Krokbenspassion

Mera ur Philip Roths Envar:

"Så en lördag tog han och Phoebe och Nancy en promenad på Tredje Avenyn när han fick se Merete gå på andra sidan gatan med sin lediga, högresta, somnambula gång vars djuriska självmedvetenhet alltid tog andan ur honom, som om hon inte alls var på väg mot övergångsstället på sjuttioandra gatan med en kasse matvaror i famnen, utan fridfullt korsade Serengeti - Merete Jespersen från Köpenhamn betande på savannens grässlätter bland tusen afrikanska antiloper. Alla fotomodeller behövde inte vara trådsmala på den tiden, och till och med innan han uppfattade hennes mjuka gång och det gyllene håret som föll ner över ryggen, kände han igen henne som sin egen trofé, som den vite jägarens byte, på de fylliga brösten innanför blusen och den mjukt rundade baken vars lilla hål hade kommit att skänka dem en sådan njutning. Han avslöjade varken rädsla eller upphetsning när han fick syn på henne, men han blev häftigt illamående och greps av ett oemotståndligt behov av att ensam komma åt en telefon och ringa till henne - att ta sig till en telefon var det enda han kunde tänka på under resten av eftermiddagen. Det här var inte detsamma som att sätta på sekreteraren på kontorsgolvet. Det här var den råa, animaliska makt som hennes kropp hade över hans självbevarelsedrift, som inte var någon liten kraft i sig. Det här var hans livs farligaste vågspel, ett vågspel, började det vagt gå upp för honom, som kunde förstöra allt. Bara i förbigående slog det honom att det kunde vara lite av ett självbedrägeri att vid femtio års ålder tro att det gick att hitta ett hål som förmådde ersätta allting annat."

Alla och envar

Jag läser och lyssnar på pågående radioföljetong: Envar av Philip Roth uppläst av Lars Väringer. Det är en växande sjukjournal om åldrande, tilltagande skröplighet och ruelse över att det blev som det blev.
Samtidigt finns där en lågmäld och bitande humor, typ en nertonad Woody Allen:

"När kommer jag att bli utskriven? Jag håller på att mista hösten 1967." Kirurgen lyssnade med allvarlig min, och sa sedan med ett leende: "Ni har visst inte fattat det än? Ni var nära att missa allting."
...
Tjugotvå år gick. Tjugotvå år av utmärkt hälsa.
...
För det mesta simmade han femtonhundrameter på klubben varje morgon... Innan dagen var slut låg han i en säng på hjärtintensiven...Frågan var bara om operationen skulle genomföras omedelbart eller följande morgon.
...
Hans hustru den här gången - hans tredje och sista...ingav verkligen ingen trygg tillförsikt på operationsdagens morgon, när hon gråtande gick bredvid rullbåren och vred sina händer, och till slut, utan att kunna behärska sig, ropade: "Men jag då?"...
"En sak i taget", sa han till henne. "Låt mig dö först. Sedan ska jag komma och hjälpa dig."
...
läkaren kom in... och förklarade att han inte kunde skickas hem om det var hans hustru som skulle ansvara för vården när han kom hem. "Det bär mig emot att säga det här, hon är egentligen inte mitt problem, men jag har ju sett henne när hon kommit på besök. Den kvinnan är mer frånvarande än närvarande, och jag måste försöka skydda mina patienter."

En snäppet bättre bok (med reservation för att jag inte är klar med Roths bok ännu) om skröplighet, dödens väntrum och slutligen döden är "Stundande natten" av Carl-Henning Wijkmark, som fick Augustpriset 2007.

Det paradoxala med dessa böcker är att de stärker mitt livsmod och min förmåga att försonas med min tillvaro. Kanske det inte behöver bli så jobbigt att skrumpna och dö, om jag nu inte dör knall och fall. Kanske har det värsta redan varit t ex tiden med panikångest 1994/95, för att inte tala om mina första månader i livet. Kanske har det värsta redan varit...vem vet...

Och inte ens glassiga gänget med bonusar och gräddfiler kommer undan döden, haha.