den äldre mannen med ett uttryck av sorg eller medlidande, och sedan vände han sig om och gick med långa kliv bort genom kupén.

Beard lät honom få ett ordentligt försprång innan han reste sig. Han ville aldrig mer se karlen. Det gick en hel minut innan han steg ut på perrongen. Lätt darrande nu, av vrede eller chock, eller lite av båda, hade han vissa svårigheter att få på sig rocken - skärpet hade snärjt sig runt en arm. Skosnöret hade gått upp. När han ställde sig på knä för att knyta det med fingrar som ännu inte lydde helt, kom han ihåg sin bunt med tidningar och bestämde sig för att lämna kvar dem där de var. Till slut banade han sig fram längs perrongen mot biljettspärren, mer eller mindre samlad. Detta var ögonblicket som skulle stanna kvar hos honom, och som skulle komma att symbolisera varje omvärdering han någonsin skulle göra av sitt förflutna, varje reviderat eller förbättrat perspektiv han någonsin skulle få på sin egen historia, sin egen dumhet och andra människors motiv. Han hade stannat sex meter före spärren. Han ställde upp rullväskan på högkant och trevade under rocken i kavajfickan efter biljetten. Det fanns något annat där, något plastigt, skrymmande, lätt, knastrande. Plötsligt kom det för honom ett förvirrat barndomsminne av ett trolleritrick på en basar i byn, när en eller annan fingerfärdig person hade dragit fram ett ägg, eller en kanin eller kyckling ur den tioårige Michael Beards öra, något fysiskt omöjligt, precis som det här: hans chips, de han redan hade ätit upp. Han drog fram påsen och stirrade förbluffad på den, Union Jack, de dansande serieteckningsdjuren, medan han intensivt önskade att han kunde få dem att försvinna. Och den där andra påsen? Vilken oerhörd omvärdering av varje ögonblick, varje impuls, av karaktären hos mannen han aldrig mer ville se, och av hurdan han, Beard, måste ha tett sig - en ondskefull galning.

Han var så fullständigt skyldig att det för ögonblicket kändes som en befrielse, egendomligt likt glädje. Det var inte tal om några ursäkter, han hade inget försvar. Han kände också en glädjelös impuls att skratta. Hans villfarelse var så otvetydig, så flagrant, så absolut, han stod så totalt avslöjad inför sig själv, en naken dåre, att han kände sig renad och förlossad, likt en botfärdig syndare, likt en hänförd medeltida flagellant som nyss fått ryggen hudflängd. Den arma karlen vars mat och dryck du slök, han som erbjöd dig sina sista smulor, som lyfte ned ditt bagage, var en mänsklighetens vän. Nej, nej, det gick inte nu, återblickens plåga måste bordläggas.

Trots att han måste skynda till mötet blev han kvar en god stund på den myllrande perrongen under det avlägsna glastaket och dess slamrande ekon medan passagerare tog en omväg runt honom, och chipspåsen höll han tryckt mot bröstet i en intensiv men helt grundlös förnimmelse av att ha kommit till insikt."

Mer om "Hetta": GP , DN , Expr

Uppblåst och okänslig

"Jag går omkring i mitt Pompeji bland ruiner", skaldar Olle Adolfsson i "Trubbel".

Numera trivs jag rätt bra i mitt eget sällskap, trött, ledsen och otymplig, är betydligt mer angenämt än när jag rusade runt, som en skräckslagen, skållad råtta.

Samtidigt inser jag att min omgivning ännu lätt uppfattar mig, som uppblåst och okänslig. Och så påminns jag åter om orden som slog mig rakt i ansiktet för snart ett år sen:

"Livstemat känslomässig försummelse innebär en övertygelse om att andra aldrig kommer att kunna ge dig den kärlek du behöver. Du upplever att det inte finns någon som verkligen bryr sig om dig eller förstår vad du känner. Du dras till känslokalla och reserverade personer, eller uppträder själv känslokallt och reserverat, vilket leder till relationer som aldrig kan ge tillfredsställelse. Du känner dig lurad, och du pendlar mellan att vara arg över det och att känna dig sårad och ensam. Tyvärr stöter ilskan bort andra människor ännu mer, vilket innebär att livstemat vidmakthålls.
När en patient med livstemat känslomässig försummelse kommer till oss för en terapisession bär den personen med sig en ensamhet som dröjer sig kvar i rummet efteråt. Det handlar om ett slags tomhet, en känslomässig kontaktlöshet. En människa som inte vet vad kärlek innebär."
ur Young& Klosko: Lev som du vill och inte som du lärt dig

Samtidigt är detta gårdagens nyheter. Nu lever jag mest i resterna av de sociala katastroferna med några andra övergivna vandrare. Det är där jag alltid levt, bara rusat runt och inbillat mig nå´t annat.

Tomhet, skam och lättnad

För ett par veckor sedan träffade jag min läkare, vilket sker högst ett par gånger per år, så jag hade laddat för mötet i flera månader och efteråt kommer känslor av tomhet, skam och lättnad (över bekräftelse och sjukintyget). Mötet triggade (resterna av) en bekräftelsetörstande desperado inom mig, som också är mera sårbar för varje gång vi ses.

Jag kommer aldrig att glömma orden min läkare sa vid något av våra första möten 2003: "Vi ser ditt lidande och tar det på största allvar." Det har han verkligen levt upp till, t ex gentemot Försäkringskassan. Vad gäller behandlingshjälp har det inte varit lika framgångsrikt, men sedan jag i juni 2008 insåg att jag inte längre behöver någon professionell behandlingshjälp, har det inte varit något problem. Slutet gott, allting gott, så långt. Länge var mina olika terapier det enda som jag upplevde förde mitt tillfrisknande framåt. Sedan snart tre år är mitt liv min terapi. I sig ett stort framsteg.

Att mina framsteg är så långsamma är annars ett stort problem för mig (och främst och kanske enbart för mig, min ekonomi, mina pensionspoäng och möjligen min närmaste omgivning). Därför måste jag ladda upp inför mötena med min läkare för att visa att jag faktiskt arbetar hårt och gör vissa viktiga framsteg. Usch, för denna prestationsiver och perfektionism, som plågar mig trots att övriga världen (eller i a f Försäkringskassan) redan accepterat mig som ett misslyckat och hopplöst fall. Min läkare tror att FK vill "tvångpensionera" mig.

Nåväl, för att visa på framsteg hade jag denna gång tagit med mig några terapibilder till min läkare.
2005 gjorde jag dessa två bilder/självporträtt:











De visar upp ett tydligt bipolärt tillstånd. Jag pendlade mellan att frenetiskt dansa (ofta bokstavligt) och brottas med mina vulkanheta trauman, och att utmärglad och förtorkad ligga utslagen, avskuren från min dissocierade sorg/mina dissocierade livsflöden.

I mitt självporträtt från januari i år är sorgen och livsflödena integrerade på ett helt annat sätt, även om jag ännu saknar förmåga att gråta, annat än till vissa filmer och TV-program. (Senast grät jag till Freedom writer´s och En ganska snäll man.) Jag känner mig stillsamt uppfylld av sorg och olevt liv, som gör mig som helhet trött och otymplig. Samtidigt spelar allt oftare en glad flöjt i mitt inre, en munter vårbäck leker nere i permafrosten (Tack för det ordet, M!), en näktergal drillar på en solbelyst gren inne i de mörka snåren.
Eller för att avsluta med min favorit bland Tomas Tranströmers metaforer: "Jag går sakta in i mig själv/ genom en skog av tomma rustningar".