Karl Robert

På annandagen 1912 skrevs min farmors bror Karl Robert, 26, in på Westerviks hospital och blev kvar där till sin död 1939. Han var då 52 år gammal och dödsorsaken var hjärtkollaps. 

Psykiatriska museumet

Västervik

När han var 19 år gammal reste han till USA, men efter fyra år började hans brev därifrån bli osammanhängande och han kallades hem till barndomshemmet i Klo.

"Efter hemkomsten har hans sjukdom visat sig så, att han plötsligt börjat svära och hota obefintliga personer och tala till dem liksom i ursinne. Efter någon stund har han åter blifvit lugn och då ej velat medge “anfallet” och oron. På senaste tiden han han haft den föreställningen att han varit utsatt för förföljelse om än äfven familjen haft någon andel i hans obehag och han har börjat hota husfolket så att de ofta måst fly för honom. Natten till den 21 december 1912 började han plötsligt larma och svära, rykte till sig en jaktväska samt sköt mot rumsdörren"

Intagningen skedde på begäran av hans far Jonas och han fick diagnosen schizofreni.

Jonas, Karl Roberts och min

farmors far

Theolinda, Karl Roberts

och min farmors mor

Det var min faster Karin, som nämnde Karl Roberts öde; att han rest till Amerika och arbetat hårt i solen, fått solsting och blivit sjuk. Detta stämmer inte med vad Karl Robert uppger i sin journal, som jag tyvärr beställde och läste först efter Karins bortgång.

Karl Robert uppger att han “gjort just ingenting”, emedan han blef litet sjuk med “????? från magen och uppåt hufvudet, när han reste dit”.

Att han tog bössan och sköt mot dörren i hemmet förklarar han så: “jag vill bli å med dom. Naturligtvis om en ligger i sängen och di kommer och kör på och kör på så inte ligger jag still inte”.

Detta får mig som nutida läsare att tänka att han kanske blev utsatt för ett sexuellt övergrepp under överresan till USA.

"Mot slutet af undersökningen blir pat. mer medelsam och talar spontant om ex “Jag har fått en dålig uppväxt, så jag kan inte tacka någon människa för något"" 

Till en början är Karl Robert energisk:

23/1 "Slår emellanåt kullerbyttor på golvet" 

7/5 "Pat. som första tiden här var lugn och stillsam har under de sista dagarna varit mycket orolig, hoppat över borden och krupit under sofforna samt sprungit upp i fönstren och flyttas därför idag åter till 8b."

21/10 "gjort rymningsförsök: hoppar den 17 ds öfver staketet till promenadgården och sprang ett stycke inåt skogsparken men upphanns strax och gjorde intet motstånd, då han återfördes. Yttrade efteråt:”jag skall gå”. Brusar ofta upp utan synbar orsak och ger sin förklaringsgrund härtill på tillfrågan följande besked, att han har en känsla af “bränna i bröstet” som ej vill gå öfver, om han ej får skrika ut”."

23/10 "Har idag visat sig ovanligt liflig, språkat och skrattat"

25/11 "Började idag strax på morgonen, just som han kom ur sängen, att gråta och skaka i hela kroppen, kastade sig på en bänk och ville ej ta på sig kläderna, utan måste betjäningen helt och hållet ombestyra påklädseln. Grät fortf. f.m.s ronden och jämrade sig, tillspord om anledningen till bekymringen? och lipandet, att han kände sig usel och dålig: “gick som smält is genom kroppen” på honom, och så var det “svart för ögonen” och såg han “gula trådar”. Har förut under månaden vid trenne skilda tillfällen haft hastigt påkommande orosutbrott i förening med gråtattacker, varvid han ena gången drog av sig ena skon och slog den i golfvet, den andra kastade han sig handlöst på golfvet, och den tredje gången lade han sig ute på daggården och storgrät."

Resten av journalen är en lång katalog över Karl Roberts utbrott av vrede och våldsamhet. Det framgår också att han medicineras kraftigt. Här följer några exempel:

"1921 1/ 3 Impulsivt rest sig upp från sin plats o ???? tag i närmaste stol bredvid, satte den med sådan kraft i golfvet och den splittrades i flera delar, varefter pat, med ett stolsben, el.rättare stycken däraf i handen och blossande röd i ansiktet åter satte sig ner på sin stolplats. 2 gram trimal??? till natten.

22/9 Säger sig vara “Gud” samt är ??? ofta synnerligen förgrymmad mot betjäningen, som pat. beskyller för att vilja “stjäla hans ande”."

