Tala fritt

Samtidigt som Patrik Sjöberg tar över hela mediascenen på ett beundransvärt sätt, efter att i över trettio år kämpat med traumatiska barndomsminnen, läser jag under två dagar ut Kristian Lundbergs senaste bok "Och allt skall vara kärlek".

Av Kristians bok framgår tydligt vilken obeskrivlig vånda det är att ta till sig, integrera och gå vidare från en svår uppväxt. Hur svårt det är att finna nya vägar och att öppna sig för sanning och kärlek.
Och än svårare är det när det inte finns några till det yttre dramatiska trauman att känna och orda kring, utan bara ett tyst osynliggörande, en bortvänd blick, en vuxen livsluft, som barnet tvingas andas in, att det vore bättre att du inte fanns.
Då är det oundvikligt att dödsvattnet, ett ord jag lånar av Kristian, stiger inom barnet. För Kristian fick det bl a följande drastiska konsekvens:

"Jag ska säga som det var: vid tolv års ålder kastade jag mig ut från tredje våningen i ett hyreshus. Jag var påverkad och drabbades av en outhärdlig ångestattack och det enda jag kunde tänka var att jag ville att det skulle ta slut, att det skulle ta slut - och jag hoppade rakt ut. Jag landade i i buskarna nedanför och haltade iväg med två stukade fötter och skrapsår över hela kroppen. Efter det sade alla mina vänner att jag var galen. Vi skrattade alla. Jag kom att upprepa detta. Jag var odödlig. Och jag virvlade bort som ett torkat löv. Jag hade tidigt, mycket tidigt lärt mig vad det innebar att ingenting vara värd. Det går inte att tänka sig fram till ett människovärde. Det måste erövras genom handling. Du är och blir - eller inte."

Om boken: Svd , DN , GP , Expr , Arb.bl

Mitt yogapass

Sedan den 12 oktober 2003 har jag mer och mer ägnat mig åt yoga. Det har blivit en nästan daglig aktivitet efter den mer spektakulära debuten på Delfiinstitutet, när vi fick hjälpa varann att göra huvudstående, som det sedan tog mig ett helt år av träning att klara på egen hand.




Min favoritställning är plogen, som jag hamnat i/sökt mig till spontant under holotropisk andning och frigörande dans. Den är viktig för att öppna upp mycket gamla blockeringar hos mig.


Så här ser hela mitt nuvarande 45 minuterspass ut i sammanfattning:



Som avslutning kan jag dela med mig av följande yogauppvisning. Se och beundra:

Avgörande ögonblick

Theodor Kallifatides talade bl a om avgörande ögonblick i sitt liv här i Umeå i onsdags.

Det fick mig att i morse fundera över vilka som är de avgörande ögonblicken i mitt liv.

Det mest avgörande är när jag drabbades av panikångest den 11 december 1994. Då återknöt jag kontakten med min egen spädbarnstid, tack vare att jag då sedan drygt två och ett halvt år hade ett eget barn. Jag återknöt kontakten med att jag i känslomässig mening föddes rakt ner i en grav, som mamma skyndade sig att tippa ett lass sprängsten över.

Bild från 12 mars 2004 (Moving Paths)

Räddningsarbetet pågår för fullt:

Bild från 5 februari 2011 (gjord hemma)

Givetvis finns det många fler avgörande ögonblick i mitt liv. T ex betydde det mycket för mig, liksom för Theo, att vara duktig i skolan. Det blev en gåva och en förbannelse. Mest en gåva naturligtvis.

På tal om avgörande ögonblick vill jag absolut nämna Margareta Strömstedts bok "Natten innan de hängde Ruth Ellis". Det är ett stort förbiseende att jag inte nämnt den på bloggen tidigare. Det är en av de bästa och viktigaste böcker som jag läst. I sig ett avgörande ögonblick.

Vilka är dina avgörande ögonblick?

Utan hemligheter är man ingen?

Är det verkligen så, vilket Ann Heberlein påstår i DN ?

En hemlighet är något som jag vet, men väljer att dölja, vilket kräver energi, försvar och vaksamhet. Eller också är jag inte ens medveten om hemligheten. Det är någon annan som har tryckt i mig hemligstämpeln, vilket är ännu värre.

Om jag spelar poker, eller i andra sammanhang ser livet som ett nollsummespel och en kamp om ett givet och oföränderligt (livsutrymme), så gör jag klokt i att bevaka och bevara mina hemligheter (och försöka genomskåda andras). Men har jag ett liberalt andligt perspektiv, är saken annorlunda.

Sanningen gör oss fria. Fria att välja (eller inte välja) och fria att utbyta och växa. Och sanningen är ett ständigt och alltid ofullbordat, alltmer gåtfullt och förunderligt sökande.

"Fullt förklarad finns man knappt", skriver Ann. Och blandar sen ihop gåtfullhet med hemligheter. Gåtfullheten försvinner inte med hemligheterna. Den tilltar och är ändlös. Fullt genomlyst (vilket är omöjligt ur mänsklig horisont) blir jag osynlig och därmed ingen, men också ...allt.

Det är den mest underbara paradox, som jag upptäckt: Två saker är gränslösa; allt och inget.