"Hälsan" verkar däremot tiga still och hans gråt noteras framledes bara när den uteblivit. Under hans första tio år på hospitalet är journalanteckningarna mer utförliga. 1923 och  1924 saknas de helt, men 1926 tycks en mer noggrann undersökning göras:

"1926 18/3 Ofta vid retligt humör och synnerligen opålitlig. Kan utan synbar orsak rusa upp, skrika och slå till vem som står i vägen. Eljest mestadels tyst och sluten, med ett slött, orörligt ansiktsuttryck. Vid samtal på ett ypperligt humör, godmodig och jämförelsevis medelsam, uttrycker sig emellertid med svårighet och återkommer vid längre förklaringar alltid till samma uttryck “det som (något överstruket) föreligger och förehaves etc” och kommer aldrig ur kretsgången varför man inte får någon mening i hans prat. Han är orienterad till rum och följer tiden så till vida att han vet att det är vintermånaderna och att han badade igår, varför det är en torsdag. Har eljest föga reda på sig. I de allmänna fraser han framsäger förekommer även något om att “han ansättes” m.m. Hallucinerar troligen kraftigt från hörsel. Ropar till i allmänhet, sköter sig själv i allt och är renlig."

Åren före hans död 1939 noteras bl a det enda besök han tycks ha fått (av brodern Gottfrid, som tagit över föräldragården i Klo):

"1937 10/2 Slagit medpatient utan orsak.

10/7 Varit mera lugn och foglig. Ej heller gråtit så mycket som han brukar göra. Även varit mindre hotfull mot sin omgivning.

16/10 Åter slagit en medpatient, nu för att denne går och pratar för sig själv om varjehanda.

1938 22/3 Haft luminal ända upp till 0,50 gm utan gott resultat.

25/4 Lika argsint och hotfull, kommer ofta i gräl med medpatienter. Blivit slagen av en medpatient så han fick ett blått öga.

26/9 Slagit en medpatient.

20/11 Besök av en broder, men pat . kände ej igen honom. Han svarade ej med någon reda på broderns frågor.

1/12 S!R. 5 mm / timma."

Karl Roberts öde berör mig starkt; att få läsa hans ofiltrerade ord från över 100 år sedan; att få läsa om hans "friskhet", öppenhet, hans kontaktförsök, oförståelsen han möts av, hans desperation och instängdhet.

Jag blir oerhörd tacksam att jag fått leva i en annan tid. Förvisso är min erfarenhet av psykiatrin huvudsakligen dåliga, men jag har haft turen och förmågan att hitta två helt underbara läkare; Tonny, salig i åminnelse, och Bengt som jag ännu går hos då och då. Jag har heller aldrig behövt medicinera, utan funnit andra vägar att läkas och nå välbefinnande.

Min farmors brors livshistoria har påtagliga likheter med Titanicmannens mer dramatiska.

Jag har döpt mitt lilla 

glastroll till Karl Robert.

Omfamna övergivenheten

Jag vaknar alltid tidigt. Lyckas jag somna om till femtiden är jag riktigt nöjd. Då trycker jag igång en lågmäld timer och bara ligger där i 62 minuter. Visst far tankarna, men jag förmår också omfamna min övergivenhet, eller snarare den övergivenhet, som jag utsattes för min allra första tid i livet.

Detta är kanske mitt största framsteg i mitt tillfrisknandearbete.  KAN SJÄLV. Men det är inte trotsig självhävdelse, utan en uppgiven acceptans. Ett medvetet val, eftersom min käresta finns i ett rum nära mig.

I början av vårt snart femtonåriga samliv, minns jag att jag önskade ett par timmar hud mot hud - kontakt varje dag och så hade vi det ofta också. Nu låter jag i första hand henne reglera den kontakten, som blir mer sparsam om än daglig.

Min jagande hunger efter möte och kroppskontakt finns inte längre. Alla intensiva år främst 2002 och framåt med frigörande dans och kontaktimprovisation, ja, även lindy hop, tango och bugg är över. Shamanic Breathwork och Ecstatic Dance, som jag gjort i grupp under senaste åren, har främst handlat om möte med mig själv.

Kontaktimprovisation med Judith 2003

Till slut skedde lite pö om pö i olika nyfödda ögonblick på olika dansgolv det som jag borde fått uppleva min allra första tid i livet. Det utplånar dock inte helt övergivenhetens försmäktande smärta från den första tiden. 

Den tar jag hand om nu.

Och nästan varje vecka dansar jag en våg av de fem rytmerna i vardagsrummet, där vi också brukar bugga loss då och då.

Så ser jag också fram mot att tids nog kunna dansa bugg och gammalt uppe på Gammlia, och jag minns t ex med glädje när jag buggade med helt okända, glada dansare på Danspaviljongen i Uppsala 2019.

Mamma

Patrik Lundberg hade ett mycket hyllat, drabbande och viktigt Sommarprogram, som handlar om hans mamma och samhällets svek mot de lågutbildade, ensamstående kvinnorna.

Nu har jag också läst boken om hans mamma; Fjärilsvägen. Till en början finner jag den allt för torrt rapporterande, när det handlar om Birgittas uppväxt och åren som Patrik inte har egna minnen av. Jag hoppar fram ett antal sidor och nu blir det drabbande, när Patrik berättar om mamman parallellt med sitt eget liv och sina egna upplevelser.

Jag får åter läsa om de övre tonåren, som han skrev väldigt bra om i Onanisterna.

Efter skilsmässan 1993 får Birgitta och barnen det relativt knapert. Känns som det är den standard, nästan alla hade när jag växte upp, men nu är tiden, förväntningarna från samhälle och individ större. Och när de flesta har mer,  blir underläget plågsamt.

De sista åren innan mamman dör bara 67 år gammal blir riktigt eländiga med en förfärlig ny man, en pissande, oregerlig hund och många ambulanstransporter till sjukhuset. Jag kommer att tänka på Knausgårds skildring av sin pappa i första delen av Min kamp, men där Knausgård skildrar allt i långa, detaljerade, febriga närbilder använder Lundberg mer journalistiskt korthuggna ögonblicksbilder. Det är verkligen en isbergsbok, som jag får läsa i kortare bitar för att inte storkna och/eller bli avtrubbad. Det handlar så mycket om sådant, som ligger väldigt nära mig själv.

Min mamma blev bara 71 år gammal och var märkt av många sjukdomar. Även hennes liv slutade i tragedi. Ja, det var en minst 20 - årig plågsam utförsbacke.

Min mormor lämnade byn i Småland, 1909, tror jag. Hon sades "varit trött på bonneriet". I likhet med många andra flyttade hon till Stockholm och arbetade på caféer och som hembiträde. Där träffade hon morfar, som sökt sig dit från Östergötland redan som 15 - åring. Han blev bergsprängare, och han och hans arbetskamrater byggde egna hem åt sig själva på Lidingö i mitten av 1920 - talet. Då fick min mamma och hennes yngre syster också en lillebror. "Den efterlängtade gullepånken", som min annars milda moster, spottade ur sig, när hon sent i livet berättade om saken för mig.

Brodern läste till vägingenjör, medan systrarna aldrig läste vidare, vilket de senare sörjde. Mamma hade stort läshuvud och var väldigt smart och begåvad, men jag tror att hon valde kärlek och lantliv med en hemmansägare i mormors hemby, framför studier och ett eget yrkesliv.

Tydligen var detta helt emot hennes mammas önskan. Mormor hade ju lämnat slit och det lantliga kvinnolivet för ett antagligen bättre liv i Stockholm. Det sägs att mormor och morfar inte kom till mammas och pappas bröllop.

Och mormor fick rätt!

Att gifta sig med en hemmansägare med en normalstor gård i slutet av 1940- talet var säkert ett statusmässigt kap. 20 år senare var det ett riktigt nerköp. Det gick raskt utför för de svenska småbruken och de lades ner i rask takt. Redan i början av 60- talet började pappa jobba heltid i industrin och blev månskensbonde utan en ledig stund.

 Mammas syster gifte sig med en fattig byggnadsingenjör, som fick det allt bättre och slutade som rätt hög chef inom Handelsbanken. Vi blev de "fattiga" kusinerna på landet. Jag tror det grämde mamma väldigt mycket. Hon gnällde, gnatade och klagade nästan ständigt på pappa. Länge kunde hon trösta sig med att rusta huset. 1956 kom den första stora renoveringen, som bl a försåg det vackra boningshuset med eternitplattor. Tio år senare kom nästa om- och tillbyggnad. Med bl a egenritad öppen spis, parkettgolv, tjusig trätrappa och mosaikfönster. 1966 hade vi bygdens tjusigaste hem, invändigt.

Sen gick luften ur mamma. Sjukdomarna började avlösa varann. Bl a bröstcancer, MS, och diabetes som sista åren ledde till blindhet. När hon dog 1989, hade hon i minst 20 år, liksom Leif G W Perssons mamma, förutsagt sin död.

Då hade jag äntligen lämnat mamma och flyttat med Å till Gävle sedan 1986, efter att suttit i mammas klor tills jag var över 30 år. När jag väl träffade en kvinna hade mamma inga gratulationsord att komma med, bara en drakonisk svartsjuka. Däremot minns jag mycket väl med värme och tacksamhet hur min morbror kom ut på verandabron, gratulerade och räckte över en flaska vin.

Ja, jag övergav, på samma sätt som Patrik, mamma de sista åren och överlät ansvaret till min syster, vilket hon med rätta vid ett tillfälle förebrått mig för. Det är tragiskt, och orättvist mot syrran, men jag känner ingen ånger, bara en efterlängtad befrielse. 

Det svikna, övergivna barnet bör söka sig bort, så snart som möjligt, och jag tvingades vänta väldigt länge. Det är i o f s helt naturligt, eftersom den svikna saknar mod och lyftkraft. Sen är det tyvärr så att jag hamnar i nya svek, så länge mina sår är oläkta. I mitt fall svek jag mig in i den hejdlösa arbetsnarkomanin.

Jaja, finns det inget gott att säga om mamma? Jo, så klart, hon gjorde sitt bästa, offrade sig för att hennes barn skulle få det bra, precis som Patriks mamma gjorde.

Hon lagade underbar mat, för att inte tala om bakverken, skötte en stor trädgård och var mycket duktig på att sy och handarbeta. I ungdomen hade hon egen syateljé på Krokvägen på Lidingö och sydde klänningar åt kända namn i Stockholm. Hon hade huvudet på skaft, var smart och begåvad, vilket både syrran, jag och hennes barnbarn, som hon aldrig levde länge nog att få träffa, har ärvt. Detta gäller även Patriks mamma, som skrev så fina brev till honom och systern. Några finns återgivna i boken. Rörande läsning.

Min mamma uttryckte aldrig liknande stolthet. Hon hade förvisso inte lika påtaglig anledning, men jag undrar om ens det hade räckt? Å andra sidan polisanmälde hon mig  inte heller...

Min vackra mamma

Regression 2.0

- Vilken regression vi har kommit ner i denna vecka!        
- Jag tycker mest det liknar elände!

Ja, nog har det varit elände alltid, denna lugna fridfulla vecka, när jag/vi förmått stanna upp i ro och omvårdande vila som aldrig förr. Och förträngd orkeslöshet, sorg och ursmärta dånar in som ett expresståg i mitt uppbromsade jag.

Det hela kulminerade/havererade i förrgår med en överätningsorgie, när jag avslutat  ett bekräftande samtal med min moster, samtidigt som min älskade gick ut för en kväll med väninnor och det var dags för mig att äta.
Dessutom hade eftermiddagssömnen uteblivit, när jag glömt stänga av mobilen, som ringde just i insomningen.

Sårbarheten var alltså påtaglig och trots en verktygslåda full av fantastiska verktyg, blev det upprepningstvång och tröstätande jag föll ner i.
Länge sen det blev så kraftfullt och att vakna upp överlevande och renspolad är en nåderik upplevelse.

Hela excessen blir värd sitt pris, när jag i arla morgonstunden upptäcker Tranströmers dikt "Inomhuset är oändligt" :

Det är våren 1827. Beethoven
hissar sin dödsmask och seglar.

Europas väderkvarnar mal.
Vildgässen flyger mot norr.

Här är norr, här är Stockholm
simmande palats och ruckel.

Vedträna i den kungliga brasan
rasar ihop från givakt till lediga.

Det råder fred vaccin och potatis
men stadens brunnar andas tungt.

Dasstunnor i bärstol som paschor
färdas i natten över Norrbro.

Kullerstenarna får dem att vackla
mamseller lodare fina herrar.

Obönhörligt stilla är skylten
med den rökande morianen.

Så många öar, så många roende
med osynliga åror motströms!

Farlederna öppnar sig, april maj
och ljuva honungsdreglande juni.

Hettan kommer till öar långt ute
Byns dörrar står öppna, utom en.

Ormklockans visare slickar tystnaden.
Hällarna lyser med geologins tålamod.

Det hände så eller nästan så.
Det är en dunkel släkthistoria

om Erik, förgjord av ett trollskott
invalid efter en kula genom själen.

Han for till staden, mötte en fiende
och seglade hem sjuk och grå.

Den sommaren blir han liggande.
Redskapen på väggarna sörjer.

Han ligger vaken, hör nattflynas
månskenskamraternas yllefladder.

Kraften sinar, han stöter förgäves
mot den järnbeslagna morgondagen.

Och djupets Gud ropar ur djupet
"Befria mig! Befria dig själv!"

All ytans handling, vänder sig inåt.
Han tas isär, han fogas ihop.

Det blåser upp och törnrosbuskarna
hakar fast vid ljuset som flyr.

Framtiden öppnar sig, han ser in
i det självskakande kaleidoskopet

ser otydliga fladdrande ansikten
som hör till kommande släkten.

I misshugg träffar mig hans blick
medan jag går omkring just här

i Washington bland mäktiga hus
där bara varannan pelare håller.

Vita byggnader i krematoriestil
där de fattigas dröm blir aska.

Den mjuka sluttningen börjar stupa
och omärkligt förvandlas till avgrund.

Uppe ur avgrunden för denna gång!